Läraren Edvin Skogberg skrev en längre artikel om allmogehandeln och bondeseglationen, som publicerade i Wasa Tidning i december 1885:
Wasa Tidning 15.12.1885:
Dessa förbud inom utrikeshandeln uppfattades av borgerskapet såsom kullhävande de kustbönderna tidigare beviljade privilegierna. Denna åsikt delades dock ingalunda av de sjöfart idkande socknarnas invånare, som också fortsatte med detta, såsom de ansåg, fullt lagliga näringsfång. Och när i Gustaf II Adolfs handelsordinantie av år 1614 bondehandeln i allmänhet förbjöds, men undantag medgavs de finska skärgårdsbönderna, som förunnades rätt till handel på Stockholm, så tyddes detta sedermera av de ifråga varande socknarnas inbyggare, såsom undantaget även gällde dem, trots att Österbotten då inte räknades till Finland. Men häremot uppställde borgarna åter ordinantien av år 1617, som i halvtannat århundrade utgjorde norm för handeln i riket. I denna förbjöds nämligen utan vidare bondehandeln. Härmed hade väl saken varit avgjord, om bara bondeallmogen skulle ha behagat rätta sig därefter. Men sättande sina gamla privilegier emot alla nya förordningar drev den fortfarande sin sjöfart, och då regeringen inte var i stånd att konsekvent tillämpa sitt merkantila system, blev oredan allt större. Några exempel på styrelsens förfarande härvidlag må det tillåtas mig att anföra.
Med anledning av Wasabornas år 1636 anförda klagomål över Lappfjärds- och Närpesböndernas handel hade förbud däremot utfärdats. Och då dessa två socknar år 1643 genom deras fullmäktige inlämnade en anhållan till regeringen, ”att de med sina varor, särdeles med näfver och bräder må segla hvarest som dem täckes och de sitt gods bäst veta att försälja och sina nödtorfter för skälig betalning bekomma,” resolverade K. M:t, att emedan borgare- och landtmannanäring bör vara skilda från varandra och den ena icke tillstädjas att befatta sig med den andras bärgning och således hindra varandras förkovring, därför hade seglationen, såsom en borgerskapets enskilda näring lantmannen förbjudits. Alltså kunde, till förekommande av städernas undergång, K. M:t icke bifalla till den gjorda anhållan, utan ville, ”att bönderna med sin afvel söka sig till de nästa städer, som hos dem i landet bygde äro”.
Såsom ytterligare motiv för avslaget framhölls vidare, att allmogen inte ägde den förmögenhet, som krävdes för att med någon fördel driva handel och sjöfart. De åter, som därtill hade vilja och förmåga uppmanades att bosätta sig i städerna. Det var drottning Kristinas förmyndare, som sålunda strängt följde hennes faders merkantila bestämningar. Men tjugo år senare, då en annan förmyndarstyrelse handhade regeringen i riket, tillämpades samma fortfarande gällande och oförändrade ordinantie helt annorlunda. På Kristinestadsbornas klagomål över olaga utskeppning resolverades år1664, att ”egen afvel” måste få utföras till rikets provinser, alltså inte endast till Stockholm och (1668 av utsända kongl. kommissarier), att man inte kan förbjuda bonden att resa över till Sverige med sina varor, men bondehandeln måste noga övervakas av läns- och fjärdingsman och av dem som vistas på tullplatserna och hamnarna. När Karl XI själv 1672 tillträdde regeringen, resolverades likaledes på borgareståndets allmänna besvär, att K. M;t ej anser billigt att hindra eller förbjuda någon att med egen afvel resa med egna fartyg vart honom bäst och nyttigt synes inom riket.
Men endast tre år senare innehöll K. M:ts resolution på Kristinestads enskilda besvär ett allvarligt förbud mot lantmannens seglation, som av landshövdingen ”borde betagas och afskaffas till följe af förra ordningar, så att där ej vidare klagomål måtte inkomma”. Detta förbud lär dock ej ha varit så ”allvarligt” menat, som det hette, för fyra år senare eller 1679 beviljades bönderna denna deras seglationsfrihet uttryckligen med det förbehåll, att de anmälde sig vid ordentliga tullkamrar såväl vid utresan, som vid återkomsten och där tog ut behöriga pass och bevis, varifrån de kom och vart de var på väg. Härigenom avgjordes för alltid huvudpunkten av tvistefrågan mellan städerna och kustsocknarna, på grund av att de senares rätt till idkande av handel och sjöfart inte längre kunde hävas. Då borgerskapet i Kristinestad gjorde ett försök i detta syfte, erhöll de till svar en förmaning att angeläget låta att handla och vandla med lantmännen, så att de fatta vilja och åstundan att med godo och utan tvång komma till staden.
Angående frågan, varmed lantmännen ägde rätt att handla och vilka orter som de fick besöka, var regeringens beslut till en början likaledes oklar och vacklande. År 1686 tillerkändes bönderna i Österbottens södra och norra kontrakt rättighet att ”utföra sina och byalagens egen afvel” men inga köpmannavaror ”och intet vidare än på Stockholm deras seglation anställa”. Men i K.M. M:ts resolution år 1689 på de österbottniska städernas allmänna besvär, som sedan för långa tider framöver utgjorde ett av huvudreglementen för bondehandeln på dessa trakter, upptogs utom Stockholm även Åbo som ”laglig och tillåtlig” ort. Med avseende av exportvarorna gjordes den inskränkning att envar fick utföra endast ”egen afvel och bondevaror”, men inte upphandlat gods eller andras varor.
Då en mäkta stor bondehandel på grund av denna resolution nu uppstod, så att till exempel år 1694 från den 2 maj till 31 juli utklarerades inte mindre än 16 lantmannafartyg, av den totala mängden av 56. Nu uppstod frågan hur vitt kunde den förunnade seglationsfriheten sträcka sig. I den sistnämnda resolutionen ingick endast bestämningen ” de socknar, som stöta till sjökanten”. Borgerskapet tolkade den meningen så att den ifråga varande rättigheten endast tillkom de bönder, som var bosatta vid kusten men inte de andra som var bosatta i socknen. Bönderna åter ville att seglationsfriheten skulle gälla samtliga som bodde i socknen. Ett kungligt reskript år 1696 bestämde slutligen att tillåtelsen för sjöfaranden gällde endast de vid sjökanten boende, som hade småa åkrar, ängar och mark och är skattlagda för ”fiske och skjälskjuteri”. Över dessa borde en förteckning ”på by och bonde” uppgöras, varefter landshövdingen hade att hålla allvarsam hand däröver, så att ingen obehörig i socknen måtte få handelsrättigheter.
Till dessa ”klara resolutioner” hänvisade därefter Kristinestads borgerskap, då det försökte att få den ”onödiga, onyttiga och för borgerskapet beklagliga och skadliga bondehandeln” avskaffad. Därjämte förmodade regeringen, att om dessa bestämningar iakttages och efterkommes, inte allenast Kristinestad, utan också de andra städerna där i landet skulle kunna äga bestånd såväl som lantmannen, så att borgerskapet inte för den skull behövde besvära K. M:t utan kunde vända sig till landshövdingen, ifall det hade att beklaga sig öfver något intrång.
En sådan specifikation, som i kongl. reskriptet anbefalts, upprättades även under åren 1707 och 1708 samt omfattade följande byar inom Kristinestads handelsområde : i Lappfjärd endast Skaftung, i Närpes : Pielaks, Kaskö, Tjärlaks, Töby, Harfström, Korsnäs och Moikipää.
Wasa Tidning 18.12.1885:
På denna punkt stod frågan om bondehandeln, då den omedelbart efter återkomsten från flykten till Sverige återigen upptogs, rannsakades och dryftades av den ena deputationen och kommissionen efter den andra, utan att någonsin kunna slutligen avgöras, tills den omsider av regeringen helt och hållet lämnades åt sitt öde. Då emellertid denna sak i hundra års tid utgjorde den mest ”brännande” frågan för den stad, vars öden utgör föremålet för dessa skildringar, kan framställningen av dess utveckling – eller snarare inveckling — icke med fog utelämnas, helst den samma även i många avseenden belyser de kringliggande trakternas tillstånd under den tidigare hälften av förra århundradet.
Med anledning av de besvär, som till 1723 års riksdag inlämnats av allmogen i södra häradet av Österbottens län, var i augusti år 1726 deputerade från städerna Wasa. Nykarleby, Jakobstad, och Kristinestad samt av allmogen i sjösocknarna ifrån Pedersöre till Lappfjärd sammankallade till Wasa för att under landshövding Essens presidium hålla en undersökning av böndernas seglationsfrihet. Det gällde att avgöra, vilka byar i sagda socknar av gammalt ägt och på grund därav även framdeles skulle äga rätt till åtnjutande av nämnda frihet. Här upptags endast det, som angick Närpes och Lappfjärds socknar, vilkas intressen berörde Kristinestad. Av dessa anhöll den förra genom ombud, den senare genom en insänd anhållan att få bibehålla de rättigheter som de hade haft före kriget. Sålunda begärde Närpesbornas ombud seglationsfrihet på Stockholm och andra orter på västsidan för inte mindre än 12 byar, och i Lappfjärdsbornas skrivelse uppräknades följande såsom tidigare berättigade till sjöfart, nämligen Sideby, Skaftung, Härkmeri, Lappfjärd, Ömossa och Tjöck.
Då de emellertid inte kunde framlägga några skriftliga bevis till stöd för sina anspråk och dessa motsattes av Kristinestads deputerade, handlanden Anders Fries, för att de skulle strida mot 1696 års förordningar och mot stadens privilegier, och också mot 1707-08 års specifikation och som skulle leda till ”stadens märkliga prejudice och ruin,” så beslöts det att allmogen såväl som borgerskapet skulle ställa sig tidigare kongl. resolutioner och i synnerhet föreskriftet av år 1696 till efterlevnad. I enlighet härmed kunde alltså endast de i ofta nämnda specifikation upptagna byarna tillerkännas seglationsfrihet och det endast på Stockholm och Åbo samt i avseende å den förstnämnda orten allenast under den i en kongl. förordning ävenledes av år 1696 fastställda tiden av året, nämligen från den 1 augusti till den sista oktober.
Sedan bönderna år 1733 hade erhållit den lättnaden i sin sjöfart, att de inte behövde besöka tullkamrar, visiteras och förpassas, utan endast hade att erlägga den enkla tullen på den ort, där de skulle försälja sina varor, och för övrigt endast uppvisa attester av pastor och länsman att de medförde egen avel, så tycks de ha blivit allt djärvare i sina företag samt åsidosatt de inskränkande bestämningarna. Så klagade Kristinestads borgerskap år 1735 hos landshövdingen Carl Fröhlich, att tvärtemot seglationsförordningen av 1696 och den 1731 nyupprättade specifikationen över handelsberättigade byar också flera andra, nämligen Bäckby, Kalaks, Näsby, Finnby och Norrnäs på eget bevåg idkat sjöfart och att Yttermarkboar, ”som ega god skog och mark, åker och äng med andra härliga förmåner,” tänkte göra sammaledes. Borgerskapet begärde för den skull, att förbud skulle utfärdas och de oberättigade tillhållas att ”kultivera sina hemman och avstå från all seglation”.
Då sålunda förvecklingarna och klagomålen fortfor, blev regeringen betänkt på, att äntligen ”företaga denna qvestionen till slutligt åtgörande”. I denna avsikt beordrades år 1737 landshövding Fröhlich att åter anställa en undersökning angående bondeseglationen och höra såväl bönderna i kustsocknarna som städernas borgare, ifall någon av de förra vid sista undersökningen 1726 var utesluten från handelsrättigheten. Till följd härav sammanträdde i januari påföljande år deputerade för borgerskapet och allmogen på Korsholm. Därvid togs alla de byar, som gjorde anspråk på seglationsfrihet, i särskådande den ena efter den andra, i anseende till deras läge, beskaffenhet och förut åtnjutna förmåner. Mot de yrkanden, som framställdes av Lappfjärds och Närpes fullmäktige, inlade Kristinestads ombudsman, borgmästare Parment, i de flesta fall protest. Han hade dessutom inlämnat en särskild skrift, där han till stöd för sina påståenden gav en beskrivning över de skilda till de tre socknarna hörande byarna. Ur denna, jämförd med de till protokollet lämnade uppgifterna av allmogens deputerade må några upplysningar här meddelas angående tillståndet på den tiden i Kristinestads närmaste omnejd. Vad först och främst Lappfjärd beträffar, anmärktes att där inte finns några egentliga skäribönder, ”hvilka på holmar, skär och öjar vistande och boende äro”, såsom i 1696 års seglationsordning åsyftas. Emellertid hade Kristinestads deputerade intet att anmärka mot Sideby och Skaftungs seglationsfrihet. Den förra av dessa hade 6 hemman, den senare 4 med svaga åkrar och ängar men tillräckligt skog. De kom dock enligt Parments uppgift till rätta med sin åker- och svedjeland samt fiskevatten och hade sedan freden på sexton års tid ej seglat, emedan de före flykten blott tagit skada av sin seglation. Sidebyborna hade godvilligt sålt sitt fartyg till staden. Härkmeri, beläget ¾ mil från havsbandet, med 6 hemman hade god åker, ansenlig äng och tillräcklig skog, som var tjänlig till skeppsbyggen och tjärtillverkning, ägde även sågkvarnar samt idkade ”skjälfiske”. Parment bestred Härkmeris påyrkade rätt till skeppsfart, emedan de inte kunde anses som en skäriby. De hade inte heller seglat sedan flykten. Om Lappfjärds by, belägen 2 ½ mil från havsbandet och omfattande 33 rökar, förklarade borgmästaren, att den hade så härliga förmåner i skog, åker, äng och fiskevatten, att ingen lantman kan önska sig bättre. Ingen därifrån hade idkat sjöfart sedan freden, och dess rättighet därtill bestreds. Tjöck slutligen, om 13 ½ mantal med ca 20 åboar, hade en härlig äng och skog. Alla invånare i denna by var „”i ett förmöget tillstånd försatte”. De hade inte seglat varken före eller efter freden.
Angående Närpes anmärktes, att där med undantag av Kaskö kronohemman inte fanns några skäribönder. Staden ville dock inte bestrida de i specifikationen av år 1726 upptagna sju byarnas seglation, helst en del av dem på 16 år inte idkat någon sjöfart. De övriga 17 byarna, som önskade samma frihet, borde enligt borgerskapets mening inte komma i åtanke emedan de härliga åkerbruk, äng och skog var rika „”seminanter”, som årligen kunde sälja spannmål, tillverkade bjälkar och bräder samt idkade skjälskytte och fiske. Endast i det fall, att de för dessa två sistnämnda näringsfång var skattlagda kunde seglationsfrihet beviljas. Då emellertid största delen efter fredsslutet hade företagit sig att på eget bevåg idka sjöfart, anhöll Kristinestads fullmäktige om restriktiva åtgärders vidtagande mot den tillväxande bondehandeln. Och sedan han en gång kommit i farten, protesterade han, obekymrad om det i den inlämnade skrivelien gjorda redan nämnda medgivandet, även mot de flesta i specifikationen upptagna byarnas seglationsrättighet, och medgav densamma endast för Pjelaks, som sedan flykten inte orkat segla samt Kaskö hemman, som aldrig ägt förmåga därtill. De övrigas rätt bestred han, emedan de var belägna på fasta landet (det var för resten Pielaks också, men denna by var ej farlig) och ej kunde framvisa några särskilda kungliga resolutioner på en slik rättighet. Bönderna stödde sig på privilegierna av 1348, men Parment påstod dessa inte längre gällde på grund av städernas privilegier.
Wasa Tidning 20.12.1885:
Angående sättet för bondehandelns bedrivande upplyses man, att de därtill använda fartygen var av 6-7 famnars (en famn är ca 1,80 m) längd och vanligen hade 7—8 mans besättning, som oftast alla var intressenter i fartyg och last. Allmogens representanter erkände, att bestämningen ”egen afvel” inte strängt följdes, utan den ene grannen exporterade också den andres varor.
Undersökningsprotokollet insändes till regeringen, men hattstyrelsen, som nu hade kommit till makten, hade vidlyftigare saker att sköta om, än några småstäders och bondbyars inbördes tvister. Det slutliga avgörandet uteblev.
Så kom kriget, alltså ”lilla ofreden 1742-1743” och det ryska överväldet. Men bondeseglationen kunde inte ens i dessa kritiska tider tillåtas av Kristinestads borgare. Seglationen låg i deras tankar så först som sist. Trots att gränsen för denna tidsperiod därmed överskrids, vill jag dock i ett sammanhang anföra de försök, som ännu gjordes till bondehandelns avskaffande eller reglerande. Bland de propositioner, som Kristinestads borgerskap inlämnade till den lantdag, som av ryska befälhavaren Kindermann om hösten 1742 sammankallades till Wasa, utgjordes N:o 2 av en anhållan om bondeseglationens förbjudande. I den framhölls, hur ”denna fattiga staden mycket lidit däraf, att bönderne haft frihet att själfve till de svenska städerna utföra sina varor.” Denna framställning var klarligen av ingen betydelse, eftersom all kommunikation med Sverige var förbjuden under de två år det fientliga ryska väldet varade och därefter de gamla förhållanden åter inträdde. Den visar emellertid, hur de goda Kristinestadsborna inte lämnade något tillfälle obegagnat för att befria sig från den obehagliga konkurrensen från lantmannatrafikanternas sida.
Efter fredsslutet 1743 synes till en början seglationsordningen av 1696 ha tillämpats strängare, alltså tolkats till städernas fördel. Då en del Tjöckbor år 1746 hade företagit sig att hugga virke för byggande av ett fartyg, lyckades Kristinestads borgare få landshövdingen att förbjuda skeppsbygget på den grund, att Tjöck inte fanns upptagen i specifikationen över sjöfartsberättigade byar. Tjöckborna tvingades att sälja det anskaffade virket åt några av stadens handlande samt dessutom avstå en femtedel av priset åt staden såsom delägare i byns skog. Följande år utfärdade även regeringen en resolution, som inskränkte kustsocknarnas handelsfrihet. Men till följd av allmogens vid samma års riksdag inlämnade besvär bestämde den svenska kungen strax i början på 1748, att sagda resolution skulle ”till dess verkan hvila och allmogen åtnjuta seglationsfrihet efter forne konungars resolutioner och reskripter” till dess en undersökning av de sydösterbottniska kustsocknarnas rättigheter i denna väg hunnit anställas. För detta ändamål tillsattes på kungens befallning av dåvarande generalguvernören i Finland baron Gustaf Friedrich von Rosen en kommission, bestående av hovrättsrådet Roland Martin, ordförande, samt ledamöterna: majoren vid Österbottens infanteriregemente G. C. von Ganschou, hovrättsassessorn Christoffer Rappe, professor Nils Hasselbom och extraordinarie notarien i Åbo hovrätt Joh. Ignatius, som tillika fungerade som kommissionens sekreterare.
Den 9 januari 1749 sammanträdde kommissionen i Wasa och fortsatte därefter sin undersökning i flera dagars tid med den yttersta noggrannhet och med strängt iakttagande av alla formaliteter. För avgivande av förklaringar och bevakande av vardera partens rätt hade ombud försedda med fullmakter infunnit sig från socknarna Mustasaari, Malaks, Närpes och Lappfjärd samt för städerna Wasa (vice borgmästaren Henrik Pipping) och Kristinestad (borgmästaren Nils Wetterblad och handlanden Hans Berg). Böndernas talan fördes dessutom av en gemensam fullmäktig, auditören vid Österbottens regemente Petter Lars Strengberg. På borgerskapets vägnar fördes ordet med stor kraft och fyndighet av Wasas borgmästare Pipping, sekunderad av de båda ombuden för Kristinestad. Från båda sidor framlades i avskrift alla de kungliga resolutioner och privilegiebrev, som talade för eller emot hela bondehandeln. Kommissionen, som insåg svårigheten, ja omöjligheten, att med stöd av dessa ända från de äldsta tider härrörande handlingar utreda den trassliga härvan uppmanade först parterna till en godvillig överenskommelse. Efter några dagar förklarade dock städernas deputerade, att en sådan inte kunnat ingås, eftersom bönderna inte hade antagit deras villkor. Därpå vidtog kommissionen sitt arbete. Hufvudfrågan gällde numera, huruvida allmogen i gemen i kustsocknarna skulle anses berättigade till seglation eller blott de byars invånare, som stötte till saltsjön. Härvid påyrkade Pipping understödd af Kristinestads fullmäktige, att inga andra byar och gårdar skulle komma under omprövande än de, som i allmogens besvärsskrift särskilt och uttryckligen nämnts såsom genom den kongl. resolutionen av 1747 uteslutna från sin hävdvunna handelsrättighet. Böndernas ombud däremot påstod, att alla till ifråga varande socknar hörande byars rätt skulle diskuteras, emedan de i besvärsskriften nämnda endast såsom exempel varit anförda. Kommissionen avgjorde saken i enlighet med allmogens yrkande och sålunda kom undersökningen att om fatta alla även längst uppe i landet belägna delarna av de till kusten stötande socknarna. Det gällde att utreda bl.a. vilken rättighet Storå (t. ex. Kodesjärvi by), Bötom och Östermark hade till sjöfartsidkande! De meddelade uppgifterna om dessa bygders beskaffenhet och tillstånd är av stort intresse, men kan inte här upptagas. Klart är, att bönderna sökte vinnlägga åt sig så vid sträckt frihet som möjligt och städernas ombud däremot att så mycket som i deras förmåga stod inskränka densamma.
Kommissionens vidare tillgöranden efter avslutad undersökning är obekanta för mig. Antingen den ytterligare behandlade det insamlade materialet eller inte, så måste detta i varje fall ha insänts till regeringen. Något definitivt åtgörande av frågan blev emellertid aldrig av. Men bondeseglationen tilltog, och då Kristinestads borgerskap år 1760 sökte landshövdingens och häradsrättens bistånd för att hindra några av Tjöck-, Påskmark-, Lålby- och Lappfjärds byamän att bygga sig ett fartyg och segla på Sverige, vann de ingenting med detta. Just av den omständigheten, att även då vardera parten tolkade de kungliga resolutionerna på olika sätt å ena sidan såsom gällande endast strandbyarna, å den andra såsom angående hela socknen, bevisar, att den sista storartade undersökningskommissionen lett till lika litet resultat, som de föregående åtgärderna till sakens utredning. Bönderna blev i alla fall genom vederbörandes passiva medhåll de vinnande, och vid stadsbornas klagomål fästes intet avseende. Och härmed lämnar vi frågan om ”bondeseglationen”, till dess vi mot slutet av århundradet får anledning att ännu yttra några ord om denna.