En söndag förmiddag kom Otto Sjöblom och en annan svensk pojke bilande från Astoria. I sällskap hade de två äldre män, som var på resa till Finland och skulle övernatta i Portland. Efter intagen frukost på en restaurang for hela sällskapet och sökte rum för åldringarna. Den ena var en före detta Dagsmarkbo, kallad Åsinas Henrik. Han var då över 60 år. Han hade någon sorts pjäxor på fötterna, som han hade haft med från Alaska, där han brukade fiska på somrarna, sade han.
Den andra var i samma ålder och född i Närpes i Finland. De hade båda emigrerat i slutet av 1800-talet och nu tänkte de åka hem och dö. Henrik var glad att råka någon yngre från Dagsmark. Han kände bra till min far Viktor.
Gubbarna var trötta så vi lämnade dem att kunna gå till bed. Vi tog farväl av dem och önskade dem en lycklig resa och att de skulle hälsa till de våra i hemlandet.
Vi andra ungdomar reste ut på stan och såg på bio med teater. Tiden gick fort i storstaden och arbetet fortskred så att en dag stod vi där arbetslösa. Jag hade ju i brev haft kontakt med min kusin Selma i Eureka i Californien och hade en inbjudan att komma dit och hälsa på dit ner. Vi gick och sökte jobb men hade ingen tur, så jag beslöt att nu resa och hälsa på faster Vilhelmina Erikson och kusin Selma. Fred hade planer på att resa upp till Aberdeen i Washington, där han hade bekanta.
Jag tog så spårvagnen in till stan och gick till busstationen och hörde mig för när bussen gick till Eureka Calif. Följande dag tog jag min kappsäck och allt jag ägde och på stationen köpte jag bussbiljett till Eureka. Bussen var stor och rymlig med många passagerare, som den ena efter den andra steg av under resan. Folk lämnade ju storstaden. Landskapet var rikt och välmående fruktfarmer åkte vi förbi. State of Oregon är ju känd för sina goda frukter.
Vi passerade huvudstaden Salem och flera andra städer. Vid middagstiden kom vi till Grants Pass, som var inne i ett vilt bergsland. Där skulle jag byta buss, för denna buss fortsatte ned till San Fransisco medan jag skulle västerut.
Den buss som jag nu äntrade var betydligt mindre och tog oss genom bergsmassiv och skogar västerut in i de stora redwood skogarna, Vid gränsen mellan Oregon och California stannades bussen av en gränspolis och alla vi passagerare granskades. Jag hörde att de gjorde en razzia efter någon bandit, som skulle vara med på bussen. De kammade noll och bussen fick fortsätta.
Jag satt bredvid en äldre man, som också skulle ned till Eureka och han sade sig komma från Aberdeen i Washington. Han tyckte att det var en livlig stad med bra framtid. Han sade att han kände till min fasters hus. Efter en ganska tröttsam resa efter en gammal väg som gick mellan de stora redwood träden och har passerat indianbyar, kom vi så in till Arcata, en liten stad som låg vid stranden av en liten flod, som löpte ut i havet. På andra sidan floden låg så staden Eureka, dit jag skulle och där bussen stannade.
Bussen stannade slutligen vid en liten station inne i Eureka. Staden föreföll mig liten och obetydlig, för jag var ju van med storstaden Portland. Här var alla hus små trähus i en eller två våningar och alla var byggda i amerikansk stil.
När bussen stannade tog jag adjö av mitt ressällskap. Fick min kappsäck i handen och steg ut på gatan och väntade enligt order tills California streetbus skulle komma. Den kom så det vara bara att kliva upp och följa med den så långt den gick. Därifrån gick jag ett kvarter till höger, så kom jag ut på Union Street, som jag skulle följa några hundra fot, så skulle jag komma till Mr. Eriksons hus, som jag kände igen från foton, som jag fått av min kusin Selma. Jag ställde ned min kappsäck på trottoaren och gick och ringde på dörrklockan. Inget svar och jag ringde flera gånger men med samma dåliga resultat.
Jag gick så runt huset och tittade på bakgården och där hörde jag någon syssla med något i ett garage. Jag gick dit och där pysslade en gammal gråhårig man med någonting. Jag hostade till för att visa min närvaro. Han tittade upp och jag frågade om jag kunde träffa Mr. Erikson.
”Dats me” svarade han och så sade jag vem jag var, så hälsade vi på varandra och sedan började han prata svenska. Han berättade att Mina-faster säkert sov, då hon inte hörde min ringning. Dottern Selma och hennes man Thomas vistades ute i en camp och kom hem varje lördag – söndag.
Så gick vi in och hälsade på faste mina, som var en liten glad gumma. Jag hälsades hjärtligt välkommen, de sade att de nog hade väntat att jag skulle komma. Faster började så pyssla om vid spisen för att få någon mat, och hon visade mig rummet som jag skulle få låna.
Det var mycket jag hade att svara på, faster hade ett ovanligt gott minne. Faster Mina och mannen Kalle levde på hyran från sonen Ottos nybyggda hus, som han fick färdig innan engelska sjukan tog honom år 1908, i sina bästa år. Ogift som han var, så var det föräldrarna som ärvde honom. Han hade varit en skötsam man och hade pengar på banken. De fick 35 dollar i månaden i hyra och det levde de gott på.
Selma och Thomas arbetade ute på en camp för Redwood Comp, Selma som kokerska och Thomas som skiler, han räknade kubiken på stockarna ute i skogen. Han var en duktig karl, som var född i Canada. De hade en ny Ford bil, så de åkte hem till Eureka varje lördag kväll.
Första söndagsdygnet som de var hemma, så ville de att jag skulle följa med dem ut till campen. Då jag ju förut jobbat i camp, så gick det bra. Jag fick genast arbete på riggen, ett arbete som jag hade gjort förut.
Här gick arbetet mycket saktare genom att timret var större än det hade varit norrut. Betalningen var 40 cent i timmen och vi jobbade 10 timmar om dagen. Jag arbetade där hela vintern, så jag steg i graderna och blev andra bas vid den ena maskinen. Jag trivdes bra där. Över helgerna resta jag ofta ned till fasters i Eureka tillsammans med Selma och Thomas.
Förströelse var för det mesta någon biograf. En finsk danssal fanns också i staden, dit jag någon gång gick och tittade på flickorna. Men någon viss flicka hittade jag inte. De var för många och alla lika vackra.
Där försiggick också en speciell dans. Man köpte en dans för 10 c, som flickan fick hälften av. Där var folk av alla nationer och färger. I nedre våningen var ett cabaré där dansen kostade 25 cent, där man kunde köpa drinks av olika märken. Det var ju förbudslag i U.S.A. men polisen stod vid ändan av disken och övervakade det hela. Inget bråk fick förekomma.
Krogar fanns nog på många ställen och de hade oftast en vakt som gick utanför på gatan och tryckte på en knapp om en polis råkade vara i grannskapet.
Sjukhjälpsföreningen Order of Runeberg verkade nog på orten, fast de hade sällan möten. Jag skrev nog in mig i den och hörde dit hela min tid i Amerika och betalade medlemsavgiften årligen.
Eureka var ingen stor stad, cirka 48 000 invånare. På lördagskvällarna kunde det nog bli mycket folk på gatorna, då arbetsfolket utifrån de många skogscamperna kom in till staden. Det kunde gå rätt så hett till ibland med slagsmål och annat bråk. Rätt så mycket indianer sågs där. De bodde inte långt därifrån i settlement, som låg längre in i landet. Indianerna där var mindre till växten än norrut, välväxta och vackra. Flickorna var riktiga skönheter och många vita män var gifta med indianskor. Bland annat en ljus finsk arbetskamrat, som var född av finska föräldrar i Amerika hade en indianska och han skröt av henne och de hade två barn. Flera indianer arbetade tillsammans i vår camp.
I Eureka bodde också många Österbottningar, mest från Vasatrakten, Malaxtrakten fram för allt. Bland annat Viktor Carlson, som hade en livlig beklädnadsaffär, som var i två våningar vid en stor gata. Dessutom fanns det ett hotell som ägdes av en svenskfinne och där bodde många österbottningar, som arbetade i camperna.
Där var också en före detta Dagsmarkbo från Korsbäck och han var alltid i bråk. Han dog där senare. Han lämnade hustrun och barn utan ha sänt hem ett öre till dem under sin vistelse i Amerika.
Skandinaverna var rikt representerade i Eureka. Norrmän och en del svenska finnar levde på fiske ute på Stilla havet. De hade stora och kraftiga motorbåtar, som en del bodde i hela året. De låg en tid i hamn för lossning och medan de kokade mat.
De flesta finländarna och svenskarna arbetade ute i skogscamperna. De hade egna villor inne i staden, där familjen bodde. Ungkarlarna bodde som inneboende eller på hotell.
Eureka hade en ganska livlig sjöfart, trots att hamnen var så grund att stora båtar inte kunde komma in. Det skeppades mest trävaror, eftersom det i staden fanns två stora sågverk som drevs med ånga. De fick sin kraft av spånor och annat avfall från sågen, som samlades upp i stora järnbehållare.
Dessutom fanns det ett stort snickeri i staden som hade många arbetare. Där arbetade fasters granne Taskinen, som var född i Karelen. Mannen arbetade i snickeriet och frun arbetade på en tvättinrättning. De var barnlösa och i 40-års ålder. Mannen var en stark kommunist. Selma skrev senare och berättade att han hade rest till Sovjetunionen, men trivdes inte. Han kunde komma tillbaka till Eureka genom Finland. Många finnar i trakten var före detta rödgardister från finska inbördeskriget 1918, och de hade sökt sig undan till Amerika.
De flesta skandinaver skötte sig bra. Där var bland annat två Lappfjärdsbröder ”Malm”. Den ena hade en stor kreatursfarm utanför staden. Han försåg stadsborna med mjölk och kött och tycktes ha det väl ställt med flotta vackra hus och bil.
Klimatet i Humboldt County i Kalifornien där Eureka ligger var milt och fint. Aldrig för varmt och det blåste nästan alltid en varm vind från havet. Vintern eller regntiden kom i december. Om vinden svängde till norr eller öster som blev det genast kyligare. Det hände till och med en natt att det kom ett tunt snötäcke, som dock inte låg längre före det smälte upp. Det regnade ofta under perioden januari till mars. På grund av det vackra vädret sökte sig all slags folk hit över vintern. Därigenom var arbetslönen lägre än i de andra orterna i västra U.S.A. och vi hade 10 timmars arbetsdag.
Min tid i Eureka gick i arbetets tecken. På lördagskvällen åkte jag ofta i till staden och hälsade på faster och Kalle. De gick där hemma i sitt stora hus ensamma och hade långtråkigt, då Selma och Thomas var ute i arbete hela veckan. De var alltid glada när jag kom och hälsade på.
Faster Mina hade alltid hembryggt vin att bjuda på, som var mycket gott. Ibland hade jag någon arbetskamrat med mig. En som jag länge arbetade med var Fred Hope, född i Vasatrakten. Han hade hustrun i arbete, hon skötte ett hotell i egen regi. De hade inga barn, så de bodde bara tillsammans.
Mycket av min ledighet på lördagskvällarna tillbringade jag på biografen. Eftersom jag inte hade någon egen bil, fick jag ingen flickvän att gå på dans med. Jag var för ekonomisk att skaffa mig bil och flickor.
(om du genast vill läsa det följande och samtidigt det nästsista avsnittet av Arthurs reseminnen, så skall du klicka HÄR)