Diktat av Eva under en resa till Norge i juni 2017:
Det finns en märklig folkgrupp som kallas resenär,
gemytliga och glada, sällan sur och tvär.
Sitter ofta hemma, bläddrar i en fin broschyr,
funderar och planerar, har vi råd eller blir resan för dyr.
Sen kommer dagen D och iväg dom far
och fastän dom funderat fel kläder dom med sig tar.
Shortsen dom blev hemma, långkalsongerna tar dom på,
sitter sen och svettas och låtsas att allt är bra ändå.
Sen kommer dom till hotellet där mycket kan va fel.
Oljudet från gatan och dom hör rumsgrannens gräl.
Sängen är för hård och kudden är för mjuk,
kaffet smakar konstigt och hissen är ur bruk.
Duschkranen är märkvärdig och sprutar ut små spik,
dom vill gärna vara chef på Oras kranfabrik.
Då skulle det vara enkelt att helt kallt bestämma
att alla hotell har duschar likadana som där hemma.
Sen är det ju med vädret, dom vill ha bara sol,
för dom det inte duger att den sken nog här i fjol.
Så köper dom små saker, souvenirer dom kallar dem
som hamnar i byrålådan när dom kommer hem.
Men som allting roligt även resan har ett slut.
På hemresedagen från hotellet dom checkar ut.
Hemma bland sina vänner dom berättar vitt och brett
om allt det underbara dom upplevt och sett.
Dom visar fotografier av ett hus och nån borg,
en fjälltopp långt i fjärran och bekanta på ett torg.
Vykorten dom sände med bilder pyttesmå
kommer kanske fram om en vecka eller två.
Så vad lär vi oss av detta, vi som till gruppen hör,
som rör oss i klungor och gör som andra gör.
Man borde stanna hemma för där är vardagen en fest,
det gamla ordspråket stämmer: Borta bra men hemma bäst!
