Artikel i Syd-Österbotten 18.7.1903. Texten har moderniserats men ingenting av värde är bortlämnat.
De sista åren av elfte Karls regering karakteriseras av nöd och elände överallt i Sveriges rike. Vårt folk genomlevde då en av de svårare perioderna i sin historia. Måhända var det försynens mening att förbereda detsamma till de ännu hemskare prövningar, som början av 1700-talet skulle bära i sitt sköte. Åren 1695- 97 drabbades Sverige och Finland av så svår missväxt, att vår historia varken förr eller senare har att uppvisa ett motstycke härtill.
Man har beräknat att en tredjedel av Finlands hela befolkning då strök med för hungern och de i dess spår sig smygande farsoterna. För vårt lilla samhälle är de nyssnämnda åren i mer än ett avseende dystra. Knappt hade den unga staden efter mycken möda och stora, tryckande pekuniära uppoffringar hunnit se sitt första tempel färdigt, förrän under ett häftigt åskväder den 16 juni 1697 blixten slog ned och antände detsamma. Kyrkan nedbrann till grunden. Samtidigt hade stadens så gott som hela handelsflotta av stormar förstörts. Därtill kom total missväxt här liksom annorstädes.
Domböckerna förtäljer om tallösa tiggarskaror, som drog fram genom staden och beskattade borgerskapet på det lilla som fanns. Böckerna berättar också hur den bleka döden med sitt grinande ansikte följde skarorna åt, hurusom människorna nedföll döda på gator och torg eller i husen eller till och med i kyrkan. Dödlighetssiffrorna har man i behåll, vad stadens egen befolkning beträffar. På två år 1696 — 1698 nedgick de mantalsskrivnas antal i Kristinestad från 291 till 208 personer. Hur många gravar här under den tiden grävdes för hemlösa och namnlösa främlingar, vet man inte. Men att dessa gravar var fruktansvärt många, är klart. I stilla undergivenhet och med fast tillförsikt till Gud bars dock den onda dagens svåra tunga. Man delade med sig av sitt lilla, så långt detta räckte. Sedan gick man hungern och döden modigt till mötes.
Domboken omtalar från dessa eländets tider utförligt en liten tragisk episod, som i sin rörande enkelhet är ägnad att sprida ett visst försonande skimmer över tidens bistra allvar. Vi skall därför avsluta våra kulturbilder från 1600-talets Kristinestad med anförandet av denna.
Ett grymt öde i färjkarlens badstuga i april 1697.
Den 29 Mars 1697 heter det, ankom hit till staden Hindrik Persson med sin hustru Margareta Hindersdotter och uppvisade hos borgmästaren ett brev, daterat Paldamo den 2 Aug. 1692, skrivet av Hr Johannes Cajanus, Pastor i Cajana, till kyrkoherden i Lapponica Hr Samuel Julenius, angående hurusom bemälte Hindrik efter sina föräldrars concensus (= medgivande) har ämnat bo uti Lappmarken; med intygande det de uti Cajana sig kristligt och ärligt ställt har. Han har i tio års tid i Cajana varit soldat, men hans yngre broder Pehr, ersätter uti hans ställe; ty varda de på det flitigaste rekommenderade.
Detta brev är den 26 februari 1694 presenterat vid häradsrätten i Kuusamo. Denna Hindrik Persson med sin hustru Margareta Hindersdotter har här i staden ifrån berörde 29 Mars till den 2 April uppehållit sig med tiggande hos gott tolk. Sedan har de långfredagsaftonen begett sig till färjekarlen, som staden håller på andra sidan fjärden mitt emot staden, begärandes, det han ville härbergera dem. Detta blev dem i förstone förvägrat, varpå Hindrik gått och lagt sig neder uti lidret och hans hustru satt sig utmed honom till att sy.
Men emot aftonen har de återigen frågat av färjekarlen och hans hustru, om de ville efterlåta dem sin badstuga till att gå och lägga sig uti, vilket de dem omsider tillstadde. Sedan har Hindrik Persson med sin hustru gjort upp elden i badstuguugnen. Och emellertid som badstugan var med rök uppfylld, har denna Persson lagt sig på bänken i färjekarlens badstuga, där han har bett Gud och sagt: O, högsta konung över alla konungar, Herre Jesu Kriste, kom och gör på mitt elände en god ände! — Då har hans hustru stigit till honom och sagt: Jag är rädd, att du blir död, min gubbe. — Varpå han svarat: Icke dör jag ännu, förty jag är bättre i dag, än jag var i går.
Detta allt intygar färjekarlen Hindrik Zachrisson med sin hustru Anna Andersdotter, svågrar Jakob och Anders Anderssöner, och svägerska, Carin Andersdotter. Sedan de var utgångna i badstugan, har samme Hindrik Persson kommit åter in i stugan igen och begärt av färjekarlens hustru något söt mjölk till att värma åt sig, emedan han klagade sig vara kall kringom hjärtat. Yttermera berättar färjekarlen, det bemälde Hindrik Persson skulle ha tackat, för det han här i staden har njutit så god hjälp, som han i många andra städer icke har funnit. Detsamma bejakade nu närvarande borgaren Jakob Hindersson, att för honom av berörde Hindrik här i staden ofta var sagt och bekänt.
Vidare berättar färjekarlsfolket, det både man och hustru, sedan de hade kokat åt sig mjölkvälling och ätit, hade bett god natt och sedan gått i badstugan att lägga sig neder. En Hindrik Hindersson här i staden tillfrågades, hur nämnda Hindrik Persson med sin hustru har sig här i staden förhållit, medan de hos honom vistades. Därtill han svarade, att de var inkomna uti hans frånvaro med en häst och släde på gården, vilken häst om natten av brist på foder ”stulpit i kull och legat till andra morgonen, då han utaf hunger och köld störte”. Men de själva hade varit hos honom allenast en natt, då de sig saktmodigt och stilla förhållit haft.
Yttermera blev färjekarlen tillfrågad, hur den drängen, som med nämnda Hindrik Persson har legat om natten i badstugan, är kommen därin, vilken berättar, det på långfredagsafton, medan denne ofta nämnde Hindrik med sin hustru åt, hade en dräng, som hette Pelle, inkommit och sagt, hur han hade sluppit Mattsmässtiden sin tjänst uti Ilmola socken, begärandes hus över natten, då honom vart lovat att gå i badstugan för att ligga. Därpå har han utgått och bedit god natt. Men mera vet färjekarlen själv intet om denna sak att berätta eftersom han till Tiökö avreste.
Därefter tillfrågades färjekarlens hustru Anna, hur hon om morgonen därefter fick veta det Hindrik Persson var i badstugan död bliven, vartill hennes syster, Carin Andersdotter, svarade, att hon om påsklögerdag morgon ärnade tvätta stugan, då hade hon om frukosttid gått i badstugan att taga sig där en kvast. Och när hon där ingången var, hade hon skjutit upp gluggen, eftersom det var mörkt därinne. Då blev hon varse det denna Hindriks hustru var upphängd, varpå hon i häpenheten sprungit tillbaka i stugan att ge det tillkänna. Sedan följde hennes syster, färjekarlens hustru, och broder Anders med henne till badstugan igen och begynte att ropa och fråga: Hur står här till i badstugan, att vad hänger här?
Drängen, som där inne låg och sov på laven, vaknade, sprang upp samt blev åter av Anders Andersson tillfrågad: Hur står det till här i badstugan? Därtill drängen svarade: Gubben är längesedan död; varpå Anders frågade: Vad hänger här upp under taket? Då såg Pelle ut på golvet och blev förskräckt, när han märkte hustrun hänga, sägande: ”O, hvad har satan nu gjort”. — Därpå steg han upp och gav sig för räddhågas skull intet tid att kläda på sig därinne, utan tog kläderna med sig och gick i stugan, gruvande sig mycket däröver, att denna hustru tagit sig sådant oråd före.
Därefter blev Anders skickad av hustru Anna till herr borgmästaren att tillsäga, hur såsom skett var uti badstugan om natten. Men borgmästaren hade befallt Hindrik, färjekarl, som hemkommen var, och borgaren Hans Jakobsson, klockare, att granneligen efterse och rannsaka om Hindrik Perssons lik var något våldsamt vederfaret. Emellertid lät han även efterspana, var den drängen, Pelle, som om natten här legat i badstugan, var till finnandes, vilken också snart tillstädes kom. De utskickade berörde synemän berättade, det de intet kunde finna på hans kropp, vilken de väl rannsakat och beskådat hade, tecken till någon våldsam gärning, utan menade, att han måtte blivit sotdöd. Så berättade de också om henne, som upphängd var, och prövade det hon har måst själv stigit på badstugutrappan och fastgjort ett rep uti en ås, som låg under taket, och sprungit sedan av trappan.
Borgaren Jakob Hindersson intygar, det den avlidne Hindrik Persson, förrän han gick härifrån staden, ofta hade beklagat sig ”mycket ondt haft i brystet”. Drängen Pelle berättade, det om natten, då han låg i bastun och sov, blev han av Hindrik Perssons hustru uppväckt, som till honom sagt hade: Stig upp pojke; rätt nu dör gubben. Därefter hade han sig uppsatt på den ena sidan och hustrun på den andra sidan om gubben. Så hade samma hustru ropat åtskilliga gånger åt sin man: ”Dör du, gubbe?” Härtill hade drängen Pelle sagt: Låt honom bli i fred, och där hos förmanat den sjuka befalla sig uti Guds händer och be om sina synders förlåtelse. Då har Hindrik sagt: ”Jesus anamma min själ och anda”. Och så var han strax därefter död bliven.
Sedan hade denna hans hustru mycket gråtit och ynkat sig, sägandes: Gud vet, vart jag nu kommer. Därtill har Pelle svarat: Nog har Gud omsorg för dig; du är ensammen, nog hjälper han dig. Men hustrun har sagt: Jag vill nu gå in till gårdsfolket och be dem komma ut att se, varefter hon gick ut och kom efter en stund in igen i badstugan och sade: ”Det goda folket ligger och sofven jag vill intet väcka dem uppe”.
Sedan hade de bägge makat liket undan sig och lagt sig ned till att sova; hustrun litet från sin döda man somnat strax in och begynt snarka, förrän drängen Pelle, som har legat på andra ändan av laven, insomnat. Men Pelle skall intet ha uppvaknat, förrän gårdsfolket honom följande morgon med ett rop väckt, då han har blivit mycket förskräckt och sagt: Om där varit större hål på väggen, hade han därigenom utkrupit.
Färjekarlens sällskap besanna också, det drängen Pelle icke gått sedan ensammen in i badstugun. Vad Hindrik Perssons lik vidkommer förklarar rätten, att emedan han kristeligen sig här förhållit och låtit sin yttersta andäktighet med gudeliga böner förnimma; såsom ock är intygat honom har varit förut sjukliger: ty är honom efterlåtit en kristlig begravning.
Däremot hörde man sig för i hovrätten, hur med hustruns lik skall förfaras. Den 10 maj uppläses även på rådstugan ett brev från hovrätten, rörande denna sak. Brevet, daterat den 22 april, är i sin järnhårda stränghet karakteristiskt för tiden: ”Och såsom av rannsakningen prövas, det Margareta Hindersdotter ifrån Paldamo socken intet varit huvudsvag, men av förtvivlan blivit sin egen mörderska, ty kan hon efter 1571 års utgångna kyrko-ordningen paragraf 61 icke komma att njuta kyrkogården, utan efter det 4 Cap. Högm. Balken dömes till skogs att föras och på bål brännas”.