Hilma Stockhammars artikel i Syd-Österbotten 2.6.1945:
Ulrika Eleonora kyrkan – stadens kostsammaste klenod – hotas av förfall.
Nobelpristagaren F. E. Sillanpää har i en av sina böcker skrivit en novell om ”Kajornas kyrka”. Tanken eller rättare sagt, uttrycket slog en till mötes, när man kom in i Kristinestads gamla kyrka.
Försedd med en väldig kyrknyckel kom vi vandrande över Ulrika Eleonora kyrkans gamla gravgård. Familjegravar, mossiga minnesvårdar, hjältegravar från Finlands olika krig. Gamla gravar och nyss grävda soldatgravar. Fina gamla stenvårdar med halvt utplånad engelsk text, prästgravar och flera familjers sista vilorum. Här sover det Kristinestad som en gång varit. Där en Wendelin, där borta en av prästerna Roos, längst bort i hörnet under ett malmkors den prästfru, som var moder till de berömda Roosarna.
En man håller på att räfsa och ordna bland gravarna. När han ser att han får besök, skyndar han till och presenterar sig som kyrkovaktmästare Sigfrid Bergvik. Han visade sig sedan vara en person som kände till den gamla kyrkan. En person med intresse och kärlek till sin uppgift.
Den väldiga kyrknyckeln vrids om och låset gnisslar till, den gamla dörren slår upp och den typiska museidoften slår emot oss. Det är som att träda in i det förflutna. En försvunnen värld, det Kristinestad som genom seklerna kämpat och lidit, men behållit stilen och räddat sin själ.
Man får känslan av att här någonstans ligger det forna Kristinestads innersta själ förborgad. Resehandböcker och tidningar har skrivit om denna dyrbara gamla klenod, Mats Muricks gamla träkyrka. Kristinestads vemodiga saga genom seklerna stiger för besökarens inre syn. Här lever det förslutna, det som en skribent jagar efter där nere i den nutida staden.
Jag tänker på alla de präster som förkunnat livets ord från den gamla predikstolen. De slitna, gamla bänkarna som förr i världen fylldes av ivriga stadsbor, allt efter rang och värdighet. Stoft och mull är nu de köpmans- och redarfruar som förr äregirigt månade sig om sin värdighet och råkade i gruff om bänkplatserna. Men den gamla kyrkan står fortfarande upprätt, för dött materail är mindre förgängligt än levande varelser av kött och blod.
Här har förfäderna lämnat arv till framtidens folk, här finns Kristinestads hjärta och dyrbaraste klenod. Lyssna och du kan höra de förflutnas pulsslag!
Men just då klirrar det till av glas, som slås sönder. En grönskimrande fönsterglasskärva har fallit in i kyrkan. En och annan pojkslyngel roar sig nu och då med att kasta sönder kyrkans sköra fönster. ”En vacker dag tar jag nog dem på bar gärning”, säger kyrkovaktmästaren bittert.
Där fönsterrutorna har kastats sönder, flyger himlens fåglar snart in. Över altarrundeln ser man spår efter deras sällsamma högmässa. Gamla Ulrika Eleonora håller på att förvandlas till en ödekyrka på grund av tanklösa slyngelaktiga småpojkar. Ett annat helgerån är den hänsynslösa klåfingrighet som besökande utvecklat när de klottrat väggar och pelare fulla med ”namnteckningar”. Tror någon att sådant förfarande är fint, så är man gruvligen vilseledd.
Att klottra och solka ner väggar i en helgedom är nästan lika fult som att kasta sönder ett gammalt kyrkfönster. Dessutom är det straffbart enligt den lag, som har tagit gamla minnesmärken och kyrkor under sitt speciella beskydd. Sådant brukar kallas ”förstörelse av allmän egendom” och kan åsamka vederbörande kännbara böter.
Nu funderar kyrkovaktmästaren på att få en del borttvättat i sommar. Det länder ingen besökare till heder att han lämnat ett sådant visitkort efter sig på en dörr, vägg eller bänkkarm. Men det blir ett drygt arbete som också kostar pengar, att få bort spåren.
Pengar ja. Här skulle behövas pengar, men för helt andra ändamål, Gamla kyrkan ropar efter en donator. Tänk om kristinestadsungdomen i stället skulle offra en slant till ett nytt kyrktak. Eller tänk om någon välbärgad gammal kristinestadsbo ville hugfästa sitt namn med en frikostig donation! Det skulle vara en stor gärning att få Gamla kyrkan restaurerad. Ett nytt tak först och främst, innan förfallet hunnit gripa än mer omkring sig.
När man beskådat den gamla helgedomen från predikstol och läktare, grips man av en stilla undran om det inte var ett misstag överhuvudtaget alls fick en ny kyrka. Det gamla templet hade säkert haft utrymme nog för nutida kyrkobesökare. Och vilken förmån det hade varit om Mats Muricks vackra träkyrka hade restaurerats. Det är den kyrka som förkroppsligar den vackra gamla skepparstadens egen själ.
Men kyrkovaktmästaren lyfter en stor lucka i golvet i sakristian och visar var kyrkvinet förvarats. Kanske också kyrksilvret? En stor kista i hörnet vid den gammalmodiga spisen där prästen värmt sig i gamla tider, kommer besökaren att undra. Var det den kistan som en gång fördes över till Sverige under Stora ofredens dagar? Den gången när en borgmästare förskingrade kyrkans egendom och pantsatte kyrksilvret hos en jude i Stockholm.
Några sådana helgerån gör man inte sig skyldig till i vår tid. Men vem vad eftervärlden kommer att säga om barn som inte låter kyrkfönstren vara i fred och om ungdomer som klottrar ner kyrkväggarna, så att tvättning måste påkostas. Försök att tänka på den vackra devisen, som står på Nordiska muséets fasad i Stockholm:
”Från länder är det kommet.
Till söner skall det gå.
Så långt som unga hjärtan, ännu i norden slå.”
Den gamla helgedomen i Kristinestad är ett oförvanskat arv från förfäderna. Det talar sitt gripande språk till nutiden. Den gamla kyrkan står värnlös mot tidens tand och den tanklösa ungdomens tilltag. De har gjort den till en fåglarnas kyrka. Men barn och ungdom brukar ha känsliga sinnen, de kan låta sig manas till rätta.
Vänd strömmen! Börja i stället att lämna små bidrag till kyrkans vård och reparation. Ulrika Eleonora kyrka är Kristinestads dyrbara klenod, men blir för dyr för staden att underhålla om inte enskilda personer frivilligt offrar sig för saken.
Plats för en donator! Må barn och ungdomar lära aktning för förfädernas helgedom!