Nedtecknat av historikern K.V. Åkerblom, publicerat i tidningen Syd-Österbotten i juni 1926.
Vasa köpmäns grepp över allmogen i södra Österbotten blev på 1640-talet allt fastare. Allmogen fick inte som förr segla till Stockholm med sina produkter och inte heller driva handel sinsemellan, idka ”landsköp”. Alla produkter skulle föras till Vasa. Kronans tullnärer hjälpte handelsmännen att spåra upp de bönder, som olovligt seglade till Sverige och som idkade landsköp. Sådana ådömdes höga böter med stöd av handelsordination.
År 1641 åstadkom Vasa köpmän dessutom en flockbildning. De överenskom i hemlighet om ett fast pris på alla varor, som infördes och likaså på de varor de hade att sälja. Det förra blev naturligtvis lågt och det senare högt. Allmogen lyckades vid riksdagen 1642 få regeringen att förbjuda sådant. Men handelstvånget förblev i varje fall tryckande för allmogen.
Till riksdagen, som började i Stockholm den 3 okt. 1643, sände bönderna i Österbotten tre ombud, och alla hade de besvär över handelstvånget. Vid riksdagens avslutande den 27 november 1643 erhöll bönderna svar av regeringen på sina besvär. Ett av dessa var av följande lydelse:
”Hennes Kongliga Majestäts nådiga svar och förklaring uppå den inlaga H. K. M. dess trogna undersåtar ifrån Närpes och Lappfjärds socknar i Österbotten igenom Lars Månsson i Dagsmark och Mårthen Michelsson i Lappfjärds by underdånigast hava sig föredraga låtit. Aktum Stockholm den 27 november anno 1643.
Hennes Kongl. Maj:t haver intagit och överlagt dess trogna undersåtares begäran och ansökande att få njuta den frihet, det med sina varor, särdeles ved, näver, bräder och båtar måge segla, varest som den täckes, och de sina varor bäst veta att föryttra och sina nödtorfter för skälig betalning bekomma. Varföre till att förekomma städernas äntliga undergång och skada, kan H. Kongl. Maj”: t till denna allmogens begäran icke förstå och förklara, utan vill, att de med sitt avel söka till de städer, som hos dem i landet byggda äro. De, som ha råd att förse sig med fartyg för seglation må bosätta sig i städerna, så få de obehindrat idka seglation”.
Detta var allt annat än ett ”nådigt svar”. Ett likalydande avslag gav regeringen ”för Vörå socken”, vars ombud också anhållit om lättnader i seglationsfriheten. Vasa, Nykarleby och Gamlakarleby hade haft sina riksdagsmän närvarande och de hade naturligtvis motsagt allmogen. Deras röster hade blivit mera hörda.
Det framgår icke tydligt av resolutionen, om de två männen från Lappfjärd varit närvarande i Stockholm som riksdagsmän. I så fall hade de representerat Närpes och Lappfjärds socknar. Den 12 sept. 1643 ha ”gemene man uti Nerpis socken” låtit skriva besvär till riksdagen i seglationsfrågan, på vilket den citerade resolutionen var svar. Svaret blev nedslående. Innehållet drev emellertid de båda männen att tänka vidare och längre. Handelstvånget från Vasa kändes alltför svårt. Och deras tankegång blev denna: kan inte en stad inrättas också i vår trakt? Då skulle vi inte behöva resa ända till Vasa. Och då skulle vi få flera att bjuda våra varor åt. Borgarna både här och där skulle tvingas att ge högre betalt och vara billigare. Om vi skall vara utestängda från resor till Sverige, så vill vi åtminstone ha närmare till stads.
Vid tinget i Närpes den 5—7 mars 1649 synes Lars Månsson från Dagsmark ha varit verksam att väcka sockenbornas intresse för anläggande av en stad på Koppö. Han vann allmänt biföll därför. I domboken läses:
”I bland alla andra förefallande saker och ärenden å satte ting äskade och begärde de 12 i nämnden tillika med hela tingslaget var för sig uti en mun attestation och bevis av rätten att söka ödmjukeligen hans grevliga nådes excellens högvälborne herr riksdrotsen och generalguvernatören, på det hans grevliga nåde nådigast täcktes efterlåta, att en stad uti deras socken på Koppö funderas och upprättas, vilket allmogen och gemene man endräkteligen anmodade att med första öppet vatten närings meddelat begynnas skulle. Orsaken förebärandes de, det på bägge sidor är långt till städer och mycket besvärligt deras handelsgods framföra, vilket i Vasa ganska ringa åtgår eller gäller, och således ingen fördel därav hava. Alltså hans grevliga nådes excellens på det ödmjukeligaste underdånigen bedjandes anse vår olägenhet, skada och fördärv och en nådelig resolution meddela. Så alldenslund inneberörda socknemän alla endräkteligen häruppå ett vittnesbörd anhöllo, vilket ej kunde förnekas utan blev sanningen till styrka meddelat och beviljat”.
Vasaborna försöka förhindra Kristinestads grundande.
Underrättelsen om närpesbornas tilltag nådde snart Vasa. Där väckte den stor oro. Tyvärr var dess främsta man, borgmästaren Peder Siulsson, för tillfället borta i Stockholm, där riksdag hölls samma vinter. När han kommit hem, och man fått klart för sig hela vidden av den fara, som hotade Vasa, beslöt vasaborna vända sig till regeringen i Stockholm för att få den att avstå allmogens anhållan om en stads grundande på Koppö.
”På samtlige borgerskapets vägnar i Vasa stad” uppsatte borgmästare Peder Siulsson den 17 sept. 1649 en längre skrivelse, riktad till ”Högborne, Nådige Herre och Greve, Svergies Rikes Rikskansler” Axel Oxenstierna. Det var en skickligt avfattad framställning, vari man förstod att måla faran av en ny stad i mörka färger både för kronan och för Vasa. Man tackade rikskanslern för vad han dittills gjort för Vasa, erinrade om att staden redan lidit avbräck genom Nykarleby stads tillkomst och fortsatte: ”Men detta är klagan värt, att närpesborna äro nu begärse att bygga sig själva en stad på en ö, Kopöön benämnd, i Lappfjärds socken, vilken bönderna allenast till den ända hava begärt, att de desto bättre kunna fortsätta sitt brukliga landsköp, det de härtilldags med all flit drivit, kronan till en stor skada, helst i tullens avläggande, sedan ock borgaren därigenom sin näringsmedel avskurit”. Så framställer Siulsson listan över de stora vådorna av en ny stad. Dit skulle bege sig lättingar från bygden för att slippa betala sina stora rester till kronan. De skulle låta sina hemman bli öde, medan de fick njuta frihetsår i staden, men efter dessas utgång skulle de åter flytta ut på bygden och upptaga ödeshemman på frihet, allt till förlust för kronan. De, som borde tas till knektar, skulle nedsätta sig som borgare i staden och därmed gå fria. Vasa borgare har fordran hos många bönder i Närpes och Lappfjärd för kronans utlagor. Om dessa få börja föra sitt gods till Koppö, så kunna Vasa borgare ej få sin betalning. ”Varutav intet annat synes följa, än att Vasa bliver öde”. Fördenskull anhålles, att rikskanslern ”om möjligt vore förhindrar, att närpesborna där på Kopön intet finge någon stad. Det bliver med tiden ingen varaktig stad av”. Ty så länge frihetsåren påstå, begiver sig bonden dit, men efter dessas utgång, far han tillbaka på bygden att taga upp ödeshemman, får åter frihetsår och försnillar kronan den skatt han borde utgöra.
En Dagsmarksbonde utverkar Kristinestads grundläggande.
En så klok bevisföring borde ha gjort verkan. Men så blev ej fallet. Bonden Lars Månsson i Dagsmark hann före och var framgångsrikare än borgmästaren i Vasa. Från tinget i Lappfjärd hos gästgivaren i byn 1654 den 16 och 17 februari får vi läsa följande märkliga underrättelse om Kristinestads grundande:
”Kom för rätta Lars Månsson i Dagsmark, besvärade sig högeligen däröver, att han inte kan bliva tillfyllest mäktig sin bekostning, som han uppå Närpes och Lappfjärds socknars vägnar utstått haver, i det han utverkade efter socknens begäran av Hans Grevlige Excellens Högväl borne Herr Riksdrotsen och Generalguvernören tillstånd och Nådige Resolution att Christine Stadh uppå Kåp Hålmen funderas och upprättas skulle, vilket blev till verket ställt. Så alldenstund socknemän ej därtill kunde neka, därföre pålades nämndemännen, att de samsätta sig och likvidera socknens inbyggare emellan, att vad honom skäligen resterar, då utmäta ”.
Allmogen ville ju få en stad inrättad redan från seglationstidens början våren 1649. Lars Månsson var antagligen därför redan på våren till Åbo för att uppvakta Per Brahe om saken. Han förde naturligtvis med sig intyget från häradsrätten i Närpes och utlade vidare muntligt, vad som talade för behovet av en stads anläggande i Lappfjärds socken. Han synes genast ha vunnit Per Brahes bifall, fått hans ”tillstånd och Nådige Resolution”. Greven synes därefter ha dragit försorg om att landshövding Hans Kyle på Korsholm fick sig tillsänd en dessein, alltså plankarta över Koppö med förslag till stadsplan, jämte befallning att efter denna låta anlägga staden. Vasa borgmästares framställning synes ha blivit behandlad av regeringen inför drottningen, men det har klargjorts för henne, att en stad behövdes i Lappfjärds socken. I fundationsbrevet, som Per Brahe utfärdade på Åbo slott den 5 december 1649, säger han:
”Hennes kongl. maj:t vår allernådigaste drottning haver ibland annat förnummit vid Kåpöön god lägenhet vara till att formera och uppbygga en fläck eller liten lantstad och funnit rådsamt därmed att fortfara låta, eftersom landshövdingen haver allaredan undfått den dessein, huruledes och på vad ställe staden kan vara bekvämligast att sätta”.
Samma dag (5 dec. 1649) utfärdade Per Brahe fullmakt för tullinspektorn och -arrendatorn i Österbotten Hans Stahlbom (på riktigt hette han alltså Stahlbom, inte Ståhlbom)att vara borgmästare i den nya staden. Han åtnjöt stort förtroende hos Per Brahe för sitt nit att stävja landsköp, majmeseri hos handelsmännen i städerna och att i övrigt öka kronans tullinkomster. Per Brahe skriver om honom i brev till kammarkollegium den 28 maj 1651 bl.a.: ”Han haver med städerna haft mycket att göra, och i synnerhet beflitat sig om den nya Christinaestads uppväxt (som för detta kallades Kåppön), att där äro nu till en 60 borgare, som hålla på att bygga och sig där nedsätta vela, för vilken sin flit jag haver orsak honom ers grevl. herrar uti bästa måtto rekommendera”.
Borgmästare Stahlbom utverkar privilegierna för Kristinestad.
Det blev sålunda borgmästaren Hans Stahlbom, som fick till uppgift att leda stadens upprättande och även att söka öka och utvidga dess rättigheter med inkomster, land och vatten. Det var naturligtvis på framställning av borgmästaren, som Per Brahe vid sin resa genom Österbotten 1651 förordnade i Gamlakarleby den 25 februari, att både Över- och Ytter Tjöck byar tillika med Koppö by, 19 5/12 mantal, skulle läggas under Kristinestad; likaså att Per Brahe den 1 mars samma år i Limingo beviljade 200 daler silvermynt till rådstugans byggande och 100 daler silvermynt till understöd åt borgmästaren, så att han kunde ”flytta sitt boställe” till Kristinestad.
Per Brahe hade försiktigtvis lagt byarna under staden ”på h.k. maj:ts nådiga behag”. De, som inte fann behag i detta, var naturligtvis bönderna i Tjöck. De blev helt säkert förvånade, då de om hösten 1651 och vintern 1652 blev befallda att leverera sina kronoutskylder av allehanda slag till Kristinestad i stället för till kronobefallningsmannen i södra Österbotten. De fick då klart för sig, att de kommit under stadens välde, och att deras gamla rätt till sina hemman blivit osäker, när de hörde förklaras, att byarna bestämts till ”utrymme och mulbete” åt staden. Grevens brev blev naturligtvis även uppläst för dem i Lappfjärds kyrka. De lät helt säkert stadsborna förstå, att de ämnade besvära sig hos regeringen för att undslippa denna fara. Men borgmästaren förstod att gå dem i förväg och utverka även drottningens sanktion till överföringen. Redan de årliga räntorna av de 25 hemmanen var ju en betydande gåva till staden. De steg till 378 daler 17 öre 8 3/5 penningar silvermynt, d. v. s. till så stor summa som statens årslöner åt Nykarleby trivialskolas fem lärare. En sådan gåva gällde det att söka fasta på.
Borgmästare Hans Stahlbom väntade inte till våren på öppet vatten utan for redan på vintern till Stockholm. Han var utrustad med ett memorial, som i 10 punkter upptog vad han önskade utverka för Kristinestad.
Den 9 mars 1652 på eftermiddagen hade riksrådet sammanträde under drottning Kristinas ledning. I protokollet för dagen läses:
”Inkom en borgmästare från Christinestad i Österbotten, begären
”1. Konfirmation på de staden givna privilegier av herr riksdrotsen. K. m:t resolverade, att det skulle konfirmeras” ,alltså stadfästas”. Det privilegiebrev, som sålunda nu utverkades och även är daterat den 9 mars 1652, innehåller sålunda svaren på de punkter som borgmästare Hans Stahlbom framställde vid rådets sammanträde. Inledningen och första punkten i brevet innehöll det principiella bekräftandet, att en stad får grundas i Lappfjärds socken på Kåppöön, och att dess namn blir Kristinestad.
”2. Begära borgarna konfirmation på några hemman, som dem äro tillslagna. K. m:t resolverade sammaledes affirmation ,alltså bejakande därtill”.
Borgmästaren kallar byarna nu försiktigtvis ”några hemman” Ingen närvarande kom med någon invändning. Bifallet kom därför genast. Den, som utskrivit privilegiebrevet, har flyttat ned detta beslut till fjärde punkten. I denna säges: ”Hava Wi ock nådigast konfirmerat och beviljat dem till utrymme, mulbete och vedhygge efterskrivna mantal uti Lappfjärds socken, nämligen Öfwer Tiockeby 8 1/6 mantal, Ytter Tiockeby 9 3/4 mantal och Kåpöö 1½ mantal med alla därav gående utlagor, evad namn de helst hava kunna, och njuta, bruka och behålla under staden.”
”3. Begära stadsborna konfirmation på sitt vapen. K. m:t resolverade affirmation”. I brevets andra punkt beskrivs stadens „Insegell”. Detta skulle föreställa „en Skogsstrandh och Hafvet Utanföre”, skogsstranden med elva granar till vänster och havet till höger.
”4. Begära att handla såsom Björneborg och Raumo med trävirke i Tyskland. K. m:t remitterade denna saken till vidare ransakning, och om andra åtnjuta det.” Det blev också bifall härtill. I privilegiebrevets 8:de punkt säges: ”Hava Wi ock till denna stads ytterligare förkovring och uppkomst nådigast unt och beviljat borgerskapet där sammastädes, att de med sina egna skutor och farkoster må segla till Sverge, Tyskland och Lifland med trävirke likasom de andra där omliggande städer.”
”5. Begära att få besöka lantmarknader där i landet lika med andra borgare. K m:t resolverade affirmation, såvida ingen prejudiceras därmed”. I brevets 5:te punkt säges, att borgerskapet i Kristinestad äger fritt och obehindrat besöka alla landsmarknader där i landet, varest rätta marknadsplatser äro, nämligen uti Vörå, Pedersöre, Kalajoki, Pyhäjoki och Lohteå socknar”.
”6. Begära några lägenheter till fiske. Remitterades till kammaren”. I slutet av fjärde punkten i privilegiebrevet infördes svar härpå. Borgarna skulle få ”som alla andra fiska på allmänna fiskevatten, så ock nyttja och bruka de holmar, grund och sund, som hela socknen komma till tillika med bönderna, dock utan någons förfång och prejudic”.
”7. Begära alla sakören till stadens byggningar. (Resolverades): Så länge friheten dem varar.” I brevets 6:te punkt blev svaret: Staden får ”till byggningar och andra publika hus alla sakören, som där falla kunna, så länge frihetsåren vara och påstå”.
Per Brahe hade 1649 beviljat staden tolv frihetsår. I privilegiebrevets 3:e punkt bifalles ytterligare härtill och bestämmes nu, att dessa skulle räknas från början av år 1651.
”8. Begära att få sätta kvarnar i de fallen, som i ån äro och höra bönderna till, som oförmögna äro. Resolverades, att de skulle ackordera med skattaganden”. Privilegiebrevet innehåller intet om kvarnställen. Men borgmästaren skyndade att betjäna sig av riksrådets svar och skaffade åt staden en tullkvarn i Tjöck å.
”9. Hjälp att bygga en kyrka och dess underhåll (önskade borgmästaren få). K. m:t beviljade det nådigast”. Detta är den första uppgiften om kyrkans byggande i Kristinestad. Det har icke varit känt för stadens historieskrivare, att staden fick understöd av drottningen till kyrkans byggande.
”10. Att landsarbetare förbjudas att drivas i staden” (anhöll borgmästaren ) K. m:t resolverade, att landshövdingen därtill skulle hålla dem, varpå han skulle få befallning”.
I brevets 9:de punkt förordnas, ”att alla gångande ämbetsmän å landet skola sig i staden nedsätta och borgare bliva”. I samma punkt förbjudes till yttermera visso ”allt landsköp, som å landet förövas”, vilket förbud naturligtvis gällde allmogen i socknarna innanför Kristinestad. Denna skulle härefter endast idka handel med borgarna i denna stad.
I privilegiebrevets 7:de punkt föreskrevs att var och en, som sätter sig ned i städerna, skall göra borgared och ställa borgen för, att han efter frihetsårens utgång blir kvar i staden med borgerlig näring så många år, som lagen föreskriver. Härmed gavs bemötande på vasabornas viktigaste argument emot den nya stadens funderande.
I privilegiebrevets 10:de punkt tar K. m:t Kristinestads alla invånare i sitt hägn mot allt övervåld.
Borgmästaren Hans Stahlbom vände hem som segrare.
Så stora vinningar har sällan någon enskild person lyckats göra för sin hemort.
När Kristinestads borgare skulle göra sin nya rätt gällande, stötte de på motstånd. Var det av Tjöck bönder? Borgarna måste åter den 8 juli 1652 besvära sig hos riksrådet. I dess protokoll läses: ”Kristinestads utskickade begär kontimation (= fortsättning} på sin stads frihet. Fick till avsked att fordra det till nästkommande riksdag, I tem saken skulle hos landshövdingen ransakas”. Berättelsen om Kristinestads uppkomst och första utveckling visar, alt det är särskilt tre män, som gjort sig förtjänta att av eftervärlden ihågkommas för de tjänster de gjort staden, nämligen bonden Lars Månsson i Dagsmark, greve Per Brahe och borgmästare Hans Stahlbom.
Lars Månsson i Dagsmark
Om honom kunde väl fås en liten levnadsteckning, i fall någon skulle hopleta ur domböcker, skatteböcker och riksdagshandlingar eller samlingen av besvär från Lappfjärd till regeringen i Stockholm. Tills vidare kan endast följande, utöver det i denna uppsats redan omtalade berättas.
Han var son till bonden Måns Olsson i Dagsmark, vilken nämnes som bonde här 1607. Lars Månsson var född omkring 1605 och nämnes som bonde ännu 1658. Han idkade seglation tillsammans med kyrkoherden Anders Kempe i Lappfjärd. Detta förklarar, varav det kom sig, att Lars Månsson var ivrig för en stads anläggande i Lappfjärd. Om nämnda seglation talar bl. a. följande korta anteckning i Närpes dombok för 1641 den 15 december: ”Efter kyrkoherdens i Lappfjärd, herr Andreae, så ock Lars Mågnssons i Dagsmark äskan och begäran nämndes länsman Samuel Peersson i Finby och Anders Peersson i Böle att räkna emellan bemälte herr Anders Kempe och Lars om det dem emellan kan vara om skutan och eljest”.
Lars Månsson måtte ha haft lätt att tala och varit orädd att yttra sig inför vem det vara må, eftersom han var 1643 jämte en lappfjärdsbonde sänd till Stockholm, troligen till riksdagen i seglationsfrågan, och eftersom han utsågs att fara till greve Per Brahe att utverka en stads grundande i Lappfjärd. Detsamma talar följande notis om från tinget i Lappfjärd den 25 augusti 1656:
”Fältes Lars Månsson i Dagsmark sak 3 mark till 3 skiftes efter det 43 kap. Ting B, för det han hade uti soldaternas utredningstid kallat länsman Erik Jönsson i Lappfjärd till en bellhund, det nämndemän med Madz i Sijdby Anders Larsson i Lappfjärd så i fulla sanning intygade, ej heller Lars själv därtill med skäl neka kunde”.
Det anförda är för övrigt ett eko från ”ryssloppet” 1656, då en allmän och skyndsam rustning mot ett befarat ryskt infall i landet företogs i alla socknar och städer. Av likadana orsaker kom både far och son två år senare i delo med herrarna över socknen. Från tinget i Lappfjärd 1658 den 13 januari läses om dem följande:
Löjtnant Mårten Bäckman, generalmajor Simon Grundel Helmfelts utskickade, klagade på frälsebonden Lars Mångsson i Dagsmark, för det denne med hugg och slag motsatt sig att löjtnanten skulle få märka oxar till utlagor. 4 eller 5 kvinnfolkspersoner hade trätt emellan och hindrat överfallet. Sedan har Lars Månssons son Lars Larsson kommit med penningar till Lappfjärds by åt löjtnanten, Lars Larsson hade gått över bron till andra sidan ån och skällt löjtnanten till rövare och rappare. Löjtnanten hade då gått efter och skjutit med löst krut Lars Larsson under armen med en pistol, så att förladdningen något skadat honom. Lars sattes också i stocken några timmar för sina försmädliga ord, men hade själv brutit sig ut.
Sonen Lars Larsson, som 1658 framträder, var född omkring 1634, är bonde på sin faders sitt hemman i Dagsmark 1663 och är nämndeman 1684. Återstår bl. a. att utreda på vilket hemman i Dagsmark dessa märkliga bönder bott.
Källor:
J.R. Aspelin: Avskriftssamling i Statsarkivet.
Drottning Kristinas registratur, avskrifter därur i Statsarkivet. Närpes och Lappfjärd häradsrätts protokoll 1641—1658 i Statsarkivet.
Historiallinen arkisto VI: 271
Kristinestads historia 1915.
Svenska riksrådets protokoll 1652. Tryckt 1920.
Karl K. Tigerstedt: Brev från generalguvernörer och landshöfdingar i Finland 1869.
K.V. Å k e r b l o m.
Länkar:
Om du vill läsa mera om Lars Månsson Klemets släkt i Dagsmark, så klicka HÄR och gå sedan vidare till Generation 5.
Vill du se hur de olika Klemets hemmanen placerades i Dagsmark vid det senaste storskiftet 1900-1912, så klicka HÄR!