Skrivet av Eva under en cykelfärd i juni 2019:
Till min plats på cykeln kom en doft så bekant
av nyslaget gräs vid vägdikets kant.
Det öppnade en dörr till hjärnans flera sinnen
och fick mig att tänka på barndomsminnen.
Med räfsan i handen, hö som skulle bärgas,
en gryta på gården, garn som skulle färgas.
I morotslandet kröp vi på bara knän
och myggbett och blånader vi hade på våra ben.
Vi simmade i ån, oftast var vi många
som ibland försökte småfiskar fånga.
Ibland var det kallt men ändå vi njöt
och viktigt var att hela kroppen blev blöt.
I lekstugan sov vi, min syster och jag,
lyssnade på ljud och väntade på att det blev dag
En skällande räv och hoande ugglor,
såg allt möjligt konstigt i nattens skuggor.
Vi traskade i skogen och lekte med kottar,
åt blålera och hoppade i vattenpottar.
I stället för tuggummi tog vi grankåda
som jag sparade i en tändstickslåda.
Tänk att vi blev till folk, vi som levde med naturen
åt syron och blåbär och rovor menade åt djuren.
Man skulle vara duktig, ärlig och helst snäll
och se till att va hemma innan det blev kväll.
Åren har gått men minnena finns kvar
någonstans i hjärnbarken där data vi spar.
Sedan tar man fram dem lite i taget
medan man njuter av sommarvinddraget.
