Ulrika Eleonorakyrkan i Kristinestad – Kristinestads historia

Lappfjärds socken bildades år 1607 då Närpes delades och Lappfjärd fick då en egen kyrkoherde. År 1650 blev den nygrundade staden Kristinestad, tillsammans med Tjöck och Påskmark byar en kapellförsamling under Lappfjärd. År 1897 bestämdes det att Kristinestad och Tjöck skall bilda en egen församling och beslutet verkställdes år 1909 och efter det hade Kristinestad en stadsförsamling och en landsförsamling, med en egen kyrkoherde.

Första kyrkan i kapellförsamlingen Kristinestad började byggas år 1654 och den kunde tas i bruk 1659. På grund av ett blixtnedslag brann den ned söndagen den 16 juni 1697 och efter det byggdes en ny kyrka på samma plats. Den kunde invigas år 1700, trots att den inte då ännu var färdigt inredd och saknade brädfodring på utsidan.

Kyrkan som byggdes år 1700 är fortfarande i gott skick och sommartid används den ofta vid vigslar och andra passliga tillställningar. Fotografiet är taget sommaren 2014 från norr och på fotot syns delar av den nyss anlagda Frans Henriksonparken.

Enligt vissa källor har kyrkan fått sitt namn efter drottningen Ulrika Eleonora den äldre (1656-1693), drottning under åren 1680-1693 och hon hade varit gift med Karl XI (1655-1697). Andra, säkrare källor anger att kyrkan har fått sitt namn av Ulrika Eleonora den yngre (1688-1741) som var drottning i Sverige från 1719 till 1720, då hon abdikerade till förmån för sin man Fredrik I. Ulrika Eleonora d.y. var syster till krigarkungen Karl XII. År 1973 var stadens ledning av den åsikten att kyrkan har fått sitt namn efter den äldre, eftersom de då köpte ett porträtt av henne och det finns sedan dess i styrelserummet på rådhuset.

Den sista gudstjänsten i denna kyrka hölls den 7 november 1897, alltså 197 år efter att den blev färdig. Den togs då ur bruk och det fanns planer på att den skulle rivas. Av någon orsak lät man den stå kvar trots att den inte längre var i användning. Inget underhåll gjordes och kyrkan förföll.

År 1920 i april beslöt kyrkostämman att det skall installeras åskledare i kyrkan, eftersom inget försäkringsbolag ville göra brandförsäkringsavtal. På samma stämma beslöts det att anskaffa en brandspruta till kyrkan, också på grund av krav från försäkringsbolagen. På kyrkostämman i augusti samma år bestämdes det att församlingen skall bekosta nya fönster, eftersom ”vanartade barn hade söndrat dessa”. Åtgärder mot förövarna skulle vidtas. Ingången till kyrkan gick fortfarande genom klockstapeln och nu föreslogs det att en port skulle öppnas i kyrkomuren nedanför det nya minnesmärket. Stadsfullmäktige behandlade ärendet i september 1920 och förslaget förkastades.

Minnesmärket över de stupade i frihetskriget 1918 avtäcktes under en högtidlig ceremoni 21 november 1920. Fotot ur Alvar Utter fotosamling.

Över 1 000 personer deltog i festligheterna då minnesmärket utanför Ulrika Eleonorakyrkan avtäcktes i november 1920. General Gustaf Mannerheim deltog, liksom skyddskårernas överbefälhavare, överste von Essen, stabschefen vid skyddskårernas huvudstab, major Ekholm, distriktschefen Granlund och överste Ekström. Festligheterna började på Salutorget, där skyddskårister och övriga stadsbor samlades för att delta i den unika händelsen.

Efter paraden på Salutorget tågade samtliga upp till den ur bruk tagna kyrkan, där minnesmärket avtäcktes. Flera långa tal hölls av general Mannerheim, stadsfullmäktiges ordförande Winqvist och kyrkoherde Tranchant.

Så gott som varje år hölls minneshögtidligheter vid monumentet för att hedra de stupade vid stadens befrielse den 31 januari 1918.

År 1965 i maj återinvigdes den gamla kyrkan av biskop Karl-Erik Forssell som sommarkyrka. Efter det kan det hållas både vigslar och sommargudstjänster i den gamla, ärevördiga kyrkan.

Kyrkan är stadens äldsta byggnad och den viktigaste sevärdheten för turister och andra besökande. I mer än 300 år har den stått på detta ställe och ingenting hindrar att den inte kan stå ännu i 300 år.

Intressanta länkar:

Om du vill läsa en lång och välskriven historik om Ulrika Eleonora kyrkan, så finns det i boken ”Kristinestads historia” från år 1984 ett helt kapitel, skrivet av Lars Pettersson med början på sidan 348.

Vill du läsa vad Wikipedia skriver om Ulrika Eleonora kyrkan, så skall du klicka HÄR!

Vill du läsa en artikel som Walter Sjöblom skrev och som publicerades i Syd-Österbotten år 1911, så skall du klicka HÄR! Den handlar om stadens första kyrka, alltså den som byggdes på 1650-talet och som förstördes i en brand 1697.

Vill du läsa om branden i den gamla kyrkan år 1697, så skall du klicka HÄR! Då kan du läsa Edvin Skogbergs (1856-1894) berättelse, som han skrev 1884.

Vill du läsa om hur kyrkan och skolan verkade på 1600-talet i Kristinestad, så skall du klicka HÄR!

Det har rått olika åsikter om vem som byggde Ulrika Eleonorakyrkan. K. V. Åkerblom har rett ut saken och vill du läsa vad han kom fram till, så skall du klicka HÄR!

Vill du läsa vad Kristinestads Tidning skrev om den sista gudstjänsten som hölls i Ulrika Eleonorakyrkan den 7 november 1897, så skall du klicka HÄR!

Vill du läsa vad Hilma Stockhammar skrev om gamla kyrkan efter ett besök där år 1945. Klicka HÄR, så får du veta varför hon kallar den ”Fåglarnas kyrka”.

Vill du läsa en lång tidningsartikel om ”Kyrkan i äldre tider”, som hade publicerats i Syd-Österbotten år 1922 av en okänd skribent, så skall du klicka HÄR!

Klicka HÄR om du vill läsa vilka personer som har begravts under kyrkans golv.

Med jämna mellanrum gjordes en inventarielista över kyrkans egendomar och om du vill läsa en sådan från 1892,så klicka då HÄR!

Om du vill läsa en bra och utförlig utredning om byggandet av den gamla kyrkan, så skall du läsa Anna-Lisa Ringboms artikel från 1933. Klicka HÄR!

De som stupade i våra senaste krig ligger begravda invid den gamla kyrkan och år 1957 uppfördes ett högt järnkors och en sten försedd med text. Om du vill läsa mera om vem som har tillverkat korset, så skall du klicka HÄR!

Gösta Lindqvist skrev och Syd-Österbotten publicerade år 1949 en berättelse om den gamla kyrkan, som du kan läsa genom att klicka HÄR!

Foton.

Ulrika Eleonorakyrkan och klockstapeln fotograferad i augusti 2006 från öster.

Fram till år 1852 var gravgården omkring Ulrika Eleonorakyrkan stadens enda begravningsplats och den sista som begravdes här var den förmögna handelsmannen Johan Bernhard Sjöberg. Vid samma tid togs den nya begravningsplatsen på Östra sidan i bruk och den första som begravdes där var hattmakaren Enok Thunberg, som dog 1853.

Då personer avled under vintern och marken var frusen, sattes liken i kammare fram till våren för att då gravsättas. En del av de här uppmurade kamrarna torde vara uppmurade av murarmästaren Thomas Rijf (f.1726 i Lepplax, d. 1803 i Socklot). Denne Rijf murade sedan upp en del av kyrkan i Närpes och år 1775 klockstapeln i Pedersöre. Kammaren närmast klockstapel tillhörde handlanden Casper Lebells arvingar och uppfördes år 1780, följande uppförd samma år tillhörande rådmannen Ekströms arvingar, följande uppförd år 1779 tillhörande vice konsul S. A. Wendelin och den i södra ändan uppfördes 1841, tillhörande rådman Fremdeling. Namnskyltarna har kommit till på initiativ av Kristinestadsnejdens Hembygdsförening i Helsingfors.

Stugorna bakom rådhuset stod i tiderna på ”ofri grund”, alltså på stadens mark men utanför stadslinjen. I bakgrunden syns Ulrika Eleonorakyrkan, som inte var i bruk när fotot togs. Fotot är utlånat av Johanna Andlin, som har låtit Peter From colorera, alltså färglägga det.

Grinden och grindvaktarens lilla stuga vid Närpesvägen. I närheten syns den brunn som fortfarande står kvar och det gör ju Ulrika Eleonora kyrkan i bakgrunden också. Fotot lånat av Johan Rosenlund.

Infarten från Närpeshållet fotograferat av Ina Roos i början av 1900-talet. Mellan den gamla kyrkan och klockstapeln syns spiran på den nya kyrkan, som togs i bruk år 1897.

Interiör från Ulrika Eleonorakyrkan före år 1897. Takkronorna är fortfarande på plats liksom altartavlorna och de här flyttades år 1897 över till stadens nya kyrka. Foto Ina Roos, ur SLS:s arkiv.

Då nya kyrkan byggdes 1897 så flyttades altartavlorna från Ulrika Eleonorakyrkan. Krucifixet som ersatte altartavlorna donerades år 1963 av museiintendenten och hotelldirektören Carl Sjöblom.

De stora fönstren som vetter åt söder släpper in tillräckligt med ljus för att lysa upp hela kyrksalen.

Golvet i Ulrika Eleonorakyrkan sluttar rejält mot altaret. Huvudingången finns på den södra sidan, till vänster i bild.

Framme i kyrkan till höger om altaret finns denna kyrkbänk.

Ulrika Eleonorakyrkan med sitt lutande torn fotograferad i maj 2013. Det finns flera teorier hur det kommer sig att tornet lutar som det gör. En allmän sådan är att det byggt på detta vis för att bättre kunna stå sig mot de sydvästliga vindar som ständigt blåser i staden. Tyvärr är det nog inte så och det är lite synd eftersom det i så fall vore världens första och enda torn som medvetet skulle vara byggt i lutande ställning. Det är dessvärre grunden som har gett efter eller så har stockarna satt sig på den yttre sidan.

Orgelbyggare Nils Strömbäcks orgel i Ulrika Eleonorakyrkan är placerad framme i kyrkan bredvid altaret på den norra sidan. Texten på korväggen säger att kyrkan är byggd år 1700, att den blev illa förstörd av ryssarna år 1714 och att den blev målad och försedd med altartavla år 1736.

Nils Strömbäck, Finlands första orgelbyggare

Nils föddes år 1751 i Vasatrakten och gick troligtvis i skola där. Han var musikalisk men också snickare och år 1775 flyttade han till Kristinestad som snickargesäll. Han började då bygga en kyrkorgel, som blev färdig följande år. Den hade 8 stämmor och han bjöd ut orgeln åt staden för 3 000 riksdaler men efter en tid sänkte han priset till 2 600.

Möjligtvis var han i stort behov av pengar eller så ville han till vilket pris som helst få sin nya orgel i användning. Erbjudandet godkändes och i samma veva valdes Nils Strömbäck till orgelnist och klockare i Kristinestad. Den tidigare klockaren Henric Sillström (1721-1775) hade avlidit i juni, så tjänsten var ledig. Hans bostad fanns i klockargården, som den tiden fanns på nuvarande skoltomten vid Skolgatan.

År 1780 inträffade ett inbrott i sakristian i moderkyrkan i Lappfjärd, den som kallades Birgitta, där en större summa pengar försvann. Av någon orsak misstänktes Nils Strömbäck men han kunde inte fällas för stölden.

År 1781 flyttade Nils till Raumo. Säkerligen ville han bort från den ort där han var misstänkt för brott. Han avreste med fartyg och med sig hade han en orgel, som han försökte sälja till kyrkan i Raumo. Någon affär blev det inte utan han donerade då orgeln men kunde inkassera pengar då orgeln byggdes till med flera stämmor.

Nils Strömberg dog omkring år 1790 i Raumo. Men orgeln i Ulrika Eleonorakyrkan lever kvar och är fortfarande spelbar efter att kantor Juhani Martikanen reparerade den. När Nya kyrkan togs i bruk år 1897, flyttades inte Strömbäcks orgel dit, så det betyder att den fortfarande står på samma plats som för närmare 250 år sedan.

Predikstolen och orgelläktaren som är placerad till vänster om altaret i Ulrika Eleonorakyrkan i Kristinestad.

Predikstolen, orgelläktaren och altaret fotograferat från läktaren i juli 2019.

År 1761 eller 1762 byggdes ett korskrank från trappan till predikstolen tvärs över kyrkan till den lilla dörren och dess uppgift var att starkare betona korets egenskap av heligt rum och utgjorde en motsvarighet till andra kyrkors korskrank. Beslutet att bygga detta korskrank fattades av kyrkorådet den 18 november 1761 och det var snickaren Petter Boström som fick i uppdrag att förfärdiga det. Detta gjorde han också och det målades med grön färg.

Detta vet man eftersom snickaren Sigfrid Bergvik år 1948 råkade hitta en del av detta skrank ovanpå några sparrar i klockstapeln. Det fattades då ett beslut att skranket skall rekonstrueras och Arkeologiska kommission gav 10 000 mark i bidrag för detta.