Carl Gustaf Estlander (1834-1910) som var född och uppvuxen på prostgården i Lappfjärd, bodde sitt vuxna liv i Helsingfors. Däremellan gick han flera år i skola i Vasa. På äldre dar, närmare bestämt efter 1902 började han skriva ned ett memoarverk, alltså sina minnen under rubriken ”Från flydda tider”. Hans berättelser omspänner hans första 25 år och slutar därmed 1859. Meningen var att han skulle utge en ordentlig bok men hälsan satte stopp för detta. Efter att Carl Gustaf dog den 28 augusti 1910, för övrigt på hans guldbröllopsdag, började änkan Helene samla ihop hans skrifter och gav dessa till Finsk Tidskrift för publikation. Denna tidskrift hade ju Carl Gustaf själv grundat, så det var helt naturligt att de skulle införa berättelserna. Här kommer den åttonde berättelsen, som publicerades i tidning nr 4 år 1913:
Mindre tillfreds än med detta tal har jag varit med mitt första i tryck offentliggjorda kritiska försök. Jag hade utsetts att hålla föredraget vid österbottningarnes Porthansfest den 9 November samma höst, hvilket för mig blef en så mycket otrefligare kväll, som jag gick dit vimmelkantig af det os, madammen ställt till åt oss därhemma. Jag valde till ämne »Svartsjukans nätter» af Runeberg, men hade inga biografiska data och gjorde kritiken både bredt och skematiskt. Vid sidan af Ljunggrens fina, själfulla analys ter sig mitt opus nästan stymparaktigt. Snellman begärde det emellertid till sitt Litteraturblad, men af Alexander Roos, i hvars privatgymnasium jag gaf föga pedagogiska timmar, fick jag höra att min analys var ingenting värd, att medan jag styckade poemet, dess själ flugit sin kos.
Om de österbottniska Porthansfesternas återupplifvande voro de äldre nog med, men ungdomen stannade icke där; den ville återupplifva afdelningen själf. Ju mera tiden fortskred, begynte den upplösta af delningen hägra som ett verkligt lifgif vande kamratskap, fakulteten däremot visa sig som ett ohjälpligt, påbjudet pedanteri, från hvilket man drog sig mer och mer.
Något lifligare blef det på mötena sedan Cygnaeus tillträdt dekanatet från och med 1856. Om han väckte några litterära intressen minnes jag icke, men företag af konstnärlig, praktisk art satte han lyckligt i gång. Ett sådant var beställningen af byster af Porthan, Calonius, Runeberg och Lönnrot för att ge arbete åt den unge skulptören Carl Eneas Sjöstrand. Senare väckte han den än mera betydelsefulla frågan om uppförande af ett studenthus.
Med anledning af Sjöstrands frånfälle 1906 vaknade hos mig minnet af vår första bekantskap, som jag intog i en minnesruna publicerad i Finsk Tidskrift för juli månad nämnda år.
Emellertid växte mer och mer lusten hos den österbottniska ungdomen att återställa det gamla kamratskapet, och lusten kändes så mycket starkare, som saken måste bedrifvas i hemlighet. Någon dag på vårsidan samlades ett antal yngre österbottningar hos Chydenierna i Salingreska gårdens flygel vid Sofiegatan. Det befanns att intresset var lifligt, man beslöt att fundera på saken och att nästa gång sammanträda hos oss.
En kväll stöflade en hop unga män i mörkret uppför de vingliga trapporna till våra små vindsrum, som snart stodo proppfulla af ynglingar, skuldra vid skuldra; några hade fattat posto i trappgången, andra vändt om i nedre farstun. Få tillvaron af ett lifligt intresse kunde icke tviflas. I mellersta rummet försökte man att diskutera och föra protokoll. Det enklaste blef att utse en komité, som skulle hyra rum och sammankalla ett nytt möte. Bäst man sålunda förhandlade, hördes ett skri från yttre rummet, en eldslåga flammade till och därpå följde en tjock hvit rök, som lade sig till den nog så täta tobaksröken och hotade att kväfva de innevarande. En ung vacker gosse led af fallandesot och fick ett anfall, kanske föranledt af kvalmet. Vid fallet stötte han ljuset mot en fönstergardin, den tog eld och höll på ställa till en svår olycka i den f ullpackade lokalen med den mörka krokiga trappuppgången. Men det österbottniska lynnet är icke just tillgängligt för panik; gardinen rycktes ned och släcktes med händerna, medan en af gossarna tog fram sin slidknif , skar lös ett inre fönster och öppnade det yttre, hvarefter den friska luften och litet vatten hjälpte den fallne på rätt.
Då kassan var klen och för att bättre bevara hemligheten, hyrde vi rum nära Kajsaniemi vid ändan af Michaelsgatan i en nybyggnad , där kakelugnarne ännu icke voro insatta. Vårt intresse, så stort det än var, höll likväl icke ut i den kalla fukten, hvarför vi flyttade öfver gatan till en byggnad, hvilken från början tycktes vara uppförd som ruckel. Det hemlighetsfullaste af våra tillhåll var dock i gamla packhuset, ett uråldrigt tvåvåningshus vid ändan af Mariegatan, lägre än denna och något på tvären, stående i romantisk enslighet ett stycke från gatan. Det stod tomt sedan man några år tidigare på pålar uppfört den envåningsbyggnad som i ett kvart sekel gjorde tjänst som packhus; senare inreddes det öfvergifna Mercurii- templet till auktionskammare. Det kändes helt hemskt när man begynte trefva uppför den slitna trappan och leta sig fram genom de skumma, kalla rummen till den kammare, där vaktmästaren tändt ljus åt oss. Hvarken af denna romantik eller den ursprungliga ifvern härflöt något rätt lif i denna »illegala af delning», och som dess ordförande kan jag icke heller smickra mig med att hafva öfvat något lif vande inflytande.
Då jag 1859 blef historisk-filologiska fakultetens kurator efter Borg, ansåg jag mig böra afgå från den illegala afdelningens ledning. Därförinnan varsnades tecknen till en begynnande strid, som satte lif i spelet och hvilken tidtals på 60-talet var häftig nog. Oskar August Blomstedt hade tagit kandidatexamen och uppträdde i föreningen med yrkande på att finskan borde vara dess officiella språk. Han var medarbetare i »Suometar» och Koskinens högra hand, sedan denne flyttat sin plantskola till Helsingfors. Tillsammans med Waldemar Eneberg och Koskinens yngre bror Jakob Oskar Forsman, arbetade Blomstedt så träget i vår dittills menlösa kamratkrets, att när af delningarna legaliserades 1868 alla knopparna från Yrjö Koskinens plantskola voro i full grodd och blomstring hos majoriteten, som också valde honom till sin inspektor.
Läseåret 1856 — 57 slöt med en jubelpromotion i teologiska, historisk-filologiska och fysisk- matematiska fakulteterna. Den förstnämnda afsåg att fira 700-årsminnet af kristendomens införande, de båda senare fingo ett särdeles intresse genom det oförmodade svenska studentbesöket.
Festligheterna inleddes med en af Universitetet föranstaltad fest till åminnelse af Kristendomens införande, hvarvid professor Granfelt höll ett lärdt och icke trångsynt föredrag. I teologernas promotion, som försiggick dagen därpå, den 28 Maj, kändes ännu en högstämning af detta stora, skickelsedigra minne, men därutöfver en varm, lifvande känsla vid anblicken af Runeberg på parnassen. Hans fru skall hafvä sagt att han »fräste som ett stryklod» bara man antydde att han skulle in till promotion och emottaga en doktorshatt; men huru det var fick Lille, som var promotor, bukt på honom och han lof vade till och med att ägna en poetisk hyllning åt damerna. Med en stilig middag i Oelzes festsal, där generalguvernören Berg satt i högsätet, spredo teologerna en världslig, så att säga prelatensisk dager kring sitt allvarsamma kall. Man sade sig att det lilla senapskornet biskop Henrik hade vuxit till en skön planta. De svenska gästerna voro äfven inbjudna till festen, och som primus vid promotionen påföljande dag, var jag ock med på ett hörn.
Eljest hade jag föga tid, före akten, att deltaga i glädjebetygelserna vid de svenska gästernas ankomst. Tanken att öfverraska våra myndigheter med denna betänkliga inbjudning torde hafva uppkommit bland landsmännen i Stockholm. Af hvem dessa erhöllo bemyndigande har undfallit mig; att baron Munck skulle varit indragen i förtroendet har jag svårt att tro. Hvad jag vet är att ett par af besagde landsmän, den ena af dem bror Jakob, som uppehöll sig i Stockholm vid Karolinska institutet, begåfvo sig till Upsala och framförde inbjudningen. Af notiser i Upsala-pressen torde myndigheterna här slutligen fått veta att ett antal unge män utsetts till deputerade vid promotionerna i Helsingfors. Med bistånd af den humana ryska generalkonsuln Lavonius, skaffades dem pass från Stockholm. Här anslöt sig till det muntra tåget den unge nyssvordne professorn i Lund Axel Nyblaeus, Boströmsk filosof, men icke förty en elegant och världsvan herre, hvars trofasta vänskap jag sedan lärde mig att högt uppskatta.
Oförgätliga voro de varma, solfyllda och något oroliga känslor, med hvilka gästerna emottogos. Jakob hade gjort sig till deras marskalk, presenterade dem vid ångbåten för bestyreisen och värdarne — Nyblaeus bodde hos vår yngste professor, liljenstrand — hvarefter man, följd af en stor människoskara, tågade upp till universitetet. I vestibylen hölls ett välkomsttal af Edv. Bergh, som däri på något skickligt sätt fick in det gamla budet att det som Gud sammanfogat bör människor icke åtskilja.
Följande dag hölls en friluftsfrukostmiddag i Kajsaniemi, på vallen ungefär där kägelbanan nu står. Sysselsatt med svaret på magisterfrågan, som skulle behandla den grekiska konstens förhållande till föregångsfolkens, deltog jag icke i denna kollation, hvarvid Snellman skall hållit ett tal för gästerna, med hvilket man tycktes vara rätt belåten.
Det kan icke förnekas att myndigheterna allesammans höllo god min och togo vänligt emot de unga gästerna. Snellman hade dock tidigare befunnit sig på krigsstråten med anledning af August Sohlmans skrift »Det unga Finland», och fäktningen hade fortsatts då »Svenska Tidningen» tadlat hans bittra angrepp på den svenska bildade klassen inom landet och på i Sverige gängse opinioner därom. Men någon ansats till sådan polemik tyckes han icke hafva röjt vid ifrågavarande tillfälle.
Så kommo promotionerna, af hvilka systerfakulteterna höllo sina den 29 maj på samma parnass. Först promoverade Gyldén oss historico-filologer, magistrar och doktorer, och sedan vi hållit våra tal och han stigit ned från katedern, genomgick Arppe samma procedyr med fysico-matematikerna. Den konstiga rörelse, i hvilken ynglingarna oförmärkt befinna sig på parnassen, en ändlös rörlig kedja, om hvars teknik den ena promotionens ceremonimästare undervisar den andra, var än mer konstig, då två skilda skaror skulle förbindas i en kedja.
Svårast hade på sätt vis Ad. Nordenskiöld, livilken skulle promoveras som primus bland magistrame i sin fakultet och som ultimus bland dess doktorer. Som vanligt stöda primerna och ultimerna närmast katedern oberoende af kedjevandringen, men som Nordenskiöld brukade göra mycket »i tankarna», d. v. s. stå och gå och tala behärskad af sin tankegång för tillfället, var fara för handen att han skulle taga miste om sina två roller och uppträda som doktor när han borde uppträda som magister, eller tvärtom. Hela det invecklade skådespelet utvecklade sig emellertid förträffligt, fröken Falkman sjöng smältande vackert 1 ), marskalkarna bjödo flitigt omkring Törnegrens hälsning till magistrame och stora brickor med konfekt; dagen var lagom varm, och så erbjöd salen en oförglömmeligt strålande, liflig och ljus anblick. Oafsedt naturens medverkan, visade sig hvad jag tycker mig sedan hafva funnit af andra tillfällen, att vi icke sakna esprit d’arrangement, förmågan att tänka noga igenom en anordning och utföra den punktligt; tvärtom, i jämförelse med andra nationer, t. ex. ryssar och italienare, äga vi den i eminent grad. Äfven kanonskotten föllo precis för hvarje magisterkrans, som sattes på, och någon olycka hände icke denna gång.
Från solennitetssalen tågade vi som vanligt till kyrkan, från kyrkan till festmiddagen i Brunnshuset och därifrån till den stora balen, som de promoverade gåfvo i Societetshusets väldiga salong; en visserligen mödosam dag. Också minnes jag ingenting från middagen; jag nämner den snarare, emedan den måste hafva försiggått, än att jag skulle ihågkomma den. Hvarför skulle eljest Kleineh, en vecka före promotionen, under en hel dag trakterat f estbestyrelsen med utsökta rätter och bästa sortens viner, såsom det hette, för attprofva varorna; en gammal och mycket respekterad sed, som beredde oss en solljus och sorglös dag, full af lefnadsglädje, »blott tänd för nöjet och behagen, då man är ung och är student och har fullt opp för dagen».
På balen hade den allmänna kransbinderskan, som var fröken Josefine Laurell, föga nöje af sina båda kavaljerer, de båda primerna, båda ungefär lika klena dansörer. Blomstrande, glad och talför, var hon lätt att konversera med, men härtill fanns föga tillfälle, då dansen gick oaf brutet.
När klockan slog 12 befann jag mig uppe på en af de väggfasta bänkarna med glas i handen och utbragte en toast för Hans Majestät Kejsaren (Storfursten var ej tal om den tiden), för tronföljaren, Universitetets höge kansler, och för den kejserliga familjen. Kanondundret nere på torget gaf eftertryck och betydenhet åt mina ord. Därmed hade jag fullgjort mitt officium illustre som primus.
Ändtligen följande dag hade man tillfälle att något samspråka med de unga svenskarna. Deras ordförande var magister Isak L,andtmansson, Upsala studentkårs ordförande, kandidat A. Rosell, som var deras vanaste talare, kandidat C. I v agerlöf, student Simon Nordström och student K. Th. Odhner, den sednare en blek ung man med ett behärskadt , stillsamt väsen. Vid ett senare tillfälle återsåg jag honom och L,andtmansson båda som professorer och ansedde skriftställare.
På kvällen, pingstaftonen, träffades vi åter vid afskedsfesten för de värderade gästerna. Jag hade att öppna raden af talen med uttryck af erkänsla för de frikostiga hjälpsändningarna från Sverige vid förra årets hungersnöd; det blef i min del en betydelselös prestation, i hvilken jag fått in en dum liknelse, någonting om det ena hjärtat, som man klufvit i tu och hvars hälfter fortforo att klappa mot hvarandra. Sedan andra på programmet upptagna haranger gått af stapeln, kom Adolf Nordenskiöld som slöt sitt tal för de gemensamma minnena med några vackra och icke olämpliga verser af Wetterhoff.
Det kan väl vara att våra haranger röjde för liten patriotisk själfkänsla, d. v. s. belåtenhet med det dåvarande läget, och väl mycken hängifvenhet mot det gamla moderlandet; det kunde icke skada om en annan, stoltare och manligare ton anslogs, men sättet, hvarpå Cygnaeus sökte göra det, felade dock groft i en punkt.
Han anger själf sitt tal som en improvisation för tillfället. Vid det han uppsteg på talarebordet, skulle någon manat honom: »gör ett slut på det här eländet». Läser man talet sådant det nu föreligger, är det högstämdt, bevingadt af den varmaste känsla för Sveriges och Finlands gemensamma stora minnen, som ock af en hög manlig känsla af fäderneslandets värdighet; till formen är det ett af de bästa af Cygnaei tal. Men springfjädern i detsamma är förtrytelsen öfver ett enfaldigt yttrande af J. G. Carlén, som i ett stycke, uppläst vid den skandinaviska festen f oriiden sommar å Hasselbacken, kallat Finland ett »träldomens gyllene näste». Carlén, som ju eljest ägde betydande litterära förtjänster, led af en bullersam republikanism, hvilken, som bekant, ådragit honom öknamnet »revolutionsfåret». Hans ovederhäftighet i allt politiskt gjorde väl att ingen lade märke till hans dumhet, som ju i alla fall var enastående och således betydelselös. Mycken ofrihet fanns ju här i landet att beklaga, men att tillskrifva oss trälsinne, skulle, om den åsikten uppburits af flere, varit en oförskyld kränkning, som kunnat tarfva en tillrättavisning. Det var hvad Cygnaeus, hos hvilken skymfen förmodligen kokat länge, ville begagna tillfället att utföra på ett eklatant sätt. Och därom skulle väl icke uppstått något mummel. Han talade bra, så att Snellman kunde ha rätt i att säga att våra gäster då för första gången under sitt besök här fingo höra en talare tala.
Men Cygnaeus nöjdes icke med en allmän tillrättavisning, han riktade den till våra gäster under förutsättning att de varit närvarande å Hasselbacken och likväl icke protesterat mot Carléns skymf liga medömkan med att tillropa honom ett: du ljuger! Att sålunda göra dem medansvariga för Carléns dumhet kändes af oss yngre såsom en grof taktlöshet, ett ohemult angrepp, och då Nordenskiöld sprang upp på bordet, där C} r gnaeus ännu stod kvar, och ropade: »han talar icke på våra vägnar», tycktes mig detta väl gjordt. Svenskarne togo saken ganska lugnt, efter hvad jag kunnat finna, men bland oss yngre jäste det allmänt. För att lugna sinnena tog Ehrström till ordet och talte någonting om att Finland var ett gåtornas land, men att de kunde lösas i godo, blott god vilja icke saknades. Nyblaeus försökte i sin tur förbättra stämningen med att åberopa det gamla: »litet gnabb ibland skadar intet grand, blott man älskar hvarann», hvilket väl knappt verkade vidare rogifvande och hos Cygnaeus nära nog framkallat en ny explosion då han hörde sitt tal behandlas i vaggstyl, som litet gnabb! Han motstod dock, säger han, frestelsen att svara därpå och tillägger: »Det svaret hade blifvit ord och inga visor.» 1 ) Emellertid var feststämningen bruten, och vi följde gästerna till ångbåten i känslan af att skilsmässan var på tiden.
Märkvärdigtvis kände grefve Berg tilldragelsen redan följande dag, och skvallraren hade angifvit Nordenskiöld, Ehrström, mig och min bror och kanske äfven andra som upphofs- och talemän, den förstnämnde som upprorsmakare. Vi kallades till Rem med våra tal, och tycktes honom att mitt var just ingenting, endast det klufna hjärtat och de båda hälfterna kunde anses innebära något förgripligt; å min sida medgaf jag villigt att de voro en dum metafor. Också Nordenskiölds tal syntes honom föga anstötligt, och hoppades han att grefve Berg skulle tycka detsamma. Af Nordenskiölds själfbiografi i vSvenskt Biografiskt Lexikon, Ny Följd, ser man huru saken bekom honom. Ehrström, den tiden konsistorienotarie, min bror Jakob och jag hörde för tillfället ingenting vidare om affären; sedan funno vi visserligen att gömdt icke var glömdt.
Det var myndigheternas efterräkning. Så började Snell,man en annan. Främst gick han lös på Pavo Tikkanen, som i Suometar gett svenskarna ett varmt välkommen och därpå med anledning af jubelfesten framställt Finlands kristnande som en oblodig omvändelse, hvarjämte Tikkanen uttalat landets erkänsla för den från Sverige komna hjälpsändningen, hvilket allt Snellman ansåg röja för liten nationell själf känsla hos ett folkblad som Suometar. Nyblaeus hade i Svenska Tidningen gett en vänlig och vacker berättelse om deras färd till Helsingfors, hvilket Snellman också erkände på sitt sötsura sätt, men med en allvarlig tillrättavisning för det lian icke fägnade sig nog åt det arbete på finskan Snellman satt i gång.
Men så gaf Kmil v. Qvanten på hösten i Stockholm ut ett näfte »Finska förhållanden», underrättelser från Finland, dem han publicerat i form af bref till Aftonbladet och nu utgaf samlade i bokform. Där furmos saker som måste erkännas vara sanna, men som väl enligt Snellmans mening icke bort offentliggöras af undseende för höga vederbörande för att de icke skulle komprometteras å högsta ort, andra åter som icke voro fullt sanna, slutligen notiser, dem Snellman höll för uppdiktade , och klander, som han kallade smädelser. Han samlade ihop alla slags parthiska pilar han hade i sitt förråd och sköt dem af i en artikel i n:o 2 af 1858 års Litteraturblad kallad »Emigrationen», med hvilken han ville platt förgöra de unga, till Sverige öfverflyttade skrifställarne, bland hvilka han nämner Emil v. Qvanten och Wetterhoff. Man skulle icke tro, att då han till slut yttrar: »Det är icke förunderligt att unga män af svensk börd, för hvilka finska folket utgör ett folk af barbarer, och för hvilka finska språket är lika främmande som hottentottiskan, skola vid de nationelt finska sträfvandenas öfvermakt finna sig stälda i skuggan», — att, säger jag, detta yttrande gäller författaren af »Suomis sång». Lika oriktigt som Snellman här bedömde v. Qvanten, lika oriktigt angaf han orsaken till deras emigration, som var politisk, men ingalunda någon följd af finskhetssträfvandena
I samma uppsats räknar han till emigranterna främst Arvidsson och Nordström. Den förstnämnde lofordade han obetingadt, »hans arbete för det gamla fosterlandet var af det upphöjdaste slag, hans manliga själf behärskning hade icke låtit undfalla sig ett enda bittert, ett enda klagande ord», omdömen som läto märkvärdigt vid tanken på Pekka Kuoharinens lömska angrepp på Hwasser och dennes åsikt om Finlands själf ständighet vid Rysslands sida. Snellman måtte icke hafva känt att Arvidsson, som alltid var svag för anonymitet, hvilket Snellman af skydde, stod maskerad bakom den råa pseudonymen Kuoharinen, och dock borde Snellman vetat det, eftersom Kuoharinens broskyr utkom samma år som Snellman anlände till Stockholm. Vid dessa Snellmans bedömanden kunde man icke låta bli att varsna huru han tog miste i sina omdömen om människorna, särdeles där han hade anledning att se på dem genom nationalistiska brillor.
Angreppen mot Nordström, den andra i ordningen af emigrationsartikelns föremål, röjde dock en uppriktig aktning för Nordström som rättslärd och forskare. Snellman medgaf ju ock, att den som icke ser sig i stånd att fullfölja sin mission hemma, må söka sig ett hem där han bättre kan nå sitt mål. Men detta var icke Nordströms fall: endast af tycke och fritt val flyttade han till Sverige, och för sitt fosterland har han icke verkat där såsom t. ex. Arvidsson gjorde det. Snellman säger då endast att den, som så underlåter att verka för sitt fattiga fädernesland, må bereda sig på att af detta förgätas. Och hade han väl häri så orätt? Snellman, tycktes det mig då och tyckes det mig än, talade af en nog högt drif ven, sträng patriotism, hvartill han väl ock kände sig berättigad, då han, trots förföljelsen, stannat kvar i hemlandet; men i detta fall var det ju dock icke någon nationalism som dikterade hans kärfva ord. Gyldén, Lille, Runeberg och Schauman kunde, i sin till Litteraturbladet inlämnade protest, beträffande Nordström endast intyga hans känslors värme för sitt hemland, som han lämnat under svåra inre strider; men att han flyttat för att bättre kunna fullfölja sin forskning — ett motiv som Snellman varit tvungen att respektera — kunde de icke dagalägga. För Finland var förlusten af en sådan rättslärare, en så öfverlägsen personlighet, oersättlig ej blott i afseende å universitetet, utan ock i afseende å den allmänna opinionens länkande. Då nära nog samtidigt två så inflytelserika personer som Nordström och Nervander af trädde, ser det nästan ut som om i sistnämnda hänseende Försynen velat lämna ett friare spelrum åt Snellmans nationalism. En kampanatur som han var, röjde Snellman dock ej ens en skymt af tillfredsställelse öfver att vara motståndaren kvitt.
Sin vredes fulla skålar utgöt han nu öfver de unga, Wetterhoff s och Nordenskiölds kamratkrets, som jämväl i Helsingfors Tidningar publicerat en protest med anledning af det vettlösa anfall han i emigrationsartikeln riktat också mot denna, hvilken han karakteriserar för »ett småpoetiserande, småagerande, småkarrikerande och småvälboret kotteri». Därutöfver trakterar han dem med öknamnet blodlöse, som hans fennomanske elever uppfunnit. Deras svar var käckt och kanske något utmanande genom sin nonchalans: Snellman kände ingen af dem personligen, kunde således icke bedöma deras känslor, studier och fosterlandskärlek, och att fordra offentligt framlagda arbetsresultat af ynglingar, som ännu icke af slutat sina studier, var väl obefogadt. Fem af kretsen voro frånvarande; bland de närvarande fjorton, som satt sina namn under protesten, furmos några som kunde kallats framstående, och alla voro de bra medlemmar af den studerande ungdomen. I spetsen stodo Edward Bergh, Hannes Chydenius och Charles Emil Chydenius, och vidare furmos där Thiodolf vSaelan och Viktor Öhberg. Då Snellman talat om en »ofrälse svans» som slagit sig till det små-välborna kotteriet, befanns det att välborne voro endast två de yngste i kretsen C. Mannerheim och Rob. Montgomery.
Äter visade det sig huru falskt Snellman uppfattade sakförhållanden när de fennomanska brillorna voro på. I stället för att erkänna sitt felgrepp, rasade han värre öfver de ungas förmätenhet. Deras skuld i hans ögon var väl i grunden endast att de icke svurit hans fana, icke erkänt hans nu mer och mer utvecklade satser om den skada den svenska bildningen tillskyndat finska folket och nödvändigheten för den bildade klassen att tillägna sig dettas språk, emedan i en stat får finnas blott ett bildningsspråk; denna yksi-kieli-yksi-mieligrundsats, som han inpluggade på svenska och Yrjö-Koskinen sedan med utomordentlig framgång förkunnade på finska. Det hindrade dock icke att bland de ifrågavarande unge flere nog ägnat sig åt finska språkstudier — tillsammans med Lönnrot utgaf Saelan »Suomen Kasvia», Anders Chydenius höllo vi för att vara smått fennoman, äfvenså Edvin Nylander. Snellmans skuld i mina ögon var att livad han, publicisten, möjligen kunde tillåta sig, dock var otillständigt för universitetsläraren gentemot lärjungar vid universitetet. Jag hörde icke till kretsen, men min beundran för Snellman fick dock en knäck genom hans brutalitet, hans brist på själf behärskning; och därmed begynte äfven tvif velsmål uppstå hos mig huruvida hans lära öm bildningsformens ovillkorliga enhet var riktig och välgörande.