Världens första motorförsedda flygplan gjorde en 12 sekunders färd år 1903 i Amerika men det dröjde nog länge före de första planen dök upp i Finland. Det första planet i Finland var väl det som greve von Rosen skänkte år 1918 och som landade på isen utanför Vasa. Så man kan förstå att det var en stor händelse i Kristinestad när det gick rykten att ett flygskepp kommer att flyga över Kristinestad i september 1920. Lokaltidningen följde upp resan och skrev så här i moderniserad form:
Onsdagen 1.9.1920, notis i Syd-Österbotten:
Färden företogs i syfte att utbilda spanarelever.
En av arméns flygmaskiner startade enligt Hbl i söndags från Sandhamn på en rundtur i Finland. På färden anlöps landningsplatser: Åbo, Vasa, Uleåborg, Kuopio, Sordavala, Björkö och Helsingfors.
Som förare under färden fungerar reservfänriken Saukkonen och ända till Vasa medföljer stabschefen för luftstridskrafterna, jägarkapten Könni. Ändamålet med turen är att utbilda spanarelever och kommer därför vid varje landningsplats spanare att ombytas.
Rundturen företas med en fransk Georges-Lemy-maskin försedd med en 300 hästkrafters Renault-motor. Färden beräknas ta fyra dagar i anspråk.
Enligt senare meddelanden hade flygfärden på grund av mindre gynnsamt väder uppskjutits.
Lördagen 4.9.1920, längre artikel i Syd-Österbotten:
En ”stor händelse”
inträffade i vår goda stad i onsdags kl. 3.40 e.m. Det hördes ett väldigt surr, som ingen i hast kunde förklara. Vad kunde det vara? Möjligen kom det från någon nymodig båt- eller automobilmotor. Men det fortsatte oförminskat å samma ställe. Snart kom dock det förlösande ordet. Ute på gatan skrek någon: ”Se, ett flygskepp!”
Som en löpeld spreds nyheten omkring. Alla, unga och gamla, skyndade ut hals över huvud, som det heter. De allra flesta hann också se vidundret, där det med mycket sakta fart rörde sig fram över staden från söder åt norr högt uppe i höjden omkring 7 – 800 meters höjd från jordytan.
Det var onekligen en högtidsstund för ortsborna dessa minuter, då detta människosnillets underverk, som någon kallat flygskeppet, för första gången rörde sig över vår bygd. Mången har ju sett flygmaskiner förut på andra orter och alla har vi i sammanhang med världskriget eller annars läst om flygkonstens fulländning i våra dagar, men det är dock en händelse värd att antecknas.
I vårt senaste nummer av denna tidning omnämndes redan i en notis att man var betänkt på att med flygskepp göra en tur över landet och angavs även avsikten därmed. Vi påpekar därför endast, att det just var denna flygmaskin, som vi i onsdags såg här. Innan flygarna lämnade vår ort, nedkastade de här tre exemplar av dagens tidningar från Helsingfors och Åbo.
Kl. ½ 5-tiden uppenbarade sig flygskeppet i Vasa och gick ned där på Metviken. En av Vasabladets medarbetare var sedan i tillfälle att få ett samtal med de raska flygarna och skrev då så här:
Starten hade skett kl. 10-tiden på f.m. i Helsingfors med kurs på Åbo. Färden längs kusten försvårades av häftiga kastvindar och ställvis stark dimma, vilken i trakten av Ekenäs var så intensiv, att maskinen en halv timmes tid befann sig utan alla andra orienteringsmöjligheter än den som kompassen skänkte. Maskinen måste sänkas åtskilligt, innan sikten blev bättre.
Alt förlöpte emellertid lyckligt och maskinen landade välbehållen i Åbo, därifrån färden fortsattes ungefär kl. kvart över 1. Kosan styrdes nu längs västkusten under det mest idealiska väder med utomordentligt klar utsikt. Alla städer längs västkusten passerades i tur och ordning och luftpost nedkastades, samma dags morgontidningar från Helsingfors och Åbo. Även signalraketer nedkastades här och var, och åstadkom troligen en viss uppståndelse, trots att effekten på de små människokrypen icke kunde så noga iakttas, då maskinen för det mesta höll sig på en höjd av c:a 800 meter. Kapten Könni tog många fotografier, särskilt av städerna, vilka i fågelperspektiv tedde sig rätt olika, alldeles som om de hade betraktats från en mindre upphöjd punkt.
Kaskö med sin låga byggnader och ringa planteringar hade gjort ett trist intryck, något mera till sin fördel hade Kristinestad presenterat sig, betraktat från molnens purpurstänkta rand. Inom parentes kan nämnas, att färden Kristinestad – Kaskö tog i anspråk endast 8 minuter. För Vasa stads naturskönhet hade flygarna de bästa lovord. Staden hade i eftermiddagens klara solsken tett sig rent av bedårande vacker. Vasa hade otydligt skymtat fram i fjärran redan i trakten av Kaskö. Maskinen befann sig då på en höjd av 800 meter. Under färden längs den österbottniska kusten, hade även det motliggande svenska landet tydligt framträtt, tack vare den klara sikten.
I Vasa företogs flera uppstigningar, varvid främst representanter för tidningspressen kom i åtanke. I går på eftermiddagen fortsattes färden närmast till Uleåborg.
Hufvudstadsbladet 16.9.1920:
Finland runt i flygmaskin.
Upplevelser och intryck.
Rundturen i flygmaskin för utbildande av spanare är numera lyckligt fullbordad. I förgår anlände, som bekant, fänrik Saukkonen, vilken under hela färden varit förare, till Helsingfors. Han var naturligtvis trött och medtagen av resan, men också nöjd med resultatet och rik på erfarenheter. För Hbl har fänrik Saukkonen beredvilligt lämnat följande intressanta redogörelse.
Starten skedde den 1 september kl. 8.55 på morgonen från Sandhamn i Helsingfors. Som montör medföljde herr Fransson under hela resan. Spanare var ända till Vasa stabschefen vid flygkåren jägarkapten Könni. Senare växlades spanare vid varje hållplats.
Åbo utgjorde dagens första mål. Vädret var ostadigt. Lågt gående moln försvårade i hög grad orienteringen. Detta blev i synnerhet fallet efter det Ekenäs passerats. Flygarna måste hålla sig på en höjd av 1,300 meter. Under en halv timmes tid var all känning med jorden förlorad.
Nedstigningen i Åbo var sålunda förenad med stor fara, i all synnerhet, som det i dessa dagar rått en stark dimma i trakten av Åbo. På höft lät man maskinen sjunka. Mot all förmodan, hade dock dimman lättat och på 500 meters höjd fick man ”land i sikte”. KL 10,10 landade flygarna i kulturvaggan.
Sedan morgontidningarna från Helsingfors hade delats ut, förare och manskap intagit förfriskningarna samt maskinens materiella behov tryggats, fortsattes resan kl. 13.50. Kursen ställdes på Nådendal. Vid Gullranda, presidentens vackra sommarhem, gjordes en lov och så gick färden längs kusten, som här blev rak och med god sikt, i motsats till den sydfinska kusten med dess tusentals skär, holmar och öar. Den raka kustlinjen underlättade naturligtvis orienteringen och därtill bidrog också vädret, som nu blivit klart och vackert. Nystad och Raumo fotograferades. Från Raumo skönjde man redan Björneborg, men den staden låg för mycket inåt land, varför endast Mäntyluoto hamn passerades. Naturen förändrade nu även utseende. Det började bli stora odlade fält, ängar och öppna marker i stället för Nylands och Åbo läns berg och backar, skogsdungar och gropiga terräng.
Följde så ett trevligt intermezzo. I trakten av Yttergrund utanför Sideby hann flygmaskinen upp en örn och passerade fågeln på ett avstånd av 150 meter. Men luftens stolta konung fäste inget avseende vid den bullrande inkräktaren. Lugn och oberörd flög den vidare, utan att ändra riktningen. I sin beundran för den ståtliga fågeln glömde flygarna att ta en blixtbild av densamma.
Kristinestad passerades i några cirklar på 700 meters höjd. I staden blev det stor uppståndelse. Både unga och gamla sprang om varandra och tävlade om att fånga de tidningar som kastades ned.
Kaskö gjorde ett mycket fult intryck, det såg ut som en mängd packlådor radade bredvid varandra.
En utomordentligt vacker syn bredde sedan ut sig för flygarna. I väster syntes svenska kusten och i norr, belyst av den nedgående solens strålar, låg Vasa, gudomligt skönt, en verklig Bottenhavets drottning. Ovan byarna före Vasa avsköts några olika färgade signalraketer och det blev igen stor uppståndelse och ett enastående livligt intresse.
Det telefoneras till Vasa och på en del orter trodde människorna, att världens undergång närmade sig. Landningen skedde i hamnen kl. halv fem på eftermiddagen, där tusentals människor voro mötte oss.
Aldrig sedan kriget har det i staden varit en sådan rörelse, ett sådant liv. Ortstidningarna hade ju på förhand berättat vitt och brett om det sällsynta besöket och om flygturen. Representanter för både tidningarna och militären bjöds på en kort seglats uppe i det blå eller egentligen grå. Dimman hade nämligen åter tätnat, vilket gjorde, att resan måste uppskjutas på en dag.
En rolig händelse, som på sitt sätt karaktäriserar intresset hos befolkningen, åtminstone det yngre släktet. Maskinens ”landningsplats” var omgiven av en mängd större och mindre stenar, som gjorde mycket förfång. Stadens samtliga ynglingar i slyngelåldern hade samlats för att beskåda det flygande vidundret.
Fänrik Saukkonen meddelade nu pojkarna, att ifall stenarna skulle fås bort, så skulle en av dem genom lottdragning få följa med på en tur. Det är svårt att beskriva uppståndelsen. Det blev ett livligt arbete, vars like man aldrig skådat. Efter en kort stund var hela området rensat.
När den yngling, som lyckans gudinna hjälpt till en ”himmelsfärd”, återvände till sina kamrater på stranden, så kände han dem inte längre. Han tyckte sig vara ett högre väsen, det där inte kunde umgås med vanliga dödliga.
Först den 3 september kunde man som sagt fortsätta resan. Vädret var oklart, varför man höll ”låg flykt”. Nykarleby, Gamlakarleby och Brahestad passerades i snabb följd. Överallt där maskinen gick fram blev det liv och rörelse. Människorna lämnade sitt arbete, kreaturen greps av panik och satte av i vild flykt över gärden och stängslen. Sensationen var fullständig.
I Uleåborg upprepades mottagandet i Vasa. Befolkningen greps av en vild hänförelse. Man slogs om de tidningar som hade kastats ned. Alla ville ha åtminstone en bit av den första flygposten. Landningen skedde vid Pikisaari. Maskinen omringades av tusentals människor. De arma flygarna formligen överfölls med frågor, den ena naivare än den andra.
En dråplig historia hade fänrik Saukkonen att berätta. I ett hem förrättades just vid flygmaskinens ankomst en vigselceremoni. Maskinens surr väckte dock snart såväl vittnenas som brudparets intresse i mycket högre grad än prästens ord. Först smet ”det ena vittnet” obemärkt ut, sedan det andra. Slutligen kunde inte heller brudparet behärska sig, utan lämnade prästen och rusade efter de andra för att skåda underverket. Herrens tjänare följde för resten själv strax därpå de övrigas exempel.
I Uleåborg blev det 4 dagars uppehåll. Röken och dimman hindrade varje försök att fortsätta resan. Flera uppstigningar gjordes under tiden med olika representanter till befolkningens stora förtjusning.
Först den 8 september skedde starten till Kuopio. Färden gick längs Ule älv och över Uleå träsk. Sedan Kajana passerats tätnade dimman åter och orienteringen försvårades, varför man började följa järnvägslinjen ända till Kuopio.
Kuopioborna, som var vana vid flygare var betydligt mer reserverade än österbottningarna, men intresset var inte mindre för det. Landningen underlättades mycket genom att människorna inte sprang omkring i vild begeistring, utan alla samlades i hamnen, som var den vanliga landningsplatsen för flygmaskiner.
I Kuopio företogs likaså flera uppstigningar, bl. a. med landshövding Ignatius, som visade ett stort intresse för flygsporten och luftförsvaret. Från Kuopio startades den 9 september under vackert väder, men redan innan man nådde Nyslott föll ett tätt regn, som hindrade all fotografering av staden och dess omnejd.
Resan till Sordavala tillryggalades nästan hela tiden på 150 meters höjd på grund av regnet. Mellan Sordavala och Viborg var det åter uppehållsväder, men såväl resan till Björkö som därifrån till Helsingfors försvårades genom regn och dimma.
Resan har varit till stor nytta, i synnerhet för spanareleverna, vars arbete och orienteringsförsök betydligt komplicerades genom den ogynnsamma väderleken. För deras utbildning har denna resa varit ett enastående gott tillfälle.
Efter förhållandena har eleverna klarat sig bra. Maskinen, en fransk flygbåt av Georges-Lewy typ med 300 hästkrafters motor, har fungerat klanderfritt hela vägen, och tack vare denna goda maskin har resan utfallit så utan malörer som den gjort. Men vid varje haltpunkt har man också grundligt rengjort motorn. I detta arbete har spanareleverna tagit del, och de har sålunda lärt känna motorn och satt sig in i dess skötsel.
Fänrik Saukkonen var över huvud taget mycket nöjd med resan. I synnerhet hade det vänliga bemötandet från såväl den civila befolkningens som militärens sida gjort ett gott intryck och kommit flygarna att glömma mycket av resans besvärligheter. Hela färden har tagit omkring 15 timmar i anspråk och den tillryggalagda vägsträckan är i det närmaste 2 000 km lång.
