Denna berättelse är skriven av prästsonen Carl Gustaf Estlander, född i Lappfjärd 1834.
Somrarna 1848 och 1849 upptogs tankarna i hemmet, utom av kyrkobyggnaden, av de politiska händelserna ute i världen. Nyheterna hade vi först med Åbo Underrättelser, men sedan kom också ymnigare, trots något gamla underrättelser genom Aftonbladet, som var strängt förbjudet, men varav ett exemplar veckovis anlände norrifrån. Vi fick buntarna från farbror Carls i Vörå (här avser Carl Gustav sin farbror Carl Estlander (1800-1874) som var lektor och prost i Vörå), dit de kom från prosten Höckert i Jakobstad, efter att förmodligen från Torneå ha passerat särskilda nederlagsorter. Färskare nyheter fick man stundom från staden, dit de kommit med Hamburger Börsenhalle.
För min far Jakob Johan var Åbo fortfarande huvudstad i Finland och beröringen med Helsingfors så gott som ingen, tills att min bror 1848 blev student. Om somrarna kom visserligen farbror Gustaf med sin familj och gästade några veckor i främmandekammaren på väg till Vörå, där han dröjde återstoden av sommaren. Trots att han hade lärd grad från en av de promotioner, då man blev doktor och magister i ett slag, samt var riktig häradshövding, hade det icke gått uppåt för honom i Senaten. För styv i nacken och för skarp i tungan, stannade han i farten på en av de lägre graderna och blev allt mera full av bitterhet. Det var icke mycket glädjande eller uppbyggliga saker, som genom honom hördes från Helsingfors, men den monarkiska vördnaden för högsta makten hade de lika, vår far som drog den känslan från Gustaf III:s tid, och farbror, som hade den från Nikolai I:s välde, den förre beundrande sin konungs urbana glättighet, men beklagande att där också var förhanden så mycken fåfänga och ytlighet, den senare likasom bedövad av sin kejsares tunga övermakt, mot vilken man kunde opponera sig ungefär med samma fog som man skulle resa sig mot ödet självt.
Man kan tänka sig med vilken ovilja de gamle talade om upploppet i Paris. Det var just rätt åt de brushuvudena att Cavaignac i junistriderna nedlade 25 tusen man, enligt vad det berättades i Åbo Underrättelser. En så fridsam och välmenande konung som Ludvig Filip! Men hemsk blev man till mods då det smällde även i Berlin, så i Dresden, så i Wien, och då det så brakade lös i Ungern och Italien. På närmare håll hade man ju också det Schleswig-Holsteinska tumultet, så att man vid varje festligt tillfälle fick höra stadsborna avge försäkran om att »vi levde i ett tidevarv», en försäkran, som ivrigt upprepades då staden Kristinestad i december 1849 firade sin anläggnings andra sekulardag.
Medan de gamle fann tidevarvet fullt av allsköns otyg, opåkallad oro, ändamålslöst våld och gudlös otro, hördes på prostgården även andra meningar, i adjunktkammaren och i källarkammaren.
Bland sommargästerna söderifrån var även »Pysiken», som han kallades bland kamraterna, Rudolf Israel Holsti, puckelryggig, med ett fult, gammalt ansikte och till karaktären en av de ädlaste män jag mött i livet. Han var inte endast filosofie doktor, utan också filosof; och aldrig har väl filosofin verkat en större upphöjning i tänkesätt, ett mera harmoniskt hjärtelag. Som han var fasters enda barn, tillbringade han under studentåren någon del av sommarn hos oss och hade ofta tillfälle att erfara huru vettlösa, sådana i frihet utbildade fölungar som vi kunna vara. Men alla begabbelser fördrog han med orubbligt lugn och en värdighet, som slutade med att väcka blygseln och vettet hos oss. Hos skolpojkarna i Tavastehus, där han numera var högre elementarskolans rektor, gick det likaså. Han var åtlydd och älskad som få, vilket icke hindrade att pojkarna följde honom hoppande och jubilerande, då han vandrade gatan fram med doktorshatten bakvänd.
Hans gode vän och umgänge var adjunkten Jakob Schroderus, en av dessa finnpojkar, som genomgick den svåra pressen i svenska skolor och vanligen blev särdeles dugliga och gedigna män. Han hade en god boksamling, sysselsatte sig med studier i Finlands geografi och översatte till finskan små skrifter, som hörde till den finska litteraturens bättre förstlingar. Av honom lärde jag mig älska denna litteratur och anse dess befrämjande som en hög uppgift. Han var därjämte en gladlynt natur; med Holsti sjöng han Bellmansdikter: »Knappt Jeppe hänt ur gluggen gå in», »Mor på Tuppen, du», »Movitz skulle bli student» och andra förnöjliga sånger; och däremellan spelade de damm med allehanda politiska tillämpningar.
I deras samspråk hördes nu en något annan uppfattning av tilldragelserna ute i världen. Ungrarna var hjältar, vilkas framgång man önskade av alla krafter; man sjöng och reciterade Petöfis nationalsång, och vad som inträffade i Wien kunde just vara rätt åt Metternich. Men man tyckte också att det borde gå sakta i backarna, att tyskarna borde »skynda varligt, det är farligt», såsom dammspelarna sjöng åt varandra efter Tegnérs »Halkan».
Stundom kom Carl Johan Roos från kapellansgården, där han var curam gerens, och då fick samtalet en annan vändning. Han var en ivrig anhängare av Schleiermacher, och då Holsti anslutit sig till den Hegelska skolans höger — närmast, skulle jag tro till Marheineke — försiggick i adjunktkammarn djupsinniga diskussioner, av vilka vi förstod naturligtvis ingenting. För resten klagade Calle Roos bittert över den rationalistiska ljumhet, som var rådande på prostgården, och därifrån brett sig ut över hela trakten. Han var visst icke någon pietist, men påstod att det var ett dåligt tecken att pietismen inte vunnit något insteg i Lappfjärd. En orolig själ var han, men för våra politiska frågor hade han intet sinne.
Sant nog att vår far, som sällan gick in på religiösa spörsmål med oss, gav oss en Bibel tillsammans och var sitt nya testamente, med maning att läsa detta. Vad församlingen vidkom, höll han på ordningen och tukten och litade på att kyrkobruken, gudstjänsten, sakramenten, skriftskolan och läsförhören skulle väcka den gudsfruktan, som fordrades för en god levnadsvandel. Att kyrkobrukens innebörd har kraft till att ännu långt fram i livet frammana religiösa känslor, tyckes mig min egen erfarenhet besanna, men visserligen kunde Roos ha rätt däruti, att i jämförelse med det andliga liv pietismen väckte, det kyrkliga livet hos oss föreföll svalt och ytligt.
För att återkomma till politiken, var det radikalare åsikter som hördes i källarkammaren, där omstörtningen var i full gång vid tonerna av Marseljäsen i form av den väldiga hjältesången »Som norrskensflamman högt i Norden, Den finska ärans gudaglans» o. s. v. Min bror hade knappt blivit student 1848 midsommartiden, innan han kom med i en omstörtning, som väckte mycket buller i österbottniska studentavdelningen. Man ville störta Cygnaeus från kuratelet, trots det stora anseende han hade som patriot och som talare, särdeles efter majfesten på våren nämnda år. Vad man hade emot honom, minns jag icke rätt, om det ej var att han dominerade för mycket och lämnade för litet spelrum åt framstående medlemmar inom kamratkretsen; särskilt med anledning av några fula upptåg, om vilka man ville att studentavdelningarna skulle hos vicekansler uttala sitt ogillande. Cygnaeus själv, som ju icke var österbottning, förklarade saken genom att på sitt storvulna sätt beteckna Österbottningarna som Nordens Athenienser, som inte fördrog stora män ibland sig. Förmodligen var det den gamla antagonismen mellan Nord- och Sydösterbottningar som medverkade, ty medan angreppen leddes av William Nylander och Theodor Clásen, hade kurator sina anhängare från södra Österbotten, och bland dem tog även min bror sin plats.
Emellertid bidrog striden i sin mån till att utveckla en viss rabulistisk anda, som icke just kände någon högaktning eller vördnad för allt vad myndigheter hette, akademiska eller politiska. I källarkamrarna hölls de för nattmössor och brackor allesammans, men däremot var våra storpolitiska begrepp ganska osäkra; vi sjöng »Schleswig-Holstein meerumschlungen» med samma verve som »Den tappre Landsoldat.»
Emellertid nådde oss sånger av annan innebörd och tonart, som var ägnade att ge våra funderingar en bättre och varmare riktning. Till julen 1848 hade Jakob med sig ett exemplar av Fänrik Ståls sägner, som framkallade livliga samspråk, om vilka sånger voro de yppersta. »Sven Dufva» tycktes tillvinna sig det allmännaste bifallet. Något eget omdöme hade jag visserligen inte. Det var först senare och småningom som ur Sägnerna och Runebergs diktning öfverhuvud ett högre liv uppgick för mitt hjärta. Allt vad vi hade av Runebergs arbeten var den lilla volym eftertryck, som utkom i Stockholm 1838 och innehöll hans episka dikter till och med Hanna. Frithiofs saga hade främsta platsen i familjens bokförråd, där jag vill nämna även »Finland framställt i teckningar» och porträttverket »Sveriges store män», emedan jag minns dem med tacksamhet.
Det var inte min avsikt att dröja bland mina hågkomster från Wasa skola; de är mig inte så synnerligen kära eller behagliga. Några minnen leker mig dock i hågen, och jag må försöka att skriva ned dem.
Sedan vi de första åren skickats de tio milen med egen häst, fick vi därefter resa med skjuts och egen vägkost. Skjutspengarna i silver eller kopparkopeksslantar lämnades oss i en liten påse. Oaktat fårskinnstulubben, var vinterfärderna mindre nöjsamma, kanske därför att skjutskarlarna körde själva, medan färderna på skjutskärra ingav känslor av manhaftighet, var roliga, trots de österbottniska skjutskärrornas i sig själva oroande beskaffenhet, i det att ofta nog allt fjädrande element saknades. Hur tydligt och klart ståt icke ännu för blicken till och med vägens småsaker, ej blott byar, gästgivaregårdar, mossar och träddungar, utan även trummor, diken och gärdesgårdar. Hur väl smakade inte den varma mjölken med ibetade brödbitar och de helkokta äggen, som utgjorde middagsmålet i Övermark, och kaffet med fasters bullar och pepparkakor, som var kvällsmålet i Rimal. Äntligen hade man passerat Runsor, och kärran började skramla längs Köpmansgatan ända fram till kyrkan, gentemot vilken låg Mallanderska gården, där vi hade kvarter.
Med djup tacksamhet har jag tänkt på vår fars omtanke att skaffa oss ett så gott hem, som det vi fick hos tanterna Bange och behöll under hela vår skoltid. Jag tror nog att vår friluftsuppfostran fört med sig seder, som behövde hyfsas, och denna städning gavs med ett tålamod och en vänlighet, som syntes outröttliga. De båda medelålders damerna höll småbarnskola med ett tjugu- eller trettiotal småttingar, gossar och flickor, och det var redan en hälsosam övning för oss att gå ut och in, stilla och ordentligt, genom den surrande barnskaran i salen utanför vår kammare. Någon gång, då dubbla fönstren inte var insatta, tog vi vägen genom fönstret och trädgården, som låg utanför vårt vackra ljusa rum, men den utvägen dög i alla fall inte då vi skulle till skolan, ty våra moderliga tanter såg noga efter att vi passade på tiderna och var riktigt klädda.
Tanternas mor, gamla rektorskan Bange, levde ännu under de första åren av vår vistelse i Wasa, och jag ville skatta även detta som en lycka för oss, för gumman ingav en respekt, som nog kunde behövas. Fördes man någon gång till följd av ett särdeles överdådigt eller oskickligt beteende in till henne för att få bannor, och såg man vecken i negligén darra på det vördnadsvärda hufvudet, medan hon såg bistert på en och bannorna gick lös stötvis, så kände man sig övertygad om att vara en riktig syndapalt, och man ville inte ha det över sig en gång till.
Så länge rektorskan Bange levde var skolans kurator för oss alldeles överflödig. Enligt då gällande skolordning skulle nämligen för utifrån komna skolbarn, som hölls inackorderade, utses någon aktad medborgare i skolstaden att utöva tillsyn över gossens inackordering och seder. För ändamålet hade vår far vidtalat kapellanen i Wasa G. H. Schroderus, senare kyrkoherde i Siikajoki, sångare, berömd som mässpräst, en särdeles vänlig och fryntlig man, men som, såvitt jag minns, inte hade någon anledning att figurera som vår kurator. Rektorskan, vars mans namn är bekant i samband med Runebergs minnen från skoltiden, hade nog erfarenhet och övning att hålla i tukt och Herrans förmaning två skolpiltar, med icke alltför bångstyriga lynnen eller vildbasarnaturer.
För resten står rektorskan för mitt minne som något av det vördnadsvärdaste jag sett i barndomen. I hennes prydliga, varma rum rådde en sådan ordning och proprété, att det sedermera länge och väl var för mig mönstret för hur ett fint fruntimmersrum bör se ut. Där fanns ett i grönt och svart lackerat bord, vid vilket gummans bostonpartier ägde rum; på kakelugnskransen brann mest alltid en rökgubbe, en svart tingest märkvärdig så till namn som ändamål; och märkvärdig var även den lätta blåblommiga kakelugnen på svarvade trästolpar, för vilken nog i våra dagar skulle betalas bra med pengar, om den ej brunnit upp med allt annat i Wasa. Slutligen minns jag en fin byrå i mager empire-styl och ovanpå denna en diger lunta, väl kvarterstjock, av i kvarto vikna skrivark, där rektorskan avskrivit poetiska stycken, som hon lärt känna ej blott i tryck, utan ock i av skrifter, på det sätt forna tiders mest omtyckta lyriska dikter plägade sprida sig över landet.
Bredvid den gamla fruns lyriska minnesbok låg ett häfte i gula pärmar, på vilket jag första gången läste »Kung Fjalar». Därom hörde jag gumman säga till någon besökande, att hon inte tyckte om det poemet, där var så mycket grillfängerier, varmed hon antagligen menade att framställningen var så konstig, ty dessa ord minns jag att min far använde om Geijers skrivsätt. Visst och sant är att språket i »Kung Fjalar» kunde förefalla underligt för den, som älskade sällskapsvisorna från seklets början.
Skolhuset i Wasa, ett lärdomstempel i sitt slag, utgjordes av en enda stor sal, som genom pulpeter var indelad i fem väldiga rutor, två i övre och tre i nedre delen av salen, varje fyrkant bestämd för en av skolans klasser. När man inträdde från farstun hade man framför sig i salens mitt en träpelare, som stödde taket och längre fram en tegelugn, förr i tiden vit, nu till färg och storlek ungefär som en mindre backstuga på landet. I eldstaden skulle man gott kunnat sticka in ett hälft dussin av de magrare småpojkarna, och vedträden, som brann där, var icke stort mindre. Det behövdes också en duktig brasa, om det stora och höga rummet skulle hållas varmt, vilket visserligen icke alltid lyckades. Till gossarnas åligganden hörde också att i tur, i god tid före kl. 7 då lektionerna började, trava till lärarens bostad och säga till att tiden var inne.
En anmärkningsvärd sak i skolans byggnadsplan var frånvaron av allt vad man kunde kalla vestibul, ty farstun var icke mer än ett större sortens kontor framför ingångsdörren. Men rum för galoscher och överplagg behövdes heller icke, då ju gossarna kom från stadens alla kanter, hur sprängkall än vinterdagen var, löpande utan överplagg, i smorlädersstövlar och vadmalströjor, böckerna under armen och händerna instuckna i byxfickorna. Lärarna gick in med överplaggen och lade dem i en av de övre rutorna , som inte var fullt upptagen, och där fick väl ock de rektorister och konrektorister, vilkas ålder och värdighet fordrade att de bar kapprockar, lägga dem av sig. Bakom kakelugnen fanns dörren till ett rum, som i grundplanen utgjorde pendant till farstun, men det var ett mystiskt rum, vars bestämmelse var för oss en hemlighet, tills vid årsexamen det uppläts och visade sig vara något slags lärarrum med boksamling, arkiv och dylikt.
Då vi anlände till skolan hösten 1843 var Wasa skola ännu en trivialskola, såsom det också stod på en plåt i triangelfältet över dörren. Första klassen kallades apologistklassen och var en lägre enklassig elementarskola med avslutad kurs, men så att gossarna, som där lärt sig läsa, skriva och räkna, kunde uppflyttas till andra klassen. Denna, kallad collegainferiors-klass, var delad, liksom också collega-supcriors- eller tredje klassen, på två divisioner, vardera klassen således i regeln med tvåårig kurs. Skolans högsta avdelning bestod även av två årskurser, vilka dock betraktades som två klasser, den lägre konrektors-, den högre rektorsklass. De bildade naturligtvis skilda läxlag, men satt tillsammans helt förnämt inom samma rymliga rektangel till höger om skolans kateder.
Bland rektoristerna var en eller annan utsedd till custos med skyldighet att ansvara för ordningen överhuvud; bland annat för ringningen. Denna skedde medelst ett uppför träpelaren löpande rep, i vars ena ända vanligen hängde ett hälft dussin pojkar, som med utomordentlig nitälskan och samdräkt sökte att ge klang åt klockan, som satt i repets andra ända, i ett tabernakel högt uppe på huset; ty dess klämtande toner var beräknade att förnimmas över hela staden. Till custos’ åliggande hörde också att själv eller genom annan utsedd rektorist läsa bönen från nedre katedern och taga upp psalmen, med vilka andaktsövningar dagens arbeten började och avslutades. Honom tillkom också att vid lektionens slut gå över golvet och peka på någon konrektorist, som då borde förstå att han skulle gå till den stora kopparkrukan vid kakelugnen, där ett varmt och färgrikt dricksvatten bjöds åt gossarna, och vänd mot väggen ropa hora est nona eller undecima eller quinta, vad det då var.
Jag insattes i collega-inferiors-klass övre division, som den andra i ordningen, förmodligen på grund af informatorns uppgifter om mina kunskaper. Det övriga gick också skäligen, men med Yckenbergs läsebok gick det platt icke. Från alauda cantat till berättelsen om eskimåernas levnadssätt hade jag lärt mig att översätta de små anekdoterna och beskrivningarna, men den s. k. explikationen kostade mig många tårar. Den skulle gå på latin och de etymologiska data sägas upp i en ramsa. Man satte mig i handen ett litet omtummat grågult häfte, där ramsorna fanns, men med förkortningar, som gjorde dem för mig obegripliga. Då tårarna fortsatte att rinna, vari väl också hemlängtan hade sin del, tillgrep man den sista, men ofelbara utvägen, man skaffade mig från rektor-klassen en mentor, som förklarade för mig tecknen i den underliga kladden och lärde mig hur jag skulle rabbla upp explikationen.
Högt upp i skolan, i ett dammigt fjärran betraktat från min antipodiska plats på kvadratens motsatta sida, satt L. L. Lindelöf som primus i skolan och näst honom Carl Robert Sandelin, som sedan blev kyrkoherde i Lochteå. Det var denne senare, som införde mig i explikationens mysterier, varefter min levnadsjulle började sin stilla och jämna gång på lärdomens ändlösa hav.
En stötesten av mindre betydenhet må nämnas, emedan den låg i den gamla skolans anspråkslösa inredning. Framför pulpeten gick den s. k. lokan, en av tre stadiga plankor sammanslagen bänk, som i sitt inre dolde århundradenas damm, papperslappar och pojkstreck. På denna hade gossarna sina sittplatser, med ryggen mot pulpeten då läxorna sades upp, och omvänt, när skrivövningarna skulle verkställas. Eftersom klassen var överfull var det endast de större och starkare gossarna, som vid skrivningarna fick båda armarna på pulpeten; för min del hade jag det ändå värre. Där jag satt avbröts pulpeten av ett stort hemlighetsfullt skåp, som jag aldrig såg öppnat och om vars innehåll ingen visste något. Då jag och mina knäkamrater hade skåpet, men icke någon pulpet bak ryggen, var det vår lott att med knäna på golvet göra våra skrivprov på lokan. Bläckhorn och gåspennor, som man formerade själv efter bästa förstånd, hade varje gosse med sig, men för bläckhornet hade vi vid skåpet intet annat rum än på golvet mellan knäna. Man kan tänka sig våra kalligrafiska framsteg; de mättes, tror jag, mest efter plumparnas avtagande, åtminstone var det dem, som vår lärare egentligen korrigerade. Försöket att med tungan plåna ut en plump framkallade en av de få handgripligheter jag fick kännas vid av hans outtröttliga hand.
Collega inferior den tiden, Gustaf Lönnmark, som eljest var en flåbuse, behandlade mig skonsammare, även då jag gjorde min misslyckade start på latinitetens farvatten. Av medkänsla med min litenhet var det väl knappast, utan snarare emedan jag var son till hans forne lärare. Rönnmark var en finsk bondgosse, som själv under hugg och slag genomgått den svåra pärs en sådan hade att bestå i den svenska latinskolan. Troligen var det en följd av hans härkomst att hans tal icke gick utan ett fyllnadsljud, som lät såsom ett mjä vilket han insköt dess mera, ju ivrigare han blev och varav han hade sitt öknamn. Han var en den gamla tidens skolfux av lägsta skrot och korn, vars metodik bestod i att förhöra utanläxor; och om pojken stapplade, hade han tre sätt att förbättra saken: kindpusten, luggen som applicerades vid tinningen i det han lindade håret kring sitt pekfinger och käppen, en alnslång rottingskäpp, som han höll i beredskap för att användas på benen eller andra kroppsdelar. Lönnmarks undervisning åtnjöt den utmärkelsen, att de gällaste ropen hördes från hans klass. Han var linhårig, mest bara skinn och ben, men för resten en ordentlig och arbetsam man, som bjöd till att göra sitt bästa, till dess olyckan hände honom, att han i ivern med käppen stötte ut en gosses öga, då han måste taga sin matts ur skolan och fick en liten kyrkoherdelägenhet invid Åbo. I Wasa bodde han i en liten röd träbyggnad av minsta sort och han föredrog att kvarstå vid det gamla avlöningssättet med ett litet skolhemman i Höstvesi, 100 riksdaler i lön och dubbla tjänsteår. Därtill hörde också salarier, som gossarna medförde åt honom vid terminens slut: ett par ljus eller ljusstakar, eller vad annat i förnödenheter föräldrarna hade råd att sända honom. Jag brukade komma med ett par riksdaler, förmodligen emedan min far, som börjat sin skolbana som collega inferior, väl visste vad som mest saknades.
En helt annan man var collega superior, Gustaf Malm. Undersätsig och plussig, bar han likväl syn för att tillhöra en av Österbottens ansedda släkter, bildad, finhyllt och godhjärtad som han var. Han kunde väl också smälla till med en örfil, men av hans feta hand klatschade den mer än den gjorde ont. I extrema fall kom även klobben fram, men hanterades av honom på ett som oss tycktes besynnerligt sätt.
Detta, den gamla skolans uppfostringsmedel bestod av en knippe på mitten hopbundna ris, som mynnade i två flätor, hvilkas ändar voro instuckna i små ringar, allt av björkris. Tydligtvis var det den okände uppfinnarens mening, att flätorna skulle tjäna som skaft och risets fria del appliceras på delinkventens hand eller vilken kroppsdel som då kom i fråga; och sålunda användes det också af Malmens Gustaf. Vilket föreföll oss såsom ett skämt, så obetydlig var smärtan, så ovanligt förfarandet. De store mästarna dåförtiden i färlans konst, Ebeling, Lönnmark och Hallsten, höll tvärtom risets lösa ända i sin hand och lät flätorna med deras ringar, med allt det eftertryck den svängda armen kunde ge dem, slå ned i gossens öppna hand, vilken skulle vara väl barkad för att icke springa i blod efter några slag.
I Malmens klass gick det ganska stilla till, han var omtyckt av eleverna och kunde till och med nedlåta sig att förklara något kvistigt problem eller ställe i Cornelius. Men stundom betedde han sig underligt, talade oredigt, smålog och glosade på ett besynnerligt sätt. Saken var att den stackars gamle ungkarlen skåpsöp, eller var, som man nu brukar säga, alkoholist.
Ännu ett tredje original, det största av dem alla, minns jag från min skoltid. Wasa skola hade inom ett par år förlorat två betydande lärare, sin konrektor Georg Jakob Forsman, som blev kyrkoherde i Tavastkyrö, och sin förtjänstfulle rektor, den högt ansedde J. K. Ebeling, som dog. Båda var bra lärare efter sin tids måttstock, och Ebeling upprätthöll såsom rektor en disciplin, vilken kändes i hela skolan. Kom utposten in med budet att rektor kommer, upphörde tumultet och pojkarna skingrades som agnar för vinden till sina platser. Endast dammet var kvar efter det öronbedövande stojet; men hände det sig att rektor oförmärkt kom in mitt i fröjden och slog sin spanskrörs käpp i närmaste pulpet, så var det som när höken slår ner bland småfåglarna, och den olycklige som greps var custos för dagen.
Forsmans efterträdare blev Esaias Wegelius, en storväxt, grovlemmad, framåtlutande ludimagister, som presenterade sig med en stor plåsterplätt utan lapp kring ena mungipan. Efter Ebelings frånfälle skötte Wegelius någon tid rektors åligganden, hvilket ledde till fullständig anarki. Han hade måhända kunskaper, men, fullkomligt oförmögen som han var att använda dem vid undervisningen, följde han med ögonen i boken, bunden vid denna som en skomakare vid sin läst. Följande prov stycke av hans sätt att lära historien ligger ännu hans gamla lärjungar i minnet. Han gick alltid samvetsgrant i ordning med frågorna, från den första till den sista, och så började han en gång förhöret med den gigantiska frågan: »Vad gjorde Carl den store och hans män?»
Intet svar.
»Nå, lurjus, vet han inte det? Du där»
Den andre blev lika svarslös, och likaså den tredje och fjärde, hela raden, tills det kom till hörnet, där pulpeterna bildade vinkel. Kamraten på denna ansvarsfulla plats, där det gick an att hålla boken uppe, fann då svaret, som han viskade till sin granne. Det lydde:
». . . tände svaga ljus,»
men då det icke kom något mera, ropade konrektorn vredgad: »var tände de svaga ljus?» Nu var också primus på det klara med saken och tillade till konrektorns belåtenhet
». . . i mörkret»,
och så blev första meningen i Estrup-Bergenheims historia, kapitlet om Carl den Store, till allmän belåtenhet genomgången.
Knappast var vi på det klara med konrektorns metodik, innan det vid geometriundervisningen tillställdes ett sedermera ofta upprepat spektakel. När någon styvare geometriker kallades till tavlan för att rita upp »de trianglarna» och bevisa deras egenheter, satte han på dem andra bokstäver än Strömmer hade det i sin Euklides och begynte beviset med lugn överlägsenhet; det congruerade naturligtvis icke med beviset i boken, varav uppstod en villervalla, som blev allt högljuddare, då konrektorn ville överrösta vederparten, men denne förkunnade sina trianglars rättmätighet med allt högre röst. Hände då att skälmen började skratta och konrektorn fann att det var skoj med i spelet, blev han vild och slog under höga lurjus- rop ned på tjuvpojken, vilken vanligtvis tog till flykten och sprang bakom tavlan. Det uppstod en klappjakt runt denna, som kunde sluta med att konrektorn fick fatt i vintböjteln och skakade honom grundligt — slå och lugga var han mindre fallen för — men som också kunde sluta med att flyktingen tröttade ut honom, då han sjönk modstulen i sin stol, en bild av tröstlös oförmåga, som det gjorde en ont att se.