Dr Bernhard Rudolf Estlander, som var född i Helsingfors 20 april 1863, tillhörde den bekanta kultursläkten, som bland annat i flera generationer verkat som präster i svenska Österbotten. Bernhard Estlander var son till den kända språkforskaren Carl Gustaf Eestlander och han insöp redan i barndomen den kärlek till historisk forskning, som avsatt så vackra spår i hans omfångsrika författarskap.
Bernhard Estlander var framför allt pedagogen. Från år 1887 till sin död arbetade han som framgångsrik lärare, företrädesvis i historiska ämnen vid olika skolor. Den längsta tiden var han vid Nya svenska läroverket i Helsingfors, vars rektor han var i närmare två decennier.
I olika kulturinstitutioner har Estlander varit flitigt verksam. Han har suttit som ordförande för svenska teaterföreningen, tillhört delegationen för Antellska samlingarna och varit medlem av Svenska litteratursällskapets styrelse.
Mest känd är dock Bernhard som författare till de för eleverna i landets lärda skolor nästan oumbärliga, mycket roliga och överlägset berättade läroböckerna i Allmän historia I – III, samt en samling Bibliska berättelser på historisk grund, vilka röja en försiktigt uttryckt nyteologisk åskådning. Av hans större historiska arbeten är det främst den i flera delar utkomna ”Elva årtionden ur Finlands historia”, som till sena släkter skall förmedla bekantskapen med Finlands främsta historiska berättare, en levande och ädel prosastil, en kunskapsrik forskare och varmhjärtad skildrare av det unga Finlands öden.
Fil. dr. Bernhard Estlander dog i april 1931 till följd av lunginflammation i en ålder av 68 år.