Nedtecknat av Selim Björses och renskrivet av Lasse Backlund i juli 2020. Språket är moderniserat men ingenting väsentligt är bortlämnat. Mellanrubrikerna har tillkommit vid renskrivningen.
”Svarta korsets” verksamhet.
Människorna har sedan urminnes tider slutit sig samman till inbördes hjälp, och tanken om ett gemensamt försvar av hem och fosterland har framkallat våra skyddskårer. Denna försvarstanke gav år 1905 i Lappfjärd upphov till en förening, som arbetade mot förryskningen i Finland.
Föreningen bar namnet ”Svarta korset” och hade ett 10-tal medlemmar. Blad dessa var föreningens ordförande, bonden Karl Henrik Nissander, bonden Emil Knus, länsman Arthur Lewán och sågägaren John Erickson utsatta för de ryska gendarmernas förföljelser. De här personerna lyckades dock för sin förföljare bakom ljuset och ingen av dem tvingades att lämna Lappfjärd, sin hemort.
Tidningen ”Fria ord” lästes flitigt av Svarta korsets medlemmar. Föreningens verksamhet riktades för övrigt mest på att hjälpa uppbådsynglingar vid deras flykt till Amerika undan den ryska värnplikten. Värnpliktslagen motarbetades också på många andra sätt. En episod från denna verksamhet må omnämnas. När kungörelsen med de värnpliktigas namn sändes till prästerna för att de skulle läsa upp dem i kyrkan, försökte medlemmarna i Svarta korset förmå prästerna att inte kungöra dem i kyrkan.
Detta försök misslyckades dock och då kördes menigheten ut ur kyrkan men en Härkmeribo vägrade att lämna kyrkbänken. Länsmannen påminde honom med några lätta käpprapp om företagets allvar. Gubben satt dock envist kvar och han anmälde sedan händelsen till de ryska gendarmerna. Men som sagt, medlemmarna i Svarta korset lyckades undgå förföljelserna.
Under denna tid angav ofta en person sina ovänner som konspiratörer. Sådana angivelser förekom också i Lappfjärd, till exempel när kommunalstämmans beslut inte riktigt gillades.
Bonden Emil Knus, som hörde till föreningen skaffade vapen åt några lappfjärdsbor. Det var främst Graftongevär men några militära skjutövningar hölls inte. Tanken på en beväpnad medborgarhär torde dock ha uppstått i Lappfjärd men de politiska händelsernas utveckling satte hinder i vägen för dess förverkligande.
Den årliga medlemsavgiften var 40 mark och när de pengarna var förbrukade, så blev det medlemmarnas uppgift att skjuta till mera pengar. På grund av att protokoll och medlemsförteckningar hade bränts av de ryska gendarmerna vid husvisitationer, så finns det inga noggranna beskrivningar av denna förenings verksamhet. (Dessa uppgifter har getts av Karl Henrik Nissander).
Världskrigets utbrott år 1914.
År 1914 tändes världskrigets fackla i hela Europa. Krigshändelserna gav hoppet om ett självständigt Finland ny näring. Under dessa ödesdigra tider, som nu stundade, förverkligades tanken på en medborgarhär i Lappfjärd. Det första initiativet till Lappfjärds skyddskår togs vid ett sammanträde i Lappfjärd den 9 augusti 1916. Mötet sammankallades av studeranden Emil Ingves, en person vars namn sedan är förknippat med skyddskårens öden under åren 1916 – 1923.
Sammanträdet hölls i en vindskammare hos Emils far, handlanden Henrik Ingves. (Henrik Ingves bodde den tiden i en stor bondgård på Kvarntåets högra sida, ungefär 60 meter från Finngärdstå) Närvarande vid mötet var utom Emil Ingves, bankdirektör Frans Teir, bonden Erik Anders Ådjers och veterinär Lennart Laurell. Dessa personer kunde enkelt meddela sig med varandra, eftersom de alla bodde i centrum.
Emil Ingves stod i förbindelse med personer, som hörde till jägarrörelsen och vid det första sammanträdet redogjorde han för ett hemligt meddelande, som han hade fått av magister Väinö Granlund i Vasa. Enligt detta meddelande var en tysk landstigning i Finland att vänta i en snar framtid. Det var endast den tyska generalstaben, som kände till platsen var denna skulle ske.
För att underlätta landstigningen och för att hjälpa tyskarna att fördriva de ryska soldaterna ur landet, så borde det bildas militära organisationer i Finland. Organisationer främsta uppgift, var att förhindra att de ryska styrkorna kunde samlas under landstigningen. De skulle också hindra ryssarnas eventuella reträtt österut och se till att de inte kunde varken plundra eller bränna.
I varje kommun skulle en kår bildas, som i ett givet ögonblick skulle förstöra järnvägen, telefon- och telegraflinjer och broar och på så vis förhindra ryssarnas flykt. När ryssarna sedan drivits ut ur landet, så skulle en finsk militär ställas upp, som på egen hand skulle försvara landet. För att få reda hur stor en sådan finsk armé kunde vara, så önskade den tyska generalstaben uppgifter om hur många vapenföra män i åldern 18 – 55, som fanns i varje kommun.
Sådant var innehåller i det hemliga meddelandet, som hade kommit från Vasa.
Mötesdeltagarna kände sig i allra högsta grad intresserade av saken och de beslöt att genast vidta nödvändiga åtgärder. Försiktighet måste dock iakttas, så att inte den ryska gränsvakten, som var stationerad i Lappfjärd och i dess omgivning, skulle få höra om planerna. Mantalsförteckningar anskaffades i tysthet från kommunalnämndsordföranden och Ådjers, Ingves och Laurell började om kvällarna föra anteckningar över alla vapenföra män i kommunen. Vid den mörka årstidens inbrott vidtog den egentliga organisationen av kåren i Lappfjärd by. För att vilseleda ryssarna skulle kåren kallas byvakt och upprätthålla vakthållningen i byn för skyddande av invånarnas liv och egendom. Ledarna för organisationen väntade med spänning på det ögonblick, när tyskarna skulle landstiga.
Det blev höst och det blev vinter men inga tyskar hördes av. Varje natt gick vakterna troget från gård till gård och såg till att intet ont fick hända det sovande folket. Vakterna var vanligtvis beväpnade med någon gammalmodig revolver eller ett hagelgevär. Sällan fick de tillfälle att ingripa men plikttroget fullgjorde de sina åligganden.
Vakterna gick sina ronder ostört i Lappfjärd kyrkoby vintern 1917, till de vid den ljusa årstidens inbrott upphörde. Om kårens egentliga uppgift hade endast initiativtagarna säker kännedom, men när männen under lång, tysta nätter vandrade från gård till gård, viskades det om allehanda rykten och en aning om kommande händelser fick de.
Ryska revolutionen.
Under vårvintern 1917 inträffade i Ryssland händelser, som för en tid kom att helt tilldra sig de finländska självständighetsmännens intresse. Kejsaren störtades och tsarväldet knakade i fogarna. Det fanns tecken, som tydde på att det ryska riket skulle komma att störta samman. Hos det finländska folket började nu tanken mogna, att kanske det ögonblick nu var kommet, då vårt folk med egen kraft skulle förmå at frigöra sig från det österländska herraväldet.
Det var denna tanke, som sedan gav upphov åt bildande av en medborgarhär för utförande av befrielseverket. Självförtroendet vaknade hos det finska folket. Tidigare hade man litat på tyskarnas hjälp, nu hade man med ödets skickelse kommit till en tidpunkt, då man med egna krafter kunde skrida till verket.
Skyddskåren i Lappfjärd bildas.
På våren 1917 bildades de första skyddskårerna. I Lappfjärd hade redan våren 1916 tagits initiativ till en skyddskårsliknande organisation. Den 25 maj 1917 sammankallade den sedan föregående sommar på orten befintliga kommittén ett medborgarmöte på ungdomsföreningens lokal i Lappfjärd, för behandlande av flera viktiga frågor, bland annat bildandet av en brandkår i Lappfjärd.
Till mötet hade sammankommit flera hundra personer. Förhandlingarna leddes av bonden Viktor Rosenstedt och som sekreterare fungerade studeranden Emil Ingves. När frågan om bildande av en skyddsmilis i form av en brandkår upptogs till behandling, förstod samtliga mötesdeltagare vad det handlade om. Förslaget om namnet brandkår förkastades och man beslöt att ge organisationen namnet ”skyddskår”.
Detta är ett gott bevis på med vilken hänförelse folkets flertal genast från början omfattade självständighetsidén och den därur framsprungna skyddskårsrörelsen. Vid mötet beslöts att män i åldern 18 – 55 år skulle intas i skyddskåren och åtminstone en man från varje hushåll var förpliktad att delta. De hushåll där inga passliga män fanns, skulle betala 5 mark till kårens kassa.
En kommitté bestående av agronomen Johan Starcke, studeranden Emil Ingves, bonden Emil Knus och ingenjören Nils Molander tillsattes för att utarbeta förslag till kårens organisation, som skulle behandlas på följande möte. Det mötet hölls den 3 juni på samma ställe och där uttalade mötet som sin åsikt att ”Finland bör bliva en självständig stat med internationella garantier” och beslöt man ”att icke vidare åtlyda order om tvångsrekvisitationer”. Vid ett följande möte som hölls den 11 juni blev bonden Erik Anders Ådjers, studeranden Emil Ingves och veterinär Lennart Laurell officiellt valda att handha den högsta ledningen av skyddskåren. Denna befattning hade de ju redan haft i hemlighet sedan hösten 1916.
Man vidtog genast med organiserandet av kåren. Medlemmarna uppfördes på förteckningar och indelades i avdelningar, men några egentliga militära övningar kunde man inte ha, eftersom en rysk kavalleriavdelning var förlagd i Lappfjärd kyrkoby och denna uppträdde synnerligen självsvåldigt.
Skyddskår utan vapen.
Hittills hade allt gått väl, men ett svårt hinder uppställde sig och det var frågan att varifrån kunde man få vapen? Visserligen viskades det om vapen från Tyskland, som skulle delas mellan de olika kårerna, allt var bara rykten. För att skaffa vapen åt skyddskåren ställde sig dess ledare i förbindelse med personer, som hade tillhört det forna Voima-förbundet. Man erhöll dock underrättelser om att det inte fanns några Graftongevär att få.
Trots att man inte lyckades lösa frågan om vapen, så fortsattes arbetet med kårens organisation. Personer valdes som gick från gård till gård och värvade medlemmar till kåren. I kyrkobyn hölls övningar i början på ungdomshemmet men då ryssarna oroade skyddskåristerna, så hyrdes Unionbankens gård till övningssal.
Under höstens lopp blev beväpningsfrågan alltmera brännande. Man vände sig åt olika håll för att skaffa gevär men alla ansträngningar var resultatlösa. För ordningens upprätthållande beviljade i september ett kommunalt stöd på 5 000 mark och för dessa pengar kunde endast 7 Graftongevär och några hundra patroner inköpas av privatpersoner. Lårens ledare stod dock i förbindelse med ledarna för vapenimporten i Vasa, bland annat magister Väinö Granlund.
Ju längre tiden led, desto mer uppretad blev befolkningen på ryssarna, som uppträdde allt fräckare och självsvådligare. Till deras kännedom hade kommit, att någon vid medborgarmötet den 25 maj gjort antydningar om ”dynamit och sprängning i luften”. Detta föranledde dem att vid ett pågående ungdomsmöte företa kroppsvisitering av samtliga närvarande. Men skyddskårsrörelsen stärktes endast härigenom. Ryssarna blev efter detta försiktigare och rädda.
Också i Lappfjärd hade det vid revolutionens utbrott bildats en socialistförening på initiativ av en viss Junnila och sadelmakaren Otto Öström, som från St. Petersburg inhämtat världsförbättrande läror. Ett 40-tal av de sämsta elementen i byn anslöt sig till denna förening, vars medlemmar gjorde gemensam sak med ryssarna. Härigenom blev större försiktigheten av nöden i skyddskårsarbetet.
Inbördeskrig på kommande.
Under hösten 1917 klarnade det för var och en att det förr eller senare skulle komma till öppen brytning mellan den förvildade ryska militären och landets frihetsälskande och laglydiga befolkning. Ryssarna betraktades vid denna tid i Österbotten som orsaken till oredan och laglösheten.
Då den ryska storstrejken bröt ut, så tillsattes en hemlig stab i Finland och för att ge skyddskåren sken av laglig institution, beslöt staben att ortens kronolänsman skulle vara chef för kåren. På ett skyddskårsmöte den 6 november valdes denna därför till ledare. Av de röda i byn fick ryssarna höra om detta möte men eftersom de var rädda för motstånd vågade de inte infinna sig där. Emellertid fängslades länsman Nordlund samma kväll och lite senare under natten poliskonstapel Ådjers. Som fängelse användes socialisthuset på Kladdbackan. Samma natt besattes telefoncentralen av de röda och några privata samtala tilläts inte.
Skyddskårens ledare var inte heller overksamma denna natt. Man beslöt att följande morgon uppbåda allt manskap i trakten för att befria länsmannen och polisen, samt återställa ordningen. Det räckte inte länge förrän skyddskåren hade samlat 200 man på ungdomshemmet. Här fanns då en brokig skara, bestående av gamla gubbar och unga gossar. Vapen, sådana som knölpåkar, knivar och några revolvrar skulle användas mot ryssarna och mot de röda.
En fyramannadeputation, bestående av Nils Molander, Eilert Rasmussen, Karl Henrik Håx och poliskonstapel K. H. Nyqvist sändes till Kladdbackan för att meddela de röda, att de församlade på ungdomshemmet inte svarade för följderna, ifall fångarna kvarhölls. Motståndarna föll till föga och frigav fångarna. Ganska rädda och snopna drog sig de röda även från telefoncentralen.
Ryssarna och de röda behöll dock vapnen, som de hade beslagtagit. Skyddskåristerna krävde att få dem tillbaka och en kommitté bestående av två röda, alltså Junnila och Öström, en rysk officer och tre vita, nämligen Laurell, E. J. Björses och Erland Klockars förde underhandlingar om dessa saker.
De röda och ryssarna ville tillsätta en milis i byn, för att kunna företa husundersökningar i lugn och ro. Skyddskåristerna godkände förslaget, men valde till medlemmar byns båda poliser. De röda valde å sin sida Öström och Matti Vainionpää i milisen. De båda kamraterna vandrade sedan några veckor i bygden men de fick ingen lön för arbetet. De svalt och tiggde mat här och där, men på grund av livsmedelsbrist, så slutade de med sitt yrke.
Emil Ingves tar över.
Vid ett stabsmöte dem 8 november avsade sig kronolänsman Nordlund chefskapet. Det blev då studeranden Emil Ingves som fick detta svåra uppdrag under den kritiska tiden som var och som var på kommande. Att organisera skyddskårsavdelningarna i utbyarna gavs i uppdrag åt intresserade personer i saken, i Dagsmark åt studeranden Torsten Wadström, i Härkmeri åt bonden Axel Grannas och i Mörtmark åt handlanden Henrik Nurmela. Dessa personer började med iver organisationsarbetet i utbyarna och i mitten på november månad var Lappfjärds skyddskår helt organiserad.
Dess numerär uppgick då till 225 man. Då man trots kårchefens ivriga bemödanden inte lyckades få några vapen från Vasa, beslöt man att skaffa sådana på närmare håll. Detta skedde hos en snickare en snickare i Lappfjärds by, För kårens räkning gjorde denne ett större parti trägevär. (enligt Bo-Göran Ingves skulle snickaren ha varit hans morfar, som hette Karl Henrik Norrgård (f. Juth år 1880,d.1967)). Kåren indelades nu i fem avdelningar med var sin chef. På norra sidan folkskolläraren Selim Knus och mjölnaren Aron Engelholm. På södra sidan bondesonen Erland Ingves, bonden Emil Knus och byggmästaren Otto Ivars.
Såsom instruktörer tjänstgjorde personer, som hade varit med i den forna finländska militären före och runt sekelskiftet. Nu exercerades bakom täckta fönster, så att framstugogolven sviktade, när kommandoorden ljöd, ibland på ryska. Ibland kunde också ryssarna få se något av träbajonetterna. De tyckte antagligen att det osade bränt och flyttade mot julen bort från Lappfjärd till Kristinestad. Skyddskåristerna som ville komma över deras vapen var förargade över uppbrottet.
Paavo Talvela kommer till Lappfjärd.
Under julen kom jägaren Paavo Talvela eller Strömsten till Lappfjärd. Han övertog den militära ledningen och entusiasmen tilltog. Under hans ledning föranstaltades även övningar ute i det fria. För att skaffa kåren dugliga ledare, sändes till Vörå krigsskola följande personer: kårchefen Emil Ingves, bonden Emil Knus, bondesonen Emil Mattfolk, bondesonen Johan Ojala, bonden Erik Anders Sundholm, bondesonen Evert Grannas och studeranden Gustav Appel. Dessa personer deltog med Vörågardet i dess strider vid Ylistaro och Uleåborg. I sistnämnda strid stupade Knus, Sundholm och Ojala, samt sågägaren John Erickson som deltog med skyddskåren i Vasa. Studeranden Ingves var med om striderna vid Laihela, Kristinestad samt avväpningen av ryssarna i Lillkyro.
Avväpningen av ryssarna.
När kriget bröt ut var skyddskårerna i sydligaste Österbotten obeväpnade. Så gott som utan vapen betvingades ryssarna i Kaskö och Närpes. En svårare nöt att knäcka var Kristinestad. Där fanns en kavalleriavdelning på 200 man, samt 80 rödgardister som ryssarna hade beväpnat.
Den 29 januari reste 19 man på order av jägaren Talvela ner till Sideby, för att hjälpa skyddskåren där. När truppen kom fram till Sideby, hade ryssarna redan avväpnats och lappfjärdskåren fick därifrån de första vapnen, 19 till antalet.
Samtidigt som order gavs om ryssarnas avväpning i Sideby, satte sig Lappfjärds skyddskår i försvarsställning och försökte isolera ryssarna i Kristinestad. Den 28 januari besattes telefoncentralen i staden av ryssarna och telefon- och telegraflinjerna mellan Kristinestad och Björneborg klipptes av. En vaktstyrka om 40 man förlades till vägskälet vid Håxells i Lappfjärd och patruller sändes längs landsvägen till ”Sandan”. I Lålby organiserade polisen Karl Johan Nyqvist en hemlig postering, som stod i förbindelse med ungdomshemmet i Lappfjärd.
Bevakningsmanskapets beväpning bestod av hagelgevär och några Graftongevär. Den 29 k´januari på förmiddagen kom en rysk ridande spaningspatrull från Kristinestad. När de märkte skyddskåristerna på landsvägen gjorde de halt och två man sändes in i en gård för att få uppgifter om de beväpnade männen. Värdinnan svarade ungefär att nog skulle ryssarna få lära känna dem om de vågade sig ända in till Lappfjärd. Ryssarna kastade sig så på hästarna och red i full fart tillbaka till staden.
Samma dag kom underrättelse från Kristinestad att ryssarna hade ryckt ut därifrån, för att anfalla Lappfjärd. Fältvakten intog försvarsställning vid Nybron och gamla kyrkogården och det övriga manskapet samlades vid folkhögskolan. Det anhölls också om hjälp och förstärkning från skyddskårerna i Bötom och Storå och från dessa kom på kvällen en trupp bestående va 50 man.
Emellertid visade det sig att budet om ryssarnas ankomst från staden var falskt. Lappfjärds skyddskår låg dock samlad på ungdomshemmet och vaktposterna höll troget vakt på Sandan och vid Håxells.
Ultimatum åt ryssarna i Kristinestad.
Följande dag sändes per telefon ett ultimatum åt ryssarna, där de uppmanades att ge sig. Ryssarna begärde väntetid och ville avgöra frågan vid ett allmänt möte. Ryssarna beslöt att inte sträcka vapen och svarade själva med hotelser. Skyddskåren sände ett nytt ultimatum till ryssarna, men något bestämt svar gav de inte.
Onsdagen den 30 januari låg Tjöck skyddskår församlad i Tjöck och Lappfjärds skyddskår, förstärkt med 70-tal Sideby, Storå och Bötombor låg i Lappfjärd. Det var meningen att nu gå till anfall. Då erhölls meddelande från jägarkapten Heiskanen i Seinäjoki, att skyddskårerna skall invänta en avdelning av Vörågardet, som är på väg till undsättning.
Samma kväll vid 10-tiden sammankallade Lappfjärds skyddskår i sin helhet till ungdomshemmet genom ringning i kyrkklockorna. Klockan 4 på morgonen marscherade kåren 200 man stark med en stor lejonfana i spetsen till Lålby. Med kåren följde även avdelningarna från Sideby, Bötom och Storå. I Lålby anslöt sig till kåren dessutom en pluton från Närpes. Hela styrkan uppgick till 325 man och den stod under Talvelas befäl.
125 av männen var beväpnade med militärgevär, 50 man med hagelgevär eller revolvrar medan resten var obeväpnade. De bästa skyttarna fick militärgevär medan de obeväpnades uppgift var att åtfölja skyttekedjan och ingripa i striden med de sårades eller stupades gevär. Klockan 6 på morgonen anlände Vörågardet till Tjöck. Sedan ledarna hållit en kort rådplägning i Tjöck, tågade styrkorna från Tjöck och Lappfjärd mot staden klockan 7 på morgonen.
På väg mot Kristinestad.
Huvudstyrkan under Talvelas befäl, förstärkt med ett maskingevär från Vörågardet, tågade längs stora vägen till Kristinestad. En avdelning på 50 man sändes söderut till Pantplins under befäl av poliskonstapel Gustav Ådjers. Längs Batterivägen, som i Högåsbacken löper till väster ungefär 1 000 meter från havsstranden, bildade Lappfjärds skyddskår skytteled. Strömsten själv tog ledningen över högra flygeln och studerande Emil Ingves över vänstra.
Ryssarna öppnade eld mot de styrkor, som kom från Tjöck över Norrfjärden och en halv timme senare började kanonerna skjuta mot högra flygeln av Lappfjärdskåren. Vänstra flygeln ungefär 50 man stark intog eldställning bakom en gärdesgård i flanken av batteriet. Efter en tre timmars blodig strid hissade ryssarna vit flagg. Ungefär hälften av den trupp, som deltog i striderna var Lappfjärdsbor. I striden sårades bland annat lappfjärdsborna bonden Viktor Ingves och bondesonen Artur Mattfolk.
Tiden efter intagningen.
De närmaste dagarna efter Kristinestads intagning var Lappfjärds skyddskår sysselsatt med vakttjänst i staden och i hembyn. Det visade sig snart att kriget inte var slut i och med befrielsen av Österbotten, eftersom ryssarna och de röda hade tagit makten i södra Finland.
Den 4 februari 1918 erhöll staben i uppgift att utarbeta en plan till försvarslinje i Lappfjärd, för eventualiteten av ett anfall söderifrån. Skyddskåren sammankallades till övningar regelbundet.
Den 5 februari kom från distriktsstaben i Kristinestad order om att Lappfjärds skulle bidra med 100 man till en frivillig trupp, som skulle ställas upp i Kristinestad.
I Filppula hade situationen blivit synnerligen kritisk, eftersom de röda där hade gått till anfall med överlägsna truppstyrkor. För att dra de rödas uppmärksamhet till Satakunta skulle en mindre truppstyrka sändas till detta frontavsnitt och truppen skulle uppställas av distriktschefen i Kristinestad. Värvningen av frivilligt manskap till denna trupp vidtog genast över hela Lappfjärds kommun. Under tiden 5 till 12 februari inreste från Lappfjärd till Kristinestads 2. kompani 70 man. Den 14 februari reste detta kompani till Sastmola.
Mot Sastmola i Satakunda.
Med detta kompani följde kårchefen Emil Ingves och den största skaran av frivilliga från Lappfjärd-. Någon tid därefter begav sig en trupp frivilliga till Vasa, där de förenandes med 2. Jägarregementet, och de som senare utkallades kom till Grenadierregementet. De enskilda männens historia sammanfaller med de olika truppförband och berättelsen över deras öde utelämnas här.
Totalt deltog 309 lappfjärdsbor i frihetskriget, därav 172 uppbådade.. Av dem offrade 18 sina liv. Deras gärning skall i alla tider förtälja om plikttrohet och mannamod i kampen för sanning och rätt.
Organisationen.
När lokalchefen Emil Ingves inskrevs som frivillig i Kristinestads 2. kompani, valdes jordbruksinspektor Erland Ingves i hans ställe den 12 februari. Staben organiserades och indelades i sju utskott. Till dessa hörde följande personer:
1) Frontutskottet. Folkskollärare Selim Knus, byggmästare Otto Ivars och poliskonstapel Karl Johan Nyqvist.
2) Intendenturutskottet. Bankdirektör Frans Teir, bonden Erik Johan Björses och veterinär Lennart Laurell.
3) Etapputskottet. Bonden Emil Ekman och handlanden Erland Mattfolk.
4) Tekniska utskottet. Byggmästare Otto Ivars och montör Arvid Einola.
5) Rekognoseringsutskottet. Kronolänsmannen Väinö Nordlund och poliskonstapel Gustav Ådjers.
6) Sanitetsutskottet. Veterinär Lennart Laurell och doktor Charles Rasmussen.
7) Agitationsutskottet. Ingenjör Nils Molander, handlanden Axel Lillträsk och bonden Karl Knus.
Till kanslichef utsågs länsman Nordlund och till vicekanslichef magister Emil Kråkström. Staben lydde under distriktstaben i Kristinestad, men medlemmarna var inte avlönade. Många av utskottsmedlemmarna inträdde snart i olika truppförband. Sedan en frontlinje uppstått i söder, bestod lokalstabens viktigaste arbete i anskaffandet av skjutsar, matvaror och kläder. Den tyngsta arbetsbördan vältades därför på intendentur- och etapputskotten. Medlemmarna i dessa utskott var de här ovan nämnda. När Lennart Laurell reste från Lappfjärd, fyllde handlanden Charles Ulfves hans plats i staben. de båda utskottens arbeten leddes i huvudsak av bankdirektör Frans Teir.
Från Lappfjärd går landsvägar åt olika håll och orten har därför alltid varit en viktig etappstation under krig. Samma betydelse fick Lappfjärd även 1918 för trupper i Sastmola och Kankaanpää trakterna. Staben i Lappfjärd gjorde i februari upp en förteckning över alla hästar inom kommunen. Enligt denna lista utförde hästägare på order av staben i tur och ordning sina skjutsar. Någon ersättning var det aldrig tal om.
Mot våren erhölls medel från Vasa till betalning av skjutsarna. Pengarna fördelades enligt stabens prövning mellan skjutsbönderna. Få hästägare tredskade, när budet om skjuts erhölls. Den, som inte frivilligt ställde sin häst till förfogande, hämtades av en patrull inför staben, som läxade upp den försumliga. Syndaren fick återvända, sedan han hade lovat bot och bättring. Strängare åtgärder behövde inte tillgripas. Enligt hästlistan från 1918 företog lappfjärdsborna 1 390 resor för skyddskårens skull.
De flesta sockenbor, som frivilligt inträtt i Mannerheims armé, kämpade mot de röda på Satakundafronten. Till dem sändes från hembygden det mesta av matvarorona och kläderna. Staben i Lappfjärd anskaffade dessa förnödenheter. Varje dag avgick från Lappfjärd till Sastmola en skjutshäst med varor åt krigarna och dessa fördelades vid fronten av män från Lappfjärd. Dessa personer hade en häst till sitt förfogande och stod dagligen i förbindelse med lokalstaben i Lappfjärd.
Underhållet av skyddskåristerna i Sastmola.
När Kristinestad 2.kompani anlände till fronten, saknade trupperna matkärl och grytor. Medels frivilliga gåvor hopbragtes i Lappfjärd skedar, knivar, gafflar, fat och grytor, som sändes till gossarna vid fronten. Elsa Storhannus och Elna Engelholm från kyrkbyn hjälpte till med matlagningen.
En del matvaror ställdes till distriktstaben i Kristinestads förfogande. Frans Teir berättar om matvarornas anskaffning: ”Det var knappt om livsmedel redan för krigets början och det är fullkomligt ofattbart, vilka stora mängder livsmedel, som kunde hopbringas i Lappfjärd under vintern 1918, utan någon som helst tvångsåtgärd”.
E. J. Björses berättade hur personer från avlägsna skogstorp frivilligt hämtade matvaror till staben i Lappfjärd. En bakerska förvandlade mjölet till bröd. Emil Backman (Björses) som tjänstgjorde som stabens ordonans, samlade vanligen ihop varorna från hebren och magasin. E. J.Björses och Karl Knus hade mest hand om matanskaffningen.
Kläder för krigarnas behov tillverkades i stor utsträckning av bygdens kvinnor. Men då efterfrågan blev stor, mobiliserade staben i Lappfjärd 14 skräddare och 9 skomakare från Lappfjärd, Storå, Bötom och Sideby. Dessa förfärdigade under stabens kontroll kläder och skodon under en och en halv månaders tid i den gamla rysskasernen hos Ingves. Tyg och läder erhölls dels genom beslagtagning av varor i butikerna i Tjöck och Lappfjärd, dels från intendenturen i Kristinestad. Från sistnämnda ort torde det mesta ha anlänt. Handelsmännen var vanligen villiga att lämna sina varor och de erhöll ersättning för dem enligt stabens prövning.
7 telefoner och 15 velocipeder togs från Lappfjärd och sändes till distriktsstaben i Kristinestad. Telefonerna ersattes senare med andra apparater men velocipederna betalades kontant. Charles Ulfves ombetroddes anskaffningen av nyssnämnda saker, samt kläder och skodon.
Inkomster och utgifter.
Alla utbetalningar verkställdes av stabens kassör Frans Teir i Lappfjärd. Han saknade ofta pengar och fick då uppta lån och satsa av egna medel. Lappfjärds kommun gav mot våren åt skyddskåren 15 000 mark, varmed skulderna betaldes. Redovisningen över stabens medel upptar följande poster:
Inkomster av intendenturen i Kristinestad 95 258 mark, gåvor av enskilda personer 14 883 mark och Lappfjärds kommun 15 000 mark.
Utgifterna bestod av Matvaror och kläder 57 759 mark, skjutsar 37 120 mark och annat diverse 30 362 mark.
Kassören berättar om sina minnen från denna tid: ”Offervilligeten var så stor, att de som voro vittnen härtill ha svårt att tro, att en dylik offervilja kunde en gång uppnegocieras. Hemmen tömde med stor glädje sina matförråd. I de flesta hem stickades och syddes frivilliga gåvor att utdelas vid fronten. Det är svårt, att upptaxera skillnaden mellan de förnödenheter, som hopbragtes genom frivilliga gåvor och de som köptes”.
Allmänheten hystes en stor tro på krigets lyckliga slut. inte ens då hemmen mottog sina anhöriga som stupade, försvann segervissheten och väntan på krigets lyckliga avslutning. Några ”fredsstiftare” fanns inte. Staben erhöll via telefon uppgifter om krigets förlopp och nyhetsbegäret var stort.
Frans Teir berättar ”Jag påminner mig om en händelse, som särskilt fastnat i mitt minne. En eftermiddag på kvällssidan pågick en blodig drabbning på Sastmolafronten. Samma kväll var ortens marthor samlade i lilla salen på Ungdomshemmet i utrustningsangelägenheter. Marthorna gick hem på kvällen utan att få höra utgången av striden. Redan klockan 7 på morgonen ringde värdinnan upp staben och frågade ”Huru gick det för de våra i går kväll?”. Hon fick till svar, att hon icke behövde ängslig för Gunnar, ty han lever, och att de våra redde sig. Vartill värdinnan svarade: ”Icke tänker jag på Gunnar. Vi måste nog reda oss, också fast icke Gunnar skulle få komma tillbaka. Det bästa är att de våra vunnit”.
Staben i Lappfjärd.
Stabens lokal var Ungdomshemmet i Lappfjärd. Vaktmästarinnans rum på vinden tjänstgjorde som kanslirum, läktaren med skåpen var förrådsrum för kläder och ammunition, lilla salen var vaktrum, stora salen arrestrum för personer, som i något avseende ansågs för osäkra. Rätt ofta förvarades i stora salen för kortare tid lik av stupade från andra orter. Köket var matförrådsrum. En av stabsmedlemmarna höll alltid vakt i kansliet. Han ordnade löpande ärenden och ledde vaktmanskapets tjänstgöring.
Efter Erland Ingves bortresa från Lappfjärd, tjänstgjorde först rektor Emil Kråkström och sedan länsman Väinö Nordlund som kårens chefer.
Kvinnornas roll under frihetskriget.
Kvinnans betydelse för frihetskrigets lyckliga slut är stor men endast en liten del av deras gärningar, skall väl historiens blad skildra. Så förhåller sig ock dessa korta anteckningar till kvinnorna i Lappfjärd. Vi vet något om det verk kvinnorna utförde, när kläder syddes, mat kokades och bäddar tillreddes. Men vi kan endast ana deras betydelse för stridens utgång, när vi minns, hur våra kvinnor ofta försökte inge sina kära mod, segervisshet och handlingskraft. Ofta streds en hård kamp mot förtvivlan och sorg, när vinternatten härskade över slätten och mannen, sonen eller brudgummen reste mot fienderna.
Sorgen blev större och livet förlorade sitt värde, om det återvände stela, kalla och döda och gämdes vid hembygdens kyrka. Sällan hördes kvinnornas klagan. Troget fullgjorde hon sina åligganden och försökte inge soldaterna nytt mod.
Marthornas roll under frihetskriget.
I Lappfjärd ledde Marthaföreningen under år 1918 kvinnornas arbete för skyddskåristerna. Föreningen har på uppmaning lämnat en kort redogörelse över sin verksamhet. Denna införes här, emedan den i all enkelhet berättar om kvinnornas arbete under krigets år.
1) Den 20 januari fick Marthorna befallning av staben att koka mat på Ungdomshemmet åt alla de som skulle inta Kristinestad den 31 januari, samt åt krigare, som under krigstiden for genom orten.
2) För de sårade arrangerades sjukhus på norra folkskolan med ett större antal bäddar, som iordningställdes med ovanlig snabbhet. Dock behövde endast 3 användas av sådana som sårats vid stadens intagning.
3) Ortsbefolkningen skänkte offervilligt mjölk, bröd, potatis, smör, med mera till förplägningen den 29 januari.
4) Vidare skänktes ull, som av Marthorna under arbetsaftnar gemensamt kardades och spanns, och därpå stickades till vantar och strumpor åt de, som skulle ut till fronten. Även förfärdigades i hemmen olika klädespersedlar samt ryggsäckar även som snödräkter. Till Sastmolafronten sändes mattransporter under hela deras vistelse där. Bondedöttrarna Elsa Storhannus och Elna Engelholm var medhjälperskor åt kosthållerskan, som var hemma från Kristinestad.
Allmänna uppbåd.
Enligt Finlands senats kungörelse av den 18 februari 1918 skulle uppbåd hållas inom det vita Finland. Staben i Lappfjärd valde då till representanter i uppbådsnämnden Otto Ivars och E. J. Björses. Ett protokoll från den 22 februari omtalar, att uppbådet förrättades på Lappfjärds södra folkskola den 25 februari från klockan elva och framåt. Alla män som inte hade fyllt 45 år, kallades till uppbådet. Lägsta åldersgränsen utgjorde 18 år. Kommunalläkaren Rasmussen höll undersökningen vid uppbådet och tog lite hänsyn till kroppskrafter och hälsa. Eftergifter för familjeförhållanden var få och utskrivningen av manskap genom uppbåd beredde inte större svårigheter. E. J. Björses berättade, att många personer inte ens ville ha läkarundersökning utan var färdiga att direkt tåga ut till kamp mot fienden.
De röda i Lappfjärd lät inte tala om sig efter krigsutbrottet. Alla hemmavarande äldre män tjänstgjorde som vaktmanskap. De följde därvid den uppgjorda vaktlistan utan att vålla staben bekymmer.
Som kuriositet må nämnas att en 80-årig man en dag infann sig på staben och anhöll om att få göra vakttjänst. Då man påpekade för honom att det kanske inte var lämpligt att använda en så gammal man i tjänst svarade han: ”Jag kan nog vakta vägarna fast jag är gammal, så länge de yngre rensar ogräset!”
Förutom i hemkommunen höll skyddskårister från Lappfjärd vakt också på andra orter, till exempel i Närpes och i Kristinestad. Den 22 februari 1918 sändes ett 40-tal lappfjärdsbor för att eskortera ett batteri från Kauhajoki till Kankaanpää. Vaktmanskapet stod under ledning av Otto Ivars och de var borta en hel vecka.
Frihetskrigets offer.
När de första stupade efter slaget vid Uleåborg anlände till Lappfjärd, begärdes lov att få jorda dem invid hembygdens kyrka, Tillståndet gavs och här gömdes sedan hjältarna i jordens sköte. Alla begravningar försiggick ungefär enligt samma program. Prosten Laurén jordfäste de stupades stoft vid altaret i kyrkan. Han talade då om de fallnas hjältegärning och om det offer de gett för fosterlandets lycka och framtid. Till de sörjande anhöriga, som alltid hade plats närmast kistorna, försökte han ge tröst och frid genom hänvisning till ordet i böckernas bok.
En grupp skyddskårister bildade spaljé längs stora gången i kyrkan och på kyrkogården och en kör sjöng vid graven.
Skyddskåren gav kistor och ombesörjde hela begravningen. En stor skara människor följde alltid de stupade till deras sista vilorum. Mäktigt och förlamande lade sig sorgen över allas sinnen, den söndag då 8 kistor stod vid altarrundeln och då stoftet av åtta unga lovande ynglingar gömdes i mullen. Striderna i Tammerfors hade tagit sin tribut från slätten vid ån.
Frihetskriget var slut.
Liksom en rensande storm hade de vita trupperna sopat bort våldets, godtyckets och barbariets försvarare. När vårsolen väckte domnade livsandar i slättens åkrar, återvände den ena krigarskaran efter den andra till hembygden. Här väntade nya arbetsuppgifter. Hemgårdens tegar var osådda, trots att det i landet rådde en stor livsmedelsbrist. De forna krigarna ägnade nu sina krafter åt jorden och tänkte på skyddskåren endast då minnen från kriget kom på tal.
Skyddskårsarbetet lämnades nu åt sidan. Kåren saknade goda ledare och organisatörer. Lokalstabens medlemmar från vintern 1918 ansåg sig ha fyllt sin uppgift när kriget avslutades och deras järnhårda grepp om kårmedlemmarna och lappfjärdsborna slappades. Väinö Nordlund behöll uppdraget som lokalchef endast till namnet, eftersom ingen annan ville åta sig uppdraget. Man saknade mål och riktlinjer för skyddskårens verksamhet. Ett stor nydanings- och organisationsarbete förestod inom skyddskåren liksom överallt i vårt land, såväl på den andliga som på den materiella odlingens fält.
Vid ett stabssammanträde i juni 1918 valdes läraren Selim Knus till lokalchef. Dennes förnämsta arbete under sommarmånaderna 1918 bestod i att förvalta kårens egendom, samt att skaffa mat åt de lappfjärdsbor, som avtjänade sin värnplikt i landets nybildade armé.
Mot hösten vidtog omorganiseringen av kåren. Lokalchefen sammankallades skyddskåristerna till övningar, men det var inte många som infann sig. Kriget lärde männen att leka med faran och tänka endast på stunden och glömma morgondagen. Denna sinnesstämning fanns kvar efter hemkomsten och gjorde att slättens söner inte gärna sysslade med vapen och militära övningar, trots att de såg nyttan med skyddskårerna.
En betydelsefull hjälp i nydaningsarbetet erhöll lokalchefen, när kommunalfullmäktiges ledamöter vid ett sammansträde sommaren 1918 diskuterade skyddskårsfrågan och antecknade sig som medlemmar i den. Vid ett skyddskårsmöte i september 1918 valdes Emil Kråkström, Erland Mattfolk, Otto Ivars och Nils Molander till stabsmedlemmar inom Lappfjärds skyddskår.
I maj 1919 avsade sig lärare Knus lokalchefssysslan men ingen annan åtog sig uppdraget och han kvarstod till den 1 juli 1919, då fänrik Emil Ingves utnämndes till lokalchef.
Emil Ingves blir lokalchef.
Emil Ingves hade stora förutsättningar att lyckas som lokalchef. Han hade fått militärisk utbildning, han hade stor organisationsförmåga och människokännedom, samt ansågs för Lappfjärds skyddskårs självskrivna ledare på grund av sin verksamhet under åren 1916 – 1918-
När Ingves tillträdde, planerade han genast en större skyddskårsfest, i samband med en manöver och skjuttävlingar. Med dessa tillställningar skulle propaganda drivas för skyddskåren. Men skulle man få medlemmarna till arbete för festen och till övningar för manövern? Ingves byggde sin plan på lappfjärdsbornas stolthet och människonaturens lust att följa starkares naturer och svaghet med prål.
Bland sina ungdoms- och krigskamrater utvalde han pålitliga personer, som utbildades till gruppledare. Dessa ledare värvade och övade manskap i olika delar av Lappfjärd. För att stärka samhörighetskänslan mellan kårens medlemmar, anskaffades uniformer, som bars vid de första festligheterna som ordnades den 23 – 24 augusti 1919.
Så nalkades man mer och mer den utsatta tiden för manövern och skyddskårsfesten. Under sommarens lopp skrev det mycket om detta i tidningarna. Alla de som hade deltagit i frihetskriget och talat om sina bragder, ville nu vara med och ståta i uniform. Lappfjärds skyddskårister fick nu uppgifter att arbeta för. Drivkraften utgjorde inte det abstrakta begreppet fosterlandskärlek, utan de verkade för sin egen och hembygdens ära. Kårens medlemsantal växte från dag till dag och gruppledarna sörjde för att skyddskåristerna fick militärisk utbildning.
Om manövern, festen och skyttetävlingarna skriver Emil Ingves så här i årsberättelsen år 1919:
”En viktig händelse i skyddskårens verksamhet är den stora skyddskårsfest, som kåren föranstaltade den 23 och 24 augusti. Huvudnumret under festen utgjorde manöver och skyttetävling mellan Sydösterbottens skyddskårer. Skyddskårerna uppvaktade vid kyrkan och fick kåren vid detta tillfälle ta emot sin vackra fana, som en skänk av Lappfjärds Marthaförening. Festen, som i hög grad torde varit ägnad att giva skyddskårsarbetet fart, icke enbart i Lappfjärd, utan även i hela den omkringliggande landsbygden, är så tilltida märkbar att Lappfjärds skyddslår till festen såsom den första av de svenska österbottniska skyddskårerna söderom Vasa, hade anskaffat uniformer åt sina medlemmar”.
Emil Ingves verkade som lokalchef för Lappfjärds skyddskår till den 11 juni 1922, då lokalstaben behandlade frågan om kårens sammanslagning till 1.kretsen med Ingves som kretschef. Mötet förordade kretsindelningen och valde Torsten Wadström till lokalchef. Wadström innehade sysslan till januari 1922. Efter honom har följande personer verkat som lokalchef:
-Otto Ivars från januari 1922 till februari 1923
-Erland Mattfolk från februari 1923 till mars 1926
-Gunnar Wadström från mars 1926 till september 1926
-Selim Björses från september 1926 och framåt.
Såsom ovan nämnts har Lappfjärds skyddskårs medlemmar uniformer första gånger vid skyddskårsfesten 1919. Uniformerna betalade skyddskåristerna själva. Vadmal köptes från Oravais fabrik och sedan syddes 75 uniformer i Tammerfors. En del av tyget togs till Lappfjärd, där byns skräddare tillverkade krigardräkter av detsamma. Under årens lopp anskaffades ett ganska stort antal uniformer till kåren. När ekonomin försämrades, såldes en del av dem åt Nykarleby skyddskår.
Efter ryssarnas avväpning i Sideby erhöll kåren som nämnts ett 20-tal japanska gevär. Under vintern 1918 tilldelades Lappfjärds skyddskår ytterligare 15 ryska gevär. Sommaren 1918 begärde lokalchef Selim Knus vapen från distriktsstaben i Vasa och erhöll då de gevär, som kåren nu innehar.
När Emil Ingves verkade som lokalchef, fanns inom kåren två stycken Kolt maskingevär. Dessa utbyttes senare mot de tunga ryska kulsprutor, som 1.kretsen nu förfogar över. Enskilda skyddskårister har köpt sig fickvapen De mesta pistoler anskaffades på detta sätt till skyddskårens medlemmar under åren 1919 – 1920.
Under november månad 1919 bildades en hornorkester i Lappfjärd under ledning av kapellmästaren Paul Kaetsch från Kristinestad. Kåren sammankallades under Ingves tid regelbundet till övningar. Indelningen i grupper och plutoner bibehölls. När order om en övning utfärdades, sändes meddelande från lokalchefen till plutoncheferna. Dessa skrev brev till varje gruppchef. Skrivelsen innehöll en förteckning över gruppens medlemmar. När gruppledaren personligen besökte sitt manskap fick han av dem en namnteckning som intyg på att de erhållit orderna.
Om en skyddskårist hade laga förhinder för sitt uteblivande från övningen, gjordes anteckning härom i orderbrevet. Den som utan orsak försummade övningarna på deras utsatta tid, erlade en plikt om 5 mark. När försummelserna blev flera och om plikterna inte betalades, uteslöts personen från organisationen. Redan 1920 bokförde grupperna manskapets övningsdagar.
För att driva driva propaganda för skyddskårssaken anordnades möten, till vilka pålitliga personer, som inte var medlemmar, muntligen eller skriftligen kallades. Professor Georg von Wendt anställdes som talare vid några av dessa möten.
I mars 1920 bildades i varje by i Lappfjärd kommun 3-manna kommittéer, som skulle utföra värvningsarbetet. Lokalchefen sammankallade dem och ledde följaktligen deras verksamhet huvudsakligen. Tidningspressen understödde då liksom nu kårens arbete. Tidningen Syd-Österbotten förde bud om fester och möten ut till bygdernas folk och de artiklar, som behandlade skyddskårsarbetet, sporrade till verksamhet och pliktuppfyllelse.
Ingves var ingen vän av dans och han gillade inte att sådana ordnades i kårens regi. Programmet på en skyddskårsfest skulle vara gott, gå i fosterländsk anda och ge festbesökarna andlig spis. Den fasta organisationen, den goda ordningen och framgången i utbildningsarbetet ingav förtroende, och anslutningen till kåren blev stor. De flesta av kommunens förtroendemän tillhörde kåren och kommunalfullmäktige beviljade rikligt med ekonomiskt understöd.
Den första kursen för underbefäl anordnades i Lappfjärd under februari månad 1919 och räckte i två veckor, samt besöktes av skyddskårister från södra Österbotten. Ett tiotal lappfjärdsbor deltog i denna. Utbildningsarbetet inom kåren bedrevs härefter med större energi. År 1922 avlade 12 skyddskårister fordringarna för 2. klass duglighetsmärke, blad dessa märktes flera oldboys.
Sedan 1920 har lägermöten och manövrar hållits varje år. När Ingves levde, anordnades varje sommar ett lägermöte vid havskusten. Dessa möten liknade utfärder och sommarnöjen, varvid musik spelades och idrottstävlingar ordnades. Skyddskåristerna mottog därför budet om dem med glädje och anslutningen var alltid stor. När det nya exercisreglementet infördes, drog sig de äldre till en början bort från övningarna, De kunde inte tåla att pojkar skulle ropa åt äldre män, som hade stått i främsta ledet, när faran hotade.
I dag behärskas de militära kunskaperna av kårens manskap kanske bättre än någonsin förr, beroende på att många skyddskårister erhållit sin utbildning vid armén. Vid övningarna har kårens manskap vanligen indelats i nybörjare och äldre medlemmar.
Sedan 1914 arbetar en idrottsklubb i Lappfjärd. Emil Ingves, som hörde till sammanslutningen, var en god sportare och ordförande under flera år. Skyttet och sporten fick därför en stor plats i hans arbetsprogram.
En skjutbana inköptes 1919 i Lappfjärd by vid Timonåsen, men eftersom den var avlägset belägen, såldes den och kårens nuvarande bana inköptes den 5 april 1922. På densamma har en paviljong och kulfångare uppförts. Banans markörgravar är bristfälliga och liggvallar saknas.
Lappfjärd ungdomsförening ägde en idrottsplan i Lappfjärd, men då den mätte endast 0,5 ha, var den för liten. När skyddskåren erhöll löfte om ekonomiskt stöd från distriktsstaben för idrottsplaner, ansåg man tiden vara inne att utvidga den gamla planen. Ungdomsföreningen och skyddskåren beslöt därför att gemensamt skaffa en ny plan. År 1922 byttes den gamla sportplanen mot en ny, som även förstorades genom inköp av bredvidliggande mark. Lappfjärd äger nu en rymlig idrottsplan i centrum av den stora byn.
År 1927 byggdes på uppmaning av idrottsinstruktör A. Hagman en siminrättning vid Lappfjärd å i närheten av sportplanen.
Hjältegravarna och monumentet.
Till skyddskårens egendom kan också hjältegraven och monumentet räknas. Då frihetshjältarnas grav 1919 försätts med vita träkors, vaknade snart tanken på uppresande av ett monument vid kyrkan, varför en kommitté valdes, som anmodade arkitekt Robert Tikkanen att uppgöra ritningar för densamma. Från Ab Granit i Hangö beställdes nu ett sådant. Blocken sändes till Tjöck haltpunkt, varifrån de sedan av skyddskåristerna transporterades till platsen. Avtäckningsfestligheterna försiggick den 26 augusti 1920, till vilket tillfälle distriktschefen och överste Martin Ekström var inbjudna.
Redan år 1919 uppställdes lagpris i skytte och allmän mellan kårens plutoner.1921 stiftades en pokal i 10-kamp mellan Lappfjärd och Närpes, då tävlingarna härom alltid var lagtävlingar, samlade de många deltagare.
Samarbetet mellan skyddskåren och ungdomsföreningens idrottsklubb har alltid varit gott. Klubbens ordförande utnämndes av Emil Ingves varje år till idrottsledare inom skyddskåren. Från 1920 deltog han i stabens sammanträden. Intresset för sport har därför en längre tid varit stort i Lappfjärd, trots att goda förmågor stundom saknats och rusdrycksförtäringen särskilt under åren 1923 – 1925 verkat menligt på densamma.
Under åren 1919 – 1922 var Selim Björses idrottsledare för kåren, samt ordförande för idrottsklubben och han hade i uppdrag att utse lämpliga platser för såväl idrottsplan som skjutbana.
Om kårmedlemmarnas skjutskicklighet under olika tider är vanskligt att uttala sig om, eftersom protokoll från åren efter frihetskriget saknas.
Lappfjärds skyddskårs disciplinnämnd har sällan sammanträtt under de 10 år, som förflutet sedan frihetskriget. Vid dess möten har vanligen frågor om frånvaro behandlats.
Under samma tid har Lappfjärds skyddskår gett hjälp åt ordningsmakten. År 1919 beslagtogs en livsmedelsfora, som ägdes och fördes av jobbare. År 1925 begärde länsman Dahlström hjälp, då stortjuven och mördaren Jokela skulle gripas. Denne, som innehade vapen uppehöll sig i en stuga i Ömossa. Stugan omringades och Jokela infångades och fördes till fångförargården i Lappfjärd. Under färden hem mötte skyddskåristerna och länsmannen en spritfora, vars langare varslade faran och flydde, men de infångades och fördes jämte hästar och lass till Lappfjärd.
Efter frihetskrigets slut och medan kåren omorganiserades, sörjde marthaföreningen i Lappfjärd ända till 1923 om serveringen och städningen vid skyddskårsfesterna och manövrarna. Marthorna skänkte också Lappfjärds skyddskår en fana, som invigdes den 24 augusti 1919. Fanan syddes under vintern 1919 till största delen av fröken D. Kottelin efter ritningar gjorda av fru Ella Nordlund.
Några korta anteckningar må sedan berätta om kvinnornas arbete för skyddskåren. År 1910 skänkte marthaföreningen skjortor, strumpor, handdukar m.m. till sanitärerna i Lappfjärd. Samma år hölls en tvåveckors sanitärskurs för marthorna. År 1922 gav de duglighetsmärken åt de skyddskårister, som avlagt de erforderliga proven.
Lotta Svärd rörelsen.
År 1921 erhöll marthorna uppmaning att bilda en Lotta Svärd avdelning men de hörsammade inte budet. De ansåg att de inte kunde fylla Lottornas uppgift, då de förstod att de många olika föreningarna åstadkommer splittring i arbetet för fosterlandets lycka och framgång.
Efter fröken V. Jakobsson föredrag den 4 oktober 1923 om Lotta Svärd föreningarnas uppgift, klarnade begreppen om deras betydelse och en lokalavdelning bildades i Lappfjärd. Lottorna har sedan förplägat skyddskåristerna vid lägerdagar och övningar.
Slutord.
Här har de yttre konturerna av Lappfjärds skyddskårs historia skildrats i stora drag. Till denna berättelse kunde ännu mycket tilläggas. Denna historia berör så att säga endast tidens yttre skal, kraftkällorna i människosjälen omtalas inte. Människokärleken, fosterlandskärleken och västerländsk rättsuppfattning har lämnat nästan oberörda, trots att de ledde människornas handlingar och öden under denna tid. Det var dessa tankar och känslor, som gav kraft till att kämpa och strida, lida och försaka. De födde den rensande storm, som sopade över landet och enade stridiga viljor.
Vill du läsa mera om skyddskårschefen Emil Ingves och hans alltför tidiga död, så klicka HÄR!
Vill du läsa hela artikeln som skyddskåren och dess verksamhet i våra trakter, så klicka HÄR!