Den 6 december förklarade lantdagen efter omröstning Finland självständigt. Den 8 december skrev tidningen Syd-Österbotten i en kort artikel inne i tidningen om detta beslut.
I samma tidning alltså den 8 december 1917 publicerade den finska senaten, som i dag motsvaras av regeringen, ett upprop till Finlands folk. Du kan läsa uppropet genom att klicka HÄR, och det är klart att utropet också var avsett för moderlandet Rysslands regering och för andra grannländers regeringar för att de skyndsamt skulle erkänna Finlands självständighet.
Den finska regeringen kontaktade genast grannländerna och de viktigaste länderna nere i Europa för att de skulle godkänna landets självständighet. Så gott som alla länder svarade att detta nog kommer att ske, blott den ryska regeringen först erkänner att Finland lösgjort sig från moderlandet och att det nu är självständigt. Det dröjde nästan en månad före ryssarna meddelade den finska lantdagen om sitt beslut.
Den 22 december 1917 eller den 4 januari 1918 enligt den nya tideräkningen hade den ryska verkställande centralkommitténs sammanträde beslutat följande:
”Vid sammanträde den 22 december 1917 har arbetare- och soldatrådets samt bondedeputerades allryska centrala verkställande kommitté beslutit 1) att erkänna den finska republikens statliga oavhängighet, ävensom 2) att organisera enligt överenskommelse mellan Finlands regering och representanter för Finlands arbetarklass en särskild kommission för utarbetande av förslag till de praktiska åtgärder, vilka härflyta ur Finlands särskiljande från Ryssland.
Ordförande E. Sverdloff.”
—————–
Lördagen den 12 januari 1918 skrev tidningen Syd-Österbotten om lantdagens plenum, som hade hållits några dagar innan, så här:
En historisk högtidsstund.
Lantdagens plenum i tisdags kl. 8 eftermiddag blev en historisk högtidsstund. Senatens ekonomidepartement närvar i sin helhet. Representanterna hade infunnit sig i högtidsdräkt, läktarna voro fulla med folk.
Sedan namnupprop verkställts meddelade talmannen, att senatens ordförande önskade göra ett meddelande till lantdagen.
Senator Svinhufvuds tal.
Därefter framträdde senator Svinhufvud och meddelade, att senaten vänt sig till Ryssland och de utländska makterna med en framställning om erkännande av Finlands oavhängighet, varefter han uppläste de från Ryssland, Sverige och Frankrike anlända officiella tillkännagivandena av republiken Finlands oavhängighet. Därjämte meddelade senator Svinhufvud att Tyskland erkänt Finlands oavhängighet ehuru officiellt meddelande härom ännu ej ingått.
Detta erkännande av de utländska makterna betyder, att Finland nu inträtt i de fria nationernas led och dess självständighet är utåt i varje händelse tryggad. Säkert är även, att också övriga makter med det snaraste kommer att erkänna Finlands oavhängighet. Finland står i stor tacksamhets skuld till utlandet och senatorn hoppades, att lantdagen skulle utfinna medel, varmed vi kunna visa oss förtjänta av ställningen som en fri stat. Till slut yttrade senatorn, att Finland önskar bevara vänskapliga relationer och full neutralitet med avseende å andra makter.
Talmannens tal.
Därefter höll talmannen ett tal, vari han till först tolkade lantdagens känslor av tacksamhet gentemot Ryssland, vars regering hållit sitt löfte om skyddande av de små nationernas självbestämmanderätt samt gentemot de utländska makter, vilka redan har erkänt den finska statens oavhängighet. Talmannen framhöll även Finlands livliga önskan att förbliva neutralt samt bevara vänskapliga relationer med andra stater. Till slut utbragte talmannen ett leve för de stater, vilka erkänt Finlands självständighet samt därefter ett leve för den unga finska republiken samt för dess framtida utveckling och framgång. Alla instämde entusiastiskt i leveropen.
Talmannens tal åhördes stående av folkrepresentanterna och läktarpubliken.
—————
De rödas krav i Kristinestad.
En klar antydan om att det kommer att bli hårda diskussioner och bråk om vilket styre den nya republiken kommer att ha, hittar vi från Kristinestad. I samma tidning, alltså den 12 januari 1918 kan vi läsa om ett krav som den socialdemokratiska kommunalorganisationen överlämnade till stadens fullmäktigeordförande Tötterman den 11 januari kl. 10 på förmiddagen. Den lyder så här:
De rödas ultimatum till stadsfullmäktige.
I går kl. 10 f.m. överlämnade en tremannadeputation till stadsfullmäktiges ordförande härstädes, vicekonsul Erik Tötterman, ett protokollsutdrag i översättning sålydande:
”Utdrag ur protokoll fört vid Kristinestads socialdemokratiska kommunalorganisations sammanträde den 10 januari 1918, som ordförande fungerade Hjalmar Virtanen och sekreterare Hjalmar Aho.
§ 1. Kommunalorganisationen beslöt fordra av Stadsfullmäktige:
1) Att Stadsfullmäktige skola inleda underhandlingar om milisinrättningens ställande på demokratisk grund.
2) Att Stadsfullmäktige skola betala i lön åt de personer, som provisoriskt upprätthållit ordningen, 2 mk per timme, räknat från den tid då de började med sin verksamhet ända till dess milisinrättningen ställes på ordinarie grund. Annars förklaras milisinrättningen i strejktillstånd från och med den 12 januari kl.12 på natten. Därefter kommer man ej att svara för någon ordning. Även tillåtes inga privatpersoner, ej heller av affärsföretag utställda vakter. Dessa komma med alla tillbudsstående medel att avlägsnas.
3) Att fullmäktige skola erlägga för ordningens upprätthållande under storstrejken åt Kommunalorganisationen 5 000 mark.
§ 2. Emedan stadsfullmäktige redan strejkat i 2 månader och ej uppmärksammat arbetarnas i stadens lönefordringar, beslöts i anledning av arbetarnas lönefråga fordra:
1) Att för stadens arbeten skall erläggas åt män 2 mk per timme och åt personer yngre än 18 år 1 mk 50 p, samt samma åt kvinnor.
2) Om kvinna har att underhålla barn, skall lönen vara samma som männens, 2 mk per timme och 10 mk för varje barn i veckan.
Samma löneförmåner åt den som är familjeförsörjare fastän det äldsta av barnen befinner sig i sagda ställning. Åt hästkarlar 3 mk per timme. Alla betingsarbeten skola avskaffas.
Vi fordra svar på ovan gjorda framställningarna senast den 11 januari 1918 kl. 12 på natten.
Å mötets vägnar:
Hjalmar Virtanen (ordf.) och Hjalmar Aho (t.f.sekreterare). Utdragets riktighet bestyrkts av Frans Aarnio och Aukust Wilén.
Eftersom tidsfristen var knapp ordnade ordförande Tötterman en ordförandekonferens och stadsfullmäktige avgav därefter följande svar:
Till Socialdemokratiska Kommunalorganisationen i Kristinestad.
I anledning av ett av Kommunalorganisationen i dag till Stadsfullmäktiges Ordförande inlämnat protokollsutdrag får Fullmäktiges Ordförandekonferens anföra följande:
Enär enligt gällande lag ordningsmakten i landets städer står under statens maktbefogenhet och emedan staten även ansvarar för dess kostnader, då däremot kommunen endast med 1/3 deltager i ordningsmaktens avlönande, anser Ordförandekonferensen Fullmäktige ej hava rätt att ensamma ordna saken, och har därför i dag per telefon vänt sig till länets guvernör, vilken lovat komma med första tåg till staden anlända för att ordna förhållandena samt likaledes lovat sätta sig i förbindelse med Socialdemokratiska Kommunalorganisationen för att vidtaga sådana åtgärder, som situationen föranlett.
På Ordförandekonferansens vägnar:
Erik Tötterman, Stadsfullmäktiges ordförande. Einar Wichmann, t.f. sekreterare.
—————–
I Syd-Österbotten den 16.1.1918 kan vi läsa att guvernören Heikel, som nu har börjat kallas landshövding, tillsammans med föredraganden Martonen genast hade besökt Kristinestad och då kommit med ett kompromissförslag, som alla parter kunde godkänna. Det bestämdes till exempel att polisinrättningen skall dras in och i stället skulle en milis inrättas. I milisens tjänst antagas endast välfrejdade, allmänt förtroende åtnjutande personer, vilka uti sina tjänsteåligganden äga lyda endast sitt befäls befallningar och få ej tillhöra några som helst beväpnade sammanslutningar.
Det bestämdes också att en ordningsnämnd skulle tillsättas. Den skulle bestå av 6 personer, stadsfullmäktige skulle utse 3 och det socialdemokratiska partiet 3. Ordningsnämnden fick i uppgift att upprätthålla den allmänna ordningen i staden och anställa nödigt antal personer i milisen.
——————
En orsak till varför grannländerna dröjde med att erkänna Finlands självständighet, var att Finland hade nära samarbete med Tyskland. Det var allmänt känt att det i Tyskland fanns mer än 1 800 finländska jägare för att där få krigarutbildning. Därför är det helt förståeligt att länder som USA, England och Frankrike inte genast erkände Finland. Också Tyskland hade problem med erkännandet, eftersom landet hade inlett fredsförhandlingar just med Ryssland. Dessa förhandlingar skulle givetvis ha försvårats om tyskarna bakom ryggen på ryssarna skulle ha erkänt Finland som stat.
Passkontroller på tågen.
Trots att den ryska regeringen godkänt Finlands självständighet befann sig ett stort antal ryska soldater fortfarande i vårt land. De här fortsatte med sin verksamhet, som om ingenting hade förändrats. I tidningen Syd-Österbotten finns den 12 januari 1918 en artikel som belyser ett av problemen med de ryska soldaterna:
Passgranskningen på järnvägarna.
Alla resande bör vägra att underkasta sig densamma. Fortfarande röra sig på tågen ryska soldater, vilka yrka på företeende av passagerarnas pass. Sedan Finland numera blivit erkänt som en självständig stat, borde man väl dock kunna få ett slut på denna meningslösa passvisering, som under hela krigstiden väckt befolkningens ovilja.
Då de ryska soldaterna emellertid icke synas förstå eller icke fått någon order, som skulle klargöra för dem, att deras verksamhet å våra tåg är en överflödsgärning, som de dessutom icke mera hava befogenhet till, återstår intet annat än att befolkningen genom en allmän vägran att uppvisa pass giver sin uppfattning till känna.
Genom ett gemensamt och konsekvent uppträdande i denna fråga skall man väl sist och slutligen vinna rättelse i ovan påpekade missförhållande.
———–
Den 16.1.1918 skriver tidningen att både Norge och Danmark har erkänt Finlands självständighet:
Till senatens ordförande har från norska utrikesministern ingått ett sålydande telegram:
Jag har i dag haft glädjen överlämna till statsrådet Gripenberg en not, vari regeringen som svar på eders excellens hänvändelse får meddela, att norska regeringen i dag den 10 januari erkänt Finland såsom självständig och oavhängig stat och att det skall vara regeringen en glädje att träda i officiell förbindelse med den finska regeringen och ber eder mottaga den norska regeringens uttryck för Norges vänskapliga känslor gentemot Finland och den norska regeringens varmaste önskan om Finlands välfärd.
Ihlen, Norges utrikesminister.
Den danska utrikesministern har till Finlands regering avsänt följande telegram:
Som komplettering till Hans Majestät Konungens av Danmark yttrande till den finska delegationen beträffande Danmarks förhållande till Finland har jag äran meddela eder att regeringen i Danmark erkänt Finlands fullständiga självständighet och oavhängighet och är den villig inleda bestående förbindelser med Finlands regering.
———————-
Den 16.1.1918 kan vi läsa i Syd-Österbotten att det röda gardet i Helsingfors har meddelat, att det anser det vara nödvändigt att socialdemokratiska partiet övertager regeringsmakten i sina händer samt att revolutionens utförande anförtros röda gardet. I tidningen Työmies publicerade den socialdemokratiska partistyrelsen en proklamation, där de uppmanar landets arbetare att störta den nuvarande regeringen. Dessutom uppmanas arbetarna att ansluta sig till de röda gardena.
———————
Den 19.1.1918 skriver Syd-Österbotten att bortdragandet av de ryska soldaterna i Finland går långsamt. Endast kosackerna och äldre soldater har med tåg skickats tillbaka till hemlandet. Artilleriet finns fortfarande kvar i Finland. Till och med i Korsnäs förundras det över varför det fortfarande finns 25 á 30 man kvar i kyrkbyn, sedan de flyttat bort från Harrström och Töjby.
———————-
Den 26.1.1918 står det i tidningen att den finska senaten i onsdags hade skickat ett telegram till rödgardisternas högkvarter Smolna i Helsingfors:
Folkkommissariernas råd, Petersburg.
I strid med alla löften och överenskommelser inblanda sig ryska soldater i Finlands inre angelägenheter och åstadkomma avskyvärda och blodiga oroligheter i Viborg. Finlands regering inlägger sin protest mot dylik beväpnad inblandning i ett internationellt såsom självständigt erkänt rikes angelägenheter och väntar att Rysslands regering oförtövat skall vidtaga avgörande åtgärder för förhindrande av truppernas alla uppträdanden, såväl i Viborg som även i det övriga Finland. På grund av dessa nya händelser är regeringen åter tvungen att yrka på påskyndande av de ryska truppernas bortförande från Finland.
Finlands regerings ordförande.
Svaret kom snabbt för i samma tidning den 26 januari kan vi läsa att rödgardisterna egen regering i Smolna har påbjudit avväpning av skyddskårerna i Finland. De fråntagna vapnen skola överlämnas åt det röda gardet och andra arbetare, står det.
I slutet av januari 1918 hade situationen i landet blivit sådan att senaten beslöt att vidta åtgärder för att få slut på våldsdåden. Till exempel från Viborg har det kommit hemska rapporter och ögonvittnesskildringar om huliganernas framfart, som ledde till att senaten godkände skyddskårerna som den lagliga regeringens militär. Senator Castrén skickade en skrivelse till landets landshövdingar, som lydde så här:
”Av förekommen anledning får jag till Eder kännedom meddela, att de skyddskårer, vilka llmänt kallas vita garden, äro bildade på regeringens uppmaning och hörsamma regeringens befallningar. Deras uppgift är uteslutande att upprätthålla ordning och förhindra oordningar. Ni bör i sådant ändamål lämna dessa kårer all hjälp och allt understöd. Om i deras verksamhet skulle yppas något mot ordningen stridande bör därom hit genast meddelas.
Ett liknande meddelande har avsänts till rayonkommittén i Finland, 42:dra arméns armékommitté samt verkställande soldatkommittéerna i Viborg, Åbo, Vasa, Uleåborg, Torneå, Björneborg, Tammerfors, Fredrikshamn och Kotka.
De finska medborgare, vilka genom rysk militärs ingripande eller genom dess medverkan fängslats bör omedelbart frigivas.”
Samtidigt utfärdade senaten ett utrop till Finlands folk där de hänvisade till de senaste uppskakande våldsdåden och skräckdagarna i Viborg:
”Fosterlandets nöd ålägger oss att vända oss till Eder alla och vi hoppas att varje finsk medborgare under närvarande tidpunkt är beredd till de offer, vilka vårt lands och vårt folks farliga läge kunna pålägga såväl enskilda som alla gemensamt. Målet för allas gemensamma ansträngningar bör uteslutande vara bevarandet av fred och ordning. På inga villkor kan tillåtas några som helst upphetsande eller hämndlystna åtgärder av enskild natur i strid med ordningsmaktens befallningar.
Medborgare. Förenen Eder alla till försvar för Eder hemfrid, edra egnas liv och egendom, personlig frihet och okränkbarhet. Ordningens upprätthållande är försvar för Finlands folk och dess hela framtid.”
Till överbefälhavare över alla Finlands skyddskårer utsågs en okänd militär, som hette Gustaf Mannerheim. Denne Mannerheim fick fullmakter och fria händer av Finlands regering att av skyddskårstrupperna bilda en militär med uppgift att upprätthålla lagar och ordningar i landet.