Anna-Lisa Ringbom skrev en intressant artikel om hur det gick till när Ulrika Eleonorakyrkan byggdes. Artikeln publicerades först i Svensk-Österbottniska Samfundets publikation ”Arkiv för Svenska Österbotten” och tidningen Syd-Österbotten publicerade Anna-Lisas artikel den 18 november 1933. Språket har ändrats lite, för att det bättre skall passa dagens läsare. Citaten är inte ändrade och kan därför verka obegripliga.
Då Kristinestads första kyrka år 1697 antändes av blixten och brann ned, stod stadsborna inför uppgifter att under svåra och brydsamma tider bygga ett nytt tempel. Likväl grep man raskt verket an och i januari följande år beslöt stadens borgare ”at Kyrckian blifwer satt på thet stället hon förr stått, allenast Kyrckians södra vägg kommer at stå der norra kyrckobalken nu ähr” och ”höllo de samptlige för bäst at thet skulle byggas en korskyrckia, hvilket dock Herr Biskopens omdöme skulle framställas”. Antingen ”Herr Biskopen” avrådde detta eller kyrkans byggmästare hade andra planer – kyrkan byggdes över en rektangelformad plan, till vilken ansluter sig sakristia i norr och vapenhus i söder. Det vida valv som utgör kyrkans innertak, stöds av tre ihåliga strävor vid vardera långväggen. Dessa sammanbindas tvärs över kyrkan med bjälkar, dekorerade med utskärningar. Det branta vattentaket bildar över koret valvform och takåsen kröns av en spira, utskuren ur en enda stock. Dess övergång till taket utgörs av en lökartad ansvällning.
Tornet är beläget vid västra gaveln. Den spåntäckta, åttkantiga spiran visar en slank och vacker resning, samt övergår i den kvadratiska undre delen genom ett tak med avsneddade hörn. På grund av att tornets bärande mittbjälkar skarvats förbi varandra, lutar det betydligt mot sydväst. Enligt hörsägen skall denna lutning vara avsiktlig och den anses ge tornet större motståndskraft mot stormarna.
År 1698 lades grunden till kyrkan och år 1700 blev den ”såhwida färdig till brädtak och hwalv, att hon samma Åhr blef inwigder af Församlingens för tiden warande pastore D:ni Joh. Beekman, Thenna nya Kyrckia heter efter vår nådigaste Drottning Ulrica Eleonora”.
Kyrkoporten och klockstapeln.
Först följande år gjordes inredningen i kyrkan, jämte en liten läktare i dess västra ända. Kyrkoporten på gården bygges och ”förordas Matts Larsson Murik til Byggmästare däröfver”. Det synes icke oantagligt att samme Murik var byggmästare också för själva kyrkan. Han åtnjöt ett stort anseende, vilket framgår av att han år 1702 kallades till Kristinestad för att uppföra en ny fristående klockstapel.
Den gamla klockstapeln var byggd år 1675 ”efter thet manér, som på Vaxholm byggdt ähr, men befanns nu vara alldeles oduglig”. Det blev föreslaget att den nya klockstapeln skulle byggas över kyrkoporten, om det vore möjligt. Murik ”försäkrade at kunna stapeln wäl fästa på Kyrckoporten” och då vidtog arbetet. År 1703 var klockstapeln färdig och den utgjorde således ingång till kyrkogården. Dess undre fyrkantiga del täcks av ett buktat tak och uppbär en paviljongartad överbyggnad med 5 dörrförsedda öppningar, genom vilka klockornas ljud letts över nejden. Överbyggnaden kröns av en spira liknande den på kyrktaket.
Då stora ofreden bröt ut, var kyrkan endast nödtorftigt inredd och yttertaket ännu inte spånlagt. År 1714 blev kyrkan spolierad och skövlad av den grymma ryska fienden, som söndrade inredningen och fönstren och bortförde två kyrkklockor. Efter freden i Nystad 1921 fick stadens invånare bo i fred ”under Herrans fikonaträd och wijnträd sampt niuta denna, hvilket fridsens Gud i långa och önskade tider förläne”. Nu hjälpte alla till att reparera kyrkan, taket blev försett med spånor, väggarna målades röda. Man använde dels egna kollektpengar och Stambooksmedel kring hela landet för att göra dekorationer, reparera fönster och tre ”wackra klåckor”.
Hösten 1737 blev taket spånat och ytterväggarna färdigt slagna med bräder, och man beslöt att anlita byggmästare Henrik Bäckman att utföra detta arbete. För kyrkans dekorerande och målning tillkallades målarmästaren Olof Ekelund från Vasa. Valvet och väggarnas övre del vitlimmades och runt kyrkan målades en bård med svarta och vita bladornament på gul botten, begränsad av en ram i svart och grått. På valvet ovanom altaret fanns möjligen något slags stiliserade moln eller dylikt. Från den i övrigt ljust hållna kyrkan skilde sig läktarens fältindelade skrank i en mörk brungrön ton. Speglarnas yta gjordes livligare genom oregelbundet pålagda gula och ljusare gröna fläckar, deras profillister lyste i rött och gult. Bänkdörrarna hölls i brunt med blåa fyllningar. Som helhet torde kyrkans inre ha erbjudit en livlig och vacker anblick.
Altartavlorna.
Församlingsmedlemmarnas nitälskan för sin kyrkas förskönande inskränkte sig inte endast till detta. Redan 1734 inleddes förhandlingar i Stockholm med målaren Lorentz Gottman, som åtog sig att måla den stora och välkomponerade altartavla, som numera finns i den nya kyrkan. Mellan Gottman och Kristinestads kyrkas befullmäktigade slöts följande kontrakt:
”Uppå underskrevne dato är följande accord slutet mellan oss undertecknade uppå Christina Stads kiyrckas wägnar och mig Lorentz Gottman.
Det påtager iagh mig, Lorentz Gottman at för berörda Kiyrckia måhla en altartafla bestående efter wederbörandes begiäran af 3:ne dehlar eller historier. Principalstycket bestående af Christi Korsfästelse med de närstående personer, blifwer sju alnar hög och fyra alnar bred, den nedre dehlen blifwer om Nattwarden, Christus med sina tolf lärjungar till bordz sittande, skall wara fem och half aln bredt och twå alnar högt. Den öfre dehlen föreställer Christi Himmelsfärd med den kringstående lärjungar och storleken häraf blifwer efter proportion som det sig bäst skickar efter arkitekturen. Detta alt förbinder iagh mig att förswarligen och wähl med aldra första att förfärdiga och om möjligt är och det vill Gud till Michaelij innevarande åhr skall vara färdigt, hvarföre efter betingat accord hafver att undfå för mitt arbete Sex Hundrade Daler Kopp:mt, sampt en anstendig Dischrition, i afsträckning på detta arbete hafwer iagh nu bekommit Twåhundrade Siutijo Daler Kopp:mt såson handpenning. Då förenämnda arbete färdigt ähr, förbinda jag mig undertecknade de återstående Trehundrade Trettijo Daler Kopp:mt ricktigt till Herr Lorenz Gottman at betala, som ock den Dichrition honom Herr Gottman det som wij finna arbetet med flit wara förfäridigat tillställa.
Att således ware öfverenskommit och sluligt blifver med wåra henders underskrift bekräftat.
Stockholm den 31 maij 1735.
Uppå Christina stads Kyrckas wägnar Ande´. Berger, Hans Berg, Hans Uddman.
Lorentz Gottman”.
De tre tavlorna blev färdiga inom föreskriven tid och Lorentz Gottman erkänner den 26 aug, 1736 att ”uppå Christina Stads Kiörkias wägnar hafwer herr Bergh till mig ricktigt betalth de återstående 60 Daler Kopp:mt tillijka med den Diskrition som wårt Contrackt innehåller, för hvilket iagh aflägger en ödmjuk tacksamhet”.
Altartavlan hade ”utan stadens ringaste penning eller omkostnad erhållits och likväl ensenligt kommit till at kosta”, och det är troligt, att kontraktets undertecknare, vilka tidigare genom gåvor visat sitt intresse för kyrkans prydande, även bekostat anskaffandet av detta värdefulla konstverk.
Först 10 år senare beställdes förgyllda ramar till tavlan av Olof Hedman i Stockholm, utskurna i en något pompös stil av barockmotiv.
Predikstolen.
Kyrkan första predikstol var belägen vid södra kyrkväggen, men då år 1759 uppförandet av en ny diskuterades, så blev det föreslaget att den skulle byggas på norra sidan mittemot den gamla. Då skulle predikanten ha lättare att direkt från sakristian nå trappan till predikstolen. Kyrkorådet var av samma åsikt.
För att bygga den nya predikstolen anlitades snickaren And. Lundberg och man frågade honom vad han ville ha för att tillverka en likadan som finns i Närpes kyrka. Eftersom han själv skulle bekosta allt material, så ville han efter moget övervägande ha minst 600 Daler Kopp:mt. Kyrkorådet tyckte detta var dyrt, så de ville att kyrkoherden skulle begära godkännande från domkapitlet. Inom en månad svarade man från domkapitlet att de godkänner att en ny predikstol kan uppföras.
Arbetet med den nya predikstolen påbörjades nu genast och den utgör ett vackert prov på hantverkarskicklighet och i utförande står den högt över modellen i Närpes kyrka. För att måla predikstolen tillkallades mästaren Johan Graan från Björneborg. Enligt anvisningar gjorde han marmoreringar och förgyllningar på predikstolen och dess skrank. Dessutom målade han en tavla under predikstolens tak med ljus marmorering och en stor förgylld sol i mitten.
Långt tidigare hade det föreslagits att en kordörr skulle öppnas i kyrkväggen men var då rädd att väggen skulle kunna ta skada. I samband med den nya predikstolen togs frågan upp på nytt och denna gång med positivt resultat. Snickaren Petter Boström fick i uppdrag ”at förfärdiga en liten dubbeldörr med dess tilbehör”.
Vid samma tid föreslog kyrkoherde Jacob Estlander, om det inte för kyrkans dekoration och prydnad skulle kunna byggas ett gallerverk ifrån kyrkodörren tvärs över kyrkan till predikstolen. Alla ledamöter i kyrkorådet samtyckte och samma snickare Boström fick i uppdrag att göra ett sådant. Det målades med ”spansk gröna” men i övrigt vet ingen hur gallerverket såg ut eftersom ingenting finns kvar av det. Det betonades starkare korets egenskap av ett heligt rum och utgjorde en motsvarighet till andra kyrkors korskrank.
Reparationer.
År 1769 vidtog åter en större reparation, denna gång på klockstapeln. Redan år 1755 hade dennas portöppning blivit försedd med nya dubbeldörrar, men nu ansågs dessa vara för tränga. Under ledning av byggmästaren Anders Asplund bröt man upp väggarna på båda sidorna om den gamla porten och i stället insattes fyra nya dörrar.
Sedan kyrkan byggdes år 1700 hade nu antalet församlingsmedlemmar ökat betydligt och utrymmet inne i kyrkan blev alltmer knappt. Nya bänkar byggdes så länge utrymmet det tillät men då detta ej var nog måste nya lösningar tillgripas.
Läktarbygget.
År 1772 erbjöd sig handlaren Johan Nyman att på egen bekostnad låta bygga en läktare vid norra väggen ovanför dörren till sakristian. Erbjudandet antogs och nu lät man Anders Lundberg, alltså predikstolbyggaren bygga denna läktare.
Tydligen blev denna läktare så bra, att Johan Nymans initiativ ledde till följder, som inte fick ett lika lyckligt slut. Detta på grund av att följande år så byggde Kyrkoföreståndaren, rådmannen Casper Lebell och kyrkovärden , rådmannen Matts Brunck också en läktare. Denna lilla läktare byggde de helt utan lov på den södra sidan av kyrkan, mitt emot den på norra sidan.
Detta tilltag upprörde flera församlingsmedlemmar och de skrev då en upprörd inlaga till Kyrkoherden och Kyrkorätten. Där beklagade de sig att om läktarbygget fick fortsätta, så skulle läktaren hindra ljuset från att komma in i kyrkan från de två fönstren framme i kyrkan. Prästen skulle också skymmas av läktartrappan och de tyckte också att det var opassande att då biskopen och det vördiga prästerskapet gjorde sina visitationer, skulle de tvingas att sitta på prästbänkarna som alltså fanns under den nya läktaren. Undertecknarna ville att kyrkoherden och kyrkorätten, skulle tvinga läktarbyggarna att avsluta denna för kyrkan vanskapande tillbyggnad och att de på egen bekostnad skulle sätta koret i ursprungligt skick och genast bortföra det virke som de hade staplat upp i kyrkan. Läktarbyggarna borde också få en allvarlig tillsägelse av kyrkoherden för sitt olovliga tilltag.
Undertecknarna tyckte nog att en läktare vore på sin plats men att den kunde byggas på ett annat ställe, till exempel ovanför den stora mellandörren. Inlagan avslutas med för den tiden typiska artighetsfraser och är undertecknad i Christinaestad den 27 April 1773 av J. M. Westerlund, Hans Åberg, Eric Holmström, Olof Kjällgren, Ermund Bütz, And. Westman, Elias Backman, Andert Achtman, Eric Wahlberg, Petter Frideen, And. Giädde, Petter Boström m.fl. m.fl.
Då kyrkorätten skulle avgöra detta mål, så framförde kyrkoherden Eric Munselius borgerskapets åsikter och för egen del tillade han, att läktaren inte kan anses passande. Den var högre byggd än den på andra sidan och var i hans ögon ”osmakelig”. Läktaren skulle rymma endast 12 personer och om den flyttades till en annan plats, så skulle den rymma betydligt fler, kanske till och med fler än 50 personer. Med några bänkar till så kunde kyrkan på hela 96 platser till, vilket skulle räcka bra till för en så liten församling.
Kyrkoherdens uttalande utmynnade i att Casper Lebell och Matts Brunck, som på eget bevåg föranstaltat om denna utbyggnad, måtte enligt av stadens äldste och borgerskapet inlämnade uttalande, strängeligen tilltalas för ett slikt suveränt företagande och straffbara tilltagsenhet. De skulle också åläggas att genast bortskaffa byggnadsvirket från kyrkan och reparera de hål de huggit in kyrkans vägg och sätta kyrkan i ursprungligt skick.
Det här fallet, som hade upprört det lilla samhället ledde till att en ny läktare byggdes över södra ingångsdörren. Snickaren Andreas Lundberg, biträdd av snickaren Johan Forsman fick i uppdrag att bygga den.
Orgeln.
Nu gjorde sig ett nytt behov gällande, för kyrkan hade hittills saknat orgelverk. År 1775 inleddes förhandlingar med orgelbyggaren Nils Strömbäck, som gjorde ett par förslag. De här förslagen finns i domboken och det ena blev sedan antaget. Platsen bestämdes bli den norra sidan, där läktaren skulle förlängas genom ”en rundel med speglar och förhöjda lister”. På hösten följande år var orgeln färdig och den grundmålades liksom alla läktare. Det var först år 1783 som dessa målades på riktigt ”pärlfärgade med gula lister”.
Nya fönster.
Redan i samband med läktarbygget hade det inkommit klagomål om att belysningen var dålig. Ljuset kom ju endast från de små rektangulära fönstren. År 1783 måste fönstren ”till någon del höjas och ofwantil rundas”. De här fönstren lyste upp kyrkan ända till 1827, då kyrkostämman snsåg att det måste anskaffas nya fönster. De gamla ansågs vara i så dåligt skick att de inte längre kunde repareras. Nu inkom ett förslag att de gamla fönstren skulle säljas på auktion och 6 nya fönster skulle skaffas av rådmännen Johan Berg, E. B. Sjöberg och Anders Holmström, samt handlandena Simon Anders Wendelin, och Gottfrid Starcke och därtill coopwardieskepparen Carl Henrik Berg. Dessa skulle bekosta ett fönster var i kyrkan och de nya fönstren blev betydligt större än de föregående och ”ofwantill rundade”.
Utvidgning.
Redan före bytet av fönster hade det inkommit förslag att kyrkan borde utvidgas. Från och med 1786 räknades Tjöck, Påskmark och några hemman i Närpes till stadsförsamlingen. Redan tidigare kunde det vara trångt i kyrkan men efter 1786 räckte utrymmet inte längre till. Vid prostvisitationen 1792 anhöll därför tjöckborna om tillstånd att få besöka gudstjänsten i Lappfjärds kyrka. Det här godkändes tillsvidare ”till dess någon anstalt vidtoges att skaffa dem rum”. Detta pågick länge, för först i maj 1806 inkallades kyrkobyggmästaren Johan Nordberg. Han besiktade kyrkan med tanke på en kommande utvidgning och kom till att den skall förlängas med fem famnar i östra ändan.
Johan Nordberg gjorde ritningar och kostnadsförslag och dessa insändes till domkapitlet och de beslöt att arbetet skall påbörjas så snart kungen godkänt utbygganden. Tyvärr så avbröt 1808-1809 års krig alla byggnadsplaner. Det var först under den ryska tiden år 1826 då planerna återupptogs men nu i förändrad form. Nu diskuterades också möjligheten att bygga en helt ny kyrka men det ansågs inte nödvändigt, främst då av landsförsamlingens medlemmar från Tjöck. De tyckte att kyrkan genom en utvidgning och reparation ännu för en lång tid kunde bestå. Genom att bygga till kyrkan med två kors, skulle det räcka bra till för hela församlingen under en lång tid.
Eftersom församlingsmedlemmarna inte var så byggnadskunniga och inte kände till alla brister i kyrkan, så anlitades en byggmästare för att undersöka om en tillbyggnad kunde ske eller om kyrkan redan var så förfallen att den inte kunde repareras. Efter denna undersökning skulle församlingen ta ny ställning i ärendet.
De anlitade nu byggmästaren Johan Kjäld som undersökte kyrkan. Han kom fram till att, trots att kyrkan med undantag av smärre bristfälligheter nog var i så gott skick, att den under en längre tid kunde användas. Däremot ansåg han att den föreslagna utbyggnaden med ett par kors skulle komma att misspryda kyrkan, eftersom kyrkan var alldeles för kort, endast 15 famnar lång.
Med anledning av detta, så beslöt medlemmarna både från lands- som stadsförsamlingen enhälligt att den tilltänkta utbyggnaden nog kunde vara missprydande, precis som byggmästaren Kjäld sagt. Kostanden för utbyggnaden skulle också motsvara byggandet av en ny kyrka, så församlingen frångick helt förslaget om en utbyggnad.
På det här viset har den gamla Ulrica Eleonora genom en pietetsfull och förstående mans inverkan räddats från förvanskning. Tanken på en ny kyrka växte småningom allt starkare och år 1897 övergavs det gamla templet, som ännu all sin torftighet vittnar högt om kärleksfull omvårdnad under gångna tider.
