Elias Lagus föddes den 18 februari 1779 i Laihela och han var son till prosten Jonas Lagus och dennes hustru Magdalena. Han blev student i Åbo 1796, prästvigdes 1803 och fick tjänst som kapellansadjunkt i Oravais men efter ett par år där kom han till Lappfjärd som kyrkoherdeadjunkt år 1805 och ett år som nådårspredikant. Efter det blev han kapellan i Lappfjärd 1812. I maj 1841 flyttade han till Lillkyro där han sedan dog 1850.
Elias Lagus var en omtyckt man i Lappfjärd och han stannade där i hela 36 år. Han skrev ner hur de ryska soldaterna behandlade honom under det Finska kriget 1808-09 och de här anteckningarna hittades långt efter hans död i kyrkböckerna i Lillkyro. Tidningen Morgonbladet som utkom i Helsingfors publicerade 1873 dessa anteckningar och tidningen Syd-Österbotten publicerade i två nummer år 1919 de hemska händelserna i Lappfjärd. Så här skrev han:
Redan hade Kejserlige Ryske Generalmajoren Orlof Denissoff uppehållit sig under loppet af juni 1808, någon tid i Christinestad, och sedan ett par veckor här i Lappfjärds by, — redan hade han plundrat denna by, ehuru fredlige dess innevånare både då och under hela det dåvarande kriget voro, — redan hade han dels ihjälskjutit, dels med bajonetter till döds stuckit åtskilliga utsocknes bönder, och fört, under sträng bevakning, några ståndspersoner (framlidne Häradshövdingen Fredrik Söderlund, vice Häradshövdingen Olof Erik Högman, Magist. Jac. Jon. Estlander, Studeranden Nils Abraham Stolpe, aflidne Studeranden Erik Henrik Hoxell och mig) att åskåda denna fasansfulla scen, hvarvid en af bönderne — alla Nerpesboer — nedstacks med åtta bajonetter, och tre andra fästades, hvar efter annan med tåg vid en gärdesgård och nedskötos, — redan hade han hotat flere uti en bondstuga — på Agnes hemman — instängde fredlige bönder att lefvande brännas, då han slutligen efter en, natten emellan den 4 och 5 juli, förnyad plundring i byn, företog sig sistnämnde dag tidigt på morgonen, under namn af reträtt undan svenska armen, en färd söderut till Storå, Kankaanpää, och derifrån till Kauhajoki, och utmärkte hvart steg med nya grymheter. — Men dermed hade Orlof icke ännu rasat ut i Lappfjärd.
Den 11 juli återvände hit de Blå kosacker, hvilka anförda af överste Kistleff, åtföljt Orlof på en del af förberörde dess resa. Följande dag inträffade jemväl Grefven Orlof härstädes och högkvarteret förlades uti nu aflidne kapellanen Johan Roos’ gård, Alkulla, och de förre fasorna upplifvades på nytt.
— Nu några omständigheter rörande bemälde prestman Johan Roos. Han inkallades till Orlof, men då han ej kunde gifva sådana underrättelser om Svenska armén, dess läge, dess planer m.m., som önskades, blef han slagen af Grefven, under hotelse att med hustru, barn och domestiker nedsablas eller inom sina hus lefvande brännas. Samma frågor förnyades ofta och då andra svar än förut ej kunde afgifvas, hotade Orlof med mångdubbel stränghet. Svårigheterna ökades härvid för kapellanen Roos derigenom, att de underrättelser vi här hade om de efterfrågade omständigheterna bestodo uti osäkra ofta stridiga och de mest osammanhängande rykten.
För att öka fasan mot hans familj, hölls han fången i sina rum, och oaktadt de trägnaste böner, tilläts honom icke samtal hvarken med hustru eller barn. Ställd, efter några dagar, på fri fot, bad han få söka sig nattherberge i grannskapet, eftersom rummen i hans egen gård voro upptagna af Grefven och dess svit, men detta afslogs. Kapellanen Roos, redan nog tryckt af ålder och bekymmer och trött efter resor, dem han i Orlofs ärenden förrättat, gick en afton, utan att hafva anhållit om tillstånd, till nästa gård i avsigt att där få hvila; men snart finqo vaktsoldater befallning att uppsöka och hemskaffa honom, där han nödgades lägga sig på ett golf, utan någon underbädd. Sådana våldsamheter, föröfvade emot en stilla och fredligt tänkande man, och förenade med den skada, som trupperna gjorde på åker, äng och lösegendom, skattad till 1,222 riksdaler banco — allt detta sammanlagdt — verkade hos denne 55 års man en fruktan och en tillökning i hans naturliga melancholie, som slutligen — den 4 dec. samma år — blev kanske enda orsaken till hans sorgliga, hastiga och oförmodade död. — Så mycket angående framlidne kapellanen Johan Roos.
Samma dag, den 12 juli kl. 4 eftermiddagen blef jag genom Major Kamikoff kallad och afhemtad till Grefven Orlof. Denne låter, utan att underrätta mig om ändamålet med min afhemtning, visitera mig, emedan han, såsom den efter visitationen skedda förklaring lydde, ansåg mig för en misstänkt person. Anledning till sådan beskyllning och sådant förfarande togs däraf, att jag dagen förut berättat för öfverste Kisileff, att en svensk brigg med 1.000 eller 1,500 man, förd af Major Martin väntades till Christinestad 10 eller 11 eller 12 juli, men Grefven påbördade mig hafva sagt åt Kisileff, att Svenskar hvarken voro i, eller väntades till berörde stad, med tillägg att då han utskickade rekognosörer, de stötte på svensk patrull, och begynte med detsamma slå mig i ansigtet. Jag ville upprepa min åt Kisileff gjorda berättelse, men Grefven ville alldeles icke höra den, utan kallade mina uppgifter samt och synnerligen för osanning och fortsatte slåendet.
Frågorna i denna samma sak, äfvensom angående alla både rimliga och orimliga biomständigheter dervid, förnyades gång efter annan, men ingen fråga kunde göras, intet svar emottagas, utan åtföljande färre eller flere slag. Sedan ändteligen denna sak var nog afhandlad, för att icke mera gifva anledning till hvarken frågor, svar, eller slag, äskade han upplysningar om Svenska armen, dess dåvarande läge, planer, styrka m. m. Efter rykte hade jag mig bekant, att den då var förlagd till Storkyro eller Lillkyro: detta uppgav jag ock, såsom det enda jag därom kunde veta, men emedan han tycktes föresatt sig att anse mina uppgifter för osanna, tog han sig skäl att fortsätta sina slag, tills han bragt mig att blöda ifrån både näsa och mun.
Nu ansåg han detta behandlingssätt, som varat ungefär halfannan timme, för icke tillräckligen hårdt, befaller derföre några blå kosacker uppresa en galge vid den närbelägna kyrkan: den stod snart färdig, omgifven af samma karlar, försedda med dragna sablar och rep, och de vaktkarlar, som omgåfvo mig, tillsades föra mig till denna rysliga, efter allt utseende oundvikliga död. Sedan hade jag gått några steg ditåt, då Grefven antingen sansade sig, eller ämnade spara mig till ännu större lidanden, och återkallar mig. Sedan ett lika frågande och slående, som förut, begynts och en stund fortfarit, och jag därunder vid min blodiga prästerliga krage betygat riktigheten i mina uppgifter, åtnöjdes han med att ställa mig på öppen landsväg med obetäckt hufvud under bevakning af en blå kosack: denne karlen, som redan var något till åren, röjde i sitt ansigte en genom vana förvärfvad färdighet, att qväfva hvarje mensklig känsla, så snart en blodtörstig tyranns befallningar skola verkställas, hans bistra uppsyn bredvid den på axeln hvilande blottade sabeln, bidrog tillika med Orlofs vilda ögonkast och onaturliga åtbörder, att öka fasan af dagens händelser, och att göra hos mig ett intryck, det den slöa ålderdomens minneslöshet föga torde kunna utplåna utur min hågkomst.
Inemot kl. 7 om aftonen reste Grefven från den obebodda stuga nära landsvägen — vid vägaskillnaden mellan kyrkan och gästgifvaregården — hvarest han uppehållit sig de första timmarne efter sin hitkomst, och utanför hvilken han misshandlade mig, till sitt nu bestämda högkvarter Alkulla. Dit fördes också jag af tvenne blå kosacker; men i egenskap af brottsling och Ryska rikets förrädare — såsom han behagade kalla mig — fick jag hvarken nalkas gården på mindre än femtio steg nära, eller hålla mitt hufvud betäckt. Efter några ögonblick kom öfverste Protopopoff, och talade några ord till min vakt, och återvände sedan han gifvit mig en blick full af deltaganbe. Vaktkarlarna tillsade mig att marchera och jag gick tillbala samma väg jag kommit, följd tätt i spåren af dem. Sedan jag tillryggalagt tåget, som ledde ifrån denna gård, och hunnit stora landsvägen. gick den ene af kosackerna framför och den andre efter mig, för att på så mycket mera öfvertygande sätt låta både mig och de på vägen stående soldater och skjutsande bönder förstå att jag var bestämdt offer för ett tidigare eller senare mord. Så beledsagades jag till kapellansgården Jut — då för tiden obebodd — där vanligen stark inqvartering och fängelse för brottslingar funnos: man anvisade mig till en midt emot farstugudörren varande kammare, hvarest jag bevakades af fem eller sex där inqvarterade jägare. Desse emottogo mig med aktning och deltagande, beklagande genom åtbörder min olycka, och tillbjödo mig alt njuta af deras måltid, som bestod af torra hampfrön, uppblötta uti vatten. Måltiden behagade mig ej; hungrig var jag ej heller, och hade den fasta övertygelsen att jag aldrig skulle behöfva mat mera. Efter att hava avslagit så välment anbud, gjorde jag förberedelser att lägga mig uti en mellan fönstret och kökskammarväggen stående tom säng, och med alldeles oväntad beredvillighet samlade soldaterne sina hoprullade kapotter till bädd åt mig, på hvilken jag hvilade till kl. 10 om aftonen.
Under den stund jag där litet slumrade, eller rättare låg mest vaken med tillslutna ögon, herrskade i rummet så djup tystnad, att jag snarare trodde mig äga sällskap af en sakta kringvandrande katt, som stundom emot sina vidtagna försiktighetsregler litet bullrar, än af några Ryska soldater. I samma ögonblick jag lät dem förstå att jag vaknat, blef deras verksamhet i gevärens putsande lika liflig och hörbar, som förut. Min skilsmessa från dessa ömsinte personer hörer ock till dagens bitterheter, ty jag fick ej taga afsked ifrån dem, eller tacka dem för den aktning och höfvlighet de bevisat mig, emedan andre jägare, som vid kl. 10 inträdde i rummet och kallade mig till Grefven gjorde, efter Ryssarnas vana, mycket oväsende och hade sådan brådska, att jag vid föreställningen om nya rysligare uppträden, ej hade nog sansning eller tid att förklara dem min erkänsla.
Dessa mig afhemtande soldater togo en genväg emellan Ulfves gårdarne till Alkulla, der Grefven emottog mig vid trappan med förnyade – desamma som förut – frågor och förnyade slag, men sedan han märkt, att mitt venstra kindben var uppsvullet, samt min prestkrage och hvita halsduk blodiga, afstod han ifrån vidare slående; i dess ställe och då jag för att undvika hans slag gick några steg baklänges, befalldes en af de bakom mig stående soldaterna hindra mig med stöt i ryggen af en hirschfängare, vilket också men rätt lindrigt verkställdes.
Nu följa blott tvenne frågor och intet enda slag mera, men uppträdet icke dess mindre vida rysligare än tillförene.
Berörde soldater förde mig på Grefvens befallning ifrån gården ut på åkern, dit han, Magister Estlander, och tolken Grill — handelsmans son från Stockholm — följde mig. En soldat lossar där halsduken från min hals, binder den strängt om mina ögon, och leder mig några steg framåt ifrån Alkulla byggnadens kökskammarfönster; därpå befalles jag sänka mig på knä. Sagdt och gjort.
Nu föreställde Grefven bemälte Magister och mig tvenne frågor: den ena angående rikligheten af våra uppgifter, hvartill denne svarade sig icke annat veta, än hvad han förut berättat, och att jag var hans sagesman; den andra lydde så: Hvad tänker Christinestads Magistrat om Ryska regeringen? Svar: under ryska regeringstiden lydes dess styrelse, och Svenska styrelsen då regeringen är Svensk. På ingendera af dessa frågor svarade jag, helst det icke uttryckligen fordrades, och min belägenhet dessutom ledde tanken på helt andra ämnen än dylika tanklösa spörjsmål.
— I denna ställning förblev jag ungefär två timmar, omgifven — såsom flere åsyna vittnen sedermera enstämmigt berättade — af några jägare med fällda bajonetter, ibland hvilka en stod framför mig med uppspändt gevär, färdig att sticka eller nedskjuta mig i det ögonblick det kunde behaga Orlof. Emedan jag varit närvarande — såsom ofvanföre är berättadt — vid bägge dessa slag af människomördande, ihjälstickning och ihjälskjutning, önskade jag mig det senare såsom skyndsammare och lindrigare, hvarföre jag lossade vänstra sidans hängsel, och sköt det ifrån sitt ställe, på det dess tvärsöfver hjertat liggande stålspänne icke skulle hindra den väntade kulans framfart. Under dessa fasans stunder njöt jag tvenne gunstbevis af lyckan, det ena: soldaterne tilläto mig sitta ett par ögonblick, då mina knän ömmade däraf, att stället under dem bestod af småsten och grus; men då Grefven, som förmodligen hade vaksamt öga på mig, märkte det, tillropade han soldaterna att försätta mig i den förra ställningen — det andra: en knähund, Valle, uppfödd på prostegården, där jag då såsom nådårspredikant bodde — uppsökte mig och låg tätt invid mina knän, utan att vilja öfvergijva mig, helst han ej begrep verkan af de vapen dem han men icke jag nu såg, och hvarav vi bägge måste flere gånger höra det ohyggliga skramlet.
Jag kan i sanning säga, att då, enligt tidens stick, ingen vågade något tala eller företaga till min förmån, var denne den ende, som i farans stund ej övergaf mig, utan syntes beredvillig att lefva eller dö med sin herre. — Under dessa tvenne timmar tilldrog sig en icke mindre märkvärdig, än oförgätlig omständighet: föreställningen att gå utur en värld i en annan gladde mig, men att så plötsligt, och på sådant sätt skiljas ifrån anhöriga och vänner, framför allt ifrån en fästmö, hvilken jemte sin mor och syskon fästat hela deras hopp vid mig, detta förde mig så nära på gränslinjen emellan lif och död, att jag tydligen kände, huru lifvet bortrinner, huru anden flyttar utur kroppen, och om ej den aningen ljungat genom min själ: ännu skall du lefva, så hade man behöft hvarken snöre, bajonett eller kula för att skilja mig vid lifvet.
Men tragedin blir redan för lång: hon måste af sig sjelf upphöra: ju våldsammare en rörelse är, desto mindre långvarig, och jag blir genom den höflige, men något vilde jägaremajoren von Essen först befriad från förbindningen öfver ögonen, och sedan vidpass kl. 1 om natten inkallad till Grefven, hvars blixtrande ögonkast och knutna näfvar antingen röjde det raseri, hvarmed han ännu ville utbrista emot mig, och hvilket ofelbart händt, så framt ej den aktningsvärde öfverste Kottschutoff på höfligt sätt hindrat honom att nalkas mig, eller — hvilket är sannolikare — ville han genom dessa åtbörder låta mig, förstå, att det var mera undseende än rättvisa, som nu skulle frälsa mig ifrån den död, hvarmed jag varit hotad.
Ty efter befrielsedomens afkunnande fordrade han, att jag borde tacka honom icke blott ödmjukt, såsom jag gjorde genom nickning med hufvudet, utan aldra ödmjukast med djup bugning, hvarföre han lade sin högra hand på min venstra axel, för att böja mig till sådan höflighet, men emedan han snart borttog sin hand, och jag i samma ögonblick stod upprätt inför honom, kastade han öfver mig ett vredfullt ögonkast — och öfverste Kottschutoff förde mig hastigt och vänskapsfullt utur rummet. Att Orlof nu redan, men åtminstone efteråt djupt ångrade sitt grymma beteende, synes tillräckligen deraf, att sedan genom Borgmästaren i Christinestad, Lagmannen Daniel Matteus, dagen derpå erhållits bekräftelse på mina uppgifter, kallade han genom framlidne kapellanen Roos mig följande natten till sig ock förklarade under den ytterligaste glädje både sjelf, och genom tvenne särskilda tolkar, den förutnämnde franska tolken Grill och tyska talande juveleraren Starcke i Christinestad, mig frikänd, och lofvade med hand och mun hägna mig äfven i den händelse att jag någonsin blefve så brottslig, som han i öfverilning kommit att anse mig, och att han under ett besök på prostgården sade vid det han livligt tryckte min hand: förlåt mig.
General-Majoren Grefve Orlof Denissoff är tre eller fyra och trettio år, medelmåttigt lång, har smal fyllig, vacker växt, håret starkt vuxet och svart så attt det glänser, lediga kroppsrörelser, vackert manligt, brunett ansikte, stora lifliga ögon, blicken hvass och genomträngande, snarare injagande fruktan än lockande till förtroende. Hans tvenne Fahnjunkare eller adjutanter, Paul och Philipp, unga älskvärda män beskrefvo honom såsom förnuftigt god, öm, tillgänglig, vänlig, nykter, sparsam och ägande i allmänhet de egenskaper, hvilka göra en högt uppsatt man lika älskad, som vördad. Allt detta goda var borta, och han gjorde sig känd för att vara omättlig i njutandet af starka drycker, misstänksam, otillgänglig, vild, grym. Uti frikostighet emot sin trupp förblef han sig lik. Denna förändring i sinnelaget härledde sig troligast dels ifrån fruktan att i ett främmande land vara öfverallt omgifven af en menighet, på hvars lydnad under svärdets lag ej var att lita, dels att han skyddades af en trupp, för liten och för svag att upprätthälla det rätta mannamodet hos en Orlof, som var mera hofman än fältherre: truppen utgjordes af omkring 200 röda och 50 blå kosacker, samt emellan tre- och fyra-hundrade man Jägare.
1809 i october. E.L.
Förklaringar:
-nådårspredikant: Inom evangelisk-lutherska kyrkan en präst som blir utnämnd av domkapitlet till att sköta en prästtjänst under den tid som den avlidne tjänsteinnehavarens änka och barn hade nådår eller extra nådår. Sterbhuset föreslog för domkapitlet en lämplig predikant och avlönade predikanten med en del av den ordinarie prästlönen.
-kapott: soldatens överrock som också kallas mantel.
-hirschfängare: ett kort blankvapen som tyska jägare använde för att fånga större villebråd.
