Sammanställt av Lasse Backlund i september 2019. Om du vill läsa vad Wasa Tidning skrev om brobygget och invigningen, så skall du klicka HÄR!
Tiden före Stenbrons tillkomst
Efter att Kristinestad hade grundats år 1649 så kunde man närma sig staden från två håll. Närpesborna och Tjöckborna som bodde på västra sidan av Tjöck å kunde ta sig in via den västra porten och tullstugan, som låg vid sidan av Ulrika Eleonorakyrkan. Lappfjärdsborna och folk från inlandet kunde vintertid ta sig över isen på Stadsfjärden för att komma till den östra porten och tullstugan som låg på Salutorget nära stranden.
Sommartid kunde Lappfjärdsborna komma till staden med båt eller med den färja som redan på 1700-talet gick från östra sidan till tullstugan vid torget. Det här fungerade till belåtenhet sommartid men på hösten då isen höll på att lägga sig blev det problem att ta sig över Stadsfjärden. Samma sak var det på våren då islossningen skedde i fjärden och i Tjöck å, då det var helt omöjligt att ta sig över. Omvägen runt Norrfjärden var lång och den nästan obefintliga vägen var dålig. Svårt var det också på höstarna då stormarna försvårade överfarten.
När lappfjärdsborna och folk från inlandet skulle leverera varor till hamnen i staden, så lossades dessa vanligtvis i handelsmännens och redarnas lager på Östra sidan. Deras kontor fanns dock på stadssidan och flera gånger var det svårt att slippa över Stadsfjärden till kontoren för att få betalt för sina varor. Bönderna och andra leverantörer brukade ju också göra uppköp på samma resor. De hämtade så kallade borgarlass som kunde innehålla salt, socker och annat viktigt, och dessa hämtades från stadens centrum.
Det var helt klart att avsaknaden av en bro över Stadsfjärden begränsade handeln och kommunikationerna. Flera gånger uppvaktades kungen i Sverige men några pengar gick det inte att få därifrån. Bron skulle ju ändå bli över 300 meter lång och det fanns kanske inte ens kunskap att bygga en sådan.
Så staden fortsatte att vara isolerad på sin halvö hela den svenska tiden och en god bit in på den ryska. Det var först år 1840 som den ryska kejsaren Nikolaj I godkände byggandet av en bro och utlovade ett stort, räntefritt lån för detta.
Byggandet inleddes 1841
En 12-manna kommitté tillsattes och dess ordförande blev redaren och konsuln Simon Anders Wendelin från Kristinestad och de anlitade en Rosenkampff för att uppgöra en ritning och denna kunde godkännas av kejserliga senaten.
Nu var det bara att sätta igång med byggandet och det inleddes i december 1841 med att hugga granstockar på Högholmen, som ligger ungefär 2 km västerut från byggplatsen. Den här holmen på närmare 30 ha, där bland annat Pavis finns i dag renrakades på virke. Hela 18 000 stammar fälldes och de drogs sedan iväg med hästar över isen till brobyggnadsplatsen. Först på platsen höggs kvistarna bort och stockarna som var 18-19 meter (10-11 famnar) långa radades i en hög och lång rad ovanpå isen. Av de långa grankvistarna gjordes risknippen, så kallades faskiner och dessa sattes mellan stockarna, så att de låg stadigt och säkert.
Flera historiker har missuppfattat uppgifter om att de här granstockarna lades på ett djup av 10 famnar, alltså inemot 18 meter. I det här fallet är ”djup” samma sak som bredd, inte hur djupt ned i grunden de sattes.
På våren 1842 när stockarna var på plats, så sågades isen sönder, så att stockarna sjönk till bottnen ovanpå bottengyttjan. Det här blev en bra och säker brogrund och eftersom stockarna hela tiden täcks av vatten så ruttnar de inte heller.
Nu började det stora arbetet med att hugga och köra dit stenblocken, som enligt historieböckerna skulle ha kilats bort på ”det så kallade kyrkberget”. Mitt i broöppningen byggdes en stenkista av huggen sten, som var lite högre än själva bron, vilket gjorde att öppningen fick lite högre höjd. På båda sidorna av öppningen byggdes också stadiga stenkistor och alla dessa byggdes på stadig grund. Över broöppningarna sattes rejäla 10 meter långa sparrar av trä.
På det djupaste stället i Stadsfjärden var det 3,75 meter djupt och då bron skulle ligga lite över 2 meter ovanför vattenytan, så kan vi få en liten inblick i vilka mängder med stockar och stenar som skulle köras till byggplatsen. Några stenbrott finns inte i stadens närhet, så det är högst troligt att stenarna till brobygget kördes med häst från de nya stenbrotten i Böle. Dessa hade tagits i bruk några år innan då Nybron i Näsby byggdes. Då brobygget påbörjades år 1841, så det är fullt möjligt att brobyggarna flyttade från Närpes brobygget till byggplatsen i Kristinestad.
Stockarna och stenarna kördes till platsen på talko med hästar. Bönderna från de närliggande socknarna blev ålagda att delta i byggandet. Också stadsborna deltog i arbetet med hästar och folk, de skulle ju delta med hälften av arbetet och kostnaderna medan alla de andra tillsammans stod för den andra halvan.
Bron fick en total längd om 380 meter och en bredd på 9,30 meter och som sagt en höjd på 2,10 över vattenytan. På brolocket byggdes trottoarer på båda sidorna och ett grönmålat räcke på båda sidorna. Bänkar att vila sig på fanns på båda sidorna av bron. I båda ändarna av bron sattes oljelampor upp, som skulle vägleda de resande i mörker.
Invigningen 1.7.1845.
Om du vill läsa vad Wasa Tidning skrev om brobygget och invigningen, så skall du klicka HÄR!
Efter 4 års byggande var bron färdig och kunde invigas den 1 juli 1845. Den dagen blev det en folkfest utan like och stadens alla invånare var med i festligheterna. De inbjudna gästerna, med guvernören från Vasa i spetsen började festen med en måltid hos Casper Holmström, som bodde i den gård som sedan blev Stadshotell.
Efter måltiden gick gästerna ner till bron där ett tält hade rests ovanpå broöppningen och där fick de dricka kaffe. Efter att gästerna återvänt till Holmströms gård för att fortsätta festen, så blev stadens invånare bjudna på punsch i samma tält.
Stadsbron fram till i dag
I dag när denna bro räknas som en självklarhet, så kanske vi har svårt att förstå den glädje, som alla kände denna dag. Tullstaketen var rivna och tullstugorna hade ju bortflyttats 30 år innan och nu kunde lappfjärdsborna och de från inlandet resande ta sig in i staden obehindrat. Tack var bättre kommunikationer ökade handeln i staden och den gick just denna tid mot en lysande framtid.
År 1890 bestämde stadsfullmäktige att både körbanan och gångbanorna skall stenläggas. Runt 1900 fick broöppningen balkar av järn och brolocket har förnyats ett par gånger efter det. På 1950-talet asfalterades körbanan och i början av 1960-talet lät staden Aarno Pullola tillverka nya broräcken av metall. Det gamla träräcket togs då bort men i övrigt är stadsbron i originalskick.
På grund av utfyllning i båda broändarna och delvis på grund av landhöjningen så har bron blivit betydligt kortare och mäter i dag cirka 230 meter. På dessa 175 år har vattennivån sjunkit med närmare 2 meter och brolocket ligger i dag 4 meter ovanför havsytan. På grund av brons tyngd och trafiken sjunker bädden av stockar allt längre ner i bottendyn. Förr eller senare kommer grunden som gjordes av 18 000 granstockar ändå att ligga ovanför vattenytan, vilket leder till att de börjar ruttna. Vad som händer då, återstår att se. Sedan 2000-talet är det staten som är ägare till bron, som från början kallades Stenbron men som i dag heter Stadsbron. Museiverket har bestämt att bron skall skyddas och därför byggdes det en ny väg från riksväg 8 i Tjöck som kopplades ihop med Sjögatan i Kristinestad.
Om du vill läsa vad Wasa Tidning skrev om brobygget och invigningen år 1845, så skall du klicka HÄR! Tidningen Syd-Österbotten publicerade den 30.6.1945 en artikel med ungefär samma innehåll, som Wasa Tidning publicerade 100 år tidigare.
År 1920 beslöts i staden att stenbrons räcken skall förnyas följande år. Räckena kallades då ”barriärer” och på grund av att priserna har höjts på allt material, så beslöts att bygga det av trä. Pengarna kunde tas ur en brobyggnadsfond, och räcken fick samma utseende som de förra.
År 1951, i december upptog staden i följande års budget en summa om 3,5 miljoner mark för asfalterande av Stenbron.
År 1968 förnyades brolocket över broöppningen, som av någon anledning kallas slussen. Offerter begärdes in och lägsta budet gavs av Aarno Pullolas Auto-Kaross. Balkarna och locket skulle förnyas helt och tidtabellen höll inte riktigt då det inte fanns färdiga balkar tillgängliga enligt den överenskomna tidtabellen. De gamla balkarna flyttade Pullola till Tjöck, där han följande år förnyade Yttrebyns åbro. Följande år i oktober fick stadsbron ny asfaltbeläggning, samtidigt som Kesoil i brons östra ända. Kri-Mo passade på att asfaltera gården och det gjorde också kretssjukhuset och Varuhus Talas.
I början av 2000-talet blev det klart att det statliga vägverket kommer att ta över vägavsnittet mellan Sjögatan och Kristinagatan, där också Stadsbron och Järnvägsbron ingick. Bron som då hade trottoarer på båda sidorna av körbanan, skulle då byggas om så att det blev en bredare trottoar på den norra sidan. Museiverket hade ju förbjudit en breddning av bron, så då blev detta den bästa lösningen och trottoaren skulle då få en bredd på 2,5 meter.
Sommaren 2022 observerades sättningar i asfalten på Stadsbrons södra sida. Det här berodde på att den finsand som fanns under asfalten hade runnit ut i Stadsfjärden genom springorna i stenarna. Vattnet hade runnit ned i sanden på grund av flera håligheter i asfaltytan. Asfalten öppnades på två ställen och det gjordes robusta förstärkningar före ny asfalt sattes på. Ramboll, som utförde de tekniska granskningarna på bron meddelade att några viktbegränsningar inte kommer att införas.
I september 2023 bestämde NTM-centralen att det skall införas 8-tons viktbegränsning på bron, vilket betydde att större bilar och bussar måste ändra sina körrutter och tidtabeller.
Trots sina 175 år är bron fortfarande i gott skick och vilar på en säker och bra grund.
Foton:
