Den 6 februari 1918 skrev tidningen Syd-Österbotten att flera skyddskårister hade stupat vid intagningen av Kristinestad den 31 januari 1918. Bland dessa fanns Alfred Erlands och Viktor Grannas från Tjöck och begravningen av dessa blev den största som någonsin upplevts i Kristinestad. Tidningen skrev ingående om de stupade och om begravningen.
9.2.1918: Från Tjöck meddelas:
De stupade skyddskåristerna. Såsom vi redan tidigare meddelat, har den blodiga kampen för frihet och lagbunden samhällsordning, som utkämpas i vårt land krävt två offer även från Tjöck. De föll under drabbningen i Kristinestad. De var vardera i sina bästa år och med deras frånfälle grusades många förhoppningar.
Bondesonen Alfred Erlands var född 16 /11 1896 och utdimitterades från Tjöck folkskola 1911. Lappfjärd folkhögskola besökte han 1915-1916. Tidigt blev han medlem av ortens ungdomsförening. Till fin natur var Alfred Erlands en stilla, from och fredsälskande yngling, mycket tystlåten och godmodig. Förtrogen med jaktbössan, grep han villigt till sitt gevär, då huliganterrorn hotade hembygden. Hans framtidsmål var jordbruket, till vilket hemmet lagt en så vacker grund. Livligt insåg han behovet av utbildning även för odalmannen, varför han ämnat besöka Korsholms jordbrukskurser, då döden med ens avklippte hans unga liv. Föräldrar, syskon och vänner stå sörjande vid hans grav.
Bonden Viktor Viktorsson Grannas född 31/7 1888 utdimitterades från Tjöck folkskola 1903, var en bland Tjöck bys driftigaste bönder. Med sällspord iver och kraft arbetade han för att få sitt hemman i gott stånd efter den senaste sommar avslutade storskiftesregleringen. Den nya milisordningen i Kristinestad, som tillät stadens sämsta element att trakassera den på torget säljande allmogen, hade i Grannas en avsvuren fiende. Med iver yrkade han därför på ordningens återställande och i handling ville han vara bland de främsta. Han sörjes närmast av hustru och en 3-årig gosse samt ålderstigna föräldrar och syskon.
13.2.1918. Publicerad i tidningen på ledarplats.
Tal vid Viktor Grannas’ och Alfred Erlands’ bår i Kristinestads kyrka den 10 februari 1918 av K. V. Hinds.
”Mer än dig själv hav kärt ditt hem,
din moders bön, din faders bud;
men fosterlandet mer än dem
och mer, långt mer än allt, din Gud.»
Kamrater!
Dessa ord av skalden Topelius säger oss i korthet livets mening, livets höga, ädla mål. De klargör för oss ändamålet för vårt görande och låtande hår i livet, samt lär oss att inse och förstå våra plikter som människor. Framom oss står hemmen, framom hemmen står fosterlandet, men framom allt detta står vår Gud. Hur väl vore det icke, om varje Finlands son och dotter i detta nu kunde och ville inse detta. Vi skulle väl då ej ha behövt uppleva de senaste tidernas uppskakande händelser. Vi hade då ej blivit vittnen till de oerhörda brott mot Gud och samhället, som vi nu upplevat. De rysligheter, som nu drabbat Finlands folk, hade då varit ogjorda. Skulle varje Finlands son och dotter förstått sin plikt mot Gud och fosterlandet, hade icke den sista tidens händelser inträffat, inbördeskrigets fasor, broderskampen, ej uppflammat. Och dock är allt detta en vorden verklighet.
Vi har upplevat strider, som ej inträffat sedan århundraden tillbaka. Medborgarkriget rasar spridande död och fördärv. Vem hade anat att vi här skulle få smaka av krigets vedermödor, då fred mellan de stora nationerna syntes så nära, ja tycktes nästan vara en tidsfråga. Vem hade anat att Finlands självständighet, erkänd av både Ryssland och de flesta länder i Europa som en följd av kriget dock på sistone skulle köpas med blod. Så långt har vi dock kommit. Blod har flutit och blod kommer att flyta. Den ryska revolutionen har förgiftat en stor del av Finlands söner och döttrar. Förblindade partiledare har upphetsat massorna till kamp mot samhället, har ansett tidpunkten nu vara lämplig att omstörta samhällsbyggnaden i enlighet med de ryska bolschevikernas mönster. Deras hantlangare, de röda banditligoma, sammansatta av samhällets drägg och avskum har kastat stridshandsken mot den ordningsälskande och fredliga befolkningen i landet.
Österbottens bönder, som med harm och avsky sett, hur de röda banditerna opererat i det sydliga Finland har nu upptagit den utkastade stridshandsken, väl vetande att nu eller aldrig, gäller det ock därför har man ur huset gått ut för att kämpa mot landsförrädarna. Österbottens bönder har känt sin plikt mot Gud och fosterlandet. Även vi här i våra trakter har känt våra plikter, har fattat vår ställning. Även här i vår annars så fredliga bygd har blod flutit i kampen mot landsmän. Vi har nu till gravens vila vigt två män, två kamrater, vars livslåga släckts, vars blod runnit i broderskampen. Den ena i mannaålderns fulla kraft, i sin levnads sol, den andra i sin ungdoms blomstring i livets fägring i livets vår. De har fallit i kampen för hemmet och fosterlandet, för lag, rätt och frihet. Hos oss, som nu stå vid deras grav, skall minnet av våra fallna kamraters livsgärning för all framtid leva, deras platser i våra led skall länge stå tomma.
Vi skall alltid minnas den öppna livliga, rättframme Viktor Grannas, just sådan den österbottniske bonden ter sig, kvick att handla då det gäller. I minnet fäst för alltid är den tystlåtne, tillbakadragne och lugne ynglingen Alfred Erlands. Ehuru två olika naturer, olika till sätt ock läggning hat de stupat vid varandras sida för samma mål, för fosterlandets välfärd. Deras krafter har domnat, deras kroppar gömmas och försvinna lik droppen i havet, lik gnistan i den mörka natten, men deras blod, som runnit, skall dock bli den regnets tår, som skall vattna skördarna i det nya och fria Finlands vår. De skall bli stjärnor, som skall lysa oss den väg vi skall gå ur den sorgens midnatt, som råder i Finlands bygder. Därför måste vi fortsätta den kamp som de påbörjat tills, segern blir fullständig.
Visserligen känns döden bitter för anhöriga och vänner, men vi få ej klaga över de offer Gud och fosterlandet i den tunga allvarsdigra tid, som nu råder, pålägger oss. Våra kamrater har fallit för livets vackraste mål: för rätt och frihet Detta förpliktar obs, som kvarlämnat, att ej förtröttas utan kämpa och strida tills Finlands verkliga frihetsmorgon gryr. Utan knot och klagan bör vi fortsätta vår frihetskamp, om än stora och tunga offer krävs av oss. Gör vi detta, då skall den Gud, som hittilIs fört våra frihetsskaror till seger, även framdeles hjälpa oss fram mot målet, för vilket våra kamrater fallit. Då skall den 31 januari bli en märkesdag i våra bygders historia, som sent, ja aldrig, så länge fria österbottningar trampar våra bygders mark, skall glömmas. Ett fritt, självständigt Finland med lagbunden ordning, kring vilket Österbottens frihetsmän i främsta ledet skall hålla vakt, att inga nidingar och skälmar mera må sarga vårt arma, utpinade fosterland, må detta vara vår framtidslösen, vårt framtidshopp! Då har våra kamraters hjärteblod, Tjöck skyddskårs första stora offer, inte förgäves lagts på fosterlandets altare, då skall minnet av vår frihetskamp, minnet av våra fallna hjältar för tider som komma alltid glimma som en sol från svunna tiders dagar.
Frid, frid över våra kamraters minne!
13.2.1918. Till gravens ro
vigdes i söndags stoftet av de fallna skyddskåristerna, studeranden Sigurd Blåfield, bonden Viktor Viktorsson Grannas och bondesonen Alfred Erlands.
Redan tidigt hade talrika människomassor från staden och omnejden samlats och då sorgehögtiden kl. 2 e. m. skulle börja kunde alla deltagare icke erhålla biljett till kyrkan. Mellan leden av skyddskårister bars de tre hjältarnas kistor från likvagnarna, som stannade på torget, till kyrkan under tonerna av Karl XII marsch vid Narva, utförd av Bötom hornkapell. I liktåget sågs förutom släktingar och vänner, stadsfullmäktige och magistrat, en corps och en mängd skyddskårister. Under tonerna av Chopins sorgmarsch på orgel nedlades kistorna i koret. Sedan en stor blandad kör sjungit ”Jag går mot döden var jag går”, förrättades jordfästningen av kyrkoherden Aug. Tranchant, som inledde den heliga akten med följande griftetal:
Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. 1 Kor. 15:57.
Vårt land är i detta nu kastat i ett det mest sorgliga olycksläge. Kampen mellan ljuset och mörkret har kulminerat i mörkrets uppenbara resning emot allt, vad i vårt land från förfädrens tider aktats dyrt och kärt – kyrka och stat, sanning, lag och rätt. Allt vad genom sekellång utveckling vunnits, den ljusa framtid, som i politiskt hänseende nu hägrat för vårt land – allt hotas med fullständig undergång. Mörk är den dag, som grytt, mörk är den framtid, som vi har att än gå tillmötes. Än kommer dock dag, än är ej allt förbi. Ljusets kraftiga strålar har redan begynt genomtränga mörkret. Än fanns en kvarleva av fädrens tro och anda, av fäderneärvd pliktkänsla.
Landets frihetsälskande laglydiga odalmän från nord till syd, från ost till väst har rest sig till kamp för sanning och rätt. Framgångsrik har kampen varit och tydligt har man kunnat skönja att icke blott mänsklig kraft gjort däri sina inlägg, utan att en högre makt lämnat sitt mäktiga bistånd och kunna vi därför redan nu utbrista: Gud vare tack, som oss segern giver. Utan offer har dock kampen icke kunnat föras. Av dessa offer har vi i dag att till gravens vila inviga tre. Tung är förlusten, men medvetandet att de offrat sina liv för ädel och god sak – för älskat fosterland gör sorgen lättare att bära. Dylika sorgestunder som denna skall icke lamslå oss, utan sammansluta oss fastare till enig kamp för det rättas slutliga seger, men tillika rikta våra blickar och böner till den allsmäktige, i vars hand liv och död, seger och nederlag når, sanningens och rättvisans Gud, som helt visst vill och kan föra sin sak till seger. Ni behöver ej misströsta. Ljuset har i tiden segrat över mörkret genom Jesus Kristus, ljuset skall än segra över mörkret; i denna tro vill vi gå till fortsatt kamp och strid, i denna tro skall vi slutligen kunna utöver hela vårt land från våra hjärtans djup utbrista: Gud vare tack, som oss segern givit genom vår herre Jesus Kristus.
Efter det att kören sjungit ”Jag går mot himlen var jag går” vidtog den rika blomsterhyllningen. Vid nedläggandet av kransarna från Stadsfullmäktige, yttrade tullförvaltaren K. A. Winqvist:
Då vi nu till den sista vilan följer Alfred Erlands, Viktor Grannas och Sigurd Blåfield må vi, för att tillbörligen belysa nödvändigheten av och värdet på den handling, i vilken deras livsgärning kulminerade, kasta en återblick på den tid, under vilken vårt land varit förenat med Ryssland. Vi finner då, att Alexander den förstas löfte vid lantdagen i Borgå den 29 mars år 1809 att bibehålla alla våra förmåner och författningar fasta och oförryckta i sin fulla kraft, icke varit bindande för hans efterträdare, med undantag av Alexander den II, ty under de mera än 100 år, som sedan dess förflutit, har ständiga försök gjorts att klavbinda Finland, och otaliga är de offer, som det passiva motståndet mot olag och våld kostat landet.
När revolutionen i mars år 1917 sopade bort det ruttna tsarväldet i Ryssland, hoppades många av oss att de, som i Ryssland kämpat för friheten, skulle förstå vår ställning bättre och att en ny dag snart skulle randas även för Finland, men vi misstog oss åter. Finlands folk har med frihet förstått en frihet i lagens skydd för var och en, men icke den frihet, som nu infördes i landet av den ryska soldatesken i förbund med de sämsta elementen bland vårt eget folk och då förhållandena utvecklade sig så, att våldsdåd och plundringar hörde till ordningen för dagen, fick alla klart för sig, att landet måste skiljas från Ryssland, måste bli fritt och oberoende om det icke vill gå under genom anarki.
Lantdagen förklarade därför Finland självständigt och den nuvarande regeringen erkände Finlands självständighet. Men denna självständighet existerade endast till namnet. Ryssland bortdrog icke sina trupper och dessa ville icke upphöra att spela husbönder i landet, men häröver förvånar man sig icke, då man betänker att vårt folk hyser inom sig ett parti, som begärt ryssarnas hjälp för att befästa sin egen makt. Att detta icke är en villfarelse det kan vi alla i dag bekräfta, de röda ät beväpnade med ryska gevär och i förbund med ryssarna vill de kuva sitt eget folk. Men måttet är rågat! Tålamodet slut. Folket, det verkliga folket har rest sig till kamp mot förrädare och förtryckare, det har fått nog av både den ryska och den röda friheten, det vill självt bestämma i sitt hus och det går nu att bygga en frihet på laglig grund till var mans trygghet. Att en resning mot våldet kostar offer det vet vi alla, och det är de alla beredda på, som ställt sig i ledet, de vet att det gäller livet, men de offrar det utan tvekan för samtida och kommande släktens frihet och lycka i Finland. Då kampen bröt ut på vår ort var Alfred Erlands, Viktor Grannas och Sigurd Blåfield med, de har gett sina liv för sitt land och för det stora målet, därför skall deras minne bevaras från släkte till släkte med kärlek, tacksamhet och aktning.
”Stridernas lön är folkets frälsade heder.
Hävdernas himmel i stjärnvit glans ser på er gärning neder.
Framtid, som dömer, skall hylla en dag fäderneslandet i Eder”.
I samma tidning tackade släktingarna så här: ”Ett hjärtligt tack till alla dem, som bidragit till den goda stämningen vid Alfred Erlands och Viktor Grannas begravning”.
I Syd-Österbotten den 16.2.1918 fortsätter artikeln:
Vid nedläggandet av kransarna från Tjöck skyddskår höll bonden och handelsföreståndaren K. V. Hinds det tal, som på ledarens plats ingick i denna tidnings senaste nummer. Från Kristinestads skyddskår nedlades kransarna av magister Lindström, som därvid höll ett längre tal.
Kransarna från Lappfjärds skyddskår nedlades av bankdirektör Frans Teir, som yttrade: Vårt land genomlever ett historiskt skede som aldrig förr. Väl har kriget förr rasat i vårt land, men med andra bevekelsegrunder än nu. Då har det gällt ägande- eller härskanderätten i vårt land. Vårt folk har just trätt in bland de fria nationernas antal och vi trodde, utan strid och blod. Men vår glädje förbyttes i blodig kamp. Länge har det sämsta elementet bland vårt folk, rödgardisterna först hemligt och nu öppet närts och understötts av det socialdemokratiska partiet och genom detta partis agitatorer och tidningspress hetsats upp mot en lagbunden samhällsordning. Dessa usla folkhopar, vars djuriska instinkter är deras bestämmande vilja, har i förening med odisciplinerade och oansvariga ryska soldathopar landet runt med de gräsligaste blodsdåd kränkt folkets rättsmedvetande och den personliga säkerheten i vårt land.
T.o.m. det onda har sin gräns. Mot detta nesliga ok reste sig landets lagtrogna folk. Det var hos oss, Österbottens frihetsälskande befolkning som resningen tog sin början. Under namn av skyddskårer har från alla samhällslager unga och gamla samlats till ädel kamp för landets och folkets frihet. I detta nu står främst vårt Österbotten rensat från fiendeok. Kämpande från seger till seger tågar under säker och god ledning våra friskaror söderut for att driva fientliga soldater ur landet, inmana rebellerna i fängelse och återföra åt vårt lagtrogna folk personlig frihet, ett ordnat och lagbundet samhällsskick. Vi tror det, att våra friskaror liksom korsfararna i tiden på sina baner kunna inskriva orden: ”Gud vill det”, och vi önskar tillägga: segern skall bli vår.
Men vi får ingenting utan att ge. Vad ger vi för det vi strävar till? Jo, det dyraste vi pp jorden äger: vårt blod, vårt liv. Vi har i dag samlats för att visa dessa frihetshjältar, som frigjorda från allt buller och krigsljud nu vilar envar i sina tysta boningar, den sista tjänsten. De har ljutit sitt unga hjälte-och hjälteblod på fosterlandets altare för oss och för ställen efter oss. Vi står i dag samlade kring deras bårar för att återbörda åt fosterjorden deras kroppar, lämna i Allmaktens hägn deras ande och deras minne i tacksamma medborgares hjärtan.
Ni föräldrar som har gett er son, ni maka med del lilla barnet, som gett ert stöd i livet och du frände, som kom till oss med frihetens flammande fackla, ni har gjort en tjänst inför Gud och medborgare, som samtid och framtid stall tacksamt minnas. Det blod som dessa och andra hjältar i frihetskampen ljutit skall helt visst bli en eldgivande sporre för de kamrater som i dag bildar hedersvakt, bildar spaljéer för de stupade kamraterna på väg till sin sista vila. Men icke allenast för skyddskåristerna, utan för alla och envar ett manande att under denna tunga tid lägga allt vad plikten oss bjuder fram på fosterlandets altare. Om också plikten skulle kalla oss alla att dö för vårt land, så gör vi det med stolthet och ära, ty: ”Ljust är att dö för fosterlandet”, sade den gamla romaren.
När vi så gömmer dessa hjältar i fosterjorden påminner jag mig general von Döbelns ord för över 100 år sedan, då han höll tal över de sista finska krigarnas minne: ”När i nalkens den sandhög under vilken den tappra vila, så given de välsignelsens suck, ty de hava dött som hjältar och deras aska vårdas av ärans vålnader”.
I kraftiga ordalag talade till de stupade hjältarnas minne på finska agronomen Parmanen samt bonden I. E. Vähämäki, som nedlade kransar från Mörtmark skyddskår. Genom lärarinnan B. Karlsson nedlades en krans från Tjöck ungdomsförening. Vidare nedlades en mängd kransar från anförvanter och vänner. Sedan den rika blomsterhyllningen upphört och fröken Helmi Wegelius sjungit ett par solosånger, utbars liken under orgelmusik och fördes över till gamla begravningsplatsen åtföljda av en ofantlig människoskara. Vid gravarna sjöng kören ytterligare några sånger och till sist sjöng skyddskåristerna ”Atenarnas sång”.
Hos deltagarna lämnade den storartade begravningen, den största som i Kristinestad någonsin förekommit, ett gripande intryck.
