Nedtecknat av Lasse Backlund.
Det var nog inte fartyget som Eva och jag skulle kolla in den vackra kvällen i juni 2009 när vi cyklade runt på Vasklot i Vasa. Vi brukar snurra på lite hit och lite dit, det finns mycket att kolla in på industriområdena och på byggarbetsplatserna. De här är ju mina favoritplatser, Eva skulle nog helst ge sig ut på landet utefter de fina cykelvägarna som finns runtom i Vasa. Men den här vackra kvällen åkte vi med cyklarna i hamnområdet och direkt såg jag den stora skogsmaskinen som stod där på kajen, färdigt att skeppas i väg till Sverige. Det var en riktigt stor Ponsse, tillverkad i Vieremä av Einari Vidgrens montörer. Jag hade passligt kameran i fickan och då skulle maskinen fotograferas, för barnbarnet Mikael som bara är 2 år tycker om att titta på maskinbilderna i min dator. Någon motsvarande maskin hade jag inga bilder på, så jag passade på och fotade den från alla håll.
Vi var helt ensamma i hamnen Eva och jag och vi förundrade oss hur det har ändrats sen de dagar då Vasabåtarna körde resenärer fram och tillbaka i en aldrig sinande ström. Som mest körde de över 700 000 passagerare på ett år och de flesta skulle ut och shoppa billig sprit på färjan. På samma gång skulle det handlas smör och annat billigt på Hamsterimarket i Umeå. Men nu var vi som sagt helt ensamma, inte en själ förutom några fiskmåsar som skränade på taken till några lagerbyggnader längre bort. Några båtar syntes heller inte till, varken vid kajerna eller ute på havet.
Enda båten vi såg var den rostiga, ur bruk tagna bilfärjan Casino Express. Den hade stått vid kajen i flera år och ingen visste riktigt vem som ägde den. Det var ju pizzakungen Rabbe Grönbloms rederi RG-Line som hade ägt båten som han köpte 2001 men i något skede togs den ur bruk och efter något år såldes den till Attar Construction, ett stort rederi i Indien. Attar hade planer att färjan skulle sättas i trafik i Dubai men de finska miljömyndigheterna godkände inte att färjan flyttades. Det fanns mycket asbest i båten och det här skulle saneras före avfärd. Miljöcentralen i Finland misstänkte att färjan inte alls skulle skickas till Dubai utan att den skulle skrotas i Indien eller i Pakistan. De menade att där skulle asbetsen saneras på ett livsfarligt sätt i samband med skrotningen, som i sig också var livsfarlig. Men Rabbe fick den såld men nya ägaren Attar Construction fick inte tillstånd att åka i väg med färjan som de nu hade döpt till C-Express. Åren gick, färgen flagnade och rosten tog överhand, men där stod den stadigt förtöjd vid kajen.
Hamnmyndigheterna och politikerna i Vasa var förgrymmade, för där stod färjan år ut och år in som en miljöbomb som kunde detonera när som helst. Det gjorde den också nästan på vårvintern 2009 då den tog in vatten och höll på att sjunka. Maskinrummet fylldes med vatten och så stod den, halvfylld men flytande i två månader tills man kunde pumpa ut vattnet. Risken fanns förstås fortfarande kvar att något obehagligt skulle hända med färjan där den stod. Det indiska rederiet hade hela tiden en liten besättning ombord, som inte hade någon större mission eftersom färjan inte var i trafik. Hamnmyndigheterna i Vasa vill hela tiden ha problemet C-Express ur världen men trots förhandlingar med det indiska rederiet stod färjan där som en tickande bomb.
Området i hamnen var ingärdat med ett högt stängsel och jag slapp inte nära då jag skulle fotografera Casino Express lite så där på håll. Jag måste stoppa kamerans objektiv genom gallret så att bilderna skulle bli så bra som möjligt.
Just som jag tagit några bilder genom gallret, märkte jag att en man kom halvspringande nedför en trappa på färjan. Så mycket såg jag att han var av utländsk härkomst och ropade någonting som jag inte hörde. Förskräckt tog jag ett par steg tillbaka för jag förstod att mannen inte riktigt gillade mitt fotograferande. Det var ju helt klart för mig att den okände mannen var en vakt som säkert var beväpnad och inte drog sig för att skjuta mig på fläcken. I hans hemland var det säkert helt okej att skjuta en fotograf som kunde tas för en spion. Vi hade cyklarna inom räckhåll och tänkte åka i väg i full fart, bort från den där vakten som närmade oss på kajen med snabba steg. Vakten märkte säkert vad vi tänkte göra, så han ropade Hello på engelska, don´t be afraid. Nu hörde vi att vakten var indier för det gick inte att ta fel på hans typiska indiska accent. Han verkade också vänlig och presenterade sig som besättningsman på färjan. Han talade bra engelska och ville veta vem vi var och vad vi gjorde där i hamnen. Vi berättade vem vi var och om fotograferandet av den omtalade färjan. Nu blev indiern riktigt vänlig och han försökte skaka hand genom gallret men maskorna var så fina så han fick bara ett finger igenom. Jag skakade fingret och då frågar han överraskande om vi ville fotografera färjan på närmare håll. Klart vi ville men vi visste ju inte hur vi skulle komma över gallret. Men det visade sig att det fanns en port längre bort och indiern gick dit och öppnade porten med ett nyckelkort. Han vinkade att vi skulle komma in och med en viss tvekan gick vi med.
Eva var ju litet orolig att den här mannen nog inte var så vänligt sinnad som han verkade. Han skulle säkert ringa polisen direkt vi var inne på området eller så skulle han skjuta oss som tjuvar då vi kom ombord. Ingen visste om var vi befann oss så det skulle vara lätt för indiern att sänka oss i hamnbassängen med en kätting runt benen. Det perfekta brottet med andra ord och hon såg rubrikerna i Vasabladet där man efterlyste oss som försvunna.
Vi gick in genom porten och indiern låste porten bakom oss och nu kunde vi skaka hand med hela handen. Han hälsade oss välkommen och berättade att fanns totalt tre besättningsmän ombord men den ena kunde ingen engelska. På väg mot färjan kom också en annan besättningsman nedför trappan och det visade sig vara den som pratade engelska. Han pratade med samma accent och det visade sig att alla tre var från Indien och jobbade åt Attar Construction. De verkade uppriktigt glada åt vårt besök fast klockan säkert var nio på kvällen. Det var i mitten på juni, solen sken fortfarande och det var det vackraste försommarvädret. Vi samtalade en stund på kajen och så säger den ena att vi nog gärna får komma in och fotografera om vi vill.
Vi äntrade trappan alla fyra och vi kom upp på däck. Fartyget såg slitet ut och det var ingenting att undra på eftersom ingen service eller underhåll har gjorts på så många år. Målningen flagade och rosten grinade överallt. En av indierna märkte att jag pratade om rosten och han sade genast att jag inte skulle titta på rosten. I hans hemland är de flesta fartygen riktiga rostburkar men de är ändå körbara. De 3 besättningsmännen gjorde heller ingenting åt förfallet förutom att vakta fartyget och se till att det hölls flytande och i någorlunda acceptabelt skick. Det indiska rederiet ville ju åka i väg så fort som möjligt men de finska myndigheterna gav inget lov.
De två besättningsmän som kunde bra engelska följde med oss in i fartyget och visade oss runt på ett ovanligt gästvänligt sätt. De behandlade oss som VIP-gäster och det visade sig att vi var deras första riktiga gäster under hela tiden den stått vid kajen. Det var bara de finska myndigheterna som visiterat fartyget och de räknades inte som gäster precis. De visade förakt för de finska myndigheterna som till och med hade svårt att få kontakt med rederiets kontor i Indien. De berättade att Attar Construction är ett stort rederi med 400 fartyg och flera tusen anställda. Myndigheterna i Vasa betecknades som amatörer när de försökte få kontakt med deras huvudkontor. I Vasa beklagade hamnmyndigheterna att deras mail till Indien lämnades obesvarade och att det betydde att de inte visade något intresse för fartyget.
Men som sagt, de var uppenbart glada över vårt besök och visste inte riktigt vad allt de skulle visa oss. Dom tog oss uppför trapporna till soldäck högst upp, därifrån vi hade en fin utsikt över hamnområdet i Vasklot. Solen lyste vackert trots att det var sent på kvällen och det var bara de skränande fiskmåsarna som störde tystnaden. Indierna var väldigt förtjusta i de ljusa sommarnätterna. De vistades för det mesta ombord på fartyget men besökte också butikerna inne i Vasa för att handla mat och andra förnödenheter. Biblioteket brukade de också besöka för att använda internet, det var ju bästa sättet för dem att få kontakt med sina familjer i Mumbai.
Soldäcket var helt öde och tomt så vi gick ner igen till baren, matsalen och taxfreebutiken. Eller rättare sagt det som varit taxfreebutik. Hyllorna och diskarna fanns kvar men oturligt nog inga varor att handla. I baren fanns stolar och bord men bardisken gapade tom. Vi letade oss i väg mot bryggan och där blev vi bjudna på indiskt te i höga glas och vi förundrade oss hela tiden över deras gästfrihet. Dom berättade öppet om sina familjer och sitt liv och vad de väntade av framtiden. De var ju alla tre riktiga sjömän som ville ut på sjön, det var inte ett drömjobb att vakta en skorv i Vasa.
Precis som jag satt och tänkte förslå att jag vill kolla in maskinrummet, så frågar den ena indiern om vi skall gå neråt i fartyget så vi får se motorerna. Så vi tågade iväg alla fyra, först de två indierna och så Eva och jag efter. Vi har aldrig tidigare sett ett maskinrum, men jag såg direkt att var nog inget drömjobb att vara maskinist. I det trånga utrymmet fanns 4 dieselmotorer och ett par Wärtsilä generatorer. Och så ett manöverbord därifrån allting styrdes. Jag ställde mig där och låtsades leta efter startnyckeln. Det var ju bara på skoj, för jag var ju helt säker att de här motorerna startar nog inte mera. På vintern hade det ju varit översvämning i maskinrummet, som ju borde ha förstört motorerna.
Men då sken den ena indiern upp och så berättar han att före vintern kommer så skall motorerna startas och fartyget skall åka iväg från Vasa. Det här påståendet betvivlade jag starkt, eftersom fartyget inte varit i gång på flera år. Jo jo, sade han övertygande, det är nog bara att starta och åka i väg. Nu börjar jag leta startnyckeln igen och så sade jag att folket i Vasa skulle hylla dessa indier som gudar i fall de skulle starta motorerna, kapa förtöjningarna och åka i väg. Skit i alla myndigheter, stick i väg i sommarnatten när alla firar semester på sina stugor i skärgården. Det var så bra förslag så jag måste upprepa frågan om det går att starta motorerna. Det skulle vara fullt möjligt, bara lite service först. Helt naturligt ville de inte ens prova mitt förslag. Men gärna skulle jag få vara med när de faktiskt gör det, så skulle jag få uppleva helvetet på jorden. När alla maskiner och generatorer är i gång så är det ett öronbedövande oväsen, allting skakar och vibrerar, propelleraxlarna är inte riktigt i balans och bullrar likt åskan.
Jag trodde på det indiern sade, fast han bara stod och flinade. Så motorerna får stå där ännu en tid i väntan på avfärd. Den utlovade avfärden betvivlade jag ju starkt hela tiden, men båda två var fullständigt övertygande om att så kommer att ske. Vi var riktigt lättade när vi lämnade maskinrummet och gick uppåt mot bildäck. Förstås var bildäck helt tomt men precis som överallt på fartyget så lyste lamporna. Vi stod och beundrade alltsammans och eftersom vi sett allting och klockan var över midnatt, så öppnade en av indierna bilporten i fören så att vi kunde stiga ur direkt på kajen.
Vi tackade innerligen de båda indierna för deras gästfrihet och att vi fått komma in och fotografera alla utrymmen. De hade ju hjälpt oss att fotografera vid flera tillfällen där de ville att Eva och jag skulle vara tillsammans på bild. Dom fotade oss när vi testade en livbåt, när vi provlåg sängen i bröllopssviten och på flera andra ställen.
Som sista hälsning så upprepade jag mitt förslag att starta motorerna och åka iväg. Jag utlovade belöning, medaljer, ära och berömmelse. En känsla hade jag när vi gick iväg mot våra cyklar att de nog kommer att överväga mitt förslag. Jag riktigt såg tidningsrubrikerna framför mig, där alla hyllades och lovorden skulle hagla över oss som åstadkommit att fartyget åkte i väg. Till och med de finska myndigheterna skulle tacka oss i hemlighet, för att de sluppit detta eländiga bekymmer så enkelt.
När vi skiljdes vid porten så önskade de att vi skulle komma tillbaka och hälsa på före de åker i väg. Vi kunde till och med ta våra pojkar och deras familjer med. Med ett varmt handslag tog vi farväl och så hoppade vi på cyklarna och åkte vinkandes i väg. Precis som så många gånger förr skrattade vi åt det här besöket ombord på Casino Express. Det brukar vara så att när vi cyklar i väg så vet vi inte riktigt var vi hamnar. Så ock denna gång.
Vill du läsa fakta om det här fartyget, som skall du klicka HÄR!