Nedtecknat av Helga Englund år 1936:
”E va tå vi bärga Träsche, tå ja sträckt me”. Sådant får man höra av den som varit med om att bärga hö i Träsket. Nu skall jag berätta om höbärgningen där:
Storsjö träsk i Dagsmark by ligger omkring 5 km söder om byn och är omkring 700 tunnland stort. Träsket har höst och vår varit översvämmat med vatten och endast under torra somrar har det varit så torrt att man kunnat gå där. Med en damm hade man dämt upp vattnet till vintern så att isen ej skulle frysa fast vid marken. Tillandningarna och stränderna kunde bärgas. Där växte starr, fräken och andra vattenväxter.
Av gammalt, okänt är från vilken tid har träsket varit delat i 80 delar eller så kallade lotter, mellan bönderna i Dagsmark, Korsbäck, Lappfjärd och Kärjenkoski (en by som tillhör Storå och ligger söder om träsket).
Träsket var delat i 4 delar: Norrviken, Båskviken, Djupviken och Langstranden. Varje av dessa delar var delad i 20 lotter. Dessa fyra delar årades eller byttes om varje om varje år, så att t.ex. de lotter som första året hade Norrviken, fick följande år Båskviken, sedan Djupviken, sedan Langstranden och så igen Norrviken. De fyra delarna skiftades varje sommar mellan lotterna. Av gammalt var det vanligt att det skulle bytas i Träsche på Jakobsmäss, den 25 juli, men senare började man byta träsket tidigare på sommaren före höbärgningen.
Man kungjorde om bytandet i kyrkan. Då visste man: ”Hande o hande dajin ska e bytas i träsche”. Då infann sig en man från varje lott. Om hemmanen var små kunde en bonde ha bara ½, ¼ eller en åttondelslott, dessa fick då komma överens vem som skulle gå och representera lotten. De tjugo lotter som hörde till varje av de fyra avdelningarna fick så dela sin avdelning emellan sig.
Avdelningen, t.ex. Norrviken delades beroende av växten. Om växten var lika och jämn på ett långt stycke framåt sade man: ”Nu tar vi en hel kedja”, för man mätte med en kedja. Varje lott fick då en teg så bred som en kedjas längd. Blev växten sämre där, kunde man säga: ”Nu tar vi bara en halv kedjas längd”. Då fick varje lott en teg bara en halv kedjas bredd. På detta sätt delades avdelningen upp i bredare eller smalare tegar och träsket blev då rättvist delat mellan lotterna, då växtligheten icke var lika överallt. Mellan varje teg slogs pålar ned i jorden. Man skrev namnet på pålen eller skar in bomärket eller en siffra. Varje lott kunde få mindre eller mera antal tegar på grund av växten. Det kunde växla från 6 till 13 tegar.
När delningen var slut brukade några små delar bli kvar som inte kunde delas. Då kom gummor, som inte hade jord men brukade föda en ko och bjöd brännvin för de överblivna delarna. Följderna därav blev att bytase i träsche avslutades med gummornas brännvin.
Då bärgningen började så fanns det ingen lag och rätt mera. Den som kom först och började på sin lott fick trampa ned hur mycket gräs som helst för grannen. Och när andra kom, kunde de trampa den föregåendes ”kopor” i gyttjan. Under höbärgningen var det liv och rörelse i träsket. Man såg alltid folk där. Man gick och slog om morgnarna, man slog om dagen, om kvällarna och man slog om nätterna. Alltid såg man någon gå och slå på träsket. Ibland låg man en stund om natten och vilade i en lada. Var det torra somrar, kunde man ”kopa” det slagna höet och torka det något ute i träsket. Men var det regnigt, måste man slå det och gå i ekstock och föra det våta höet i land med ekstocken. Eller också, om det inte var allt för mycket vatten, måste man gå på andran, ett slags skidor och dra höet på den så kallade släpon. Man orkade inte dra mycket i gången av det våta gräset, ungefär så mycket som man ger en ko för en gång.
Vilken möda var det inte att vandra av och an mellan stranden och bärgnings-stället ute i träsket och för varje gång föra en liten hötapp i land! Längst utifrån träsket och till stranden var väl avståndet inemot en kilometer. Höet som bars i land, breddes ut för att torkas på stranden. Ofta var det litet om utrymme för torkningen på stranden, så att höet fick ruttna bort när man äntligen fått det i land. Blev det torkat fördes det till ladorna. Man bytte också om lador och fick nya lador då man fått nya tegar. Två bönder hade hö i samma lada och man lade kvistar och trodor emellan.
För länge sedan bärgade man lotterna gemensamt. Alla 20 lotterna i en avdelning slog gemensam gräset och bar det i land och torkade det. Sedan delade de höet. Men då en del var lata att slå, blev det orättvist att dela det slagna höet lika mellan alla. Då fick var och en börja slå och bärga sin egen lott.
I Lillsjöträsket som är mycket mindre än Storsjöträsket, har man vid delningen av de tillandade markerna icke använt kedja, utan där man en stång eller troda och delade så och så många stänger åt varje lott. Även halva stänger utmättes, beroende på växten. Man hade en skåra iskuren på mitten. Detta förfaringssätt att dela upp tillandningarna i Lillsjön för varje år med en stång användes ännu i dag som är. Man har ansett det icke så viktigt med Lillsjön, det var nu så litet att man ej behövde kedja utan kom till rätta med en stång vid delningen.
Men nu håller Storsjöträsket på att torrläggas. Man har med statsbidrag fördjupat och rensat upp Lillån och då blir snart hela träsket uppodlat. Då är det snart slut med det besvärliga och mycket mödosamma ”bärgase i träsche”. Det är då bara ett tråkigt minne, som bevaras av de gamla som var med ”når vi bärga träsche”.
Foton från utgrävningarna av Storsjöträsk.
Bo-Göran Lindh vet berätta att Dagsmark Storsjöträsk var fiskrikt och varje vår efter stockflottningen öppnades dammen och träsket tömdes. I gropar och sänkor som inte tömdes fanns korgvis med fisk. År 1931 skiftades träsket mellan delägarna och en ”årensning” påbörjades något år därefter. Maskiner fanns inte utan allt gjordes för hand, med hacka, spade och skottkärra. Ny bro byggdes och i en sten inhöggs årtalet 1934. Stenen finns kvar men årtalet är ändrat till 1957. Stenarna till brobygget kom givetvis från stenbrottet i Kärjenkoski.
Torrläggningen på 1930-talet var inte det första försöket att få träsket till åkermark. Enligt tidningsartiklar som Eva Grönlund hittat så gjordes det försök att fälla träsket redan på 1850-talet. Så här skriver tidningen Folkwännen 31 augusti 1887 i en artikel som handlade om försöket att torrläga Kaurjärvi träsk i Vörå:
”För mer än 30 år sedan fällde man i Dagsmark by i Lappfjärd ett lika stort träsk som blev en vacker äng. Men från den tiden påstår allmogen i byn, blevo de åkrar som är belägna nära samma äng, ömtåligare för köld och fordra nu mera gödsel än förr. Dock äro dessa åkrar små i jämförelse med åkerfälten kring Kaurjärvi sjö, så att Dagsmarks träskängar med de hundradetals häckar hö, som där årligen inbärgas, ändock är till stor nytta för byn, fast dessa åkrar nu giva sämre skördar än förr.”
I en annan artikel i Wasa tidning den 16 augusti 1887 står det så här:
Lappfjärd den 11 augusti.
En tryckande sommarhetta har varit rådande de senaste veckorna. Växtligheten lider av den starka torkan. I går föll äntligen ett välgörande regn, som i dag fortsätter. Frosten har även här skadat potatisblasten flera gånger. I dag visar termometern 13 C.
Höbergningen är nu slutförd och skörden har begynt. Höavkastningen är betydligt sämre än i fjol, till följd av brist på regn. I kommunen finns dock en väldig äng som enbart i motsatt fall lämnar dålig avkastning, nämligen Dagsmark Storsjö träsk. För åtskilliga tiotal år sedan begynte man uttorka nämda träsk och arbetet hade en föga anad framgång så att hela den fordom stora vattenspegeln nu förvandlats till en utomordentligt god äng.
Varje höst tillsättes dammluckan så att hela ängen om vintern är under vatten. På försommaren öppnas dammluckan, och vattnet utströmmar. Genom en dylik anordning fordrar ängen varken odling, dikning eller gödsling, utan bibehåller sin fulla bördighet genom vattnet, som tillför växterna rikliga näringsämnen, utom det att ängen aldrig kan skadas av torka eller frost. Ifrågavarande äng, som är omkring fyra werst lång och inemot två werst bred delas uti åttatio (80) lotter. Varje lott lämnar årligen i medeltal sextio skrindar hö, d.v.s. hela ängen giver fyratusen åttahundra (4800) skrindar hö årligen. Härav erhålles föda för fyrahundra åttio kor, om man beräknar tio skrindar hö för varje.
I affärsväg betalas varje lott för närvarande i medeltal med adertonhundra mark, varav följer, att hela ängen motsvarar den enorma summan etthundra fyratiofyra tusen (144,000) mark.
I artikeln här ovan värderades en lott till hela 1 800 mark. De här lotterna värderades väldigt olika, för i bouppteckningen efter skeppsredaren, bonden och kommunalmannen Johan Ebb i Lappfjärd år 1879 så värderades hans lott till endast 200 mark och med det priset skulle hela träsket haft ett värde på 16 000 mark. Men år 1908 då Ådd-Ivars fosterfar Josef Eriksson Lång dog, så värderades en ¼ dels lott till 350 mark, som gör att alla lotter tillsammans skulle vara värda 112 000 mark.