Sedan Kristinestad grundades år 1649 hade stadens borgare rätt att idka utrikeshandel endast med huvudstaden Stockholm. I Finland fanns det den tiden endast 3 städer som hade stapelfrihet, som gav dem rätt att handla också med andra länder. Det var Åbo, Helsingfors och Viborg som alla var belägna i södra Finland. Stapelrättigheterna hade införts 1647 i Sverige och där var det många städer som hade denna rättighet. De städer som inte hade stapelrättigheter kallades för uppstäder, där ibland Kristinestad och alla andra österbottniska städer.
Historikern och läraren Edvin Skogberg från Kristinestad skrev en lång artikel om hur det gick till då Kristinestad blev stapelstad och artikeln publicerades i Wasa Tidning i 4 olika nummer år 1886. Efter bästa förmåga har jag korrigerat och ändrat texten, så att den blev lite modernare.
Wasa Tidning 18.5.1886:
Det är redan känt att de österbottniska städerna var missnöjda med de inskränkningar, som till förmån för Stockholm, hindrade deras handels uppblomstring. Mer än en gång, antingen gemensamt eller enskilt var för sig, vände sig österbottningarna till regeringen med anhållan om en utvidgad handels- och seglationsfrihet.
Kristinestads borgerskap hade redan några år efter stadens grundläggning vid riksdagen i Göteborg år 1660 för sig begärt rättighet till utrikes sjöfart. Saken hänsköts till General Commerce Collegiis noggranna överläggning och utlåtande, men förföll därefter för denna gång. Då denna anhållan åtta år senare förnyades, lydde regeringens svar kort och gott, att den samma inte kunde beviljas. Lika liten framgång hade de försök, som efteråt gjordes i samma syfte under ett sekel framåt. Det var först i senare hälften av 1700-talet, under det så kallade ekonomiska tidevarvet, som det lyckades för Österbottens representanter vid riksdagarna att övertyga rikets regerande ständer om, att stapelrätten för Österbottens städer skulle det vara ett livsvillkor och till fördel för riket i dess helhet genom det ökade välstånd, som den stegrade handelsrörelsen skulle medföra åt hela Österbotten. Den främsta bland de österbottniska representanterna var kapellanen Anders Chydenius, den snillrike förkämpen för frihet i handel och näringar.
Men för att få stapelrättigheter fordrades många års oförtrutna ansträngningar och ett tålamod, som övervann alla motigheter och förvecklingar.
Vid den förut omnämnda ekonomiska överläggningen, som år 1756 hölls i Wasa med anledning av den så kallade Finska Deputationens till nästföregående riksdag inlämnade förslag till landets upphjälpande, väcktes frågan om stapelfriheten efter en längre tids vila åter till livs. Vid detta tillfälle ingav nämligen Wasas och Kristinestads representanter en skrift, framhållande nödvändigheten av en stapelstad i länet. Deras framställning vann understöd av prästerskapets och böndernas fullmäktige. Något närmare angående denna skrifts innehåll upptas dock inte i protokollet över förhandlingarna. Ej heller ledde denna under de närmaste tiderna till något resultat.
Emellertid arbetade man vid riksdagarna ivrigt på förverkligande av denna önskan.
År 1761 skrev Kristinestads riksdagsman, borgmästaren Niels Vetterbladh, i ett brev av den 20 mars till magistraten bland annat: „”hvad stapelrätt angår, så hafva vi per secundum et qvartum bragt den i tämmeligit godt skick”. Med ”secundum et qvartum” kunde han inte mena annat än rikets andra och fjärde stånd, prästerskapet och bondeståndet, vilka erkände nyttan av de österbottniska städernas anspråk och understödde dem. Det starkaste motståndet röntes naturligtvis i borgareståndet, där de gamla stapelstädernas och i synnerhet Stockholms representanter, som med händer och tänder spjärnade emot varje intrång i deras gamla företrädesrättigheter och fördelar.
Med hänsyn till detta borgarnas motstånd måste även de österbottniska städerna minska på sina anspråk, för att äga helst någon utsikt till framgång. Man kunde ju inte hoppas på full stapelfrihet för alla, utan endast för en eller några av dessa städer. Då emellertid bemödandena och omkostnaderna hade varit gemensamma och det var osäkert, vilka som slutligen skulle erhålla den kommande förmånen, ansåg man rätt och billighet fordra, att de städer, som inte beviljades stapelfrihet, borde göras skadelösa genom särskilda medgivanden från de lyckligare lottades sida.
I sådant syfte ingicks den 18 februari år 1763 i Gamla Karleby en ”förening” mellan Österbottens samtliga städer genom dit sända ombudsmän, två för varje stad utom Kajana, som hade endast en. Dessutom anslöt sig till den samma även åtskilliga personer från landskommunerna. Kristinestad representerades vid detta möte av Carl Bladh och Hans Henrik Berg.
Sedan alla enhälligt hade erkänt nyttan av stapelstäders inrättande i länet, gällde det att överenskomma ”om vissa vilkor, hvarmedels de öfriga städer, åt hvilka stapelrätt denna gång ej kunde förunnas, måtte blifva bevarade för en förestående undergång”.
Innehållet av den därvid upprättade„”förenings- och säkerhetsakten”, såsom den lämpligen kunde kallas, var följande :
1) Bestämdes, att ifall någon verkeligen nuvarande handlande, som gjort sig förtjänt eller kan prövas skicklig, eller deras barn i första ledet ifrån de andra städerna i Österbotten till någondera stapelstaden ville flytta och sig där nedsätta, skall i så fall inte något hinder möta honom eller han bliva betungad. Tvärtom skall han med den kärlek och välvilja bemötas och tas emot, som vilken annan i staden boende borgare.
2) „Skulle de övriga städernas ordinarie handlande, som inte flyttar till stapelstäderna, framöver äga frihet att utrusta och reda i skepp ifrån och till de blivande stapelstädernas varande hamnar utan att på något sätt belastas med större väg eller mätarepengar eller andra utgifter än stapelstadsborgarene själva. Den tolagskatt och handelsgenant stapelstäderna till sina enskilda behov finner nödigt att belägga deras varor med, skall de övriga städernas borgerskap vara alldeles befriade ifrån för de varor, som de sjöledes till och ifrån stapelstäderna föra.” (Tolag var i tiderna en extra tullavgift på import- och exportvaror och denna tillföll stapelstaden, i motsats till den vanliga tullen som tillföll kronan)
3) Skall den ifrån de övriga städerna som sådant åstunda, anvisas bekvämliga och rymliga ställen, där de utav all vidare tunga, än stapelstadsborna vidkännas, få till hyrors undvikande nedlägga och bygga nederlagsplatser och bodar för sådana exportabla varor, som de ifrån sina egna städer med behöriga tullförpassningar till vidare utförsel dit sjöledes flytta vilja, såsom ock för retur varor, som de utrikes ifrån med deras skepp införa. De skall dock inte äga frihet något i minut försälja eller i stapelstaden av lantmannen uppköpa utan böra i gross försälja till dem, med vilken de bäst kunna åsämjas och överens komma.”
4) Och som denna överenskommelse åsyftar inte allenast städernas gemensamma förmån och upprätthållande förnämligast av den ifrån stapelstaden avlägsnare boende allmogens nytta och bekvämlighet, som annars intet kan de njuta någon påsyftad frihet av stapelstädernas anläggande så fordrar ock nödvändigheten till jämviktens bibehållande att såväl de skepp, som uti de andra städer till utrikes fart inlastas, som ock de vilka utrikes ifrån med returvaror anlända, intet betungas med utlastning i stapelstaden, utan när det under tullbevakning är inlastat och med behörig tullförpassning under en tullbetjänts inseende ankommer till stapelstaden, må de efter erlagd tull förpassas ifrån stapelstaden till den ort, dit det är destinerat.
Wasa Tidning 21.5.1886:
Med förenade krafter gjorda de österbottniska städerna, understödda av starka hjälptrupper från såväl borgare som de övriga stånden på riksdagen 1765 den sista stormlöpningen mot de förskansningar, inom vilka handelstvångets försvarare så länge hållit sig. Och denna gång kröntes deras ansträngningar med framgång. Mösspartiet hade vid denna riksdag fått överhanden och därmed inträdde en systemförändring i hela politiken, den inre såväl som den yttre. Sålunda utfärdades redan den 3 december 1765 en kunglig förordning, genom vilken Österbottens tre äldsta städer Uleåborg, Wasa och Gamla Karleby erhöll full stapelfrihet, alltså rättighet att från sina hamnar med egna eller främmande fartyg driva handel på vilka utrikes orter som helst.
Landskapets övriga kuststäder erhöll i enlighet med den ingångna överenskommelsen del i dessas stapelrätt, d. v. s. de fick genom deras tullkamrar ut- och införa sina varor. Alla städer erhöll dessutom fullkomlig handelsfrihet inom riket och var således inte längre beroende av Stockholm. Härmed var ju även för de mindre städerna ändock något vunnet. Denna vinst var ingalunda lätt förvärvad. Utom annat kostade den även penningar — ett särdeles talande argument vid den tidens riksdagar. Kristinestad hade dock ingenting synnerligt att beklaga sig över i detta hänseende. Ty enligt stadens riksdagsman Vetterbladhs skrivelse till magistraten steg stadens utgifter i seglationssaken endast till 1008 daler k. m.
Värre var, att Kristinestads liksom Wasas borgerskap genom sin egen obetänksamhet lade nya hinder i vägen för sitt ostörda åtnjutande av den stapelfrihet desamma med möda vunnit och framkallade förvecklingar och omkostnader till vilkas slutliga utredande åtgick ännu omkring 40 år. Att även Österbottens övriga städer mer eller mindre indrogs i dessa obehagligheter, förbättrade ingalunda saken.
Upphovet till oredan var följande. Då Kristinestadsborna insåg, att de under dåvarande förhållanden omöjligen kunde påräkna frihet till utrikes seglation från egen hamn, låg det tydligen i deras intresse att stapelhamnen, där de skulle ha sin ut- och inklarering, var så nära som möjligt. Denna omständighet gör det antagligt, att de på ett eller annat sätt inverkat på grannstaden Wasas invånare för att förmå dessa att överge sina gamla härdar och nedslå sina bopålar närmare Kristinestad.
Den enda nytta Wasaborna kunde ha av en sådan flyttning, var att deras sjöhamn Brändö låg långt borta från staden. I alla fall hade dock denna olägenhet då, lika så väl som senare, kunnat vida lättare avhjälpas, än genom tillgripande av den utväg, för vilken de beslöt sig. I anseende härtill måste man därför, oaktat inga till hands varande handlingar direkte antyda något slikt, likväl anta, att Wasaborna av fruktan att annars gå miste om den efterlängtade stapelfriheten, endast fogade sig efter regeringens önskan, då de tillsammans med Kristinestads borgerskap vid sistnämnda riksdag, 1765, anhöll om anläggandet av en stapelstad på Kaskö i Närpes socken, ävensom att städerna Wasa och Kristinestad skulle flyttas dit. Denna orts förträffliga hamn hade redan långt tidigare dragit uppmärksamheten till sig. År 1738 pejlades hamnen första gången på styrelsens föranstaltande och år 1763 blev såväl dess som Kristinestads segelleder uppmätta och pejlade av kronolantmätare i närvaro av ombudsmän för staden samt Tjöck och Lappfjärds byar.
De resultat, som dessa och senare (1766 och 1775) verkställda sjömätningar gav i avseende å Kaskö hamn framkallade och närde hos regeringen storartade förhoppningar angående platsens framtida gagn och betydenhet. Avsikten var att göra Kaskö till en gemensam stapelort för samtliga österbottniska sjöstäder. Genom inflyttningar från Vasa och Kristinestad påräknades en betydlig folkmängd och slutligen var man även betänkt på dess befästande, för att den samma med sin djupa, rymliga hamn också skulle tjäna som station för en örlogsflottilj. Att det inte blev någonting av detta berodde inte på regeringen, som trots det envisaste motstånd vidhöll sina planer i det längsta, ett fjärdedels sekel framåt, utan det berodde på förändrade åsikter hos de österbottniska städernas borgerskap.
Till en början var de alla livade av idén om en sådan gemensam stapelplats, eller kanske snarare var de färdiga att gå med på vad som helst, blott den dyrbara handelsfriheten kunde förvärvas. Svårigheterna med att förverkliga planen kunde de ju omöjligt ha totalt förbisett. I slutet av januari 1766 skrev Kristinestads riksdagsman i det förut omnämnda brevet till magistraten: ”Eljes kan jag ock vid handen gifva, att vi ock hos K. M. gjort underdånig anhållan om Kasköö tillämnade Stadsprojekt, bestick till gator, hus, gårdar, torg och andra platser och begärt att detta arbete i nästa sommar må företagas, på det ditflyttningen intet hinder må i vägen kunna läggas”.
Redan tidigare eller den 14 i samma månad utfärdades ett kungligt brev till Österbottens landshövding Göös med befallning att uppmana invånarna i Wasa och Kristinestad „”att med det första företaga den af båda städerna samtyckta flyttningen till Kaskö, hvilken skall hafva en bland de fördelaktigaste hamnar i Östersjön.”
Därjämte innehöll skrivelsen en befallning att dra försorg, att stället på Kaskön, där den nya staden bör anläggas skulle bli avmätt, samt behörig plankarta till gator och torg avfattad, på det var och en, som har håg och lust att sätta sig där ned inte må hindras i sådant sitt uppsåt och uppehållas. Ytterligare: „”att vederlagsplatser må utses för de städer som vilja nyttja hamnen vid Kaskön.” Härefter uppräknades såsom antagligen hugade: Brahestad, Nykarleby, Jakobstad, Gamla Karleby och möjligen Uleåborg.
Här är att observera, det deltagandet i Kaskö stapel ännu överlämnades åt vederbörandes fria tänkande åtminstone vad de nordligare städerna beträffar. Efteråt förde regeringen ett annat språk och fordrade detta deltagande såsom en överenskommen och given sak. Att emellertid de tre nordligaste städernas intresse därför genast svalnade, om det någonsin funnits, är lätt begripligt.
De fyra sydligare höll ihop ännu en tid i avseende av den nya stadsanläggningen. Samma år, 1766, utfärdades även överlåtelsebrev på ett på Kaskön beläget kronohemman (den enda lägenheten på ön) till utrymme för den tilltänkta staden. Likaledes utstakades och kartlades stadsplanen och utsågs plats for tullkammare, pack- och våghus. Men på denna punkt blev även företaget liggande. De, som det ålåg att fullfölja företaget, visade ingen brådska. År 1776 på våren erhöll landshövdingen från högsta ort förnyad uppmaning att påskynda verkställigheten av de österbottniska städernas överenskommelse om den i Kaskö varande stadens anläggning. Då emellertid ingen verkan härav förspordes, så utfärdades åter den 15 Juni 1774 till Iänets styresmän ett kungligt brev, vari sades ”som det redan är afgjordt, att Wasa och Kristinestad skola sammanflyttas på Kaskö såvida den förra endast på detta vis beviljats stapelrätt, samt Jakobstad och Nykarleby med dessa förenat sig att på samma ställe bedriva sin utrikeshandel och dessa fyra städer överenskommit att gemensamt verkställa de publika byggnaderna, så anbefalles landshövdingen att komma med utlåtande, inom vilken tid det kan ske. Skäl förefinnas dock, heter det vidare, att Gamla Karleby, Uleåborg och Brahestad måtte förenas med Kaskö med avseende å stapelrätten. Utlåtande inbegärdes även däröver, huruvida och på vilket sätt detta gick för sig.
Wasa Tidning 13.6.1886:
Alla dessa kungliga skrivelser blev visserligen i behörig ordning meddelade till respektive städer, vederbörande till efterrättelse. Men allt tydligare blev det, att dessa städers borgerskap vid närmare eftertanke inte hade den minsta lust att vidkännas några omkostnader för stadsanläggningen på Kaskö och ännu mindre kände de sig hugade att lämna sina gamla hemvister för att slå sig ned i Kaskö. Kristinestad ensamt yrkade ännu fortfarande på uppfyllandet av den ingångna överenskommelsen, men åtog sig inte heller att utan de övriga städernas medverkan att realisera den samma. Ännu år 1775 heter det visserligen i ett brev av landshövdingen Roos angående denna sak: „”på vederbörandes egen begäran faststäldes af K. M. och Riksens ständer, att Kristinestad och Wasa skulle sammanflyttas på Kaskö. Nykarleby och Jakobstad böra jämväl därifrån besörja sin utrikeshandel, Brahestad, Uleåborg och Gamla Karleby delvis”. Men två år senare inlämnade alla övriga österbottniska sjöstäder utom Kristinestad till Kongl. Majestät böneskrifter med anhållan om befrielse från allt deltagande i större eller mindre mån i stapelstadsbyggnaden på Kaskö „”samt att de hvar och en måtte få åtnjuta den stapel- och seglationsfrihet, som dem blifvit förunnad.” Genom kunglig resolution av den 19 december 1777 erhöll då alla de norr om Wasa belägna städerna den äskade befrielsen ävensom bekräftelse på den stapelrätt och seglationsfrihet, som tilldelats dem envar genom förordningen av den 3 december 1765. Men beträffande Wasa resolverades, att denna stad ”borde, vid stapelrättens förlust, tillika med Kristinestad, som flyttning till Kaskö påyrkat, utan deltagande af de andra österbottniska städerna ej allenast ofördröjligen besörja om inrättandet och fullbordandet af de på Kaskön nödiga publika byggnader af skeppsbro, våg- och packhus jämte tullhus och rum för tullbetjäningen med hvad mera till deras handels utförande från Kaskö kan erfordras, utan ock att genast sätta i verkställighet deras åliggande skyldighet att på Kaskön in- och utlasta samt förtulla deras fartyg.”
Angående Kasköns rödjande, planerande, fästningsverks anläggande m.m. ville kungen däremot ingenting avgöra, „”förrän det syntes, om Kristinestads och Wasa borgare värkligen voro hugade att med sina hus flytta till stället.” Man hyste alltså inte numera stor tillit till deras benägenhet därför.
Men Wasaborna tredskades. Inte en styver lämnade de till de publika byggnaderna i den nya stapelstaden, såsom synes av ett landshövdingens brev daterat den 24 april 1778. Tvärtom gjorde de omedelbart med ett nytt förslag till konungen i samma syfte, som den förra haft. Än en gång följde ett avslag, „”alldenstund H. M. en gång faststält, att Kristinestad och Wasa etc.” såsom förut.
Trägen vinner dock och Wasa borgerskap gav inte efter, förrän det omsider följande år, 1779, lyckades utverka åt sig befrielse från skyldigheten att förtulla ut- och ingående fartyg i Kaskö och sålunda efter 13— 14 års bråk och krångel ägde obestridd stapelrätt i egen hamn i Wasa.
Där stod nu Kristinestad, sedan alla andra lyckligen dragit sig ur spelet, helt ensam med sitt Kaskö, varigenom det, såsom det heter i en senare skrivelse, ”då ännu egde hopp om betydliga förmåner, ehuru erfarenheten sedan öfvertygade det om helt annat.” Någon allmännare överflyttning påtänktes visserligen inte mera. En och annan hade dock bosatt sig på Kaskön och någon rörelse hade även uppstått därstädes. År 1778 ville landshövdingen ha Kristinestads borgerskaps utlåtande med anledning av kvartersmästaren Johan Bladhs ansökan om rättighet att vid den tilltänkta nya staden på Kaskö få anlägga ett tjärhov och beckbruk. Det var denna släkt, den Bladhska, som förnämligast arbetade på och slutligen genomdrev grundandet av Kaskö stad år 1785.
Den gamle handelsman Bladh, antagligen samme man, som på Kristinestads vägnar undertecknade överenskommelsen i Gamla Karleby år 1763, hade redan, sannolikt 1777, föranstaltat om uppförandet av de för handeln och sjöfarten nödiga allmänna byggnaderna, för vilka Kristinestad fick erlägga kostnaderna med 262 Riksdaler. År 1779 utverkades av regeringen en förklaring, att „”alla till Kaskö inflyttade personer borde för stadsboar anses”, och slutligen, efter den gamle Bladhs död, ingav de efterlevande Bladharna år 1785 till kungen en anhållan om stadsprivilegier för Kaskö. När det nu äntligen började bli fullt allvar av den så länge dryftade stadsanläggningen, vaknade hos Kristinestads borgerskap självbevarelseinstinkten, som drev det samma att uppbjuda all sin förmåga för att motarbeta uppkomsten av en hotande medtävlare till deras stad i dennes närmaste grannskap.
I en till konungen ingiven framställning anhöll sålunda Kristinestads handlande ”om att från flyttning till Kaskö befrias samt i stället erhålla tillstånd att från egen hamn idka utrikes handel.” Emot Kasköns lämplighet till stadsplats hade de nu en mängd anmärkningar att göra. Den 30 juli 1785 tog konungen dessa båda motsatta ansökningar samtidigt i övervägande och fann, att de av Kristinestadsborna „vid Kasköns lokala omständigheter gjorda anmärkningar så mycket mindre förtjänade afseende, som kommunikation med fasta landet genom en flottbro kunde erhållas, tillgång på friskt vatten befunnits ej skola fela samt Kaskö för öfrigt synes för utrikes handel af naturen danadt.”
För den skull och i enlighet med de redan tidigare gjorda anordningarna skulle privilegier nu utfärdas för den nya staden. Åt Kristinestad åter kunde seglationsrättighet från egen hamn inte beviljas. ”I Kaskö stapel fick staden, om den ville, sig förena.”
I detta kungens beslut, så vitt det rörde Kristinestad, sökte denna orts borgerskap ändring vid riksdagen 1786, i det att det anhöll om tillstånd att under tillsyn av tullbetjäningen på Kaskö få låta tulla in- och utgående fartyg vid egen stadshamn. I en skrivelse av den 9 september 1786 uttalar riksdagsmannen, borgmästaren Daniel Mattens sin förhoppning, att »detta skall gå igenom och att ingenting skall blifva af Kaskö”.
Angående denne Mattens kan jag inte underlåta att i förbigående nämna, det han bland alla stadens styresmän otvivelaktigt var den märkligaste. Han innehade sin borgmästaretjänst i Kristinestad inte mindre än 48 år (1774 – 1822), representerade staden vid flera ständermöten, där ibland även vid Borgå lantdag och han fick sedan både assessors- och lagmanstitel.
Wasa Tidning 20.6.1886:
Även denna gång strandade Kristinestadsbornas bemödanden. Deras anhållan avslogs genom kungliga resolutionen av den 19 september 1787. De olägenheter staden led därigenom, att den i avseende av sin utrikes sjöfart var bunden vid en annan ort, var ingalunda obetydliga. Utom annat förlorade staden alla tolagspenningar samt procenten av fartygsbesättningars månadshyror. Allt sådant kom Kaskö till godo.
Snart yppades dock ett tillfälle att än en gång försöka bryta detta tryckande band, som fjättrade och förlamade stadens utrikeshandel. Och detta tillfälle var särdeles gynnsamt. Det var vid riksdagen 1789, då Gustaf III på allt sätt smickrade och gynnade de ofrälse stånden, i synnerhet borgerskapet, för att med deras hjälp förmå bryta adelns motstånd mot Förenings- och säkerhetsakten. Utom att borgareståndet i dess helhet utverkade åt sig nya utvidgade privilegier, hade även enskilda äskanden all utsikt att vinna gehör hos H. Majestät, som vid denna kritiska tidpunkt mer än någonsin var i behov av varenda röst han kunde vinna för sig och sina syftemål. Det var således med det bästa hopp om framgång, som Kristinestad genom sin representant, rådmannen A. O. Fahlander, nu förnyade sin ansökan ”om frihet att med dess fartyg utan omgång till Kaskö få ut- och hemsegla till stadens hamn, liksom Jakobstad, Nykarleby och Brahestad, hvilka på lika tid och med enahanda vilkor beviljats rätt till utrikes sjöfart, sedermera genom särskilda resolutioner fått stapelrätt.”
Ansökningen motiverades vidare därmed, att stadens handlande inte kunde ”begagna någon seglation utan att äfventyra deras skepp.” Kaskö låg visserligen endast fem fjärdings väg norr om Kristinestad, men farleden var så uppfylld av klippor och grund, att det för att komma från den ena orten till den andra fordrades det en fyra mils cirkelrund passage, med alla därtill nödiga vindar. Därigenom blev resan till och från Kaskö ”ofta långsammare och farligare än en resa från Kristinestad till Helsingör.” För den skull hade också det föregående året två fartyg hellre gått in i Landskrona och där förtullat, emedan det annars varit omöjligt att passera Helsingör, innan kaperierna i Kattegat föreföll. Ett annat fartyg med last måste bli kvarliggande i Kaskö. Även under vanliga förhållanden åstadkom denna omväg extra tid samt ökade utgifter för besättningarnas hyror, proviant m.m. På grund av detta anhöll borgerskapet, att Kaskö tullförvaltare skulle tillåtas att resa till Kristinestad, för att utklarera fartygen och att staden åtog sig att betala hans resor och andra utgifter. Genom en sådan anordning skulle handelsrörelsen bli livligare och kronans tullinkomster ökas.
Denna anhållan godkändes nu omsider. I den kungliga resolutionen, given i lägret vid ”Lickala” , alltså Liikala, den 8 Juli 1789, och där sades också: ”Tiden får för öfrigt upplysa, hvilkendera af dessa städer (K:stad eller Kaskö) bäst kan utvidga sin rörelse och därigenom säkrast bevisa grunden af dess i underdånighet gjorda föregifvande.”
Tiden har även hittills tydligen visat, hur svårt det är att avleda handeln från dess gamla, en gång inslagna stråkväg. Kaskö har trots alla sina naturliga fördelar aldrig förmått höja sig till någon betydenhet, under det att dess sydliga grannstad Kristinestad omedelbart efter att de erhållit stapelfriheten började att ganska raskt att blomstra och tidtals har intagit ett av de främsta rummen bland vårt lands sjöfartsidkande städer.
Såsom av framställningen framgick så nöjde sig Kristinestad ännu i detta skede med att betjänas av Kaskö tullförvaltare. Detta föranleddes av ekonomiska skäl, eftersom staden, som tidigare fått uppföra tullhusbyggnaderna i Kaskö inte ansåg sig ha råd att åter en gång bekosta sådana åt sig i den egna staden. Emellertid åtog sig borgerskapet redan följande år att med 85 riksdaler avlöna en egen kontrollör för sjötullen. Denna utgift kändes dock snart allt för betungande, varför staden år 1792 sökte och erhöll befrielse därifrån emot åtagandet att uppföra de för kontrollören nödiga byggnaderna.
Den för Kristinestad erforderliga sjötullbetjäningen skulle därefter, enligt kunglig resolution, erhålla sin lön av tullmedlen, ”så länge tulltägten på stället till någon kronans förmån medgåfve en sådan utgift.” Det var först från denna tid som Kristinestad var försedd med en egen sjötullkammare och blev en stapelstad helt oberoende av Kaskö.
Men ännu återstod tvister och förvecklingar med grannstaden Kaskö. Så länge Kristinestad inte hade egen tullbevakning och tullkammare, så skulle som sagt tolagspenningar och andra sjöfartsavgifter för deras fartyg erläggas till Kaskö. Emellertid uppbars dessa i Kristinestad och magistraten visade ingen lust att betalade dessa åt Kaskö trots att Kommerskollegium och landshövdingen påmint om detta.
Omsider måste staden foga sig i nödvändigheten, men protesterade dock fortfarande mot erläggandet av dessa avgifter för åren 1777 – 1785 eller ”så länge frågan om Kaskö stads fundation ännu var anhängig.” I varje händelse yrkade borgerskapet att återfå den summa, som det utbetalt för Kaskö tullhusbyggnader eller åtminstone de 113 riksdaler som återstod, sedan den omtvistade tolagen i värsta fall tagits bort. Genom landshövdingens resolution at den 18 december 1795 hänvisades borgerskapet att vid vederbörlig domstol fullfölja denna fordran, eftersom den bestreds. Magistratens på samma gång gjorda anklagelse mot Kasköbornas ombud, superkargören Bladh ”för missfirmeligt skrifsätt” hänsköts till hovrätten. Tvisten fortgick sedan ända till år 1806, då saken äntligen vid hösttinget i Närpes avgjordes på så sätt, att Kristinestads borgerskap ålades att erlägga den fordrade tolagen med 149 riksdaler, men däremot tilldömdes ersättning av Kaskö för sina utgifter vid uppbyggandet av tullkammaren med 256 riksdaler, sålunda lite mindre än vad som från början fordrats.
Och så lade sig de sista dyningarna efter den så länge förda striden om stapelrätten och vad som hängde ihop med den.