Den 11 augusti 1920 annonserades det i Syd-Österbotten att en minnesstod över de stupade i frihetskriget 1918 kommer att avtäckas söndagen den 15 augusti.
Den 14 augusti följde tidningen upp tillställningen med följande artikel:
Minneshögtid i Lappfjärd.
Såsom vi i senaste numret annonserade avtäckes i Lappfjärd i morgon den 15 augusti kl. ½3 e.m. det monument, som hembygden rest över sina i frihetskriget stupade hjältar.
De sova här, de fallna, uppe på kyrkbacken i hägnet av kyrkan, men deras namn och dåd leva i vår hågkomst. De får heller aldrig glömmas. Minnesstoden skall, för släkten som komma, vittna om att också här reste vi oss, när ofärd hotade vintern 1918. Män med hjärtan i bröstet gingo ut för att värna det de kärast ägde, många frivilligt och många av dem gåvo sitt liv.
Vi, som skörda frukterna och fått återgå till fredlig strävan, vi ägna nu dessa fallna kämpar med varmt hjärta en tacksamhetens offergärd och vi tro och vilja att högtidsdagen i morgon söndag skall bli en stor och upphöjd minneshögtid.
I Syd-Österbotten 18.8.1920 ingick en utförlig artikel om tillställningen:
Avtäckningshögtidligheterna. Avtäckningen av den monumentala vården på hjältegraven i Lappfjärd senaste söndag blev en minnesvärd högtidlighet. Utom en kanske tusenhövdad civil allmänhet övervars tillfället mangrant av ortens stora skyddskår, av Kristinestads och Tjöck skyddskårer, ävensom av lokalchefen för Närpes skyddskår, samt som representanter för distriktstabden i Vasa skyddskårsdistrikt, dess instruktionschef överste Ekström.
Efter det Lappfjärds skyddskårs hornorkester förtjänstfullt utfört ”Viken, tidens flyktiga minnen” framträdde prosten Georg Laurén och höll på svenska och finska ett högstämt tal, varefter täckelset föll. Sedan orkestern härefter spelat ”Integer vitae” läste prosten Laurén den av honom för detta tillfälle skriven dikt. (dikten kan du läsa under denna artikel)
Så följde blomsterhyllningar av den förut med blommor och grönt, så vackert dekorerade graven. Från Lappfjärds skyddskår nedlades en krans genom dess lokalchef, fänrik Ingves. Överste Ekström medlade en utmärkt vacker krans från distriktstaben i Vasa skyddskårsdistrikt, på vars band lästes:
”Må minnets eko dallra rent
kring edra gravars ro
och klinga stolt mot höjderna,
där edra andar bo.
Må fosterlandets tacksamhet
för ung och ärlig strid,
er skänka evigt hjältenamn
och djup och evig frid”.
Lappfjärds Marthaförenings krans nedlades genom föreningens ordförande, fröken Elin Andersson. Härefter uppläste direktör Alex. Slotte en av honom skriven dikt ”Minnen från frihetskriget”. Till sist sjöngs två verser av lantdagspsalmen till ackompagnemagn av orkestern. När skyddskårerna tågade förbi graven spelade orkestern en marsch.
I församlingens stora och vackra kyrka fortsatte festligheterna härefter med en anslående konsert, vartill en var ägde fritt inträde. Det rika programmet inleddes med en av hornorkestern utförd sorgmarsch, varefter kantor Bertel Blomberg fint och känsligt sjöng prins Gustavs vackra psalm. Från södra läktaren sjöng härefter Lappfjärd ungdomsförenings kör under kantorns ledning, ”En sabbatsmorgon”.
Såväl kör- som solosången och musiken gjorde sig utmärkt i det rymliga templet med dess goda akustik. Utom det nämnda upptog programmet ytterligare musik, solosång ”Säg, minnes du psalmen vi sjöng”, körsång ”Se, upp till Golgata”, musik, solosång och körsång ”Du som världar har till rike”.
Högtidligheten var härmed slut och kvarlämnade den bestående intryck för en var deltagare. Under konserten torde hos flere än en den tanken gjort sig gällande, att den för sång och musik så särdeles lämpliga kyrkan oftare måtte bliva använd därför.
Så här lydde den dikt, som prosten Laurén hade skrivit speciellt för detta tillfälle:
Uppå kullen invid kyrkan reser sig av sten en vård,
Som utvisar hjältegraven uppå helgad kyrkogård,
Där de tappre lagts till vila uti älskad hembygdsjord.
Deras namn och deras ära blir av eftervärlden spord.
Deras år och deras dagar räknas icke i stort tal,
Deras färd igenom livet räckte ej till afton sval,
Nej, fastmer i morgonväkten släcktes hastigt deras liv,
Bröts som blomman i sin fägring, rycktes bort från tidens kiv.
Ej på år av släp och mödor kunde de tillbaka se,
Ej på stora, vida fältet, skänkande förnöjelse
Åt den man, som för dess uppkomst givit mannaålderns kraft
För att intill livets afton njuta glatt dess must och saft.
Stort ock är att odla fältet, som du fått av far i arv,
Gräva diken, djupa breda, köra träget plog och harv,
Av stenbacken, karga jorden, bryta upp en bördig mark.
Sådan möda fröjdar ögat, verkar hembygdskänsla stark.
Fosterlandet kräver söner, som med fröjd sin insats ger
För den mor dem kärligt fostrat och sitt hägn åt dem beter,
Hembygd väna även älskar att se skaror träda fram,
Vilka blott dess ära söka, ej den samka sorg och skam.
De, som vila under kullen, gömdes där i mörkan tid,
Fosterlandet stod i fara och på spel stod hemmens frid,
Gud i nåd dock uti seger vände för vår skumma blick
Motgång svår och nöden tunga; orått, våld ej framgång fick.
Men vad kostade den segern? Tro ej att den lättköpt var!
För densamma miste mången älskad broder, huldrik far,
Modershjärtan genomträngdes som av svärd vid söners död,
Åsen bröts i mången stuga, hustrur miste sina stöd.
Offer krävdes, offer bragtes, offer utav käras liv.
Fosterlandet hördes mana: skona icke, utan giv!
Giv ditt liv liksom en insats för vad är dig dyrt och kärt,
Visa uti verk och handling vad allt detta är dig värt.
Även hit till våra bygder hördes dessa maningsord.
Dit drog en och dit en annan for att värna fädrens jord,
Och snart öppnades här graven för att gömma dyrbar skatt.
Söner av den vida slätten. Då blev dag förbytt i natt.
Natt skall ej för alltid råda. Herren sade: varde ljus!
Och Han själv, det sanna ljuset, kom mer än till hem och hus
För att skingra sorgens dimma, lyfta blick mot ljusan sky
Allt förvandlas, vänligt lyser solen efter stormig by.
Griften står här mitt ibland oss talande sitt tysta språk,
Tydligt dock för den som lyssnar, icke döv av tidens bråk.
Och vad säger den till envar, som sig ställer vid dess rand?
Offra liv, ditt hjärtas kärlek åt din Gud, ditt fosterland.
Själva monumentet ritades av arkitekt Tikkanen, tillverkades av A.B. Granit år 1920 i Hangö och det transporterades med tåg till stationen i Tjöck. Därifrån kördes de tunga stenblocken med häst till kyrkan i Lappfjärd, där minnesstoden sedan restes på en central plats framför kyrkan. Inför Finlands 100-års jubileum gjordes en grundligare renovering, så nu står det rakt och ståtligt på en stadig grund.
