Att skjutsa resande mellan de olika gästgiverierna var i tiderna en pålaga som bönderna ogillade, åtminstone på 1500 och 1600-talet då de inte fick någon ersättning för skjutsandet. Senare fick de rätt att ta betalt av de resande som vanligtvis var höga statliga tjänstemän.
Några riktiga gästgiverier har troligtvis inte funnits i Dagsmark. Närmaste fanns i Lappfjärd och i Bötom men så kallade bigästgiverier har nog funnits i vår by. Enligt Lappfjärds historia skulle från år 1820 funnits ett sådant som förestods av Erik Mattsson Storkull och år 1843 av Anders Finne. Enligt folkskolhistoriken av Einar Lind skulle också Sebbin, alltså Johan Rosenback varit gästgivare i Dagsmark. Einar Lind har också berättat att ett gästgiveri i tiderna skulle ha funnits nedanför Kias-kroken.
Så här skrev Helga Englund om hållskjutsningen år 1936:
Hållskjutsningen håller man numera på att glömma bort. Av gammalt i världen har bönderna haft att i tur och ordning skjutsa resande personer genom bygden, från gästgiveriet i Lappfjärd till närmaste gästgiveri. Gästgiveri har funnits i Lappfjärd åtminstone från år 1624 (Närpes historia, del 2). Vid gästgiverierna hade bönderna i socknen att hålla i beredskap för skjutsning flera hästar dygnet om.
Länsmannen uppgjorde en lista över när var och en bonde hade att infinna sig i gästgiveriet och huru länge han hade att vara där. Det var i två turer: sommarturen och vinterturen, ofta 3-4 dagar varje gång. Om en resande kom, hade den, som var i tur att skjutsa honom till närmaste gästgiveri och fick då taga betalt för skjutsen. I senare hälften av 1800-talet var det ungefär 1 mark milen. Även posten skjutsades på detta sätt.
Att ligga vid gästgiveriet och vänta på skjuts kallades att ”ligga i hålde”. Vid gästgiveriet Håxell fanns en s.k. hållstuga, där man fick vara och där satt man och pratade. Många historier och roligheter vet man att berätta, då man legat i hålde. Hållskjutsningen upphörde 1888, då gästgivaren själv började hålla hästar.