I tidningen Syd-Österbotten ingick år 1903 en längre artikelserie som handlade om de svenska kungarnas besök i Kristinestad under den tid som vi hörde till Sverige. Tre gånger var den svenska regenten på väg till ”Christina” men det var först år 1802, på det tredje försöket och alltså i slutskedet av den svenska tiden som det verkligen lyckades. Lasse Backlund har gjort ett sammandrag av dessa artiklar, som också fanns med i Kristinestads Historia.
Första kungens besök.
Första gången som Sveriges kung skulle komma till Kristinestad var sommaren 1747, då den åldrige kungen Fredrik I skulle göra en resa till Österbotten. På den resan skulle han också besöka den lilla staden ”Christina” på Koppön och i april 1747 så blev stadens borgare kallade till rådstugan för att i samråd med magistraten besluta vad allt som borde göras inför Hans Kongliga Höghets ankomst. Eftersom kungen skulle anlända med båt så bestämde de att stadsbryggan borde repareras och byggas till, husen längs med stranden borde målas röda och så borde alla gärdesgårdar i staden bytas ut till rödmålade plank. Taket på rådstugan vid torget skulle också målas med röd färg.
Två dagar efter mötet kom så ett brev från landshövdingen Gustav Abraham Piper i Vasa, där han krävde att stadens borgare borde ”nu strax utse 12 man cavallerie, en corporal och 40 man infanterie”. Denna lokala mottagningsgrupp borde nu, enligt Piper beväpnas med gevär och kläs i fina uniformer, men denna befallning gillade inte borgarna i staden. För det första så hade de inga gevär, eftersom ryssarna hade farit iväg med dessa 1742, alltså under den period som kallas lilla ofreden. För det andra så tyckte de att det är slöseri och skrev till landshövdingen att de nog såg fram emot kungens besök men att de inte hade några resurser och möjligheter att tillmötesgå landshövdingens krav. De påpekade att de saknade fana, uniformer, trummor och vapen, därtill var tiden knapp.
Detta svar gillades inte av den stränga landshövdingen i Vasa och i juni kom han på besök till Kristinestad och i ett brandtal till borgarna sade han att om de vill sitt eget bästa, så skall de inte sky några utgifter för att ”kunna ådagalägga sin vördnad för en så hög, dyr och kär gäst”. Han uppmanade också borgarna att genast skaffa sig gevär, han till och med hotade borgarna att de i annat fall skulle förvisas ur staden till landsbygden ”hvarest de skulle förses med någon rota, arbete vid salpetersjuderiet eller drängatjenst”.
Landshövdingen Piper fick som han ville och nu utsågs Casper Lebell till ledare för en grupp militärer. Lebell var den enda som hade militär utbildning, han hade ju varit fänrik i den polska armén då han tillfångatogs av Karl XII:s trupper år 1709 och fördes till Gamlakarleby i Finland. År 1724 flyttade Lebell till sin hustrus hemstad Kristinestad, där han sedan dess livnärt sig som handlare. När militärgruppen äntligen var ihopsamlad så gav landshövdingen med sig och lovade att förse dessa soldater med vapen.
Men så när allting var klappat och klart för det första kungabesöket i Kristinestad, så meddelade hovet att kung Fredrik på grund ”af omåttlighet och utsväfningar af åren påskyndade hastigt tilltagande skröplighet omintetgjorde alla vidlyftiga reseplaner”. Kung Fredrik I fick flera slaganfall och dog i kallbrand 1751.
Andra kungens besök.
Om borgarna i Kristinestad tyckte att det var dyrt och ett slöseri med resurser den gång då kung Fredrik I var på väg, så var det ingenting i jämförelse med vad som väntade dem inom några år. Då Fredrik I dog år 1751 utsågs Adolf Fredrik till kung och han ville redan följande år företa en lång resa genom Finland. Resan skulle börja i södra Finland, via Tavastehus och Åbo upp till Österbotten där första anhalten skulle vara Kristinestad.
Den nitiske landshövdingen Piper i Vasa skulle nu se till att den nya kungens första intryck av Österbotten blev det bästa möjliga. De stackars Kristinestadsborna som ännu hade i färskt minne vad som krävdes vid det förra tilltänkta besöket, visste inte ännu vad som väntade. Den 21 april 1752 skickade Piper ett brev till magistraten i Kristinestad med noggranna instruktioner. Det är oklart hur stort följe kungen skulle ha med sig men kravlistan var lång och instruktionerna bestod av 14 punkter och var mycket detaljerade.
För det första så skulle staden se till vägarna måste vara i gott skick och gatorna skall vara rena och i ordentligt skick. Sedan skulle alla borgare ”så till häst som foot, vara under Gevähr, Monderade och Exercerade”.
Sedan skulle Staden se till att varje dag som Hans Kongliga Majestät bodde i Staden, så skall han och hans följe förses med följande matvaror:
-3 st. goda feta Stutar eller Oxar
-4 st. vähl giödda Kalfvar
-6 st. Fåhr
-20 st. Höns
-40 st. Kyklingar
-5 Lispund färsk Fisk lefvande i Sumpar
-50 st. vildt af Kädrar, Orrar och Hjärpar
-20 tjog ägg
Listan på mat fortsatte i samma stil och sedan fortsatte den med drycker. Där skall finnas flera olika viner, Godt Öhl, svagdricka och kiällvatten. Och som om detta inte räckte till, så skulle vederbörande handlande i staden se till att tillräckliga Specerier och Kryddkrämare skulle anskaffas till butikerna.
Tre värdshus skulle inrättas enkom för kungens följe och slaktare och fiskare ålades att förse dessa med Kiött och Fisk. Då kungen anlände skulle stadens kavalleri möta denne vid stadens gräns och här var instruktionerna verkligt detaljerade. Landshövdingen Piper gav också instruktioner hur stadens borgare skulle vara klädda och hur de skall uppföra sig under kungabesöket. Om vanligt folk ville se kungen måste de se till att ha rena kläder och att uppföra sig utan flås, skrål och buller. Tiggarna skulle med det strängaste avvisas från staden.
I den sista punkten i instruktionerna gav landshövdingen anvisningar hur stadsborna skall göra då kungen med följe kommer att avlägsna sig från staden. I minsta detalj redogjorde han för vad var och en skall göra och det var säkert med fasa som stadsborna läste dessa instruktioner.
Knappt har borgarna läst och förstått alla kraven, då ett nytt brev från landshövdingen dök upp. I det nya brevet ville han att staden skall uppföra två pyramider, som kungen skall åka emellan då han anländer till staden. Egentligen borde staden göra en äreport, sådana som alla städer i Sverige har gjort men då landshövdingen känner till stadens dåliga ekonomi, så nöjer han sig med pyramiderna. I brevet fanns utförliga beskrivningar hur dessa skall tillverkas och det fanns också ritningar bifogade. De skulle vara 12 alnar, alltså över 7 meter höga och försedda med deviser, vapen och emblem.
Nu blev borgarna helt förskräckta och de försökte med alla medel slippa de flesta av dessa pålagor. Magistraten ålade nog stadsborna att måla sina hus, sätta glas i fönstren och andra små saker men borgarna sökte hela tiden undanflykter. Detta förhalande fick landshövdingen Piper att ilskna till och i ett brev skrev han att ”han med missnöje inhämtat, att borgerskapet icke är särdeles hugadt att göra flere eller större anstalter till konungens emottagande, än förmodligen hvarje bondby i landet lärer göra, som har den nåden, att Hans Majestät därigenom reser. Borgerskapet bör ock veta, att ifall staden ej kan hållas, som en stad till landets nytta och prydnad bör, så är ej annan utväg, än att den betages sin stadsrätt och förvandlas till en bondby”.
Det här hotfulla brevet, där han hotade att nedklassa Kristinestad till en bondby, borde ju ha skrämt upp stadsborna men i stället började de genomskåda landshövdingens anvisningar och mellan raderna kunde de läsa att denne snart måste resignera. Och det gjorde han också, för i ett sista brev i denna sak, skrev han att han är utled vid allt bråk i saken. I jämförelsevis matta ordalag åtnöjer han sig nu endast med att vädja till borgerskapets hederskänsla och han slutar brevet med en satirisk fråga ”om de ansågo det anständigt att taga emot Hans Majestet och ledsaga honom med käppar i händerna liksom tiggare”.
Härefter fick stadens borgare själva sköta förberedelserna och se till att staden skulle vara ren och snygg och att kungen skulle bli emottagen på bästa möjliga vis. Nu blev det liv och rörelse i den annars så lugna småstaden, för överallt så putsas det, och fejas, skuras och dammas. Och så bakas det, ölet skall bryggas och djuren skall slaktas. Borgarsoldaterna exercerade på torget, för att kunna presentera en så militärisk anblick, som nu bara var möjligt. Borgmästaren Wetterblad våndades med sitt hälsningstal och det var med ångestfyllda ansträngningar han hade fått ihop de första raderna: ”I gode Kristinestadsbor, fåfäng är all er oro, fåfänga alla edra ansträngningar”!
Allt detta arbete med förberedelserna inför kung Adolf Fredriks besök var dock helt förgäves, för också nu gick det som för 5 år tidigare då kung Fredrik I inhiberade sitt besök, för den 14 juli 1752 kom en underrättelse att kungen Adolf Fredrik inte alls kommer att besöka Kristinestad utan kommer att resa direkt från Kauhajoki till Vasa. På något vis kan man ana en stor lättnad bland befolkningen, trots att ett kungabesök nog skulle ha höjt stadens status.
Tredje gången gillt.
År 1802, den 20 juli, alltså 50 år efter det senaste tilltänkta kungabesöket i Kristinestad, så kom dåvarande kungen, Gustav IV Adolf på besök. Han anlände med sitt följe sent på eftermiddagen från Vasa och han avreste följande dag längs den nya landsvägen mot Björneborg. Lunchen intog han på gästgiveriet i Långfors i Sastmola.
Vad kungen då inte visste var att detta skulle komma att bli hans sista besök i Finland, för han avsattes i en statskupp 1809. Orsaken till den statskuppen var att Sverige under hans tid som regent förlorade Finland till Ryssland och det allmänna missnöjet i Sverige var stort.
Tidningen Syd-Österbotten skrev ingenting om förberedelserna inför kungabesöket, men vi kan anta att stadsborna fick offra mycket pengar och tid på dessa. I rådstuguarkivet hittade tidningen dock ett protokoll om besöket i juli 1802:
”Den 20 sidstvikne Julii var den märkvärdiga dag, på hvilken Deras Majesteter, vår aller nådigste Konung och Drottning efter afresan från Wasa, till denne stads hjertinnerliga glädje anlände kl. 7 om aftonen i högönsklig välmåga till Christinestad. Vid ankomsten emottogos Deras Majesteter i underdånighet af Magistraten, Stadsens äldste och Prästerskapet vid Västa Tullporten, hvarifrån Borgerskapet med Kongl. Maj:ts nådigste tillåtelse drogo Deras Majesteters vagn under menighetens fröjderop till de rum, som i Rådman Henelii invid torget belägna hus för Deras Majesteter voro inredde. På torget paraderade vid framfarten en del af Kongl. Österbottens infanteriregemente, som under Deras Kongl. Majesteters höga vistande i staden tillika gjorde vakt. Sedan Deras Majesteter sina rum intagit, lossades 128 canonskott på de nedanför torget i stadens hamn liggande Fartygen, hvilka alla voro med flaggor och vimplar utsirade äfvensom på sjelfva Skeppen en myckenhet Sjömän bemannade Rå. Följet bestod av 96 personer, hvartill i Åbo tillkommo Hans Excellens general en chef grefve Klingspor med 9 personer och i Vasa landshöfdingen m.fl, inalles 29 personer”.
Så festligt gick det alltså till när landets regent, den svenska kungen besökte Kristinestad i tiderna. Några fler besök blev det inte och knappast skulle förberedelserna i dag vara lika storslagna om staden skulle få kungabesök.