Syd-Österbotten 27.1.1938, i samband med 20-års festen av intagningen:
Kristinestads befrielse 1918, skildrad av signaturen ”Veteran”.
Under det ryska förtryckets sista tider i Finland var det strängt förbjudet att inneha vapen. Följden härav var att befolkningen i gemen inte hade några som helst insikter i vapnens bruk. Ej heller hade man någon begrepp om militär disciplin eller krigsföring. En liten del av bygdens befolkning hade visserligen tack vare de nybildade skyddskårerna fått de första grunderna i ”krigsvetenskap” men deras kunskap inskränkte sig till att skilja på höger och vänster, samt att försvarligt utföra några gevärsgrepp. En detalj som t.ex. lösen ansågs vara herrskapspåhitt. Då uppbrottsordern, var spänningen och ovissheten stor, men kämpa det ville man.
Man trodde allmänt att de vilseförda arbetarna och ryssarna i Kristinestad, som hade fått höra om Mannerheims dagorder och om avväpningarna på andra orter i Österbotten, skulle ge sig utan strid. Så skedde dock inte och man inledde underhandlingar, som räckte i flera dagar.
Under tiden hade det samlats flera hundra man på ungdomshemmet i Lappfjärd, för att avvakta händelsernas utveckling. Då underhandlingarna inte ledde till resultat, beslöt man att gå till angrepp. På kvällen den 30 januari tågade man i samlad trupp till Lålby, där hela truppen inkvarterades i småbarnsskolan.
Lappfjärdsstyrkan beväpning var mer än bristfällig. Hela vapenförrådet uppgick, om minnet inte sviker, till högst 10 gevär och ett hundratal patroner, samt några fickvapen. De senares huvudsakliga effekt bestod i att de åstadkom smällar.
Efter en orolig och sömnlös natt, grydde så morgonen den 31 januari. Vid dagningen anlände förstärkningar i form av ledare och mera manskap, samt en fora av vapen, vilka utdelades. Strax därpå bröt man upp och det bar av längs landsvägen mot Kristinestad. En kilometer från staden tog man av åt vänster in i skogen. En skytteked bildades och framryckningen blev försiktigare. Snart hörde skottlossning från Norrfjärden och så ovana var de flesta av oss, att huvudet för varje skott gjorde en instinktiv böjning framåt. Snart blev skottväxlingen dock så livlig, att huvudet inte hann följa med i takten och den lilla ovanan kurerades.
Vi visste att staden bland annat försvarades av ett batteri och vi antog att befälet över det fördes av ryska soldater. Vi framryckte nu med största försiktighet och hade faktiskt inte hunnit många hundra meter framåt, innan det första kanonskottet hördes. Efter några sekunder hördes krevaden vid nedslaget någonstans på Norrfjärden. Det gällde således inte oss och vi fortsatte tills skogen glesnade och planket kring järnvägsområdet blev skönjbart.
Det kom då order att varje man skulle ta betäckning och snart smällde de första skotten i närheten. Säkerligen hade en stor del av oss inte fått sikte på fienden men alla som hade fått ett nytt vapen i händerna ville naturligtvis provskjuta det. Skottväxlingen blev rätt intensiv och stundens allvar trängde på.
Undertecknad hade lagt sig i skydd bakom en tjock, gammal tall för att pusta ut och invänta fortsättningen. Strax därpå kom något som liknade en fullproppad hösäck rullande och lade sig vid min sida. Från knytets övre ända hördes ett väsande, vilket lät ungefär som ”tulee lämmin”, vartill jag svarade att ”tåm ä noo just framanföri”. Efter en stunds granskning kunde jag inte låta bli att fråga: ”Kvann ifrån je tu häim” varpå svarades ”perkele, missä tupakka”.
Allt vidare prat avbröts av ett vinande tatatata, från ett maskingevär, som åstadkom att vi båda kröp intimt samman bakom stammen. Troligtvis hade man observerat oss, emedan snön i närheten visade talrika vita ”kattsvansar”. Inte att undra på förresten, ty min grannes rätt så ”uppsvullna ekvator” torde ha utgjort en god måltavla.
Vår samvaro avbröts av en order om framryckning, som efterkoms av oss båda två. Efter ett par timmars skottväxling, var ryssarna mogna för kapitulation. Den livliga elden från Varvsbacken gjorde säkert sitt till.
Vid själva stormningen gjorde en ung man sin entré så häftigt att han plötsligt hamnade i en grop besatt av ryssar. Utan större malörer lyckades emellertid behjärtade kamrater bringa honom oskadd tillbaka. Rödryssarna avväpnades därpå en i sänder och det svåra uppdraget var lyckligt genomfört.
Då det hela efter avväpningen började bli ointressant, företog jag och en yngling från Lappfjärd en rond till sjukhuset, för att bland annat få reda på des stupades och de sårades antal. Efter att ha hjälpt till att lyfta några sårade in i sjukhuset, begav vi oss till torget. Här mötte oss straffet för att vi hade lämnat vår post. Vi blev kommenderade att vakta det erövrade vapenförrådet, som hade stuvats in i ett magasin på södra sidan av Salutorget. Där stod vi lidande törstens kval, medan alla övriga på motsatta sidan torget i vår åsyn undfägnades med en tår på tand. Bland andra syntes även min välfödda kamrat från stridens första skede belåtet torka sig om munnen med tröjärmen, varpå han gång poå gång ställde sig i kön. Ojämnt falla ödets lotter!
Följande artikel skrevs av signaturen ”En grånad veteran” och den infördes den 30 januari 1943 i tidningen Syd-Österbotten. Tidningen utkom dagen före 25-årsdagen efter intagningen av Kristinestad. Språket har ändrats lite, för att det skall bli mera lättläst för dagens läsare.
Första lappfjärdsplutonen under befäl av Paavo Talvela och Emil Ingves stormade batteriställningarna på Östra sidan.
Befrielsekriget hade den 28 januari påbörjats i Österbotten. Bland annat hade de ryska förläggningarna i Vasa, Seinäjoki med flera orter, avväpnats i hårda strider. I Kristinestad fanns en rätt stark förläggning och till denna hade anslutit sig en hel massa, ansvarslösa och vilseledda element. Där fanns både kvinnor och män, varför den totala mängden var rätt så betydande, i all synnerhet som de innehade, enligt dåtida begrepp, rikliga mängder av vapen och ammunition.
I Lappfjärd hade man denna dag endast 11 gamla gevär, bland annat 6 Graftongevär och ett ynkligt litet förråd av patroner. Samma sak torde ha varit fallet i grannkommunerna. Därför kunde någon överraskningstaktik inte komma på fråga och därför försökte man på förhandlandsvägen få ryssarna att ge sig. Före dessa förhandlingar alls kom till stånd, inträffade följande episod i Lappfjärd. Episoden kan inte förbigås, då det visade sig att det nog fanns män som var redo för strid, trots att de saknade vapen.
Det var middagstiden den 29 januari 1918. Då kom en kortfattad telefonorder, kom genast till folkhögskolan och beväpnad. Med velocipeden tog det inte många minuter. Vid ankomsten till folkhögskolan fick vi reda på att en rysk kavalleritrupp på 10 man hade begett sig iväg från Kristinestad mot Lappfjärd. Från Lålby inrapporterades att truppen passerade byn och nu fanns det inte mycket tid för långa förklaringar. Förrådet av patroner fördelades snabbt med 10 stycken åt varje man. Sedan marsch, marsch för att söka lämplig betäckning.
Vid den gamla Birgitta begravningsplatsens stengärde, ett par hundra meter väster om folkhögskolan, placerades en grupp med 9 man under befäl av poliskonstapel K. J. Nyqvist. Männen i denna grupp var bland annat Gustav Ådjers, Johan Björmans, Adrian Hellman, F. V. Ingves, Erland Klockars och Axel Hemgård. Jägaren Paavo Talvela åtföljd av Axel Klockars fattade post på Nya brons norra sidas stenbarriär. Ordern var att inte skjuta förrän ryssarna hunnit till Håxellska vägskälet. Från vägskälet var avståndet till båda platserna 150 meter, alltså ett lämpligt skotthåll.
Männen såg hur den ryska truppen i sakta skritt närmade sig på Sandanslätten. I tankarna inställde man sig på hur många ryssar man skulle lyckas fälla. Tyvärr blev det inget av detta. När ryssarna närmade sig Nymans gård verkade det som att de anat våran list, eftersom de då utan vidare svängde och i fullt trav red tillbaka.
Att kasta ströskott efter dem hade i detta fall varit lönlöst, då avståndet var hela 500 meter. Det mest förargliga var att det inte blev något slagfält av i Lappfjärd, trots att vi hade så att säga kriget i dörren. Annars var befolkningen mycket krigiskt inställd under dessa dagar. Bland annat hade 6-7 man anslutit sig till krigsskolan i Vörå och 4 man var ute för att skaffa fram vapen och annat behövligt.
Det gällde att smida medan järnet var varmt. Ungdomshemmet ordnades i brådskande ordning för inkvartering och vaktmanskapsfrågan ordnades. Behövliga och pålitliga personer inkallades, så att den 30 januari utgjorde förläggningsstyrkan till 100-150 man. Nu hade också ett tiotal man från Bötom och Storå infunnit sig till ungdomslokalen.
Sedan förhandlingarna med ryssarna i Kristinestad strandat, blev det klart för envar att nu skulle det snart smälla. På kvällen den 30 januari blev en förpostavdelning utgörande i stort sett samma personer som redan namngivits, utsänd till småskolan i Lålby vägskäl, numera Söderlunds gård. Här anordnade dessa en sträng vakthållning. Strängt taget var denna grupp de enda som innehade vapen.
På morgonen den 31 januari, vid 5-tiden anlände till Lålby hela styrkan som hade varit förlagd på ungdomshemmet. Men ännu saknades det vapen men det ryktades att vapen nog var på väg. Vid 7-tiden anlände en hästfora med ett tjugotal gevär, ett maskingevär och några patronlådor.
Nu inträffade något som sällan händer i krig, för nu utdelades vapen till manskap, som kanske aldrig förr hade hållit i ett gevär men med order att inom en timme delta i eldstrid. Före marschen mot Kristinestad anträddes, indelades manskapet i tre avdelningar eller plutoner. Till första plutonen hörde alla de cirka 30 man, som innehade eller hade fått ett gevär. Andra plutonen bestod av sådana som hade något fickvapen och den tredje plutonen var helt vapenlös.
Dessa grupper avtågade från Lålby kl. 7,30 för att delta i striderna om Kristinestad. Första plutonen som leddes av jägarlöjtnant Talvela och Emil Ingves, öppnade och avgjorde den häftiga striden vid batterierna på Östra sidan till de våras fördel. I striden sårades bland annat F. V. Ingves och Artur Rosback från Lappfjärd rätt så allvarligt.
(Om du vill läsa hela den långa historiken om skyddskårens verksamhet och inbördeskriget 1918, så klicka HÄR)