Sammanställt av Lasse Backlund i april 2020:
Storfurstendömet Finland som var en del av det ryska riket, deltog inte aktivt i Krimkriget 1853-1856. Trots att det i Finland inte fanns någon militärutbildning, så fanns det nog en del män som togs ut i krigstjänst, också från Sydösterbotten. Moderlandet Ryssland var huvudpart och förde krig mot England, Frankrike och det Osmanska riket. Kriget slutade i stor förlust för ryssarna, som förlorade sin flotta och sitt herravälde i Svartahavet.
Den engelska och franska flottan som skulle blockera de finländska hamnarna, gjorde räder mot några finländska städer och befästningar i Östersjön och i Bottenhavet. Flera lagerbyggnader och fartyg förstördes i både Uleåborg och i Brahestad år 1854. Den fientliga flottan försökte i juni 1854 inta Hangö, Ekenäs, Åbo och Gamlakarleby men dessa anfall misslyckades på grund av hårt motstånd. Den finländska handelsflottan led svåra förluster under detta krig, både på grund av den engelsk-franska blockaden och av själva krigshandlingarna. En stor del av segelfartygen från Kristinestad såldes till utländska köpare och därför minskade flottan betydligt. Efter kriget växte den dock explosionsartat igen, till och med så pass att den var den tredje största i Finland, efter Åbo och Uleåborg.
Risken var stor att också Kristinestad skulle anfallas av den engelsk-franska flottan. De fartyg som befann sig i staden då kriget bröt ut släpades iväg till Norrfjärden, där de sänktes under vattnet. Paniken var stor och folk flydde till landsorten, främst till Lappfjärd och Tjöck. Hamninloppet till staden spärrades av med grova stockar och vaktposteringar uppställdes vid kusterna. Lagerbyggnaderna, tjärlagret och de fartyg som var under byggnad på Varvsbacken var hotade. Några byggnader som låg nära varvet revs för att skydda gårdarna i staden i den händelse att varvet satte i brand. Tidningen Ilmarinen, som utkom i Vasa skrev i augusti 1854 i ett reportage från Ilmajoki att flera familjer från Kristinestad befann sig där i flykt undan engelsmännen som hotade staden.
Västerviks Veckoblad skrev i juni att det i Kristinestad fanns hela 12 fartyg på totalt 2 950 läster under byggnad, då den engelska flottan siktades den 17 maj 1854 utanför Kristinestad och Kaskö. Sommaren gick men några fientliga båtar syntes inte mera till i Kristinestad, men nog i Kaskö.
De engelsk-franska fientligheterna fortsatte och fästningen på Bomarsund på Åland sprängdes i september 1854. Till vintern försvann de engelsk-franska krigsfartygen då isarna lade sig på våra vatten.
På våren 1855 återkom de fientliga fartygen i stora mängder till våra farvatten. I slutet av juni stod flera fartyg utanför Kristinestad och med mindre båtar tog de sig den 27 juni ända in till Stadsfjärden, där de kunde se att flera fartyg höll på att byggas på Varvet. Den engelska kaptenen Otter skickade iväg ett brev till borgmästare Hasselblatt, där han fordrade en till hälften nedsänkt skonert i utbyte mot att han skonade staden från uppbränning.
Nu hände det märkliga då stadens ledande män och borgare började förhandla med fienden och på något vis lyckades förhandla sig till ett gott resultat. Det är lite oklart vilka som var med och förhandlade med engelsmännen, förutom borgmästaren Hasselblatt. Men det är klart att fienden skulle skona staden dess varv och fartyg och i gengäld skulle de få skonerten Pallas, som hade varit gömd för fienden, nedsänkt troligen i Norrfjärden. Fienden gavs också rätt att göra inköp i staden och på detta sätt sparades staden från förödelse. Efter att fienden dragit iväg med sitt krigsbyte, sågs de inte mera i staden.
Den 23 juli 1855 kom en fientlig fregatt nära Kristinestad och kastade ankar 1 ½ mil från staden. På släp hade den 7 uppbringade båtar. Fienden lodade farvattnet och den 26 juli gick fregatten på den inre farleden och den kastade ankar och satte ut en slup under parlamentärflagg. Vid Remmaregrund möttes fienden av en slup, som var utskickad från staden. Stadsborna meddelade att parlamentärer inte tas emot i Kristinestad. Efter detta besked landsatte den fientliga slupen två tillfångatagna finnar och de återvände till fregatten.
Vasa Navigationsskola under Krimkriget.
Den här skolan som grundades i Vasa år 1813, upphörde tillfälligt med sin verksamhet då hela staden förstördes i en brand den 2 augusti 1852. Den återupptog följande år verksamheten i Kristinestad och den leddes då av sjökaptenen Ernst Philip Selin. Han var både sjökapten och affärsman och sedan 1849 hade han varit lärare vid navigationsskolan i Åbo. Selin dog i Kristinestad år 1858 och i hans ställe utsågs Erik Mattssén (f. 1818).
Under Krimkriget då engelsmännen hotade att förstöra staden, så flyttade skolan med lärare och inventarier till Dagsmark by, som låg på 1 ½ mils avstånd från staden. På grund av den hotande krigsfaran hade de flesta av stadens invånare flytt från staden. Oroligheterna medförde dock att av de 16 inskrivna eleverna inte en enda kunde godkännas.
Efter att situationen lugnade ned sig flyttade både stadsborna som navigationsskolan tillbaka till staden, där den verkade till hösten 1863 då den flyttade tillbaka till Vasa. (källa: Vbl 18.3.1913)
Tidningsartiklar om Krimkriget i Kristinestad:
Tidningen Ilmarinen publicerade den 20.5.1854 en artikel skriven i Vasa den 19. I brevet står det att ett par fartyg har svårt att komma in till Brändö i Vasa eftersom isen fortfarande är tjock. Så här skrev de om Kristinestad:
-Förskräckelsen för Engelsmännen, som tycks vara nog stark i Gamla Carleby och Kaskö, sägs nu också ha angripit Kristinestadsborna. Dessa påstås nu fly inåt landet, dit de även forslat sin dyrbaraste egendom. Enligt ett rykte skall engelska kryssare redan ha visat sig utanför Kristinestad och Kaskö. Vi här i Vasa, litar på vår krångliga skärgård och avlägsenhet från hamnen i Brändö och är helt obekymrade. I stället för att fly, bygger man här den ena byggnaden större och prydligare än den andra. Hela det nya Vasa genljuder av timmermännens yxor och nya hus reser sig överallt.
Västerviks Veckoblad skrev 10.6.1854 så här om Krimkriget och Kristinestad:
Kristinestad d. 16 Maj. Fruktan för kriget stiger här utöver alla gränser. Knappt torde här finnas ett enda hushåll, som inte flyttar ut allt vad flyttas kan. Det är inte endast stadens rika, som flyr undan den väntade förstörelsen, själva de fattigaste kojor utrymmas. Man beger sig dock inte långt, för redan i de närmaste byarna tror man sig vara säker, glömmande att staden inte är mera i fara än den närmaste landsorten. Förråden förvaras i riar och lador och det hörs redan rykten om inbrott och stölder. På Varvet står tolv stora fartyg om totalt 2 950 läster under byggnad. Arbetena är dock inställda numera. Omkring den 17 maj hade fientliga engelska fartyg siktats utanför Kristinestad och Kaskö.
Den rikssvenska tidningen Correspondenten skrev den 5 juli 1854 om engelsmännens härjningar längs den österbottniska kusten i maj 1854, alltså under det pågående Krimkriget:
Den direkta förlusten av branden i Brahestad beräknas till 288 000 rubel silver och den i Uleåborg till 250 000 rubel silver, fördelad på 15 köpmän. Sedan dess har fienden inte mera visat sig men största delen av invånarna har flytt. Detsamma gäller alla andra städer längs kusten från Uleåborg till Kristinestad. Till Gamla och Nya Karleby, Jakobstad och Wasa kan engelsmännen inte komma inom skotthåll och man anser sig i stånd att kunna hindra deras båtar från att tränga sig in i vikarna.
Helsingfors Tidningar 26.7.1854:
Årsväxten i Vasa län den 14 juli: Rågen överallt tät och frodig, blomningen gynnsam, axen till hälften matade, lovande inom 3 – 5 veckor den rikaste skörd om ej frosten inträffar, samt gott utsäde. Undantag är några trakter av Ilmola och Laihela, skadade av störtregn, 4 hemman i Lappfjärd och ett i Lappajärvi där hagel förstört rågfälten. Några nejder i Lappo och Storkyro, där frost inträffat i kyttlanden. I alla nejder väntas riklig höskörd, så mycket tillräckligare, då boskapen senaste höst minskades genom slaktning.
Helsingfors Tidningar 2.8.1854:
Trots kriget framlöper vårt liv här i Kaskö, såsom en stilla porlande bäck långt upp i skogen, där ingen yxa lyftas hotande mot åldriga furor och ingen annan livlighet förspörjes, än den som arbetsmyran visar i uppfyllandet av sin bestämmelse, och där den stilla frid som naturen sprider omkring sig störes endast av nattugglans skrän och vargens ylande, då han inte blir in tillfälle att släcka sin blodtörst på de menlösaste medskapade.
Då och då hör vi några dova skott från den spridda fientliga flottan och en och annan ångare nalkas våra fredliga fiskares farkoster, vilka såsom försvarslösa hastar till lands, för att behålla frihet, liv och egendom. Fyra gånger under sommaren har fientliga fartyg besökt vår kust, nämligen den 17 maj, 6 och 14 juli, samt senast den 15 juli, då de gjorde min av att på allvar störa vårt lugn.
Tre stora skepp, ett segelfartyg, ett hjul- och ett skruvångfartyg vistades helt när kusten och avlossade oupphörligen skott såväl på för- och eftermiddagen, åtminstone 60 – 70, troligen för att rensa kanonerna. Segelfartyget uppehöll sig vid södra inloppet till staden och inte långt från båken, kom på eftermiddagen mycket nära, vände sidan till och öppnade kanonportarna, liksom i avsikt att kasta eld på båken men gjorde dock inget försök.
Ångfartygen höll sig vid norra inloppet till staden. Omkring kl.4 på eftermiddagen trummades det ombord och ögonblickligen utsattes kanonbåtar, som började pejla inloppet till staden. Vi förberedde oss på att vid solnedgången oförskräckt se mordbrännare ansikte mot ansikte. Ångfartygen låg inte mer än en mils fågelväg från staden.
Mången förbittring förspordes redan på förhand ibland de våra, som föreställde sig att få en ganska orolig böndagsnatt. Men Gudi vare tak, den natten vilade också vi i frid, för efter några timmars pejlande och sedan, som det påstås hade ett av fartygen kört på grund. Två av båtarna besökte Koldarskäret, där en telegraf befann sig och den sönderhöggs och styckades i små bitar och därmed var hela affären slut.
Några få personer som tjänstgjorde vid denna station och under uppmärksamt åskådande av exercisen ombord inte märkte kanonbåtarna före de var vid land, flydde huvudstupa utom en som gömde sig bakom en buske, för att se hur man gör ”engelska visiter”.
Sedan telegrafen var nedhuggen och man hade visat tapperhet mot stock och sten, gick sällskapet i en därstädes uppförd stuga och företog en formlig husvisitation. En därstädes befintlig kista öppnades och locket lämnades öppet, ävensom en smörbytta, vars lock lades på sidan om densamma, allt för att visa att besökarna var ärligt sinnade människor.
För att ytterligare patentera sin ärlighet, tog de ned ett silver fickur som hängde i fönstret, vars yttre boett lades på bordet och uret hängdes tillbaka på sitt ställe i fönstret. Surmjölk fanns det också där men den förtärdes, troligen såsom arvode. Jern och tågvirke, som tillhört telegrafen, bortfördes till fartygen. Efter detta besök, som möjligen i deras rapport får namn av ”en god affär” styrde fartygen till sjöss och vi har sedan dess hört varken knäpp eller knys av dem.
Den 17 juli 1854 höll Generalmajoren von Kothen stämma med allmogen i Närpes kyrkbacke, angående den nya uppsättningen av finsk militär och fortsatte resan norrut efter intagen måltid i gästgivaregården. Generallöjtnanten greve Armfelt och hans son, Greve Aminoff från Rilar, chef för Åbo bataljon, samt dess bror Baron Aminoff, som följt med von Kothen till Närpes gjorde ett kort besök i Kaskö före de återvände till Åbo.
Uppställningen av bataljonen går raskt. I Närpes betalas för en soldat högst 30 rubel silver. De flesta nöjer sig med vakansspannmålen, som stiger till 24 rubel och några kopek. Östermarkare från Teuva har erbjudit sig i mängd. I Lappfjärd erbjöd sig 18 män genast vid sammankomsten och man hurrade vid stämmornas slut för Finlands nya militär.
Artikel i Finlands Allmänna Tidning 7.11.1854:
Enligt en nyligen jämte besättning hemkommen skeppares, Gustaf Westergrens berättelse, blev sagde skeppares förande skonert, ”Johannes”, om cirka 30 lästers dräktighet, hemma i Nystad, den 28 september 1854 uppbringad utanför Kristinestads båk av engelska ångaren ”Odin.”
Sedan skepparen och styrmannen blivit dels med hot, dels med lock avfordrade noga förklaring, om de kände inloppet till Kristinestads eller andra finska städers hamnar. Då de nekade, blev fartyget ”Johannes” taget i släp, och sedan det dagen därpå nalkades till svenska kusten utanför Härnösand, hade ankare, kätting, tåg, segel och löpande gods blivit förda ombord på ångaren. Också besättningen, som fick ta med sig endast sina kläder, fick gå ombord på den engelska ångaren, och sedan blev skonerten antänd och lämnades i drift ute i sjön, där den uppbrann. Skonerten ”Johannes” tillhörde en ålderstigen handlandeborgare i Nystad vars enda fartyg, och nästan dess enda egendom, fartyget var.
Samma dag eller den 29 hade en av kapten Gyllander ifrån Kristinestad förd skonert, lastad med salt, även kommit i ”Odins” klor. Skonerten har blivit förd till Härnösand. Efter det att skepparen Westergren med dess folk blivit, på mager kost, hållen ombord å ”Odin” i 16 dagar, hade de blivit landsatta i Örnsköldsvik. Därifrån hade de begett sig till Umeå och vidare i en öppen finsk båt, till Malax socken och därifrån landvägen till Kristinestad.
Minnen från kriget 1854-55.
Artikel införd i Kristinestads Tidning i augusti 1900, skriven av signaturen ”Allmogesman”, renskriven av Lasse Backlund i januari 2021:
Våren 1854 reste länets guvernör genom kusttrakterna av sitt hövdingedöme och överlade med allmogen om de åtgärder, som från dess sida borde företas för kusternas skyddande mot fientliga överrumplingar. Även i Sideby kyrkby och Skaftung hölls sammankomster med byamännen, varvid guvernören frågade dem, på vilket vis de ville delta i det gemensamma försvaret av fäderneslandet. Härtill förklarade de sig även benägna och förenade man sig på stämmorna om beslutet, att uppställa optisk telegraf längs kusten, börjande med utkik i Sideby torn samt med stationer på Sideby Kil, Skrimnäs grund i Skaftung och Kyrkberget i Kristinestad. Denna telegraf kom även till stånd och syntes ett fientligt skepp långt ute på havet utanför Sideby eller Skaftung, visste man med den optiska telegrafens tillhjälp därom inom en kort tid i staden.
En man från varje gård måste nämligen turvis hålla vakt ett dygn i sänder sålunda, att i varje station samtidigt skulle finnas två personer, som inte fick avlägsna sig förrän de blivit avlösta. Härigenom gick många dagsverken förlorade för jordbruket. Även enades man på stämmorna om, att unga och medelålders män borde motta gevär av kronan till kustens försvar och vill jag komma ihåg att till Skaftung för detta ändamål anlände 40 á 50 bössor. För det sålunda bildade ”Kustvärnet” blev bonden Demasör ekonom och Mickel Ingves chef. Varje man, som mottagit gevär, erhöll av kronan 3 skålpund rågmjöl om dagen. Krutet förvarades först i Sideby kyrkas sakristias källare men senare kom ett mindre parti till ekonomen i Skaftung.
Dessutom förbjöds allmogen att hålla nötboskap, får och getter på bete i skärgården för den händelse engelsmännen skulle bliva lystna efter biffstek. Sedan guvernören sålunda genomrest vår ort, kom våren på allvar med maj månad, då vi även fick delvis öppet vatten.
Samma vår byggdes på Skoängs varv i Skaftung ett skepp för framlidne handlanden Töttermans och kapten Sjöqvists i Kristinestad räkning. En vacker dag kom ett ilbud från Skoängen till byn och berättade med andan i halsen, att en fientlig kanonslup med en blänkande mässingkanon i aktern gått in genom sundet. Nu blev det liv och rörelse i Skaftung. Kreaturen fördes dels till skogen, dels till de 2 ½ kilometer längre bort belägna Rosenlund och Långfors gårdar. Inom en timme var Skoängs varv maskerat med granbuskar, så att det såg ut som en skog samt en mängd stridslystna män samlade. Visserligen hade de av kronan utlovade gevären ännu inte anlänt, men en lycka för den injagande förmodade kanonbåten var i alla fall, att man i sista minuten kom underfund med, att man endast hade att göra med en fredligt hemvändande sälbåt, där den farliga kanonen utgjordes av en drickstunna ovanpå späcklasten och de vackra uniformerna vid närmare påseende befanns vara – kalvskinnspälsar! Ty i annan händelse hade nog en svärm av kulor ur de medhavda säkra lodbössorna vinat sälmännen kring öronen till välkomsthälsning.
Längre fram på sommaren kom en vacker kväll åter ett bud, denna gång från Grankulla, där utkik hölls av lotsarna i en väderkvarn, att en fientlig båt jagade fiskarbåtarna vid Trutklubban och såg ut att ämna göra försök till landstigning. Också nu bortfördes kreaturen och alla vapenföra män medtog såväl egna som kronans gevär från väggarna och begav sig i språngmarsch till Grankulla backe. Denna gång hade budet rätt och skarpa skott började genast lossas mot den engelska ångaren, som likväl snart åter vände ut till havs. Härpå gav sig den väckta stridslysten uttryck i en målskjutning på Grankulla väderkvarn, som den natten fick sig betydligt bly i skovet.
Omkring midsommartiden låg två fientliga ångare inne på Gloppet vid Margrund. Fiskare från Skaftung och andra båtar, som seglade till Kristinestad, blev jagade av de fientliga fartygens båtar.
Bonden Erik Rosenlund for en dag ensam med en liten båt längs östra landet in till staden och ankom även lyckligen dit. Han skaffade sig här ängsbrännvin och växlade åt sig silvermynt. På återvägen från staden blev han till följd av solrök fastrodd av en fientlig båt och tagen på släp till ett av de fientliga fartygens sida. Gubben Rosenlund försökte genom tecken och åtbörder att bjuda fienden brännvin på det att de skulle släppa honom fri, men de nekade. Sedan de nu en längre stund beskådat hans höga hatt och livtröja, kastade de åt honom några kakor engelskt kex (bröd), gjorde loss hans båt och vinkade att han skulle bege sig i väg.
Samma sommar en kväll kom två pigor hem med andan i halsen från Fårskär, där de hade varit och gjort badkvastar. De hade nämligen blivit förföljda av en fientlig båt och varit nära att bli tagna, om inte den fientliga båten skulle ha stött på grund.
Kreaturen fördes nu bort, lantvärnets chefer alarmerades och bataljoner uppställdes i Herrgårdsbacken. Utanför Öskatan var denna gång en fientlig roddbåt med en märklig kanon. Sedan vi ankommit dit, kröp varje man på kommando ned bakom skyddande stenar och började skjuta på den fientliga båten, som dock var utom skotthåll för gevärseld. Elden besvarades inte. I alla fall hjälpte detta så mycket, att inga fientliga båtar mera vågade sig så högt upp under Skaftung landet.
Skaftungborna gjorde fienden mycket förfång och förstörde och tog deras sjömärken många, många gånger och blev därför ofta eftersatta. För tagna sjömärken erhölls belöning av kronan. Såsom bevis på Skaftungbornas oförvägenhet, må omtalas, att tre av fienden antända jakter, på Sverige seglande blockadbrytare, blev av Skaftungbor släckta och bogserade in i Skaftung skären. En av dessa från Närpes var alldeles ny och bara obetydligt skadad av elden.
Kristinestad sattes i försvarstillstånd. Batterier upplastades på Rådmansskatan. Batterierna var bestyckade med, vill jag minnas nio kanoner och maskerade med tät skog. Från Högholmen till östra landet lades ett grovt bjälklag, sammanfogat med på undre sidan gående grov kätting. I bjälklaget lämnades nära östra landet en öppning, varigenom man slapp in till staden. Öppningen dock gjord så, att den kunde stängas vid fiendens ankomst. På varje tak i staden var vattentunnor uppställda för släckning i händelse fienden skulle skjuta eld på staden.
Då ingen fiende var synlig, var en flagga upphissad på rådhustornet, men då fienden var synlig, togs flaggan ned.
Flera gånger nekade stadsborna oss att avgå sjövägen, eftersom fienden var synlig. Medan fienden låg på Gloppet for vi hem om nätterna öster om dem, men för det mesta gick vi väster om dem hem.
Syd-Österbotten publicerade 24.1.1903 en artikel som är skriven enligt ”samtida anteckningar av en stadsbo” under Krimkriget. Sjöfarten var den tiden i blockad eftersom de fientliga engelska krigsfartygen rörde sig på alla hav. Men det var lockande och kanske lönande att bryta blockaden och en som gjorde det var Simon Anders Wendelin och hans skepp ”Catharina”. Fartyget hade under sommaren 1854 varit nedsänkt i havet invid den så kallade Paltrocken, för att undgå de fientliga kryssarnas uppmärksamhet. Lasse Backlund har renskrivit artikeln, som du kan läsa här:
Blockadbrytning och sen seglation.
Krigsåret 1854, således för snart ett halvt sekel tillbaka, lastades i Kristinestad skeppet ”Chatarina” på c. 280 gamla läster, tillhörande kommerserådet Simon Anders Wendelin från staden, med allehanda varor, som för tillfället kunde disponeras. Det var trävaror, tjära, beck, saltkött, fläsk, bröd, smör och tågvirke för att avgå till Sverige, om möjligt till Stockholm. Inlastningen påbörjades i början av december och var slutförd i medlet av samma månad, några dagar före jul.
Sedan fartyget ”klarerat”, sågades det ut genom isen ifrån stadens inre hamn till Härkmeri båk. Till detta arbete, som till följd av den ihållande mycket stränga kölden tog ett par veckor i anspråk, krävdes en daglig arbetsstyrka av 100 man, och ibland mer än så. Vinden blåste härunder hela tiden från nordkanten. Den 27 december blev det emellertid omslag i väderleken med sydost-storm och mildare temperatur. Isen, som redan hunnit lägga sig fast ända ut till havs, sönderbråkades av stormen. Nu var tillfället gynnsamt att gå till segels och försöka bryta blockaden.
Söndagen den 31 december, således nyårsaftonen. kl. 2 eftermiddag rapporterades från rådhustornet, där vakt var posterad, att skeppet hade lättat ankar och satt segel. Kl. 3 på eftermiddagen. syntes de sista konturerna av blockadbrytaren ”Chatarina”, som styrde västerut. Efter en för rederiet lång och orolig väntan ankom efter två veckors förlopp per brev — telegraf fanns då inte — den mycket glada underrättelsen, att skeppet efter 8 dagars besvärlig resa anlänt till Furusund.
För resan hade i staden påmönstrats nära på dubbel besättning, då man ju antog, att denna säkert skulle behövas. Av de påmönstrade var fyra examinerade, två såsom skeppare och två såsom styrmän. Den egentliga befälhavaren var kapten Konstantin Hägglund, vid den tiden knappt mer än en yngling.
Eftersom alla fyrar på grund av kriget var släckta och alla remmare var borttagna, så kan man lätt tänka sig, att resan var av allvarligaste slag. Risken var oerhörd stor både för rederi och för befäl.
Ännu finns av stadens sjömän ännu en vid liv, som var med på skeppet ”Chatarina”. Han är allt sedan den resan en krympling, eftersom han hade oturen att falla i däck från den nedisade riggen.
Efter lossningen i Stockholm, såldes både lasten och skeppet och för alltsammans fick de ett särdeles bra pris. Mycket hade satts på spel, då både ”casco och cargo” gick på redare Wendelins risk. Skeppet såldes till herr Chr. Lovén & Co i Stockholm och blev sedan uppkallat efter dess ägare.
Vasabladet 20.2.1904, artikel om Krimkriget i Kristinestad skrivet av signaturen E. V. och renskrivet av Lasse Backlund i februari 2021:
När fienden kom till Kristinestad. Ett femtioårsminne enligt de gamles berättelser.
Det så kallade Krimkriget gick såsom bekant långt ifrån spårlöst förbi för de österbottniska kustorterna. Också Kristinestad, som då var en av våra främsta sjöstäder med en efter förhållandena aktningsbjudande handelsflotta, hade direkt känning av det stora drama, där huvudrollerna spelades av de båda västmakterna, England och Frankrike, mot det väldiga tsardömet i öster. Flera av stadens handelsfartyg uppbringades av fienden och den fientliga blockaden ställde också här till ett och annat spektakel, som för stadens trafikanter tedde sig huvudsakligen tragiskt. I sistnämnda hänseende sökte man ta skadan igen genom så kallade blockadbrytare, mest bestående av större, snabbseglande slupar, som uppehöll seglationen på de norrländska hamnarna.
Sådana friseglare, som ägdes av åtminstone tre bland ortens kommersiellt intresserade, bokhandlaren J. E Stendahl, kapten Palm och kapten F. Åkervall, hade det ju ibland tämligen hett därute på sjön. En av båtarna blev tagen såsom god pris, och dess besättning fick göra en lustresa till England. Hur stora Kristinestads förluster för krigets skull var, torde inte vara bekant men allt detta skall väl bli vederbörligen utrett i stadens historia, som ju snart torde vara att förvänta.
Men också på nära håll fick ortens invånare stifta bekantskap med de stolta sjöhjältarna västerifrån. Redan i medlet av maj 1854 visade sig några fientliga fartyg utanför Kristinestad. Staden räddades då av drivisen, och man visste ju inte heller, hur pass allvarsamt menat besöket var. Men man fick snart alla skäl att förmoda, att det inte skulle avlöpa så alldeles i all vänskap, när stunden var kommen. Amiral Plumridge, som förde den engelska eskadern i Bottenhavet, gjorde sig ju ett namn genom åtgärder, som nu, femtio år senare, knappast är ens tänkbara. Den 30 maj 1854 brände och plundrade hans folk i Brahestad, såsom det uppges 11 fartyg, 5 skeppsvarv, en mängd magasin och ungefär 8,000 tunnor tjära, och den 2 juni 1854 upprepades samma stordåd i ännu större skala i Uleåborg.
Ryktet om dessa härjningar norröver tvingade naturligtvis också sydösterbottningarna att vara på sin vakt och i Kristinestad ville man ingalunda låta överraska sig. Handelsvaror och dyrbarheter, viktiga handlingar med mera fördes i säkerhet dels i Tjöck och andra byar i närheten av staden, dels i bykstugor och lador invid det nära Närpesvägen belägna Storträsket, vars stränder då ännu inte var prydda av parkanläggningar och komfortabla villor. En och annan familj fann emellertid anledning att följa flyttgodset åt, det ena gav det andra, och så uppstod här vid Storträsket med tiden detta ”high life”, som inte får glömmas i Kristinestads annaler. De flesta fartyg hade tidigare fått order att stanna på utrikesort, och Stadsfjärden var för tillfället så gott som tom. När ett par engelska krigsskepp längre fram på sommaren stannade ute på redden, var man således beredd på sätt och vis, trots att de talrika magasinen och virkesupplagen på östra sidan om Stadsfjärden och på varvet, liksom på Tjärhofvet, kunde vara ägnat att inge en lätt förklarlig oro.
Och någon militär hade trots flera begäran ännu inte anlänt. Med blandade känslor såg stadsborna hur några barkasser bemannades och närmade sig och slutligen lade de till vid varvet. Stadens borgmästare Hasselblatt, begav sig med kapten Hult som tolk, ned till varvstranden för att höra vad det egentligen var fråga om. Svaret utföll efter förhållandena artigt nog. Man ville endast få diverse proviant, eftersom hungern var ett mänskligt ont, och såsom belevade värdar kunde det väl inte falla Kristinestadsborna in att fordra betalning. Därmed var den saken klar och någon illumination till frågans belysning, på varvet eller på östra sidan var inte nödig. De rara gästerna tog emellertid omgivningarna i betraktande och ett par av barkasserna for, väl rustade, genom den så kallade slussöppningen i stadens ståtliga stenbro in i Norrfjärden. Vid detta tillfälle var bron fullbesatt med nyfikna stadsbor. Från slusslocket kunde man ju se de främmande personerna uppifrån nedåt, och dessa å sin sida förde gentlemannalikt handen till mössan för skönheterna däruppe.
Något minne av besöket måste främlingarna emellertid få med sig och såsom synnerligen lämplig för ändamålet befanns en skonare, som blivit avtacklad och nedsänkt i viken innanför varvet. Arrangemanget skulle förstås tyda på vrak, men det lyckades inte, och skonaren som tillhörde rådmannen och handlanden G. Holmudd, blev i hast upptagen och fördes bort i obekanta öden. Odelat angenämt var intrycket av visiten alltså inte, och följande vår 1855, rustade man sig för att göra den eventuellt nödiga välfägnaden så innehållsrik som möjligt.
Två kompanier av den delvis återuppsatta indelta armén, nämligen Närpes och Vasa kompani, förlades här i god tid och inkvarterades dels i staden, dels i magasin på östra sidan. De gråa gossarnas närvaro väckte också hos en och annan av stadsborna slumrande krigiska anlag till livs. Mordvapen av diverse slag söktes fram och gjordes stridsdugliga och några artigheter av vare sig engelsman eller fransos skulle inte tolereras. Militären hade hämtat några kanoner med sig, och på den så kallade Rådmansskatan snett emot sydöstra hörnet av staden uppfördes under stadsfogden G. A Ramströms uppsikt en rad batterier.
Platsen var strategiskt viktig såsom belägen just vid inloppet till den inre hamnen, och även närmare staden byggdes batterier jämte bröstvärn för skarpskyttarna. Och då ett bombardemang inte ansågs otänkbart, hade stadsborna ålagts att hålla sina brandredskap i skick, vattentunnor uppe på taken o. s. v. Så en dag i augusti 1855, ungefär samtidigt som engelsmännen gjorde fiasko i Brändö sund invid Vasa, stod den stora bataljen. Några franska fartyg, en avdelning av Penauds eskader, hade tagit Kristinestad på sin lott och stannade, till en början synbarligen försänkta i djupt mediterande, utanför hamnen. Väntade man, att Kristinestadsdamerna skulle komma ut och parlera franska, så misstog man sig. Slutligen sändes några väl bemannade barkasser in emot staden.
På Rådmansskatan var allt ordnat till strid, och synbarligen hoppades befälet, att affären skulle avlöpa på samma sätt som i Gamlakarleby, där fienden ju hade gått huvudstupa i fällan. Men det måtte ha stått illa till med disciplinen bland våra skarpskyttar. Så snart barkasserna kommit inom skotthåll, sprang några av våra försvarare hojtande och skrikande ned till stranden, andra följde efter, befälets uppmaningar till stillhet lyddes inte. I ivern vadade flera soldater ut i vattnet och avlossade här från skott på skott mot fienden. Nu sköts det även från batterierna Huruvida skotten träffade målet, vet jag inte, men på barkasserna hade man emellertid märkt, att där var ugglor i mossen, man gjorde helt om och rodde tillbaka till fartygen. Efter par dagar lättade dessa fartyg ankar och for sin väg utan att vidare låta höra av sig. Det Napoleonska kejsardömet skulle inte skära någon lager i Kristinestad. Och därmed var Krimkriget avslutat för Kristinestads vidkommande.
Den återstående delen av sommaren förflöt lugnt och i mars 1856 ingicks ju den allmänna freden. Men fortfarande står batterierna på Rådmansskatan kvar, erinrande om hjältedåd, som måhända till lycka för det lilla samhället inte blev utförda.
Kejsarens tack.
I maj 1856 tackade den ryska kejsaren två personer i Kristinestad, som hade hjälpt till under det pågående kriget. Apotekaren Wilhelm Jurvelius och handlanden Johan Reinhold Sandberg hade upplåtit en fabriksbyggnad med 40 sjukhussängar för manskap och underbefäl, som hade tillhört 3:dje reserv grenadierregementet. År 1851 hade Jurvelius och Sandberg gett 3 000 skarpa patroner åt 440 frivilliga, som hade varit med och försvarat staden.
Herrarna hade med en synnerligen välvilja upplåtit kvarter för underbefäl och manskap. Handlande Sandberg har år 1855 självmant upplåtet ett stall för 80 hästar. Kejsaren tackade också borgmästare Hasselblatt som under 3 månader hade visat de ryska trupperna den största välvilja och vänliga bemötande.
Generalguvernör Berg på besök.
Mitt under Krimkriget kröntes Alexander II till kejsare i Ryssland i mars 1855. Den nya kejsaren utnämnde då F.W.R. Berg (1794-1874) till generalguvernör över Finland. Denne var född i Livland i dagens Estland och blev general i den ryska armén, där han deltog i flera fälttåg, bland annat mot Napoleon.
Enligt tidningen Ilmarinen 3.3.1855 så skulle Berg ha besökt Kristinestad första gången i februari 1855. Stadens ledande män bjöd på en festmåltid, där det skålades för den nya kejsaren.
Berg bosatte sig i Helsingfors efter att han utnämndes, i motsats till sina företrädare som alla hade bott i St. Petersburg. I Finland såg man nu risker då den höga tjänstemannen befann sig i landet och därmed hade bättre insyn i landets angelägenheter än vad företrädarna hade haft. Kanske den finska autonomin var hotad!
Enligt Vasabladet i augusti 1856 så hade den nya kejsaren Alexander II hade bara hunnit göra några kortare resor i södra Finland och så önskade han att generalguvernören Berg skulle besöka de viktigaste städerna i Österbotten. I juli 1856 hade denne då besökt de nordliga städerna i Bottenviken och på kvällen den 27 juli 1856 anlände generalguvernören med följe till Vasa.
Berg anlände till Korsholms modellfarm, där han togs emot av stadens borgmästare, länets guvernör och de högsta militärerna. Själva staden hade förstörts i en brand 1852 och stadens ledare, prästerna, magistraten, handelsmännen, borgarna och de äldste begärde nu hjälp av generalguvernören för att kunna bygga upp staden igen. Den 28 juli besökte Berg platsen där den nya staden skulle byggas och han gjorde också en kort båttur på havet nära Brändö. Generalguvernören lovade att göra sitt bästa ”och ville H. Exc. tillförsäkra den så svårt brandskadade stadens invånare allt det understöd och de lånebidrag, som för stadens snara och säkra återuppbyggande af en nådig och huld Monark, samt välvillig och landsfaderlig regering från allmänna tillgångar kunna lemmas”.
Följande dag den 29 juli mottog generalguvernören stadens avskedsuppvaktningar och kl.12 fortsatte han resan mot Kaskö och Kristinestad tillsammans med sin svit.
Generalguvernören i Kaskö.
Den 29 juli på kvällen anlände generalguvernören med följe till Kaskö. Så här skrev Vasabladets korrespondent från besöket: (texten är litet moderniserad)
– Vadan denna ovanliga rörelse på vår långa och raka, om ock ej av palatser kantade huvudgata? Varför dessa festligt svajaden flaggor och dessa över det lugna sundet dånande kanonskott? Så kunde i går kväll någon Kasköbo ha med förvåning frågat sig, om inte alla vetat vad som var å färde. Nämnda afton omkring kl. 6 sågs en rad dammiga resvagnar köra in i staden.
Det var Finlands Generalguvernör, som under sin ämbetsresa i landet, åtföljd av flera höga ämbetsmän, hedrade staden med sitt besök. Kort efter sin ankomst behagade Hans Excellens ta emot uppvakning av ortens tjänstemän och medlemmar av stadens borgerskap. Därpå begav sig H. Exc. till kyrkan och rådstugan, vilka i Kaskö tillsammans med skolan finns under samma tak.
Vidare inspekterades packhuset och för att få en bättre översyn av stadens hamn och belägenhet steg han upp på däcket på ett skepp i stadens södra ända. Skeppet tillhörde apotekaren Bäcker och handlanden Thuring, som passade på att få lov att uppkalla skeppet efter generalguvernören.
Sedan stadens brandredskap tagits i betraktande, bjöd stadens borgare på en supé för generalguvernören. Under supén skålades och hurrades det för generalguvernören, som i ett kort tal på tyska önskade Kaskö stad välgång och han påminde om framlidne Kanslirådet Bladhs förtjänster för staden.
Den 30 juli 1856 fortsatte H. Exc. sin resa kl. 7 på morgonen. Flera gånger yttrade han sin beundran över stadens förträffliga läge och han beklagade att den i anseende till grannskapet av Kristinestad inte kunnat vinna någon större uppkomst. Han anmärkte om de åtgärder som Sveriges regering gjort för stadens hjälpande med handeln men att ingenting går att uträtta med våld.
Stadsborna i Kaskö, som hos H. Exc. med glädje anmärkte mycken ungdomlig livlighet och raskhet, samt tjusades av hans nedlåtande och välvilliga väsen, lyckönskade sig själva då H.Exc, behagat personligen besöka staden. De var glada att han dessutom var underrättad om de fördelar som stadens läge och sköna hamn kunde erbjuda.
Varje fosterlandsvän hoppas på en mera utvecklad handel och industri i vårt land, skall säkert bli påmind om dessa fördelar, som säkert inte lämnas utan uppmärksamhet. Måtte, såsom en följd därav, i en icke så avlägsen framtid hamnen, vars vattenspegel endast fåras endast av fiskarbåtar. Må hamnen användas av stolta skepp i stor mängd, som tillför välstånd i den fredliga handeln. Måtte också industrin med pustande ångmaskiner, bosätta sig på Kaskös stränder!
I texten omnämndes kanslirådet Bladh. Han förutsåg en vacker framtid för Kaskö i kommersiellt och industriellt hänseende. Frikostigt använde han frukterna va ett verksamt liv till att förverkliga denna dröm. Framgången gynnade dock inte hans företag. Havet slukades hans skepp och kriget skövlade en stor del av hans förmögenhet.
Kaskö kvarstår i sin obetydlighet men kan ända tacka Bladh för sin existens. Själv vilar han i en grav på en tyst äng, på det Benvik som han en gång ägde. Skogen, som är mörk och allvarsam omsluter denne verksamma medborgares vilostad och någon ensam taltrast slår i sommarkvällen vemodsfulla toner i granens krona. Det som gömt är dock inte glömt. Vi skall hoppas att Bladjs älsklingsplan inte blir enbart en dröm.
Generalguvernören i Kristinestad.
Hans. Exc. Generalguvnören över Finland Berg, anlände under sin inspektionsresa i landet till Kristinestad onsdagen den 30 juli kl. 9 på förmiddagen. Han åtföljdes av sin svit och länets guvernör och han mottogs av staden högsta tjänstemän. Militära och civila tjänstemän, prästerskapet, stadens magistrat och borgare uppvaktade generalguvernören med anhållan om hjälp i kommersiellt syfte.
Efter att ha inspekterat kyrkan, skolhuset, rådhuset, apoteket och andra allmänna inrättningar, så synade han stadens sprutor och brandredskap. Sedan hade allmogen möjlighet att anhålla om åtgärder.
Klockan halv ett på dagen bjöd borgerskapet på en middagsmåltid och under livliga hurrarop och kanonsalut, föreslogs underdånig skål först för kejsaren och sedan för generalguvernören. Denne behagade i de mest välvilliga ordalag tolka Hans Majestät Kejsarens Nådiga tänkesätt för landets välgång och framtid och slutligen föreslog han en skål för staden.
Efter måltiden besökte generalguvernören Berg stadens hamn, där H. O. Fontells nya fartyg låg. Det kallades ”Aallotar” och hade gått av stapeln dagen innan och det är sannolikt det största kofferdiskepp som Finland äger, hela 475 läster.
Kl. 4 på eftermiddagen reste H. Exc. från staden mot Tammerfors, under kanonsalut och folkets hurrarop.
