Nedtecknats av Lasse Backlund i juni 2017. Uppgifterna är tagna ur tidningen Syd-Österbotten, Konrad Westlins bok ”Melins kompani” och Gunnar Melins egna dagboksanteckningar. Om du vill läsa mera om Emil Klåvus eller Sved, som var med i striderna i Tammerfors, så klicka HÄR!
Överbefälhavaren Gustav Mannerheim insåg tidigt att hans armé skulle organiseras i brigader, regementen, bataljoner och kompanier. I slutet på februari 1918 bildades så det kompani med ungefär 200 man, som sedan skulle kallas för Melins kompani. Det var jägarkaptenen Bertel Vinell som först fick i uppdraget att ställa upp kompaniet men han blev snart förflyttad till annan ort. Det var först den 16 mars som premiärlöjtnanten Gunnar Melin från Vasa tog hand om kommandot över kompaniet, som sedan blev beundrat och vida känt för sina insatser i striderna i Tammerfors.
Utbildningen av manskapet tog endast ett par veckor och tidigt på morgonen den 17 mars fick kompaniet order att avresa från Vasa mot Haapamäki, för att där sättas i reserv. Tågresan gick bra, det var endast i Laihela som några rödgardister sköt mot tåget. Redan på eftermiddagen var kompaniet framme i Haapamäki och där fortsatte de med stridsövningarna. Utrustningen var dock dålig, det saknades allt från ammunition till kläder. Några skyddskårister var helt utan stövlar, de hade på sin höjd galoscher fastbundna med snören runt skorna. Matbristen var också stor och manskapet tvingades klara sig utan riktig mat under långa stunder.
Eftersom det var under 30 km till Filppula där hårda strider pågick, så kunde de höra kanondundret därifrån. Manskapet var väl insatt i hur striderna förlöpte och de blev till och med otåliga med de dagliga övningarna. De skulle hellre delta för att hjälpa de egna trupperna. Humöret var ändå relativt gott och det var en liten rivaliserande kamp mellan norrbaggarna och sydlänningarna, men det var en positiv sådan.
Antalet soldater i Melins kompani varierade hela tiden på grund av sjukdomar, förflyttningar och stupade. Som högst torde det ha funnits 225 man och 96 % av dessa hade svenska som modersmål. Av de som hade svenska som modersmål var hela 97 % österbottningar. Av de här österbottningarna så var största delen från trakterna söder om Vasa. Till exempel från lilla Korsnäs fanns det hela 46 man med, Pörtom bidrog med 15 man, Kaskö med 10, Sideby med 16 och Lappfjärd med 39 man. Några Närpesbor fanns inte med, eftersom dessa hade bildat ett eget kompani.
Befälet och underbefälet i Melins kompani utgjordes enbart av de jägare som hade utbildats i Tyskland. Manskapet litade blint på dessa jägare eftersom de hade stridserfarenhet nere från Europa. Den man som högaktades mest var nog Gunnar Melin själv, kanske för att han blivit sårad i striderna i Tyskland eller för att han hade erhållit järnkorset av andra klass. Han var känd som ”det stora lugnet” och ingav därför ett lugnande intryck på manskapet.
Efter hårda övningar hela dagen den 26 mars, så blev det sent på kvällen ett hastigt uppbrott från lägret i Haapamäki. Manskapet tilldelades här vita skyddsdräkter som snabbt blev kallade för likskjortor. Alla kompanier marscherade snabbt till tågstationen, och bråttom var det, för i brådskan glömde de att ta med sig sina hästar och hästskötare som var stationerade några kilometer bort.
På morgonen den 27 mars då dagen grydde kall och vacker, så kunde manskapet se att de under natten hade närmat sig stridsplatserna i Vehmais med uppbrända hus och stupade rödgardister liggande i terrängen. Från Messuby hördes ljudet av hårda strider, då kulsprutorna smattrade och granater kreverade. Senare på dagen började kompaniet marschera från Vehmais söderut, över sjöar och genom skogar. Efter cirka 12 km kom de fram till en stor gård, som visade sig vara Ahlmans lantmanna- och vävskola, som låg nära Messuby. Någon mat kunde manskapet inte få eftersom köket inte hann med i marschen och inte vågade de göra upp någon eld heller. Manskapet låg på golvet nära varandra med befälet hittat några sängar.
Det var närmare 20 grader kallt på natten och flera av de frusna och våta soldaterna fick förfrysningsskador. Läget var allvarligt och ljudet av striderna från Messuby hördes bra. Flera lass med stupade soldater som kördes bort från Messuby påminde också soldaterna om att de kommande striderna kan bli hårda. Vapen och ammunition fanns det nu gott om, vilket underlättade situationen betydligt.
Tidigt på morgonen följande dag, skärtorsdagen den 28 mars 1918 slogs alarm. Det här skulle bli en ödesdiger dag, där många sydösterbottningar fick sätta livet till. Befälet missbedömde läget och underskattade fienden som var väl beväpnade med kulsprutor och kanoner. Det egna artilleriet gav inte heller något understöd, vilket försvårade anfallet. Paniken spred sig, främst i kompaniet från Uleåborg, som utan order lämnade sina ställningar. Många tragedier utspelades denna dag då soldaterna från Melins kompani tvingades att till och med använda vapen för att få de flyende soldaterna tillbaka i leden.
Vill du läsa mera om ”den blodiga skärtorsdagen”, så klicka HÄR så kan du läsa vad Axel Klockars skrev i tidningen Syd-Österbotten flera år efteråt.
Av sydösterbottningarna stupade denna dag Anselm Agnäs från Dagsmark, Karl Johan Dåhli från Lappfjärd, Frans Geisor från Härkmeri, Otto Evald Grannas från Härkmeri, Johan Hjalmar Juth från Lappfjärd och Hemming Oskar Rosenholm från Sideby. Därtill sårades Bruno Andersson från Sideby, Erland Bergvik från Lappfjärd, Axel Holm från Lappfjärd som blev totalt blind, skräddaren Johannes Klemets från Dagsmark, Bruno Nordback från Kaskö och Emil Rosenlund från Dagsmark.
Ett exempel på hur hett det gick till denna dag tas ur boken ”Melins kompani”, då löjtnant Bredenberg sårades och blev liggande: Det var emellertid ytterst svårt att hjälpa honom, ty kulorna piskade oupphörligen platsen. Soldaten Viklund från Nykarleby kröp dock fram och fattade i Bredenbergs arm för att draga honom i skydd av ett nära stående hus. Då sårades även Viklund av ett skott genom armen. Nu kom en Björndahl från Vasa till platsen och räckte en stör åt Bredenberg, som förmådde hålla fast i denna, medan männen drog bort honom från det farliga stället. Under detta fick Björndahl en kula genom mössan. Att truppen hade det hett här, framgår även tydligt av att underofficer Gädda från Korsholm fick en kula genom mössan och sedan en annan kula genom kolven på sitt gevär. Strax därpå träffade en tredje kula pipan på hans gevär, fläckte upp den på en 10 cm lång sträcka och ryckte lös kornet, som sårade Gädda i pannan.
Situationen var nu ohållbar och soldater tog till reträtt och det var då som Anselm Agnäs träffades av en kula genom huvudet och avled genast. Lappfjärdsbon Karl Johan Dåhli som var med och förde bort den sårade Bredenberg råkade ställa sig upp och blev skjuten. Det enda han hann säga var ”jag fick mig nu”.
Långfredagen den 29 mars blev en litet lugnare dag för Melins kompani, som sattes att vakta viktiga byggnader. Rödgardisterna fanns dock hela tiden inom synhåll, då de rörde sig mellan byggnaderna. Flera man stupade också denna dag och soldaterna i Melins kompani började vänja sig sid åsynen av stupade kamrater och fiender. Till exempel på dörrmattan till kompaniets logement låg en stupad rödgardist men ingen brydde sig om att flytta kroppen utan alla steg över den när de skulle in eller ut.
Lördagen den 30 mars hade kompaniet ledigt för att vila ut efter de hårda strapatserna dagarna innan. Köket och personalen fanns på plats men tyvärr hade de ingenting att tillreda. Alla hus i närheten genomsöktes och då hittade de litet bröd och till och med mjöl, som det gjordes plättar av. De hittade också ett svin som de slaktade och kokade soppa av. Efter dessa fynd steg humöret och ännu bättre blev det då överbefälhavaren Mannerheim skickade ett telegram till kompaniet och gratulerade dem för framgångarna de senaste dagarna.
Påskdagen den 31 mars vilade kompaniet på förmiddagen och på eftermiddagen var det stridsövningar. Rödgardisterna sköt hela tiden vilt omkring sig och granatkrevaderna avlöste varandra utan att dock skada någon. Ett par soldater ur Melins kompani råkade träffa ett par rikssvenskar, som på svenskt vis sade att ”djävlar i min själ, vad de haskar krut!”
Klockan 6 på kvällen avtågade Melins kompani till främsta linjen, främst för vakttjänst. Några större strider inträffade inte och de avlöstes på morgonen och fick då vila ut följande dag.
Den 2 april 1918 hade kompaniet en kort föreläsning på morgonen sedan fältövning på eftermiddagen. Mannerheim gav denna dag order om att Tammerfors skall stormas tidigt följande dag. Melins kompani fick order om att som första truppenhet med plutonerna i nummerföljd i språngmarsch rycka fram längs vägen, som från Messuby leder förbi de ryska kasernerna till Tammerfors, förbi ryska kyrkan, över forsen, över Hamntorget samt längs Hamngatan fram till Västra gatan och längs denna gata till Tavastlands museum på Näsilinna kullen.
Uppgiften som Melins kompani fick syntes omöjlig och mannarna var övertygade om att deras krigande snart var över. Att som första kompani störta rätt in i fiendens stad, såg inte riktigt hoppfullt ut. På natten stekte de plättar och någon sade att det nog är de sista plättarna som de äter.
Den 3 april, klockan 1 på natten ställde kompaniet upp och det var en litet lustig syn för enligt order skulle alla klä sig lite tarvligt. Till exempel Melin själv hade strumporna dragna utanpå byxorna och så hade han en sliten paletå och en gammal mössa. Denna mundering var ett genialiskt påhitt som nog räddade många i kompaniet, för det visade sig att under stormningen att fienden trodde att de var retirerande rödgardister och lät bli att skjuta på dem.
Vill du läsa mera om stormningen och striderna vid Näsilinna, så klicka HÄR.
Stormningen har gått till historien som ett av de djärvaste anfallen i vår historia. Melins kompani med närmare 200 man lyckades ta sig igenom fiendelinjerna ända fram till Tavastlands museum på Näsilinna och efter att ha belägrat detta en hel dag återvände trupperna rätt igenom fiendeland. Under belägringen var det flera soldater som sårades och dessa lämnades kvar på Näsilinna men underligt nog togs de om hand av rödgardisterna följande dag och fick vård av deras sanitärer.
Under stormningen av Näsilinna stupade totalt 58 man i Melins kompani, alltså nästan 30 %. Av sydösterbottningarna stupade bland annat Karl Henrik Björklund från Lappfjärd, Frans Granberg från Sideby, Johan Erland Högström från Lappfjärd och Väinö Kuula från Sideby.
Under de följande dagarna mellan den 4 och 9 april logerade Melins kompani inne i Tammerfors och ägnade sig främst åt övningar och vakttjänst. Trots att Tammerfors var intaget så fanns det fortfarande rödgardister gömda, som inte drog sig för att skjuta på de vita styrkorna. Den 9 april fick manskapet i Melins kompani ett telegram av Mannerheim, där han tackade dem så här:
”För visad tapperhet och oförskräckt mod, samt för den vackra framgång, som jägarna vann då de under löjtnant Melins befäl under kulregnet bröt sig över forsen och med storm tog Näsilinna med garnison och kanonerna, belönar jag löjtnant Melin med Frihetskorsets III:de klass, allt manskap och underbefäl med tapperhetsmedalj samt alla officerare med Frihetskorsets IV:de klass.”
Den 11 april hade kompaniet endast exercis och en del blev tilldelad nya kläder och stövlar. På kvällen hade manskapet till och med möjlighet att bada bastu och fick de genomgå en läkarkontroll.
Den 12 april hade manskapet en parad där en överste Ausfeld berömde trupperna för det de hade gjort och för det som skulle komma.
Den 13 april var det normala stridsövningar och den 14 fick manskapet byta till sig bättre stövlar av de tillfångatagna rödgardisterna. Kompaniets medlemmar anade nu att snart skulle de bryta upp från logementet i Tammerfors för att jaga bort rödgardisterna från de östra delarna av Finland.
Den 15 april bröt så kompaniet upp och manskapet samlades på järnvägsstationen för vidare transport till Karelen. Tåget avgick på eftermiddagen och kom till Haapamäki station vid 8-tiden på kvällen. Först den 18 april kom de fram till Kiviniemi station och därifrån marscherade de till Valkjärvi. Det fortsatte övningarna och de kunde höra kanondundret från Viborg. Den 21 bröt de upp igen och den 22 april började en lång marsch till Kuokkala station och Kellomäki längs järnvägen och samtidigt kontrollerades det att inga tåg med rödgardister kunde lämna landet. Snödrivorna var fortfarande höga, men trots menföret och dålig utrustning marscherade kompaniet 83 km på 31 timmar.
Några värre strider var de inte med om och därför var det endast några som blev lindrigt sårade, bland annat Karl Henrik Storgård från Lappfjärd, Karl Alfred Norrgård från Lappfjärd och Frans Vesterback från Dagsmark.
Den 26 april avtågade Melins kompani mot den ryska gränsen för vakttjänst. Några riktiga strider var det inte längre, utan läget lugnade ned sig.
Den 9 maj uttogs de soldater som skulle få vara med på paraden i Helsingfors. Från Sydösterbotten skulle åtminstone Karl Henrik Jossandt från Lappfjärd och Otto Kärr från Sideby få vara med. Det var också meningen att den unga Alf Håkan Palin skulle får vara med på paraden men han var så trasigt klädd, så han måste avstå. Han hade nyss fyllt 14 år och hade varit med på alla större strider och vid stormningen av Näsilinna. I stället skickades han snabbt hem till Österbotten, för att kunna vara med på skolans avslutning.
Eftersom ryssarna nu var förpassade ur landet och de flesta rödgardister var internerade påbörjades hemförlovningen av manskapet. Detta gick dock trögt och ett stort missnöje bröt ut eftersom de flesta ville hem och ta itu med jordbruksarbetet. Före höbärgningen var de flesta redan hemma medan de sista hemförlovades så sent som i augusti 1918.
Så var då Melins kompani upplöst och manskapet skingrades runt om i Österbotten. Minnena från de hårda striderna och den djärva stormningen av Näsilinna tog de alla med sig, för att bära dem livet ut. Må vi aldrig glömma våra frihetskrigare, som med livet som insats räddade vårt land undan terrorn och det röda förtrycket.
Tillbaka till huvudartikeln om skyddskårerna och deras verksamhet, klicka HÄR!
Förteckning över medlemmarna i Melins kompani från Sydösterbotten.
Ingen av befälet var hemma från Sydösterbotten men däremot en stor del av manskapet:
Agnäs Anselm, bondson från Dagsmark, f.1896, stupade 28.3.1918.
Ahlberg Artur August, parcellägare från Lappfjärd, f.1894.
Andersson Bruno Valdemar, snickare från Sideby, f. 1895, sårades 28.3.1918.
Backman Viktor Nikolaj, arbetare från Kaskö, f. 1893.
Berg Anton Lennart, fiskare från Sideby, f. 1896, stupade 3.4.1918.
Berg Axel Evert, bonde från Sideby, f. 1893.
Berglund Josef, bonde från Lillsjö i Dagsmark, f. 1894.
Bergvik Erland, arbetsledare från Lappfjärd, f. 1896, sårades 28.3 och 3.4.1918.
Björklund Karl Henrik, bonde från Lappfjärd, f.1894, stupade 3.4.1918.
Bäckström Oskar, arbetare från Kaskö, f. 1896.
Dahlroos Josef, bonde från Lillsjö i Dagsmark, f. 1893.
Dahlvik tidigare Sandvik Frans Teodor, bonde från Lappfjärd, f. 1889.
Dåhli Karl Johan, bondson från Lappfjärd, f. 1888, stupade 28.3.1918.
Eriksson eller Karlsson August, arbetare från Lappfjärd, f. 1897.
Forslund Karl Erik, bonde från Lillsjö i Dagsmark, f. 1895.
Friberg Anders Emil, från Sideby, f. 1894, död i Canada.
Geisor Frans Viktor, bondson från Härkmeri, f.1894, stupade 28.3.1918.
Granberg Frans, bondson från Härkmeri, f. 1894, stupade 3.4.1918.
Granfors Karl, arbetare från Kaskö, f. 1896, sårades 3.4.1918.
Grannas Otto Evald, bonde från Lappfjärd, f. 1892, stupade 28.3.1918.
Granholm eller Norrback Frans Viktor, bonde från Sideby, f. 1895.
Granvik eller Klockars Otto Sigfrid, bonde från Lappfjärd, f. 1892.
Haapanen Väinö, handlande från Kaskö, f. 1896.
Hannus Selim Sigfrid, handlande från Lappfjärd, f. 1890.
Holm Axel, bondson från Lappfjärd, f. 1891, sårades 28.3.1918.
Holm Karl Erland, bonde från Lappfjärd, f. 1896.
Holm Artur Sigfrid, bonde från Lappfjärd, f. 1895.
Håx eller Storgård Karl Henrik, bonde från Lappfjärd, f. 1893, sårades 3.4 och 23.4.1918.
Häggblom Karl Evert, målare från Lappfjärd, f. 1898.
Högström Johan Erland, bondson från Lappfjärd, f. 1895, stupade 3.4.1918.
Ingves Alfred, bondson från Lappfjärd, f. 1896.
Ivars Otto, byggmästare från Lappfjärd, f. 1889.
Jossandt Karl Henrik, bonde från Lappfjärd, f. 1895.
Juth eller Klåvus Johan Hjalmar, arbetare från Lappfjärd, f. 1896, stupade 28.3.1918.
Klemets Johannes, skräddare från Dagsmark, f. 1889, sårades 28.3.1918.
Klockars Axel, bonde från Lappfjärd, f. 1889, sårades 28.3.1918.
Kuula Väinö, konditor från Sideby, f. 1896, stupade 3.4.1918.
Kärr Otto, bonde från Sideby, f. 1894.
Lindeblad August Lennart, skeppare från Sideby, f. 1895, sårades 3.4.1918.
Lindmark eller Smått Johan Erland, polis från Kaskö, f. 1891.
Lindmark eller Smått Karl Helmer, arbetare från Kaskö, f. 1894.
Ludén Leander, bonde från Härkmeri, f. 1895.
Lund Evert, polis från Lappfjärd, f. 1898.
Lövdahl tidigare Lillsjö Frans Axel från Dagsmark, f. 1896, sårades 3.4.1918.
Lövström Josef, fiskare från Sideby, f. 1896.
Nordback Bruno, fiskare från Kaskö, f. 1896, sårades 28.3.1918.
Norrgård Karl Alfred, bonde från Lappfjärd, f. 1894, sårades 23.4.1918.
Norrgård Erland, bonde från Dagsmark, f. 1896, sårades 3.4.1918.
Nygårds Frans Viktor, bonde från Lappfjärd, f. 1893.
Nyman Johan Viktor, bonde från Dagsmark, f. 1892.
Nyqvist Väinö Karl Edvin, smed från Lappfjärd, f. 1895.
Peltomaa Frans, arbetare från Sideby, f.1894, sårades 3.4.1918.
Rosenholm Hemming Oskar, bonde från Sideby, f. 1894, stupade 28.3.1918.
Rosenlund Emil, arbetare från Dagsmark, f. 1896, sårades 28.3.1918.
Sandgård tidigare Sandvik Artur Sigrid, bonde från Uttermossa, f. 1888.
Sandvik Axel Emil, fiskare från Sideby, f. 1896, sårades 3.4.1918.
Selin Lennart Josef, fiskare från Sideby, f.1894.
Stenlund Artur Hemming, bonde från Sideby, f. 1892, sårades 3.4.1918.
Sved eller Klåvus Johan Emil, bonde från Lappfjärd, f. 1895, sårades 3.4.1918. (Vill du läsa mera om denne Emil Klåvus som sedan bytte släktnamn till Sved, så klicka HÄR!)
Söderman Einar Eliel, arbetare från Kaskö, f. 1894.
Westerback Frans Ivar, bonde från Dagsmark, f. 1893, sårades 23.4.1918.
