Sammanställt av Lasse Backlund i juli 2019.
Fram till början av 1600-talet så var så gott som hela befolkningen i vår region självförsörjande och det var självhushållning som gällde. Man odlade det som man själv använde och det fanns inte många möjligheter att sälja sina varor. En viss handel började dock idkas och detta var något som kungen i Stockholm märkte och eftersom denne hela tiden var i krig med ett eller flera grannländer, så var behovet av en krigskassa stor. Ett bra sätt att få mera skatt var ju att börja beskatta handeln och för att få bättre kontroll över denna så skulle handeln ske kontrollerat.
Enda sättet att få fullständig kontroll på handeln, var att förbjuda all handel på landsbygden. I stället skulle handeln ske på vissa platser runt om i riket och därför skulle städer grundas. Bönderna, fiskarna och hantverkarna skulle få sälja sina varor bara i en stad, antingen åt handelsmän och borgare eller så kunde de sälja varorna på ett torg. Redan på 1300-talet var denna sak aktuell men det var nog först på Gustav Wasa tid, som detta gjorde till regel.
Så enda orsaken till att grunda städer, var att kungen i Stockholm skulle få mera skatter via den tull som han bestämde att skulle uppbäras på de varor som fördes in till staden. I Sverige grundades flera städer på 1500-talet och redan tidigare men den första staden i Österbotten grundades år 1605. I södra delen av Finland hade ju några städer grundats långt tidigare.
Den första staden i Österbotten var Uleåborg, som grundades av kung Karl IX och följande år, alltså 1606 grundades staden Wasa i Mustasaari socken. Följande städer i Österbotten var Gamlakarleby och Nykarleby som båda grundades år 1620 av självaste krigarkungen Gustaf II Adolf.
All handel i Österbotten skulle nu koncentreras till dessa städer. Landshandeln förbjöds helt och det blev dryga böter för de som bröt mot denna lag. För att få fullständig kontroll över handeln, så skulle städerna omgärdas med staket och vid de få infarterna skulle tullstugor byggas. Från år 1622 bestämdes det att alla varor som infördes till städerna skulle påföras en tull på 1/32 del av varans värde. Den här tullen som kallades ”lilla tullen” eller landtullen skulle uppbäras på ”alla ätliga, slitliga och förnötliga varor, som föras till torgs”. Den andra, utrikestullen som borgarna och handelsmännen måste betala för varor som de skeppade till utlandet kallades ”stora sjötullen”.
Men det var ”lilla tullen” som bönderna skulle betala i tullstugorna. Några städer och tullstugor fanns inte alls i södra Österbotten och det är klart att bönderna knappast förde alla sina varor till den närmaste staden Wasa. Det gjorde inte heller alla handelsmän, som med sina fartyg skulle föra sina varor till Stockholm. Det blev ju en lång omväg från Lappfjärd att först segla upp till Wasa för förtullning och sedan ner till Stockholm.
En som bröt mot denna regel var bonden och skepparen Lars Månsson Klemets från Dagsmark. Han skeppade förutom sina egna varor också Lappfjärds kyrkoherde Anders Kempes varor. Kyrkoherden uppbar ju tiondet i kyrkoskatt och på något sätt måste han avyttra de stora mängder säd och tjära, som bönderna tvingades ge honom. I brådskan skeppades Anders Kempes varor direkt till Stockholm och för detta fick han dryga böter. Han råkade också i tvist med sin kompanjon Lars Månsson om hur böterna skulle betalas.
Alla dessa problem med utrikeshandeln ledde till att Lars Månsson Klemets sökte upp Per Brahe för att få denne att grunda en stad också i södra Österbotten. Från den tilltänkta staden kunde varorna förtullas på orten och sedan skeppas till Stockholm, utan omväg via Vasa.
Lars Månsson var också riksdagsman och var säkert en sådan som vi i dag skulle kalla lobbare. Samma år som han besökte Per Brahe, alltså 1649 så bestämde denne att en stad skulle grundas i Lappfjärd, på den lilla Koppön som låg vid en havsvik. Det var en lycka för Lappfjärd att riksdagsman Lars Månsson hann besöka Per Brahe före Påvel Jönsson från Närpes, som också var riksdagsman. Bönderna i Närpes skulle ju hellre ha sett att en stad skulle ha grundats på Kaskön men nu var det alltså Koppön som blev den nya staden.
(Om du vill läsa mera om stadens grundande, så kan du läsa historikern K. V. Åkerbloms artikel i Syd-Österbotten, genom att klicka HÄR!)
Koppön var denna tid ingen stor by i Lappfjärd socken, endast en bondgård och den stod på nuvarande Corners parkeringsplats. Någon fiskarstugaskulle det också ha funnits i Skatan. Men den tiden var den en ö, vilket gjorde att det var lätt för kronan att kontrollera handeln. Flera borgare flyttade till staden från den närliggande landsbygden, en del från Sverige och några från Finland. På 1600-talet kallades endast området söder om Sideby för Finland. Från Sideby och norrut fanns Österbotten. Inflyttarna byggde nya gårdar i staden men någon riktigt stor inflyttning blev det inte på 1600-talet och ingenting torde finnas kvar av de första gårdarna.
Det enda som intresserade kungen i Stockholm var ju de skatter han kunde få in via den ”lilla tullen” och därför skulle det uppföras två tullstugor, där tullnärerna kunde beräkna hur mycket som skulle betalas. Den östra tullstugan byggdes vid torget nära stranden och den västra byggdes mellan den gamla kyrkan och den dåvarande prästgården, i ändan av nuvarande Skolgatan.
Bönderna från Närpeshållet begagnade den västra tullstugan medan bönderna från Lappfjärd använde den östra, liksom alla de som kom med båt till staden. Det finns inga klara dokument på när de första tullstugorna byggdes men troligtvis fanns det stugor före de två som fortfarande finns kvar i Kristinestad. Stefan Blomqvist från Malax gjorde år 2023 en dendrokronologiundersökning på de båda tullstugorna och han kunde med stor säkerhet uppge de nuvarande tullstugornas byggnadstid. Den östra tullstugan på torget skulle ha uppförts år 1760, medan den västra tullstugan skulle vara uppförd året efter, alltså 1761.
Att föra in varor till staden utan att förtulla dem kunde medföra betydande straff och höga böter. För att kunna kontrollera denna handel, så bestämdes det att det skall byggas staket runt hela staden. Staketet byggdes också och där fanns endast två öppningar, just där tullstugorna fanns. I södra ändan fanns det därtill en öppning i staketet där gårdsägarna i staden kunde släppa ut sina kor på mulbete i skogarna runt Skatan. Öppningen bevakades av en grindvakt, som fick sin lön av staden, som i sin tur uppbar en avgift för varje ko som släpptes ut i skogarna.
På gamla kartor från 1700-talet, så syns det tydligt var staketet gick. Det började vid västra tullstugan, sedan förbi Ulrika Eleonorakyrkan, utefter Staketgatan söderut ner till nuvarande Badhusparken. Åtminstone vintertid gick staketet sedan ut på isen upp till den östra tullstugan vid torget, där en öppning fanns. Sedan fortsatte staketet ut på isen i den nuvarande Norrfjärden och runt Kvarnberget till den västra tullstugan.
Åren 1742 och 1743, under den period som i historien kallas ”Lilla ofreden” så var staden ockuperad av ryska kosacker och dessa använde den västra tullstugan som högvakt. Kosackerna själva bodde i några större gårdar inne i staden. För att få ved till att värma upp tullstugan, så använde kosackerna de gärdesgårdar som fanns i närheten som ved och för att få ett slut på detta förstörande så ålades alla de gårdsägare i staden som inte inhyste några kosacker att föra ved åt ryssarna i tullstugan.
Trots att den lilla tullen var obetydlig, endast 1/32 del av varuvärdet, så gav det betydande inkomster till kronan. Till exempel år 1805 så inflöt 718 riksdaler i lilla tullen, medan utrikestullen inbringade dubbelt upp. Förutom tullnärerna, så fanns det flera kontrollanter som såg till att kronan fick sina inkomster. Under några dagar runt Mickelsmäss och Kyndelsmäss kunde bönderna föra sina varor till staden för att säljas på torget utan att betala någon tull. Dessa marknadsdagar blev väldigt viktiga och Mickelsmässmarknaden eller höstmarknaden ordnas fortfarande i Kristinestad. Kyndelsmässmarkanden avskaffades för ett par år sedan och ersattes med en vårmarknad runt påsken.
Den här ”lilla tullen” uppbars ända till år 1808, då vårt land ockuperades av ryska soldater. Detta skedde ett år före Finland blev en del av det ryska riket. Detta kan verka både konstigt och komiskt att en ockupationsmakt avskaffar en skatt som hade uppburits sedan år 1622. Också i Sverige avskaffades lilla tullen, men först år 1810. Läs mera om 1808-1809 års krig HÄR!
Några år efter att ”lilla tullen” avskaffades flyttades den östra tullstugan till den norra ändan av Strandgatan, där den fortfarande står. Möjligtvis stod den tom eller så användes den som bostad ända till år 1899 då staden beslöt att inreda den före detta östra tullstugan till epidemisjukhus för kolerasjuka. Medel för ombyggnaden togs ur feberlasarettsfonden.
År 1840 flyttades också den västra tullstugan till norra ändan av Strandgatan, där stugorna sedan stod bredvid varandra. Den ena användes för kvinnliga och den andra för manliga patienter. I början av år 1866 utbröt en tyfusfeberepidemi i staden och staden inrättade då ett feberlasarett i tullstugorna. Under året var upp till 80 patienter intagna och verksamheten finansierade med ihop samlade medel. En lotteribal ordnades, som inbringade 1 100 mark. År 1879 tecknade staden en brandförsäkring på båda tullstugorna och de värderades då till 1 000 mark per styck. I försäkringsbrevet står det att båda tullstugorna skulle vara uppförda år 1840. År 1894 hade både tullstugorna försetts med asfaltfilt, som ansågs vara både brandsäkert och hållbart.
År 1909 då scharlakansfebern spred sig i staden användes stugorna också som epidemisjukhus. År 1910 bestämdes det att de båda stugorna skulle användas för obotliga sjuka patienter, som dittills hade vårdats på stadens dårsjukhus.
Senare användes tullstugorna som bostäder för fattiga och bostadslösa. På våren 1942 var det nära att den ena stugan skulle ha förstörts i en brand men ett snabbt ingripande av brandkåren kunde rädda den.
År 1948 beslöt stadsfullmäktige att en av tullstugorna skall flyttas tillbaka till Kyrkotorget inför stadens 300-års jubileum året därpå. Av någon orsak genomfördes inte flyttningen. År 1965, i oktober föreslog stadens turistnämnd att nu borde nog den ena tullstugan flyttas tillbaka till sin ursprungliga plats. Men det var först år 1967 som den ena tullstugan flyttades tillbaka till sin plats invid Kyrkotorget men flyttningskostnaderna blev högre än anslagen och den lämnades i halvfärdigt skick. Ännu 1972 var den inte skick, vilket fick Arne Appelgren att reagera med en insändare i Syd-Österbotten. Stugan sattes sedan i skick och där finns sommartid en liten affär. I den så kallade norra tullstugan har det ordnats olika utställningar sommartid men de senaste åren har den varit stängd.
Sammanfattningsvis kan sägas att någon ”Norrtull” har aldrig funnits, trots att flera kulturpersoner i staden har hävdat det.
De här båda tullstugorna från 1760-talet är unika för de torde vara de enda som finns kvar i vårt land. Motsvarande finns inte ens i Sverige och därför kan de gott visas upp för turister och historieintresserade.
Tullkammaren på östra sidan.
Den stora sjötullen skulle betalas på tullkammaren, som var belägen på stadens östra sida, nära brofästet mot det nuvarande hotellet. Till exempel under årets 4 första månader år 1898 uppbars totalt 16 833 mark i olika avgifter, som bestod av tullmedel, sjöfartsavgift och införselavgift för tobak.