Artikel i tidskriften ”Turisttidskrift” som utkom i Helsingfors i december 1912:
Då frestaren förde Jesus på det höga berget och visade honom all världens härlighet, förde han honom säkerligen till Bötoms Pyhävuori. Jag för min del hade nog blivit bergtagen av denna utsikt, så att jag hade knäfallit och offrat mig själv och min kallelse i livet, med andra ord — glömt dem.
Jag hade trampat av alla krafter i medvind och utför backe från Kitriiki trakten i Karijoki för att i tid komma till Pyhävuori före solens nedgång. Här nere hade den redan för länge sedan gått i moln, såsom den regelbundet gjort i par veckors tid, men då jag äntligen kom upp på krönet, visade den sig åter i all sin skönhet. Och mitt dåliga humör, som kommit över mig under den besvärliga färden på obanade vägar, var som bortblåst. En oändligt vidsträckt utsikt utbredde sig över Neder-Botten, med en, låt oss säga minst tre mils radie. I väster såg man ett ändlöst skimmer av havsgrönt, som vid himlaranden tycktes höja sig uppåt, och emellan denna utsikt och berget låg den välodlade Lappfjärdstrakten med sina ståtliga kyrkor. I norr och ställvis även i söder vidtog alldeles nära intill berget en verklig urskog, enformig för vandraren såsom vägen från Björneborg norrut, men helig att skåda och orubbad. Och där i öster måste den 6 kilometer breda Karijoki slätten finnas med sina inbjudande, höga, rödmålade hus, vilkas fönsterbågar lysa vita; och ettvart av dem står förenad med landsvägen genom en välunderhållen körväg. Betrakta dessa bondadelns stolta slott, denna furstliga ras!
Hjärtat sväller och bröstet vidgas av fröjd och skönhet.
Bötom berget är 130 m. högt mitt på en vidsträckt slätt. Redan långt borta i söder, då jag klättrade upp längs benen på „rysstornen” för att nå en utsikt, hade jag sett bergets konturer avteckna sig mot himlaranden. Och man kan förstå min förtjusning, då jag äntligen nådde bergets topp och försökte upptäcka de traditionella 7 kyrktornen, som borde synas även från detta berg. Det började redan alltför mycket skymma, men möjligt är att man, såsom det påstås, kan se Sideby, Lappfjärds, Kristinestads, Kaskö, Närpes’, Karijoki och Isojoki kyrkor.
Bötom berget, som kan ses långt ut från havet, är ett gott sjömärke. Fordom sträckte sig havet ända till dess fot, som då var hamnplats. Sägnen berättar, att man i berget funnit ett skeppsankare av järn eller silver, och det berättas, att en fransman ännu nyligen hade inseglat till Kristinestad och bett om lots till Bötoms hamn, som fanns upptagen på hans kartor och bland hans sjömärken. Såsom ett minnesmärke från forntiden betraktas även almdungen, i vars närhet växa många andra ädla trädslag och som därför kallas Paradiset.
Det skymde. Solen gick ner i nordväst, sjönk i havet, eller kanske bland moln. En svalkande, violett färgton utbredde sig över nejden. Pyhävuori, underskön då solen går ner i högsommartid, huru mycket mera bedårande bör du ej vara i augusti månsken, till hälften insvept i dimma, högt över slätten, eller i den tysta vinternatten, allena och hög som Gud.
Förrän jag kom till Pyhävuori, hade jag en längre tid vistats på det „svenska kustområdet” och jämfört dess befolkning med de för mig från en tidigare period bekanta finnarna. Kraftig, präktig, tilldragande ras, båda två. Den svenska inverkade på mig med nyhetens behag. Och här på Pyhävuori vill jag frammana några typer och förhållanden, som för närvarande leva och existera inom detta höga bergs synvinkel. Här ser du den 71 åriga Robert från Starrängen i sin spänstighet och ungdomlighet! Huru intelligent, vacker och ståtlig är ej denna storväxta, rödbrusiga, blåögda german — så stolt och klok och intelligent! Han förstår sig på och är intresserad av frågor, rörande kommunen och hela landet, storindrustrin, vetenskapen, t. o. m. arkeologin. Och hans hustru, som sade om sig själv i förhållande till mannen: „Ja’ ä’ tio år gamlar som ha'” — också en ärevördig typ! Då mannen för 40 år sedan, som den första från sin ort och en av de första i hela landet, for över till Amerika, där han på förmånliga villkor hade kunnat bliva jordägare, frågade han sin hustru, om hon ville följa med honom dit och fick till svar: „hellre äter jag ett mål i eget land än tre i Amerika”, och överflyttningen stannade i skrinet. Nu förestår dottern utan tjänares tillhjälp värdinneskapet på gården, styrande och ställande om sina 6 barn, av vilka den yngsta är 10 veckor gammal, sina 6 kor och arbetsfolkets mat under skördetiden. Var skall man taga tjänstefolket ifrån? Robert stannade nog kvar hemma, men oron bor i sydösterbottningens blod, som drar honom långt bortom oceanen. Från Roberts by vistas där 14 personer, och av de hemmavarande äro endast ett fåtal sådana, vilka ej varit i Amerika. Och jag fattar denna oro, beundrar den i tysthet och kan ej agitera emot den. Och ändock förvånar det mig, att de resa. Huru trevliga äro ej deras hem! Vilken färgglädje och vilken färgkärlek hos dessa germaner, jämfört med finnarnas livlösa om också sega gråa färgton! Allt är målat, soffor, sängar, stolar, skåp, gardiner — blommor, ornament, namn. National-dräkterna lysa blåa, röda, gröna, gula. Huru måste man ej längta efter allt detta där bortom havet, huru förgås man ej i sorg och saknad? Fosterland — i alla fall, huru underbart! Och dessa rörliga, glödande, rastlösa individers blod och själ härstammar trots allt från vårt fosterland!
Pyhävuori står och grubblar, alltid lika orörlig och orubblig. Generationerna växla och minnena förblekna. Nere i dalen ringa Lappfjärds nya kyrkklockor ut över den vida slätten. Bötom berget såg dess föregångare, den, som stod där, då Robert från Starrängen ännu var en gosse, och som hade skådat fasorna under fyra förödande krig. Och för en stund kommer man att tänka på forna släkters bergfasta tro, på de 10540 avlidnas skuggor, som på kyrkogården kring gamla kyrkan vänta på drömmarnas och sagornas uppståndelse. „Du gamla kyrka, vilka minnen uppväcker du ej i våra hjärtan! Du är som en gammal vis mor, grånad, stapplande, lv-tände mot graven. Dina minnen tala om livets växlingar, om alltings förgänglighet och förstörelse, liksom du nu störtar in mellan dina gravar”, lydde orden i avskedspredikan, då den gamla kyrkan övergavs år 1851. Och plötsligt är, som om alla de från Bötom berget synliga 7 kyrkorna samtidigt började ringa med sina klockor klart och säkert, utlovande visshet åt dem, som höra deras klang och jagande alla de nya idéernas målsmän likt bergstroll in i Bötom berget, dit klockornas klang ej når.
En spörjande blick riktas förbi Lappfjärd till havsstranden, vid vars minnen bergets åldriga tomte stannar och berättar om stapelstädernas uppkomst, om det gamla Kristinestad och lilla Kaskö med sina gräsbevuxna betesgator, sina hamnar, där skeppen från Rotterdam lågo, sina stora blomstrande gårdsplatser och gatorna med sina kulturnamn. Och vindarna berätta för mig om Adolf Fredriks färder, om vikingar, om huru havet dragit sig tillbaka, om landets gradvisa bebyggande, om jättegrytornas befolkning. Och åter överväldigas jag av en mäktig känsla, som bevisar mig, att de minnen jag här skådat och känt, äga sitt berättigande, bära ärlighetens och stilfullhetens prägel, tala med ett ord sagt om kultur.
A. M. Tallgren
Vill du läsa flera intressanta berättelser, så klicka HÄR, sedan är det bara att klicka på önskad knapp.