Skrivet av Rurik Nylund och publicerat i tidningen Syd-Österbotten 23.8.1975 och blev renskrivet av Lasse Backlund i maj 2020. Vill du läsa mera om artikelförfattaren och hans släkt, så klicka HÄR!
Stenåldern.
De första boplatserna inom Dagsmarkområdet finns på 50 – 55 meters höjd över nuvarande havsyta. På kartan ser vi en boplats i Riarbäck (Ribäck, Riihiluoma) ritad med en svart triangel och en annan på Bergåsen invid Korsbäckvägen. Havsstranden gick så här högt upp omkring 2600 – 3000 f.Kr. Det var 1000 år före någon försökte sig på jordbruk eller hade några andra husdjur än hunden.
Det var fiske och jakt som var den tidens utkomst, och i någon mån bär och andra ätliga växtdelar. Det är klart och tydligt att man som boplats valde en fiskrik strand, som dessutom var skyddad för stormar och högvatten.
Detta inträffade alltså i början av den yngre stenåldern, då en väldig havsfjärd sköt in över Dagsmark och fortsatte norrut in i Bötom. En långsmal fjärd fortsatte vidare mot sydost ända in i Vanhakylä. Där utmynnade vid nedre åbron den ännu i vår tid fiskrika Storån. En kilometer nedåt ån finns i Vanhakylä en stenåldersboplats, som troligen är äldre än boplatsen vid Ribäcken. Avståndet mellan dessa boplatser är 2,5 km. Den allra lämpligaste stranden för Ribäcks boplats uppstod 2700 – 2600 f.Kr., då havsnivån låg 50 meter över den nuvarande nivån.
Boplatsen, som fanns på Bergåsen vid avtagsvägen till Sjöholms gård, befann sig på en ö som var 2 kvadratkilometer stor och som låg mitt i den stora havsviken. Den har tydligen inte haft samma betydelse som boplatsen vid Ribäcken. Två slipstenar och en avslagen stenyxa har hittats på ett litet område, som numera är ett söndergrävt sandtag. Här passar havsnivån på 55 meter över havet bra in, alltså 3000 f.Kr. Ett stycke längre ned finns ännu en lämplig avsats, som till höjdläge skulle passa ihop med Ribäcks boplats, 2700 f.Kr. 1000 år senare hade den här boplatsen på Bergåsen vuxit ihop med fastlandet, men då låg boplatserna onödigt långt från den nybildade och fiskrika Lillsjön.
Vid den här tiden var landhöjningen ungefär 1,5 meter per 100 år, alltså dubbelt så snabbt som i vår tid. Den stora ön i havsviken, som omfattade Bergåsen, Risåsen och Storåsen, fick kontakt med fastlandet ungefär 2200 år f.Kr. och det var vid Sågkvarnsbacken vid Lindqvists. Storsjön hade då ännu ett smalt sund i sydvästra ändan ut till havet. Lillsjön hade också ett smalt sund norrut.
1800 år f. Kr var både Storsjön och Lillsjön förvandlade till insjöar. Storsjön hade under en lång tid 2 utlopp, ett i sydväst genom Spitåsbackan och ett över Sågkvarnsbacken till Lillsjön, som i sin tur hade ett utlopp till havet via det som skulle bli Lillån. Kärjenkoskiån förde med sig både vatten och slam till Storsjön och Lillsjön fick därmed ett renare vatten. Lillsjön omvittnas som mycket fiskrik ännu på 1820-talet, då en del markägare motsatte sig en sänkning av sjön.
Det var just vid denna tid då den stora ön växte samman med fastlandet, då ”båtyxfolket” kom, alltså 2200 f.Kr. Det är deras stridsyxa av sten, som ger dem namnet, eftersom den är en båtliknande hammaryxa. De införde också något slag av jordbruk och hade olika slags husdjur. De valde boplatser, som var en liten bit in på land. Det är möjligt att den gamla fiskar- och jägarbefolkningen kom i någon slags beroendeställning. Fynd tyder på att de skulle ha slagit sig ned en mil uppåt Kärjenkoskiån, i Vesijärvi på Tarhaanmäki kullen.
Det är vid denna tid, för ca 4000 år sedan som stenåldern närmar sig sitt slut och ännu råder ett bra klimat. Skogarna domineras av lövträd, däribland ädelträd. En blick på kartan och lite lokalkännedom klargör att stränderna var vackrare än någonsin, varken förr eller senare. Som en god avslutning på stenåldern har vi boplatsen på Långängsbacken vid Lillsjöns östra strand, med fynd av fina stenredskap som exponent för kiukaiskulturen. Denna korta beskrivning inom Stor-Kristinestad, omfattar en tidsrymd av 1700 år.
Bronsåldern.
Vi är framme vid bronsåldern 1300 f. Kr. Kartan visar kustlinjen ungefär i början av denna kulturperiod. Vi ser hur allt är ändrat geografiskt, eftersom de stora havsfjärdarna har försvunnit från Dagsmark. Endast en 1,5 km bred vik över Dagsmark bys centrum och slutar i norr 300 meter nedanför åförgreningen vid Mellanå, där Storån då utmynnade i havet. I öster gör bronsåldersfjärden en inskjutning till Kvarnå fors, där Lillån då utmynnade i havet.
Vid Storåns mynning, alltså ungefär vid Nygrenas tomt, har man vid täckdikning påträffat en frisk trädstam inbäddad i lera, en meter under markytan. Enligt en hörsägen skulle en kantrad saltskuta ligga begravd just på detta ställe, men det stämmer inte ihop med den avlägsna tid då detta skulle ha skett.
200 meter söderut från Nygrens, alltså på Långqvists tomt har man på en meters djup hittat bland annat ett brottstycke av en glasliknande massa, som liknar en flaskbotten. Ler- och moslamningen hade varit stor under dessa och tidigare tider, då de djupa åfårorna i Bötom och Storå skapades. Den mindre vattenrika Lillån förde med sig sand.
Någon bronsåldersbosättning har inte kunnat spåras vid dessa långgrunda stränder i Dagsmark by. Uppe i kartans vänstra hörn finns en stor samling bronsåldersrös, de befinner sig på Österåsen mellan Perus och Lappfjärd.
Vid bronsålderns slut var landhöjningen ännu ca 117 cm på 100 år och då gick strandlinjen vid Vadforsen, vid Klemets kvarn, där ån mynnade ut i en bred mynning.
Under brons- och järnåldern gjordes stensättningar i mycket varierande former över såväl brand- som skelettgravar. Dessa fasta fornminnen eller gravrös är vanligtvis lätta att upptäcka men stensättningar i marknivå kan dock undgå uppmärksamhet. I närheten av dessa stensättningar finns den samtida bosättningen.
En klimatförändring i slutet av bronsåldern och som var mycket påfallande vid periodens slut, anses vara orsak till en kraftig minskning i befolkningen. Särskilt de marker som nyligen tillandats försumpades nu snabbt. Vi kan iaktta att alla våra mossar inom Dagsmarkområdet har sitt ursprung från tiden efter bronsåldern. Det är dock osäkert när Änikoskmossens försumpning började, men den fortsatte under järnåldern, som nu följer.
Järnåldern.
Vi ser på kartan under bokstaven ”S” i DAGSMARK ett tätare streckat område. Det är Bymossen, som under bronsåldern var en 10 hektars vattensamling utan utlopp och som mycket snart började växa igen och det är nu en halv meter djup mosse. Men från denna spred sig försumpningen åt alla håll över med fin sand och i riktning nordöst en hel kilometer ända fram till Bymosstå eller nuvarande Korsbäckvägen. Men dessa sistnämnda försumpningar var grunda och enkla att odla upp.
Stormossen på Dragåsen är i mitten 4 meter djup och har tydligen varit ett grunt träsk som uppstod omkring 3400 f. Kr., då havet drog sig tillbaka. I mitten finns ännu djupa gölar med gungflystränder. Väster om mossen finns ett rätt stort gravrös från brons- eller järnåldern och detta visar att det funnits en boplats där. Stormossens igenväxning har troligen börjat först under klimatförändringens tid. Efter bronsåldern försumpades också tillandningarna i Spangmossen och Stormyran. Granen hade invandrat från öster och skogen dominerades nu av barrträd och börja likna våra nuvarande skogar.
Gravrösen som ligger norr och öster om Storsjön är troligen alla från järnåldern. Men det kan också vid en undersökning vara svårt att avgöra om de är från den förromerska (500 f.Kr. till år 0) eller från den romerska järnåldern (år 0 till 400 e. Kr.). På Storåsen finns på flera ställen långsträckta anhopningar av sten, som kunde antas vara naturliga strandvallar. I en av dem finns dock en hällkista, som är en grav.
Folkvandringstiden.
Under följande period, folkvandringstiden (400-800 e.Kr.) kan inom Dagsmarkområdet inte utpekas någon bosättning. Ett bronsspänne har hittats i en stor stensättning uppe på Högberget i Uttermossa. Havsstranden gick då flera kilometer västerut. Tydligen har spännet transporterats landvägen och troligen norrifrån.
En forntida långfärdsväg i nord-sydlig riktning skulle från Vadforsen söderut över Sandhejden i östra Uttermossa gått i den allra bästa terräng. Och dess fortsättning vidare söderut skulle också ha varit bra och är dessutom markerad med taipalenamn. Från vadstället vid nuvarande Klemetsforsen skulle vägen först ha följt norra åstranden österut för att kringgå den försumpning, som sträckte sig från nuvarande Spangnossen mot sydöst mot byn. Sumpmarken skulle ha slutat vid Selim Strömbergs lägenhet Båskbackan, där den på 1700-talskartan kallas Rämäck. Sedan vände vägen upp på Byåsen och fortsatte rakt norrut. Vill du läsa mera om denna forntidsväg, så skall du klicka HÄR!
Vikingatiden.
Inte heller under vikingatiden (800-1200-talet) kan man spåra någon bebyggelse i hela detta område. Det var först sedan jordbruket utvecklats, så att man kunde ta ådalarnas jord i besittning, som människorna återkom till våra trakter. Detta inträffade under 1200- och 1300-talen. Samtidigt hade finnarna sin erämarker här, där de jagade och fiskade och ibland bedrev de svedjebruk. Dessa finnar kom från Övre Satakunda, alltså Stor-Sastmola, längst bort i sydöst.
Storåbyarna koloniserades först 300 år senare och ungefär samtidigt upphörde nyttjandet av erämarkerna. En historisk notis berättar om ett klagomål från år 1303, då bönder från Tjöck, Lappfjärd och Sastmola klagade hos konungen över att ”tavaster” brände deras gårdar och skogar, och fiskade i deras fiskevatten, samt begick till och med mord. Finnarna betraktade sina gamla erämarker som sin egendom.
Dagsmarkområdet med sin omväxlande terräng med sina sjöar och åar var säkert en bra erämark uppdelad på flera ägare. Kring Storsjön och längre söderut finns en mängd gamla lokalnamn, som härstammar från erämarktiden. Storsjöns finska namn är Merijärvi. Benämningar på en karta med byns ängar från 1700-talet, avslöjar att finnarna bedrev svedjebruk söder om Storsjön, längs den del av Kärjenkoskiån, som fortfarande hör till Dagsmark by. Där fanns söder om ån mittemot Midsommarforsen Vähäaho och 300 meter uppförs ån fanns Isoaho. Ytterligare 600 meter längre söderut fanns väster om ån Matti-vainaan aho och mittemot denna på andra sidan om ån Paten Naula. Längre söderut på östra sidan om ån fanns norr om Hölidbäcken (Kortesluoma) Jussin perkiö och söder om bäcken Vanha aho.
Därifrån söderut in på nuvarande Kärjenkoski bys marker fanns ett naturängsområde som kallades Korsholmen, som i söder begränsas av Kärjenluoma och i norr av en liten bäck. En gammal namnlös sved fanns också norr om Storsjön på Sågkvarnsbacken. Tillräckligt med kollisionspunkter fanns redan här med tanke på klagomålen från år 1303.
På 1600-talet låg alla bondgårdar i Dagsmark på Storåkern (på kartan ovanför G och S norr om ån) vid Verkforsen. Det är inte känt när den första bonden slagit sig ned här. Men eftersom det fanns bönder i Lappfjärd och Tjöck redan i början av 1300-talet, kam man väl anta att det också i Dagsmark funnits någon bonde vid samma tid.
Hela området Storåkrin i åkröken blev först uppodlat. Men översvämningar gjorde ibland stor skada och mycken åkerjord drogs bort av vattnet. Längs ån fanns också inom byns område svedjeland. Längst västerut fanns på södra åstranden Vadsveden, alltså nuvarande Kolängen, nedanför Vadforsen. Längre uppåt ån på samma sida fanns Storsveden, lite norr om Grönlundas. Mitt emot på andra sidan ån fanns Stubbsveden, österom Holger Hammarbergs gård. Norr om mejeritomten fanns Lillsveden och öster om ån mittemot Mellanå udde fanns Laxgärdssveden, där ellinjen nu går över ån.
På 1700-talet började en utflyttning från Storåkrin främst på grund av hemmansdelningar. Följande nybyggen upptogs:
-Korsbäck, ”utsynt” 1751.
-Riarbäck, år 1758.
-Lillsjö, år 1773.
På 1800-talet skedde en stor folkökning och vid seklets slut hade Dagsmark sitt högsta invånarantal. Den obesuttna befolkningen, alltså torpare, fattighjon och backstugusittare blev rekordartat stor. Som exempel kan nämnas att på båda sidor om Storsjöträskets södra del fanns i början av 1900-talet omkring 20 familjer, alla med eget boningshus men som inte var några jordbrukare. På samma område finns nu endast två bebodda lägenheter.
På 1900-talet igångsattes i Dagsmark ett nyskifte, som blev färdigt planerat 1907. Omfattande utflyttningar verkställdes 1908 – 1912, varvid den gamla byn förvandlades till oigenkännlighet.
