Denna artikel om Tjöck skyddskår under intagningen av Kristinestad, publicerades i tidskriften ”Vårt värn” i oktober 1942. Om du vill läsa hela historien om skyddskårerna, intagningarna i Sydösterbotten, frihetskriget 1918 och mycket till, skall du klicka HÄR!
Voimaförbundet vårdade på sin tid aktivisternas planer mot förryskningen. John Grafton-företaget gav övertygande bevis på en kampvilja, som icke tvekade att trotsa ett till synes övermäktigt öde. Bland dem som i Tjöck tillhörde aktivistkretsarna och hade ett finger med i vapenimporten må nämnas numera framlidna handlaren M. Mangs och läraren E. A. Hummelgård. Ehuru dessa båda voro rätt komprometterande i den tidens hemliga ”affärer” undgingo de alla efterräkningar vid de undersökningar som myndigheterna senare inledde mot voimamännen.
Kampen mot förryskningen var hård.
Den ryska makten syntes sitta fastare i sadeln än någonsin förr och våldet hade fritt spelrum, när de ryska satraperna ansträngde sig att bryta ned formerna för vårt rätts- och samhällsliv. Förtvivlan och hopplöshet voro nära att vinna insteg i sinnena, då skotten i Sarajevo knallade, och händelserna på den stora världsscenen började följa slag i slag.
Efter den ryska katastrofen på östfronten, den inre villervallan, som slutade med tsarens tronavsägelse och den allt tydligare framträdande samhällsupplösningen, fann man snart hos oss att nu hade stunden kommit, då bojorna med Ryssland måste brytas.
Självständighetsrörelsen fick vind i seglen.
Det gällde att förbereda den kommande uppgörelsen, så att man var redo att slå till när det rätta ögonblicket inföll. Den ryska revolutionen hade upplöst alla disciplinens band hos de ca 80 000 man ryska trupper, som besatte vårt land. Och vissa delar av vårt folk hade också gripits av revolutionsyran. Inte endast vårt lands politiska tillvaro utan också vårt lagbundna samhällsskick hotades av undergång.
Tanken på en sammanslutning som värn och skydd för samhällets medlemmar mot eventuella övergrepp uppkom på grund av förhållandenas tvång och vann snart livligt understöd i våra bygder. På en kommunalstämma i Tjöck den 15 juni 1917 uttalades att ”kommunalstämman enligt gällande lag är berättigad att vidtaga de åtgärder, som kunna befrämja ordning och säkerhet”. Stämman beslöt i sådant syfte att en frivillig brandkår skulle bildas i kommunen. Den skulle samtidigt tjäna som skyddskår mot anarkistiska våldsdåd under eventuella oroligheter. En kommitté bestående av 9 personer, vilka erhållit militär utbildning i den upplösta finländska militären, tillsattes att leda verksamheten. Styrelsen fick i uppdrag att anordna övningar och draga försorg om vakttjänsten.
Högsta ledningen anförtroddes bonden Henrik Vestergård eller Gussén. Varje man mellan 16 – 40 år skulle tillhöra kåren.
Tjöck skyddskår
har sålunda som en av de första i distriktet varit i verksamhet ett kvarts sekel.
Under den bråda sommartiden hölls inga övningar. Men på hösten 1917 började man med övningar på ungdomshemmet. Dessa hölls helt öppet, ty den lilla ryska trupp, som var inkvarterad i byn och hade till uppgift att bevaka järnvägsbron, behövde man inte ta hänsyn till, säger K. V. Hintz i sin teckning av Tjöck skyddskårs historia. Övningar hölls rätt flitigt, men vapen fanns inte. Då började det viskas att vapen vore att vänta från Tyskland, att jägare skulle komma och leda övningar och så vidare.
Rykten brukar åstadkomma mera ont än gott men dessa rykten satte åtminstone förtröstan i sinnen.
Novemberhändelserna,
milisvåldet och kalabaliken i Toby under julhögtiden 1917 stegrande spänningen och oron. Något var i görningen, något måste förr eller senare inträffa. Men när och hur? Behovet av vapen gjorde sig alltmer gällande. Tre á fyra graftongevär, ett par revolvrar, några hagelgevär och en och annan lodbössa utgjorde ännu jultiden kårens hela arsenal. Men att avgörandets stund närmade sig med varje dag, därom var man vid årsskiftet fullt medveten.
Ett nytt år gick in. Förnimmelsen av det okända men tillika oundvikliga, som syntes förestå, skapade en dov beklämning på många håll. Årets första månad hastade mot sitt slut, samtidigt inträffade en händelse, som skapade en känsla av besvikelse hos skyddskåristerna. Det vid järnvägsbron förlagda ryska vaktmanskapet, som räknade ett par tiotal man och var rikligt försett med vapen och ammunition försvann en vacker dag med all sin utrustning. Man hade räknat med att kunna avväpna truppen i ett lämpligt ögonblick och på detta sätt komma åt de första vapnen.
Den 28 januari 1918
led redan mot sitt slut utan att någonting särskilt hände. Först på kvällen, då ett ilbud från kårchefen anlände till stabsmedlemmarna med order att ögonblickligen infinna sig hos honom, förstod dessa att något ovanligt var på färde. Från Kristinestad hade nämligen anlänt en stafett med general Mannerheims telegram om dagens evärdeligt minnesrika händelser. Glädje över den vunna framgången i Vasa märktes hos envar, men glädjen var parad med allvar. Handlingens tid hade brutit in.
Sedan telegraf- och telefonledningarna med Vasa blivit avbrutna, blev ryssarna och deras ”kamrater” i Kristinestad ytterst oroliga och nervösa och hotade såväl stadens skyddskår som den övriga befolkningen. Under dagens första timmar den 29 januari anlände en stafett till Tjöck och innan dagen grytt var skyddskåren mobiliserad. Patruller utsattes på alla vägar och förbindelse togs med de närbelägna socknarnas skyddskårer. Något anfall mot Kristinestad var emellertid otänkbart. Ryssarna sände ut ryttarpatruller, som sköt på skyddskårens spanare, som inte ens var beväpnade.
Följande dag den 30 började mera manskap samlas. Skyddskårsavdelningar från Närpes och Lappfjärd anlände till förstärkning. Kretschefen A. Slotte från Kristinestad anlände på förmiddagen. Staben förlades hos handlande M. Mangs, dit även jägaren Strömsten eller Talvela senare på dagen anlände. Underhandlingar mellan staben i Kristinestad och ryssarna och de upproriska hade inletts men blev resultatlösa. Ryssarna hade kanske låtit förmå sig till avväpning men de upproriska elementen intalade dem, att skyddskårerna på grund av ringa manskapsstyrka och dålig beväpning var ofarliga motståndare. Alla övertalningsförsök strandade för den skull. Situationen blev hotande, ty dröjsmålet med anfallet mot staden stärkte upprorsmännen i deras uppfattning om kårarnas svaghet och de började uppträda med stora krav och hotade staden med bombardemang om deras anspråk inte uppfylldes.
Timmarna gick utan att några effektiva anfallsåtgärder kunde inledas. Tack vare järnvägstelegrafen lyckades staben komma i
förbindelse med general Mannerheim,
som då för tillfället befann sig i Seinäjoki och anhöll om undsättning. Generalen som då samtidigt förberedde expeditionen till Uleåborg, lät underrätta att en del manskap med vapen och ammunition erhållit order att skyndsamt med nästa tåg hasta till Kristinestads hjälp. Tåget borde anlända till Tjöck samma dag på kvällen. Emellertid drabbades undsättningståget av något missöde, så att det inte anlände på det väntade klockslaget. Under tiden blev ryssarna i Kaskö avväpnade, så att ytterligare manskap anlände vid 2-tiden på natten mot den 31 januari från Närpes. En stor mängd gevär hade där överkommits men inte tillräckligt för allt det manskap som uppbådats. Gevären fördelades så gott sig göra lät och Tjöck skyddskår erhöll på sin lott 18 stycken eller tredjedelen av behovet. Samtidigt ingick underrättelser att den väntade hjälpen från Seinäjoki kunde väntas om någon timme. Meddelandet spreds genast, tröttheten försvann och ersattes med förtröstan och segervisshet.
Ultimatum
avsändes till ryssarna i staden att låta avväpna sig eller ock svara för följderna. Svaret blev som förut avböjande. I daggryningen ångade hjälptåget in på Tjöck station, medförande manskap, krigsskolelever från Vörå och vapen jämte ambulans. Truppen stod under jägarkapten Heiskanens kommando och befälet över allt manskap i Tjöck övertogs nu av Heiskanen.
Huvudanfallet mot staden
skulle ske från Tjöckhållet men samtidigt ämnade Strömsten med Lappfjärds och Sideby kårerna, tränga fram mot batteriet på stadens östra sida och bemäktiga sig detta. Vid 8-tiden på morgonen bröt trupperna upp. Tjöck skyddskår under sin kårchefs ledning erhöll på sin lott avsnittet vid Kvarnbacken för att på det hållet tränga fram och samtidigt förhindra en eventuell flykt längs lappfjärdsvägen. Huvudstöten skulle ske mot stadens norra del, varför den del av manskapet, som hade till uppgift att tränga fram dit genom Lerviken och skogen vid Norrfjärdens norra strand skulle söka sig fram till ängarna norr om staden, där anfallsked skulle formeras.
Striden.
När skyddskåristerna nått den så kallade Stampon, fingo fiendens utkiksposter i Rådhustornet sikte på de annalkande och öppnade genast eld. Då skyddskåristerna märkte att de var upptäckta, formerades omedelbart skytteked på ängarna på båda sidorna om den så kallades Tegelbruksvägen och anfallet gick fram över den öppna Norrfjärden. Tjöck skyddskår bildade ked söder om järnvägslinjen nedanför Slaktarbacken och tog sig fram genom skogen till Lappfjärdsvägen ovanom Kvarnbacken. Landsvägen överskreds emellertid, så att kåren råkade komma snett emot det ryska artilleriets ställningar. De ryska batterierna upprätthöll under tiden en livlig eld mot de norrifrån kommande angriparna. Som vanlig var kanonerna riktade för högt, varför högra flygeln utan förluster hastigt och lätt lyckades besätta norra delen av staden. Detta trots den öppna Norrfjärden, där en Pjelaxbo stupade och motståndet från den ryska kavalleritrupp, som från sin förläggning i före detta Carlströmska gården underhöll en intensiv eld. Inseende att allt motstånd var hopplöst, besteg ryssarna sina hästar och red i sporrsträck över torget och södra fjärden till kamraterna vid batteriet. En ”Vörågosse” som skötte sin kulspruta, märkte ryssarnas förehavanden och beslöt att påskynda deras färd genom att ”strö” över dem några band kulor. När ryssarna nådde batteriet, band de hästarna vid träden och sökte skydd i skyttegravarna. Ungefär samtidigt kom Tjöck-kåren dit och varseblev hästarna men inga ryssar. Elden riktades dit, där man antog att ryssarna gömt sig. Nu anlände även Strömsten med sina trupper och en fruktansvärd eldkoncentration riktades mot batteriet och skyttegravarna.
Inne i staden skedde rensningen snabbt. Stadens skyddskår, som tvingats till overksamhet, emedan den saknade vapen, fick nu tillfälle att hjälpa till vid befrielsen. På östra sidan rasade striden fortfarande lika intensivt. ”Vörågossen” fick order att ställa upp sin kulspruta på Varvsbacken mittemot skyttegravarna och fortsatte eldgivningen, så att ryssarna nu kom mellan tvenne eldar. Ryssarna mjuknade snart och hissade en vit duk till tecken, att de ämnade ge sig men denna blev strax nedtagen av deras inhemska bundsförvanter, vilka ämnade göra motstånd till det yttersta. Två gånger hissades den vita flaggan men blev varje gång nedriven. Under den intensiva eldgivningen uppstod förvirring bland de anfallande och två skyddskårister från Tjöck stupade för skott från egen sida. Det felet gjordes vid förberedelserna, att intet gemensamt kännetecken eller lösen inpräntades i det ovana manskapet, innan stormningen vidtog.
Snart blev dock elden outhärdlig för fienden och den vita flaggan hissades för tredje gången och nu fick den vara i fred. Elden upphörde och tvenne skyddskårister från Tjöck Väinö Ahlroos och Karl Johan Guss, som sedermera stupade i kriget, var de första som rusade ner i löpgravarna, där ryssarna kastade ifrån sig sina vapen, gjorde korstecknet och sträckte upp armarna, troende att deras sista stund var kommen. Då denna emellertid ej kom så snabbt som de förmodat och inga tecken heller tydde på att den förestod, återvände besinningen och de mer sansade ryssarna började nu överhopa segrarna med gevär, värjor, revolvrar och allt vad de kunde ge. Efter några minuter kom det övriga manskapet jämte ledarna, som tog hand om bytet och fångarna. Platsen omkring batteriet och gravarna erbjöd en föga angenäm syn. Stupade ryssar och hästar låg om varandra och överallt var snön purpurfärgad. Dock, Kristinestad var fritt! Tjöck samhälle, som står i så nära förbindelse med staden att man kan säga om de två att de är ett, hade bragt ett stort offer för dess befrielse. Bygden som hittills levt i fred och lugn trots världsstormarnas gny, hade nu med ens fått pröva
krigets verklighet
i all dess blodiga och dystra gestalt. Intet under om bestörtning grep sinnena. Dock inte ljud av veklig klagan förspordes. Genom tårarna kunde blicken följa vägen, som skulle, som måste vandras. Friheten, landets självständighet måste köpas med liv, med blod. Att ingen återvändo gavs stod klart för var och en. Man sökte därför hjälp hos Honom, som förmår hjälpa.
Man bad om kraft och bistånd och brinnande böner uppsändes till Konungen över folkens och människors öden, Lugn och besinning återvände inom kort. Befolkningen fick kraft att påta sig de offer, som ännu krävdes. Man var fast besluten att med Guds hjälp vandra vägen fram, huru blodig och krävande den än kom att bli.
Efter Kristinestads intagning formerades genast
flygande kårer,
som skulle fortsätta det påbörjade frihetsverket. Frivilligt manskap från närliggande orter anslöt sig i mängd. Hur skulle det bli med några frivilliga från Tjöck? Skulle möjligen den första stora luckan i skyddskårens led avskräcka från vidare uppoffringar? Nej!
Inom en vecka avreste tolv ynglingar till Seinäjoki och inträdde vid ryttmästare Ahrenbergs dragoner. Följande vecka avreste 12 frivilliga unga med Vasa som mål, där de inskrevs i det av rikssvenska officerare uppställda grenadjärregementet. Alla dessa frivilliga vara med om många blodiga strider och därför var manfallet bland dem mycket stort. Ryttmästare Ahrenbergs dragoner ombildades snart till Nylands dragonregemente, varvid tjöckdragonerna överfördes till regementets II skvadron, som kallades ”dödsskvadron” på grund av dess stora manspillan.
Den 10 mars 1918 kom det första dödsbudet från fronten, Axel Henriksson Äppel och hans chef af Forselles, som ridit ut på en rekognosering i Kuhmois, hittades genomborrade av fiendens kulor. En vecka senare kom meddelandet att James Harry Blackie och Emil Ådjers den 18 och 19 mars vid förpoststriderna i Pitkäjärvi funnit döden. Den 5 april stupade Axel Evert Klockars vid Tammerfors. Tre dagar senare gjorde döden sin sista stora skörd. Vid de heta striderna i Lempäälä hotade fienden med en kringgående rörelse i Vesilahti. ”Dödsskvadronen” fick order att i första hand avvärja detta hot. När ryttarna i nattens mörker nådde stället, mottogs de av en mördande eld. Fiendens anfall avvärjdes, men manfallet blev stort, bland annat stupade två dragoner från Tjöck, nämligen Josef Henrik Grankvist och Karl Johan Guss.
Förlustsiffran bland de frivilliga till fjärdedelen av hela antalet, detta såväl bland dragonerna som grenadjärerna. Underligt nog sårades endast en av de frivilliga. Trots att skadan var allvarsam, uppstod ingen egentlig invaliditet.
Genom uppbådet utkallades i kriget ytterligare omkring 30 man. Ingen av dessa stupade och endast 3 av dem blev sårade. Medan de unga tjänstgjorde vid fronten, gjorde
de äldre männen
vakttjänst i Kristinestad. De företog också transporter av manskap och utrustning till Sastmola- och Kankaanpääfronterna, de samlade in livsmedel, klädespersedlar och andra förnödenheter för arméns behov. Allt detta försiggick med lätthet tack vare den stora offervillighet som rådde. Alla var eniga och villiga att ta på sig bördor för att uppnå de mål som uppställts. En skyddskårskamrat till de första stupade vid den första hjältebegravningen i kyrkan yttrade följande ord: ”Ett fritt självständigt Finland, kring vilket Österbottens frihetsmän i främsta ledet skola hålla vakt, att inga fiender och nidingar mera må sarga vårt arma plågade fosterland, må vara vår framtids lösen och vår gramtids mål. Då har våra kamraters kallnade stoft, Tjöck skyddskårs första stora offer, ej förgävas lagts på fosterlandets altare. Då skall minnet av våra fallna kamraters gärning under tider som kommer alltid lysa och hägna det fria Finlands väg. Frid över våra fallna kamraters minne!”
Sådan är i stora drag historien om Tjöck skyddskår och dess insats i befrielsekriget 1918. Ett litet samhälle hade bragt sin skärv, sitt offer på fosterlandets altare. Då de första förberedelserna till frihetsverket vidtog anande ingen att
vägen till friheten
skulle bli så blodig och så tung, som den i verkligheten blev. Men målet för årtiondens dröm nåddes, frihet och självständighet vanns. Framtiden hägrade klar och ljus, ljuva drömmar om framtida lycka drömdes. Fritt och självständigt, utvecklandet sig i hägnet av sina söners och döttrars omvårdnad, tänkte väl mången sig Finland. Utan att behöva befara inblandning i våra angelägenheter, utan att behöva rädas för förtryck och våld, skulle arbetet för landets välstånd och förkovran ske med dubbelt större iver än förut, nu då målet för vår strävan och våra innerligaste önskningar omsider hade nåtts-
Men tjugo år senare stod arvfienden åter redo att förinta vårt land. Frihetskampen togs upp på nytt och den fortgår den dag i dag är. Med offer och blod måste vår frihet köpas. Nu är kampen lång och hård och förlusterna stora. Men vi håller ut och betalar frihetens pris ända till den yttersta skärven. Finland skall och måste leva och fredens välsignelser skall en dag hägna kämparnas livsverk.
Något om Tjöck.
I samma tidning, alltså i skyddskårens tidning ”Vårt Värn” i oktober 1942, ingår också en tillbakablick på Tjöcks historia:
När och hur namnet Tjöck uppkommit, vet man inte med bestämdhet, men år 1303 omnämns orten i ett brev från konung Birger till hans bror Valdemar, som var hertig av Finland. Av vad som framgår, var bygden då redan bebodd.
Under århundradenas lopp har Tjöck hört än till den ena, än till den andra av grannförsamlingarna. År 1594 avskildes Tjöck, Lappfjärd och Sideby från Närpes pastorat och bildade en egen kapellförsamling. Då Kristinestad grundades 1649 och behövde jord, så donerades byn Tjöck till staden år 1651. Tjöck hade då 22 bönder. Donationen återkallades den 12 oktober 1685 då Karl XI var kung.
Efter denna reduktion återförenades Tjöck med Lappfjärds moderkyrka. Då Kristinestad blev ett eget pastorat den 27 november 1897, kom Tjöck att höra dit under namn av Kristinestads landsförsamling. Församlingens namn är nu Kristinestad-Tjöck församling.
Tjöck bildar nu tillsammans med Lappfjärd och Sideby ett tingslag och länsmansdistrikt. Detta är nu några ord om tjöckbygdens tidigare öden. Sedan 1917 är Tjöck en självständig kommun.
Kommunen Tjöck gränsar i söder till Lappfjärd, Kristinestad i väster, Närpes i norr och Bötom i öster. Till arealen är den 90,7 km2 stor, eller en de minsta svenska kommunerna i Vasa län, endast Maxmo och Bergö socknar är mindre. I praktiken utgörs vår kommun av en ådal, då Tjöck å flyter genom kommunen i nästan hela dess längd och kommunens bredd är c:a 10 km.
I stort sett är bygden ett slättland, som genomkorsas av tre dominerande höjdsträckningar. Dessa har sedan urminnes tider varit bebodda, Där höjderna korsar ån, har forsar uppstått, som varit naturliga fiskeplatser, nära intill de för bosättning lämpliga höjderna.
På så sätt har de första av kommunens 4 byar uppkommit, dessa är från väster räknat: Tjöck yttre och övre by, sedan Påskmark och den yngsta byn Liden som har uppstått efter storskiftsregleringen, som slutade 1917. Liden är alltså den östligaste byn. Där fanns på den tiden ett naturligt ängsområde på ett par hundra hektar. Sedan de tätt bebodda tjöckbyarna delats vid storskiftesregleringen, har bygden ändrat utseende i hög grad. Nu är bebyggelsen spridd över hela området. Det gäller dock inte byn Påskmark, som hade storskiftsreglering tidigare och därifrån några utflyttningen inte gjordes.
Jordmånen är ganska bördig och lämplig för jordbruk och detta förklarar varför bygden helt är en jordbruksbygd. Industrier saknas, frånsett tre vattenkvarnar och ett mejeri, men dessa kan ju anses tillhöra jordbruket.
Sedan flera år tillbaka råder här ett livligt intresse för täckdikning och enligt dräneringsföreningens statistik är 26 % av odlingsarealen täckdikad, varför kommunen på detta område står främst i landet.
Enligt de beräkningar som gjorts beträffande den för jordbrukets självförsörjning erforderliga minimiarealen, så har jordstyckningen i stort redan skridit så långt, varför en ytterligare styckning inte är att förorda.
Befolkningen är synnerligen sparsam, varför en viss välmåga råder.
Kommunikationerna är utmärkta. Järnvägsstation finns i kommunens centrum, där också riksvägarna Björneborg-Vasa och Kristinestad-Seinäjoki korsar varandra. Kristinestad ligger också nära till, så man borde därför med tillförsikt se framtiden an.
Skolor finns i varje by. Det är två högre folkskolor, varav den ena är dubbelskola, tre småskolor och en skola med förkortad lärokurs. De fåtaliga finska barnen får i någon av grannkommunernas, för deras antal är för litet för en egen skola.
Föreningslivet är synnerligen livligt. På orten finns sålunda en ungdomsförening, en nykterhetsförening, tre lantmannagillen, fyra martaföreningar, tre tjurföreningar, lantbruksklubb och skyddskår och en Lotta Svärd förening.
Skyddskårsverksamheten har varit synnerligen livlig och kåren har med heder kunnat tävla med distriktets övriga kårer. Så har kåren bland annat i stridsskjutning för gevärsgrupp i flera år varit bäst. Medlemsantalet var före kriget 115 man, vilket är en rätt hög procent, då den mantalsskrivna befolkningen inte överstiger 1 200 personer.
Tjöck och lappfjärdsbygden är riksbekant för sina nationaldräkter, som ännu för halvtannat tiotal år sedan, åtminstone i Tjöck var kvinnornas enda klädedräkt i såväl helg som söcken. Det finns väl ingen annan trakt som kan uppvisa en sådan mångfald av dräktvariationer för olika tillfällen, då till och med sorgen vid en närmare eller fjärmare anförvants frånfälle skiljes åt genom olika dräkter. Bu ser man sällan tjöckdräkten i dagligt bruk, så att den numera verkar ”nymodig” eller ovanlig, då en inföding någon gång skrudar sig i den.
Ävenså har många gamla seder och bruk fortlevat ända till senaste tid men börjar försvinna så småningom. Kanske det beror på att det yngre släktet är mindre konservativt än det äldre. Kanske beror det även på att en ny tid bryter in.
På ärans fält har tjöckbygden även gett sin tribut för hem och fosterland. Då det skreds till handling 1918 och vapnen för första gången talade i Kristinestad, blev 2 tjöckbor kvar på valplatsen. De stupades antal ökades till 8, innan kriget var slut. I vinterkriget föll 5 duktiga krigare. I det nu pågående kriget har vi tillsvidare bäddat ner 9 av våra gossar i hjältegraven. Under de tre krigen har Tjöck sålunda offrat 22 av sina bästa söner för fosterlandets räddning och frihet.