Artikel i Vasabladet 27.12.1882:
Det viktigaste resultatet av det rastlöst pågående utvecklingsarbetet i fosterlandet är under det snart till ända gångna året fullbordandet av Wasa — Tammerforsbanan. Betydelsen av detta, enligt våra förhållanden, verkligen storartade arbete har under senaste tider otaliga gånger framhållits, i det att man å ena sidan påpekat de fördelar, som denna moderna väg för samfärdseln tillskyndar, i första hand för hela vårt land, och å andra sidan de av banan genomskurna orterna.
Därvid har särskilt vår stad Wasa fått sig tillägnade en riklig mån med lyckönskningar och vi som bygger och bor i denna Sydösterbottens huvudstad har med glad tillfredsställelse mottagit desamma. Länge, mycket länge har det utgjort en bland våra djärvaste förhoppningar, att genom ångans makt bli förenade med landets administrativa och andliga medelpunkt, och därifrån med den „övriga civiliserade världen. Klar var insikten därom, att en sådan förbindelse skulle tillföra åt oss oskattbara impulser, av såväl materiell som ideell art, ävensom att vår stad i och genom desamma skulle gå en allt raskare utveckling och tillväxt till mötes. Med odelat intresse har vi under de senaste åren följt med järnvägsarbetets fortgång och då i detta nu bantåg från Tammerfors snart sagt varje kväll anländer till vårt stationshus som är fullt av nyfikna, samt då sådana lika ofta avgår härifrån. Visst måste vi då med allt skäl känna oss belåtna och stärkta av förhoppningar om en rik framtid.
Såsom känt är trafiken på den nya järnvägen tillsvidare endast på prov, för banans officiella invigning torde äga rum möjligen först i augusti månad år1883. Men i alla fall har trafiken redan nu i sin början varit ovanligt livlig. Passagerarnas antal har varit oväntat stort, och gods har särskilt i Tammerfors anmälts i sådan mängd, att man haft full möda att transportera allt i rättan tid. Det är självklart, att någon förminskning varken i det ena eller andra avseendet framdeles inte behöver befaras. Tvärtom skall naturligtvis den snara regelbundenheten i alla avseenden ge åt det hela ett än mer livligt utseende. Vi vill nu inte i detta skede ens tala om verkningarna av den blivande pulsådern eller järnvägen upp till Uleåborg.
Det är med känslor av oblandad lättnad, som man för första gången gör en resa på den nya banan. Den som under en lång följd av år vant sig att färdas från Tammerfors till Wasa på det för alla kända, ursprungliga sättet med dåliga åkdon och magra skjutshästar, han förstår nog att värdera de bekvämligheter, som nu står honom till buds.
Vill man ha det riktigt bra, så köper man sig en andra klassens biljett för 21 mk 60 p, enligt nu gällande taxa. De vagnar, till vilka man då får tillträde, erbjuder vad komfort angår, allt vad man kan önska sig. Snygga, mjuka och rymliga soffor, gasupplysning, särskilda mindre avdelningar för toiletten och framför allt, en ytterst behaglig värme. I motsats till den i hög grad ojämna, hetsande värme, som strömmar ut från kaminerna i de hittills hos oss vanliga järnvägsvagnarna, medför de nu byggda rörledningarna under vagngolvet en jämn och måttlig värme.
Inga ytterplagg varken om fötterna eller andra delar av kroppen är här nödiga. Lätt och ledig som i ett vanligt rum kan man ostörd sitta och beundra nutidens kommunikationer. Varje vagn i andra klassen består av två avdelningar, den ena är avsedd för fruntimmer och icke rökande herrar, den andra är en ”rökcoupe” eller ”tupakoimis-osasto”. Uti fruntimmersavdelningen finns det en mycket lämplig avbalkning, inom vilken svaga och nervösa kvinnliga passagerare under dagens lopp är i tillfälle att nu och då hämta nya krafter. Denna anordning är så mycket tacknämligare, som en 15-timmars oavbruten järnvägs resa för även den starkaste förefaller ansträngande och tröttande.
I förbigående må nämnas, att också tredje klassens vagnar är bekvämare, än de på de gamla banorna, priset på en plats uti dem kostar nu 14 mk 30 p. Första klassens vagnar finnas, såsom bekant, inte på Wasabanan.
Sedan man med en viss svårighet bland de från Helsingfors föregående dag ankomna, tämligen huller om buller kastade reseväskorna lyckats uppfånga sina egna, samt ånyo inlämnat desamma, i avsikt att medtagas på den fortsatta järnvägsresan, och sedan man i den tidiga morgonstunden tagit avsked av möjliga bekanta i Tammerfors i ”Finlands Manchester”, sätter sig bantåget lugnt, säkert och långsamt i gång. Noggrant hinner den resande ta de nejder i särskådande, genom vilka järnvägen går, så vitt det genom vagnens fönster är möjligt. Först bär det av genom Messuby, Kangasala och Orivesi, jämförelsevis väl odlade och bördiga socknar, till sist nämnda församlings kyrka. Därunder stryker banan en stund längs Längelmävesi sjö. Nu ligger dess besjungna ”vida fjärdar” fängslade under ett täcke av is och snö, men om sommaren kommer Längelmävesis ”skimrande silverband” att erbjuda en förtjusande anblick.
Från sina poetiska tankar uppväcks man dock snart i det man i Orivesi blir bjuden på frukost. I själva verket har den 2 timmar långa färden från Tammerfors redan hunnit uppjaga aptiten till en respektabel höjd. Med märkbart intresse beger sig därför samtliga passagerare till den enkla matsalen, där på folkeligt sätt båda klassernas resande äter tillsammans. Vad själva anrättningarna beträffar, var de ganska anspråkslösa. Man att vilja begå någon indiskretion, nämner vi att allt som bjöds var bröd, smör, två fat med skuren korv och en till med utmärkt god ättiksströmming, dessutom öl och kaffe.
På frågan om inte varm mat, till exempel heta potäter var vanlig på stället, svarade den allvarliga värdinnan med älskvärd röst: „kyllä minulla tavasta on ollut lämmintäkin ruokaa, mutta sitä on usein jäänyt niin paljon, ettei aina uskalla keittää”! Men allt är ju ännu på tillfällig fot, och det föll ingen in att på allvar börja klaga. De allra flesta fann sig i, efter den 15-minuter långa frukosten vara tillfredsställda och belåtna. Enkelheten är för övrigt en dygd, som hos oss borde iakttas långt mer än i allmänhet är vanligt, för vilken skriande kontrast bildar inte Orivesi-frukosten i jämförelse med våra feta julkalas.
Ett särskilt nöje var det att se och höra hur de passagerare som hörde till allmogeklassen försiktigt frågade om de gällande prisen på det uppdukade, innan de vågade gripa verket an. Och trots att allt befanns vara ovanligt billigt, tyckte dock en bland dem att 15 penni för en kopp kaffe utan bröd var ganska rundligt tilltaget. Han besinnade sig emellertid med ett: ”kyllähän tuon nyt toki jaksaa maksaa”! Detta föreföll litet förvånande, då man tar i betraktande den inte så alldeles låga taxa, som följes på våra gästgiverier. Men vanan skall nog snart göra sig gällande också i detta avseende.