Sammanställt av Lasse Backlund i november 2022. Uppgifterna är tagna ur gamla tidningar och språket i artiklarna har moderniserats men inget väsentligt är utelämnat eller förvrängt.
Då den finska militären upplöstes i början av 1900-talet på order av den ryska kejsaren, så bildade en grupp finländska aktivister ett förbund som fick namnet ”Voimaförbundet”. Det grundades i januari år 1906 som en idrottsorganisation men med ett mål att öka det finska folket försvarsduglighet. Vapen behövdes för den tilltänkta verksamheten men Finland var vid den här tiden hårt bevakat av de ryska myndigheterna.
En stor mängd Wetterli gevär hade smugglats till Österbotten hösten 1905 med fartyget ”John Grafton”. Dessa vapen som lossades i Larsmo spreds över landet utan de ryska myndigheternas vetskap och de kallas fortfarande för Grafton-gevär.
Sommaren 1906 anlände en ny försändelse med vapen till Svartö i Pjelaxfjärden i Närpes. Vapnen smugglades med fartyget Peter och handlanden Josef Sigg från Pjelax samlade ihop 40 man för att lossa lasten. Josef Sigg och lantbrukaren Karl Johan Mangs skötte sedan om att största delen av lådorna fördes till Kristinestad, där de insattes i vicekonsul Wendelins magasin. En del lådor fördes till Juho Leikkos gård i Kurikka.
Bröderna Bruno och Rudolf Wendelin skötte om att en del av dessa vapen skickades med två olika fartyg till Björneborg och mottagaren var handlanden Gustaf Parman.
Gustaf Parman var alltså inblandad i en vapensmugglaraffär, som fick stor, till och med internationell publicitet och Björneborgs Tidning skrev utförligt om affären.
Allting började med att tidningen ”Uusi Suometar”, den 19.10.1906 skrev om att en stor mängd gevär och patroner har transporterats från Kristinestad till Björneborg. Därifrån har en del vapen skickats med tåg till Kuopio den 23 juli och en stor last har i september skickats med en ångpråm till Helsingfors. Tidningen antog att vapnen hade kommit till Jakobstadstrakten året innan med lastfartyget ”John Grafton” och nu har hittat sin väg ner till Björneborg. Tidningen pekade ut ”lasikauppias G. Parman” som den som organiserat vapentransporterna och att de lokala polismyndigheterna har sett mellan fingrena.
Efter detta avslöjande började ”Björneborgs Tidning” följa upp denna smuggelaffär, som under en lång tid fick mycket spaltutrymme, med början den 23 oktober 1906:
23.10.1906, Björneborgs Tidning:
Vapenimporten.
På grund av vissa tidningars ideliga skriverier om den påstådda vapenimporten, har tidningen intervjuat polismästare Arvid Öhman, handlanden Gustaf Parman och detektivkommissarien A. Seppä för att få höra deras åsikt om de andra tidningarnas påståenden. Överste Öhman berättade att en dag i juni 1906 en för honom fullkomligt obekant människa ringt upp till honom från stationen och berättat att där fanns en vagnslast gevär till Kuopio. Då förbud mot vapentransport på järnvägarna och då det ännu inte ens fanns något importförbud, ansåg han sig inte kunna misstänka att gevären varit olovliga varor. Han hade svarat, att han ingenting hade med saken att göra och att gevären gärna för honom kunde få sändas till Kuopio.
Tidningen Uusi Suometars antydningar om honom ansåg polismästaren vara utan någon grund. Kommissarien Seppä hade vid den tid då försändelsen till Kuopio avgått inte alls befunnit sig på orten utan vistats i Mohla för undersökning angående det där skedda mordet. Herr Seppä hade inte heller senare utan förordnande ansett sig böra angripa blott och bart på grund av rykten. Herr Parman som enligt Uusi Suometar skulle vara den mest komprometterade hade berättat följande: Parman hade senaste sommar med en ångbåt fått motta ett antal lådor, som en för honom obekant person E. Grankvist genom herr Parmans förmedling sänt till en person i Kuopio. Lådorna skulle enligt uppgift innehålla grovsmiden. Parman, vilken som affärsman ofta förmedlar obekanta personers varor, lät lasta lådorna i vagnen utan att ens undersöka dem, samt antecknade dem i fraktsedeln såsom innehållande grovsmiden. Först då sedermera någon »nuuskaaja» på stationen hade öppnat en låda och anmält för Parman att lådan innehöll gevär och patroner hade Parman fått kännedom om lådornas innehåll.
Men då sändningen inte var hans, brydde sig Parman inte vidare om lådornas innehåll, utan bad dem rätta fraktsedeln och som avsändare utsätta rätta avsändaren E. Grankvist. Så skedde också. Om någon färgförsändning hade Parman i detta sammanhang inte talat, utan var historien till denna del Uusi Suometars egen. På förfrågan om Parman trodde att dessa vapen var olagligt importerade, sade sig Parman inte veta annat än att lådorna kommit till Björneborg från ort belägen inom landets gränser och att om överhuvud smuggling skulle praktiserats, detta nog skett till annan ort än Björneborg. Vidare förklarade Parman att Uusi Suometars historia om att han gett sina hästar för att släpa vapnen från dr Asps lider, helt och hållet var tagen ur luften. För övrigt lade han ingen vikt på U. S. färglagda skildring.
30.10.1906, Björneborgs Tidning:
Vapenbeslaget i Helsingfors.
En skrivelse från hans excellens generalguvernören till prokuratorn:
Hans excellens generalguvernören har till prokuratorn avlåtit en i översättning från finskan sålydande skrivelse: Av protokollet över den polisundersökning, som verkställts med anledning av det av polisen i Helsingfors den 15 september på ångbåten ”Hanhi” och i gården nr 4 vid Richardsgatan gjorda vapenbeslaget, även som av målets behandling vid domstol framgår, att målet tar en riktning, som inte motsvarar de i samband därmed i offentligheten komna förhållande. Hela undersökningen synes nämligen inskränka sig till ett klargörande av brottet mot tullförordningen. I målet märks emellertid en förbrytelse av vida svårare beskaffenhet.
Till ansvar i sagda sak bringas redaktören för tidningen Vastaisuus, Mannelin, som lett anskaffandet av nämnda gevär och deras transport till Helsingfors. Vid polisundersökningen har Mannelin anfört, att gevären är avsedda för föreningen Voima, vars medlemmar har för avsikt att öva sig i målskjutning. Sanningen av en dylik förklaring är mycket tvivelaktig redan av det skäl, att till en sådan målskjutning några gevär av militärmodell med bajonetter inte är behövliga.
Vad själva föreningen Voima beträffar, som verkar i det fördolda och redan är beväpnad med gevär, har jag redan anmält därom hos senaten och undersökningen beträffande denna inte blott olagliga utan också sin tillvaro omsorgsfullt hemlighållande förenings verksamhet skall utan tvivel avslöja dess verkliga karaktär. I varje fall kräver redaktörens för tidningen Vastaisuus delaktighet däri den sorgfälligaste undersökning. Slutligen borde redan det sätt, varpå 540 militärgevär levererats till Helsingfors, och den omständighet, att en enskild person anskaffar ett så stort antal militärgevär, avsedda för en förening av föreningen Voimas art, väcka hos de judiciella myndigheterna uppmärksamhet utan avseende därpå, huruvida lurendrejeri eller andra avtullförordningen härrörande omständigheter föreligga.
Med anledning av ovanstående anmodar jag Eder att vidta till saken hörande åtgärder i och för den grundligaste undersökning av de i samband med ifrågavarande affär avslöjade omständigheter och särskilt med avseende på herr Mannelins verksamhet, på det att det må utredas, huruvida han eller möjligen andra personer är skyldiga till de i strafflagens 11 kap. 2 paragraf, 3 momentet omnämnda brott. Jag ber Eder underrätta mig angående sakens förlopp.
30.10.1906, Björneborgs Tidning:
Vapenfyndet i Björneborg.
Vid en i Björneborg verkställd polisundersökning angående de därstädes gjorda vapenfynden har framgått följande:
Ångaren ”Verdandis” kapten O. A. Samulin berättar att han senaste juni från Kristinestad till Björneborg fraktat en mängd tunga lådor vägande sammanlagt 13 ton. Uti konossementen var herr E. Granqvist upptagen som avsändare och Gustaf Parman i Björneborg som mottagare. Lådorna uppgavs innehålla grova järnstänger, men efteråt hade kapten Samulin hört, att de hade innehållit gevär. Hamnarbetarna J. E. Salmén och F. V. Ekman uppgav, att de i juni månad på handlande Parmans begäran lossat några långa, tunga lådor jämte ett antal mindre fyrkantiga sådana från ”Verdandi” till en järnvägsvagn. De hade förvånat sig över lådornas ovanliga form och över den omständigheten, att en glashandlare som Parman erhöll järnvaror, som de hade hört, att lådorna skulle innehålla. Följande dag hade de likväl fått höra, att lådorna innehållit gevär och patroner.
På samma gång hade också från Verdandi liknande lådor transporterats med en handlande Parman tillhörig häst till doktor Thore Asps gård Nikolaigatan 12, där de insattes i ett magasin. Sin likvid hade arbetarna uppburit i handlande Parmans glashandel. Arbetaren J. Stenroos från Björneborg sade sig en dag i juni månad med sin egen häst forslat 5 eller 6 lass med tunga lådor till ovannämnda doktor Asps gård. Forlön hade Stenroos uppburit av handlande Parman. Senare hade Stenroos hört om att lådorna innehållit gevär. Arbetaren K. Koskinen hade med egen häst kört 3 lass med tunga lådor från ångaren ”Norden” till den tidigare nämnda gården vid Nikolaigatan. Handlande Parmans dräng med en Parman tillhörig häst likaledes forslat tre lass liknande lådor till samma ställe. Betalning för forslingen hade Koskinen erhållit av Parman, som också legt honom för dessa körslor. Koskinen hade även han efteråt hört uppgivas att lådorna innehöll gevär.
30.10.1906, Björneborgs Tidning:
Rykten om gevärsimport.
Med anledning av en i Uusi Suometar för den 19 oktober offentliggjord notis därom, att Helsingfors polis nyligen beslagtagit 500 gevär, utgörande en del av ett större, till Finland importerat parti vapen, att ett antal av 1,000 gevär sänts från Björneborg till Kuopio samt att även till Helsingfors en vapensändning av 8,000 till landet importerade gevär av militär modell förbereddes, har generalguvernören hos senaten anhållit om, att undersökning måtte i saken verkställas samt att bli underrättad om resultatet av undersökningen. Undersökning rörande den förmenta vapensändningen från Björneborg till Kuopio har påbörjats av detektiva polisavdelningen i Kuopio.
Enligt vad vid undersökningarna framgått, har den godsvagn som skulle innehålla vapnen den 27 juli anlänt till Kuopio och därifrån den 30 i samma månad avsänts till Iisvesi med en råglast. Vad vagnen innehöll vid ankomsten till Kuopio har emellertid inte kunnat klargöras. Kopian till fraktsedeln har inte kunnat anträffas på stationen, varför man svävar i okunnighet om vem som kvitterat ut godset. Vagnen anlände till stationen vid en tidpunkt då trafiken i anledning av de till lantbruksutställningen insända expositionsföremålen var större än vanligt.
16.11.1906, Björneborgs Tidning:
Vapenimporten och Voima-föreningen.
Tidigare undersökningar.
Häradshövding K. Söderholm, som av prokuratorn förordnats att verkställa undersökningar angående vapenimporten till landet och Voimaföreningarnas verksamhet, har om de hittills vunna resultaten av undersökningen meddelat följande: Vid undersökningarna i Kristinestad framgick att vapnen dit hämtats från Pjelaks by i Närpes socken. Oaktat förhör tidigare hållits i byn utan resultat, begav sig dock häradshövding Söderholm dit, och framgick av de förhör han därstädes verkställde, att vapnen hämtats dit i en eller två pråmar, vars last lossats i båthus vid stranden och därefter av särskilda personer, bland dem även besuttna, med häst förts till Kristinestad. En av dessa bönder hade anmodats att släpa vapnen till Kristinestad av handlanden Mangs från Pjelaks, som även i två personers närvaro skulle yttrat: ”Nu har vapenlasten kommit”.
I Björneborg har häradshövding Söderholm förhört ett 70-tal personer, men kunde tillsvidare endast meddela att av undersökningen framgått, att den vagn med vapenlast som härifrån avsänts till Kuopio, varit adresserad till innehavaren av fraktsedelduplikatet och att sagda duplikat avsänts till K. Vinter i Helsingfors. Detta duplikat hade vid tidigare undersökningar infordrats men hade stationsinspektorn härstädes inte utan tillstånd från järnvägsstyrelsen ansett sig kunna ge en avskrift därav.
Han hade emellertid anhållit om förhållningsorder från järnvägsstyrelsen, som förklarat att stationsinspektorn handlat i enlighet med gällande förordningar då han vägrat att ge avskriften, men förklarade järnvägsstyrelsen tillika att såsom förhållandena sedermera gestaltat sig, densamma numera tillät att duplikatet överlämnades åt den som verkställde undersökningarna. Av duplikatet framgick att med vagnen 6892 den 14 juli 1906 till Kuopio under adress »Duplikatinnehavaren” avsänts 5 240 kilo bössor och patroner. Avsändare hade varit E. Grankvist, som betalat frakten med 306 mark. Samtliga lådor var försedda med märket ”P” och på andra sidan ”S.V.180”, alltså samma märken som fanns på de lådor som ”Verdandi” hade hämtat till Björneborg.
Beslag på vapen och ammunition.
På anmodan av häradshövding K. Söderholm föranstaltade tullförvaltaren i Björneborg i tisdags på eftermiddagen undersökning i ett magasin tillhörigt firman D. V. Widboms järnhandel och beslagtog där 40 lådor gevärspatroner med inalles 80,000 patroner. Lådorna hade firmans kontorschef på anmodan av handlanden Gustaf Parman på eget ansvar förvarat i magasinet utan att affärens ägare haft kännedom därom. På onsdag morgon verkställdes liknande undersökningar i magasin, tillhöriga en annan av stadens affärsmän men ledde dessa undersökningar till intet resultat. Onsdag kl. 3-tiden beslagtogs i ett av herr T. Söderström hyrt magasin i gården n:o 5 vid Alexandragatan 6 lådor gevär och 39 lådor patroner. Gevärlådorna innehöll 20 gevär varje, utom en låda från vilken tidigare fyra gevär tagits så att totalt 116 gevär beslagtogs. Patronlådorna innehöll 12,000 patroner varje eller totalt 178,000 patroner. Det beslagtagna godset förvaras under bevakning på packhuset. Magasinet hade herr Söderström i sin tur hyrt ut åt Gustaf Parman.
Gårdagens undersökning.
Under gårdagen fortsattes och slutfördes den i tisdags på prokuratorns befallning inledda undersökningen beträffande vapenförsändelserna till och från Björneborg. Av de 124 personer, som vicehäradshövding A. Söderholm under sin rannsakningsfärd hittills hört, faller 64 på Björneborg och omnejd.
På grund av de talrika angivelser och meddelanden av andra slag, som under undersökningens gång och särskilt under gårdagen delgivits häradshövding Söderholm, har under gårdagen ytterligare på en mängd särskilda ställen med respektive ägares tillstånd undersökning av tullmyndigheten på orten verkställts, till största delen dock med ringa resultat. Sålunda befanns den i Aittaluoto belägna så kallade Holgerska rian och den i närheten belägna av tegel uppförda stora, så kallade terpentinfabriken fullkomligt vapen- och patronrena, något som även visade sig vara fallet med två, handlanden Bruno Juselius tillhöriga, i Haistila belägna magasin.
Resultat gav däremot den undersökning, som i går kl. halv 3 på dagen företogs i en fil. mag. A. Hammarström tillhörig källare. I denna fanns nämligen 23 lådor, innehållande envar 2,000 patroner, ävensom 26 tomma lådor, som uppfattats vara tömda patronlådor. Som innehavare av dessa lådor anmälde sig handlande Gustaf Parman, som av källarens ägare hyrt densamma. Bland de angivelser, som under gårdagen ingått, förekom även ett anonymt brev att med ångaren »Patrikki» senaste sommar skulle till namngiven person i Björneborg anlänt ett vapenförråd. Då häradshövding Söderholm inte anser sig kunna ta befattning med anonyma angivelser av detta slag, överlämnade han brevet till tullförvaltaren på orten, som konstaterade att detsamma hänförde sig till den ångaren »Patrias» vapeninsport berörande grova skvallerhistorien från senaste sommar. Kl. 8 i går på aftonen förklarade häradshövding Söderholm undersökningen för denna orts vidkommande av honom avslutad. Totalt har således genom den här inledda undersökningen av tullmyndigheterna beslagtagits 102 lådor gevärspatroner, envar rymmande 2,000 patroner, ävensom 116 gevär, inrymda i 6 lådor, av vilka en innehöll endast 16 st.
Voimaförbundets Björneborgs filial.
Beträffande Voima-förbundets Björneborgs filial har den med utomordentlig grundlighet bedrivna undersökningen gett ett för förbundet åtminstone på denna ort synnerligen gynnsamt resultat. På grund av samstämmiga utlåtanden från olika partiläger har häradshövding Söderholm kommit till den fasta övertygelsen, att Voimaförbundet på denna ort inte syns ha haft någon som helst avsikt riktad emot upplösandet av den statliga föreningen mellan Ryssland och Finland. Den har helt enkelt varit en sportförening, avsedd att kroppsligt utbilda det yngre släktet genom varje slag av idrott, däri även skytte inbegripits med förebild av skytteföreningarna i Sverige. Vidare synes det av undersökningen med största sannolikhet ha framgått att Voima på denna ort inte haft för avsikt att beväpna sina medlemmar, utan att endast anskaffa på sin höjd 1- 2 övningsgevär för grupper om 10 – 25 man. I övrigt kan även särskilt med avseende därpå att föreningen Voima som sådan alldeles inte uppdragit åt sina medlemmar att anskaffa eller ombesörja transport av vapen, den säkra slutsatsen dras att de medlemmar av Voima, som deltagit i dessa transporter rätteligen måste anses ha handlat på egen hand och ingalunda i föreningens namn. Om tilläventyrs enskilda medlemmar haft för avsikt att eventuellt med vapen förse ett större antal personer, så har dock enligt vittnesmålen framgått att avsikten därmed varit ingen annan än den, att under avsaknad av en inhemsk militär säkerställa hem, hustrur och barn mot öfvervåld av byteslystna hopar, som vid en eventuellt utbrytande, det bestående omstörtande revolution i Ryssland kunde tränga över gränsen. Vidare anser häradshövding Söderholm, att den synnerligen anspråkslösa penningeinsamlingen, som på denna ort för Voimas räkning ägt rum, inte på något sätt kunnat förslå eller ens vara avsedda för någon vapenimport till och med av det mest minimala omfång.
Egendomliga vittnesmål.
Provincialläkaren Hj. Nordling vittnade vid undersökningen att han inte visste mera om vapentransporten, än vad han hört av guldsmed A. B. Ranne och faktor Tammela vid Satakunta tryckeri. Guldsmed Ranne däremot förklarade att han ingenting visste om saken. Faktor Tammela visste heller ingenting med undantag av att han i somras under promenader i Karjaranta hört att skott lossats på Lotsöresidan. Någon hade då yttrat att det var Voima som övade sig. Voimaföreningar i Vasa län.På uppmaning av den finska senaten har guvernörerna begärt in uppgifter av kronolänsmännen, om det möjligtvis finns några Voima-föreningar i de olika distrikten. Enligt uppgift finns det inga sådana i Vasa län. I några länsmansdistrikt finns det nog idrottsföreningar, men de går inte under namnet ”Voima”. De är inte heller beväpnade, trots att enskilda medlemmar kan äga vapen, där det kan finns så kallade Graftongevär. (denna notis saxad ur Vbl)
11.12.1906, Björneborgs Tidning:
Polisen i Björneborg och vapentransporterna.
Med anledning av generalguvernörskansliets skrivelse till länsstyrelsen i Åbo och Björneborgs län med anhållan om upplysningar beträffande polisens i Björneborg förhållande till vapentransporterna från sagda stad till Helsingfors och Kuopio har numera förhör hållits av landssekreteraren i Åbo och Björneborgs län Wigren som därvid hört polismästaren A. Öhmann, poliskonstaplarna E. Seppä och E. Granström, kommissarien A. Rautell och handlanden Gustaf Parman.
Protokollet från förhöret, som nu mera inkommit och skickats till prokuratorn, är av följande innehåll:
Polisens relation om vapentransporterna.
Polismästaren, överstelöjtnant Arvid Öhmann meddelade angående järnvägsförsändelsen till Kuopio, att han en dag i juli månad 1906 av en vid järnvägsstationen i Björneborg anställd bokhållare, som var för honom personligen obekant, per telefon underrättats därom att, för befordran till Kuopio stad, till godsexpeditionen inlämnats ett parti skjutgevär. Som avsändare på polismästarens därom gjorda fråga uppgavs handlanden Gustaf Parman. Detta telefonmeddelande innebar för polismästaren den första uppgiften om förefintligheten av till transport avsedda skjutvapen på orten.
På grund av att handlanden Gustaf Parman uppgetts såsom varans avsändare vände sig polismästaren genast med förfrågan om ändamålet med gevärens avsändande till Parman och fick då av denne veta att gevären var avsedda för en tilltänkt förening vid namn ”Voima”. Föreningen var avsedd att bli en sportförening, som skulle omfatta mindre persongrupper inom olika delar av landet. Eftersom det vid denna tid, alltså i juli månad, inte fanns något förbud för inhämtande av skjutvapen av militärmodell till landet fann sig polismästaren, oberoende av vem mottagaren var, inte äga någon på lag grundad rätt att ta de anmälda gevären i beslag, inte heller att förhindra deras försändande till annan ort, varför någon åtgärd i sådant syfte av honom inte heller vidtogs. Beträffande transporten av gevär och patroner under september månad med ångpråmen »Hanhi” till Helsingfors försäkrade överstelöjtnanten Öhmann, att denna försändelse, såväl för honom, som för hans underlydande var en fullkomligt obekant omständighet ända till dess han genom Helsingfors-tidningarna härom erhöll den första informationen.
Då han nästan samtidigt med nämnda tidningsnotis söndagen den 16 september från guvernören i Åbo erhöll telefonbud om det i Helsingfors verkställda vapenbeslaget och uppmanades att vidta förberedande undersökning i saken, skred polismästaren genast till hörande av handlande Parman, redaren för ångpråmen »Hanhi” handlanden Bruno Juselius, detektivkommissarien A. Seppä och ett par andra personer. På grund av att guvernören uppmanat polismästaren att anställa undersökningen så att densamma inte skulle väcka större uppmärksamhet, trodde sig ännu inte då böra förhöra främmande, utomstående vittnen. Genom denna förberedande undersökning utreddes att pråmen »Hanhis» befälhavare, kaptenen K. Åberg den 12 september av en person, som var obekant för Åberg, men som uppgav sig heta E. Granqvist, erbjöds frakt till Helsingfors av tjugunio lådor, enligt uppgift innehållande smiden. Eftersom frakterbjudaren, såsom sades, var för Åberg obekant, fordrade denne att frakten skulle erläggas i förskott, vilket också skedde.
Vidare utreddes genom sagda undersökning att namnet E. Granqvist varit fingerat eller att åtminstone i Björneborg någon person med detta namn inte finns. Det framgick också med full tydlighet att pråmen »Hanhis» rederi inte haft någon som helst kännedom om vapenförsändningen, utan stått utanför saken. Däremot kunde ännu då någon säker utredning om varans ursprung inte klarläggas, trots att det utan tvivel syntes att vapnen hämtats till Björneborg från någon annan ort inom landet och att således här någon fullförsnillning inte förelåg. Om vad polismästaren genom den påbjudna förberedande undersökningen inhämtat, underrättade han länets guvernör genom skrivelse för den 18 september. Så snart poliskommissarien Lindström från Helsingfors anlänt till Björneborg den 20 september på morgonen och påbörjat sin undersökning meddelade polismästaren jämväl denne genast resultatet av sina undersökningar och ställde till Lindströms förfogande kommissarien Seppä, som med sina underlydande konstaplar biträdde Lindström alla de dagar han kvardröjde på orten eller intill den 24 september.
Polismästaren menade att det mesta av vad kommissarien Lindström lyckades inhämta i saken hade blivit utrett genom de Björneborgska polismännens efterforskningar. Att polismästaren Öhmann och hans underlydande, såsom tidningen Uusi Suometar för den 19 oktober antyder, inte skulle ha haft någon kännedom om det som har hänt förrän Helsingforspolisen anlänt till orten, var således inte med sanna förhållandet överensstämmande.
Polismästaren trodde att tidningsuppgiften berodde därpå att advokatfiskalen V. Orell, vars meddelande sannolikt legat till grund för tidningsmeddelandet, missuppfattat polismästarens till Orell gjorda uttalande om att polisen inte ägt kännedom om vapenförsändningen förrän underrättelse om det i Helsingfors verkställda beslaget ingått. Med anledning av tidningsnotisen om att polismästaren inte skulle ha ägt kännedom därom att transporten av vapnen från doktor Asps lider till ångpråmen ”Hanhi” verkställts med en av handlanden Parman tillhörig häst ville överstelöjtnanten Öhmann jämväl ha anmärkt att advokatfiskalen Orell härom inte ens hade frågat av polismästaren. Han hade ställt denna fråga till doktor Asp och tillade att utredningen om sättet hur nyssnämnda transport verkställts (med tre hästar, av vilka en tillhörde Parman) vunnits genom Björneborgska polispersonalens först efter kommissarien Lindströms avresa och härifrån meddelats Helsingforspolisen först långt senare. Kommissarien August Seppä, konstapeln Erik Seppä och konstapeln Granström upplyste i allmänhet att de ute i staden hört om att ett fartyg »Verdandi» norrifrån skulle hämtat vapen till staden och att till Kuopio skulle ha avgått en vagnslast vapen. Om ångbåten ”Hanhi” hade de ingenting hört, innan beslaget i Helsingfors ägde rum. Komissarien Rautell, som innehaft ett så kallat John Grafton gevär, sade sig ha erhållit det av avlidna sakföraren Leikko, som åter hade uppgett att han bekommit det liksom andra gevär från Österbotten. ”Där finns det sådana funnes hur mycket som helst”.
Handlanden Parman bekräftar polisens uppgifter.
Slutligen meddelade handlanden Gustaf Parman, som i saken hörd, vidgick att polismästaren Öhman strax efter Kuopio-försändningen förhört Parman angående ändamålet med vapnens försändande. Parman hade endast kunnat upplysa att gevären anlänt till honom i egenskap av speditör med order om vidare befordran till Kuopio. Likaså hade handlanden Parman strax efter det underrättelse ingått om vapenbeslaget i Helsingfors två särskilda gånger blivit uppkallad till förhör inför polismästaren. Då hade Parman lämnat de upplysningar, som polismästaren meddelat guvernören uti sin ovanberörda skrivelse för den 18 september. På grund av detta ansåg även Parman tidningen Uusi Suometars uppgift därom att polisen i Björneborg inte skulle tillgjort något i saken innan Helsingforspolisen i Björneborg påbörjade sin undersökning vara osann. Eftersom polismästaren Öhmann erkände att han från järnvägsstationen underrättats om vapensändningen till Kuopio, ansåg sig landssekreteraren Wigren inte ha anledning att i saken höra någon av tjänstemännen vid järnvägen.
11.12.1906, Björneborgs Tidning:
Gustaf Parman instämd för vapentransport.
T. f. advokatfiskalen vid tullstyrelsen B. J. Lindelöf har instämt handlanden Gustaf Parman för att denne skulle ha mottagit två båtlaster gevär och patroner, den ena med ångfartyget Norden den 18 juli 1906 och den andra med ångfartyget Verdandi den 22 i samma månad. Trots att Parman varit medveten om att de här vapnen varit importerade i hemlighet och inte tullbehandlats, det oaktat inte för vederbörande myndigheter anmält om saken.
Han hade i hemlighet förvarat gevären och patronerna på särskilda platser i staden, där de sedermera tagits i beslag. Parman hade avsänt en båtlast av dem med ångpråmen ”Hanhi” till Helsingfors, där även beslag gjorts samt troligen även en vagnslast till Kuopio, om vilken vagnslast närmare utredning dock inte kunnat fås. Åtal yrkas mot Gustaf Parman med stöd av S. L. kap. 38 § 12, som lyder: ”Hvar, som olofligen till landet inför eller söker införa, eller därifrån utför eller söker utföra vara, som är till in- eller utförsel förbjuden, straffas för lurendrejeri med böter ej under etthundra mark eller fängelse från och med två månader till och med två år. Varan eller dess värde, så ock kärl eller omslag, vari den förvaras, vare i dessa fall förbruten”. Då vid undersökningarna inte konstaterats, vem som är rätta ägare till vapnen, instämms den okända ägaren också han till rätten för att höras i saken med stöd av tullförordningen av den 30 dec. 1887 § 165, med fara att han annars förlorar sin talan. Målet förekommer till behandling inför härvarande rådsturätts första avdelning den 20 dec. kl. 10 f. m. år 1906.
Värdet av de beslagtagna vapnen.
Gardeskapten Arthur Lindberg besökte i fredag staden för att på tullstyrelsens vägnar värdera de i Björneborg beslagtagna vapnen och patronerna. Efter ett ha satt ett värde på 30 mark per gevär och 10 penni per patron uppgår värdet av de beslagtagna 116 gevären och 102 patronlådorna till sammanlagd 23,880 mark. De straffade. Som bekant dömde tullstyrelsen för en tid sedan några av de anställda vid Björneborgs tullkammare till suspension och varning för att de underlåtit att till vederbörande myndighet anmäla om de i staden cirkulerande ryktena om vapenimporten. De som drabbats av domen är tulluppsyningsmannen A. C. Stenberg, som dömts till 2 månaders avsättning med förlust av ordinarie lön, tullvaktmästaren K. J. Ilen, 1 månads avsättning med förlust av lön samt extra vaktmästaren Sjöholm, en halv månads förlust av arvode. Tullvaktmästarna K. A. Strömmer och N. Koste har tilldelats varning.
21.12.1906, Björneborgs Tidning:
Målet mot handlanden Gustaf Parman.
För olaglig vapenimport förevar i går till behandling inför rådsturättens första avdelning. På grund av ordinarie ordförandens jäv fungerade rådman A. Pippingsköld som ordförande. Som bisittare fungerade rådman J. H. Hedenström och häradshövding K. J. Inberg. Tullstyrelsen representerades av t.f.advokatfiskalen vid sagda styrelse häradshövding B. J. Lindelöf, svaranden Parman uppträdde personligen, med häradshövding B. Procopé, som rättegångsbiträde. Åklagaren inlämnade till rätten tullförvaltaren A. Öbergs protokoll över de av honom förrättade beslagen i Björneborg, värderingsinstrument över de därvid beslag tagna vapnen, ammunitionen samt utdrag ur det av häradshövding A. Söderholm uppgjorda protokollet över de av honom förrättade undersökningarna i anledning av vapenimporten. Sagda aktstycken upplästes emellertid inte, då svaranden yrkade på uppskov för inlämnande av skriftligt svaromål, eftersom han tidigare inte fått del av de vidlyftiga akterna. Häradshövding Söderholms undersökningsprotokoll omfattade bl. a. 68 sidor. Åklagaren motsatte sig uppskov, åberopande § 163 i tullförordningen, där det stadgas att tullmål av domstol bör behandlas skyndsamt. Efter en stunds överläggning beslöt rätten att uppskjuta målets behandling till torsdagen den 24 januari 1907, då svaranden vid 200 marks vite äger närvara antingen personligen eller genom ombud samt inkomma med det svaromål han finner nödigt.
11.1.1907, Björneborgs Tidning:
Vapenimporten.
De undersökningsprotokoll som av häradshövding A. Söderholm förts vid de undersökningar han enligt förordnande av prokuratorn hållit med anledning av vapenimporten över Björneborg, är numera tillgängliga och vi publicerar följande utdrag ur protokollen, då de är för vidlyftiga att i sin helhet återges:
Tjänarinnan Fanny Vilhelmina Fast från Kumo hade den 15 juni 1906 flyttat till staden och fått anställning hos barberaränkan Elin Heinonen i gården nr 12 vid Nikolaigatan. Någon tid härefter — om en eller två månader kunde vittnet inte uppge — hade till ett av fil. dr Thore Asp i samma gård förhyrt magasin, som, enligt vad en kvinna uppgett, disponerades av handlande Gustaf Parman, hämtats åtskilliga lass synnerligen tunga lådor och skedde detta på dagen och släpades lassen med Parmans egna hästar. Till stället anlände även några arbetare, som tillsammans med formännen och med tillhjälp av två eller tre herremän, som vittnet inte kände, bar in lådorna i magasinet. Under den tid som lassen lossades, hölls portarna mot gatan stängda och utställdes en tid därefter vakter kring magasinet. Dessa vakter anlände till vakttjänstgöringen kl. 11 e. m., ibland poliser, ibland civila, som sedan promenerade där fram och tillbaka till kl. 5, då de avlägsnade sig. Kort före att vaktgöringen börjat på sagda gård, hade numera från orten bortflyttade barberarebiträdet Tikkanen åt vittnet berättat att handlande Parman åt honom anmält om vaktgöringen, om vilken sak vittnet dessutom själv hört Tikkanen tala i telefon.
Under sommarens lopp hade i flera skilda skov med en häst körts flera lass samma dag och den 19 september hade med tre hästar körts samma lådor från magasinet utan att vittnet visste vart. Varje häst körde flera lass och började denna forsling kl. 3-tiden e. m. och fortsattes ända till skymningen och var handlanden Parman, som vittnet kände, själv närvarande, då transporten började. Enkan Heinonons familj hade i vittnets närvaro talat om att en Virtanen som vittnet dock inte kände, också varit närvarande. Enligt vad vittnet kände tillhörde de hästar, med vilka transporten skedde handlandena G. E. Fagerström och Hj. Widbom samt firman Tarkiainen, Enlund & Giers, och då vittnet frågade av den forman som förde sista lasset, vad lådorna innehöll, hade denna sagt sig betvivla att de innehöll det de uppgetts innehålla, nämligen småspik. Lådorna var av två olika slag, en del var avlånga och en del fyrkantiga och rymdes av de små på kärran tre stycken bredvid varandra, av de större endast en, utom att vittnet kunde ange närmare mått. Vittnet hade tillika observerat att på lådorna, som var fullkomligt nya, fanns märken och bokstäver, utan att vittnet närmare iakttagit dem. För övrigt kunde vittnet inte säga vad lådorna innehållit och hade hon ofta med sin husmoder förvånat sig över vad för lådor de egentligen kunde vara, i synnerhet då man hade så mycket bråk med dem.
Hamnarbetaren Juho Emil Sallmén från B:borg hade en dag senaste juli tillsammans med hamnarbetaren Frans Ekman på begäran av handlanden Gustaf Parman lossat från ångbåten Verdandi en mängd tunga långa lådor och korta fyrkantiga lådor in i en järnvägsvagn. Vittnet hade förvånat sig övver lådornas form, samt däröver att en glashandlande som Parman erhöll järnvaror. Redan följande dag hade vittnet hört berättas att lådorna innehållit gevär och patroner. Ännu mera än det som blivit lastat i järnvägsvagnen, hade förts från Verdandi med Parmans hästar till gården nr 12 vid Nikolajgatan, där lådorna blivit inlyftade i ett magasin. Då en arbetare Jakob Stenroos hade forslat nämnda lådor till gården nr 12 vid Nikolajgatan, hade vittnet och Ekman burit in dem i magasinet. Sin lön hade vittnet fått lyfta i handlanden Parmans glashandel.
Ångbåten Verdandis manskap hade ingenting nämnt om lådornas innehåll. Vid lossningen av lådorna hade vittnet talat med tullvaktmästaren Sjöholm och hade båda förvånat sig över vad lådorna kunde innehålla. Detta i synnerhet då man visste att det inte finns något järnverk i Kristinestad. De kom till den slutsats, att någon båt, som hade last till Kristinestad, tagit med sig varor avsedda till Björneborg och överflyttat den ombord på Verdandi. Fyra man hade lossat lådorna, nämligen utom vittnet och Ekman även arbetarenaRantala och Johansson. Lossningen och transporten tog fyra eller fem timmar, men vittnet kunde inte beräkna hur många lådorna var totalt. Inte heller kunde han påminna sig om lådorna var försedda med siffror och märken.
Hamnarbetaren Frans Viktor Ekman berättade samma som föregående vittne och tillade att han emottagit sin lön av handlanden Parman personligen samt antog vittnet att lådornas antal var över hundra, efter av dem transporterades flera lass utom järnvägslasten. Vid beröringen av lådorna hade vittnet hört skrammel, och därför han slöt sig till att dessa inte kunde innehålla färger eller glasvaror utan järnvaror. Han hade inte observerat om lådorna var försedda med märken och inte heller hur många a lådorna som var större och hur många mindre.
Hamnarbetaren Oskar Johansson uppgav att han någon dag senaste juli månad tillsammans med hamnarbetaren Anton Anshelm Rantala från ångbåten Norden, som enligt uppgift av besättningen anlänt norrifrån, hade lossat ungefär 100 st. c:a 60 kg vägande lådor. Dessa hade alla anlänt till handlande Parman och forslats upp till staden utan att vittnet visste vart. Sin lön hade vittnet mottagit av Nordens kapten. Vittnet hade sig inte bekant vad lådorna innehöll, men hade efteråt hört att de torde innehålla patroner. Inte heller visste vittnet om tullmanskap varit närvarande.
Arbetaren Juho Sundelin berättade att han en dag i juli tillsammans med formannen Emil Löfroos forslat femtio st. lådor, vilka vägt c:a 60—70 kg till ”Asps magasin” i gården nr 12 vid Nikolaigatan, men erinrade sig vittnet inte lådornas märken, inte heller visste han vad de innehöll. Dessutom hade Parmans dräng, arbetaren Frans Alexander Ekman, med handlanden Parmans egen häst forslat femtio st. liknande lådor till sagda magasin. Åt vittnet och Löfroos betalade Parman själv lönen i sin butik.
Arbetaren Jakob Stenroos uppgav att han en dag i slutet ac juli med sin häst forslat från ångaren Verdandi fem eller sex lass tunga lådor till ett magasin i gården nr 12 vid Nikolajgatan. Av lådorna hade sex varit smala c:a 1 1/2 m långa och resten mindre fyrkantiga och hade vid samma tillfälle i stranden dessutom lastats en mängd lådor i en järnvägsvagn. Vittnet hade hört att lådorna senare skulle forslas till järnvägsstationen, varför han några dagar senare hos handlanden Parman förfrågat sig om körarbete, och då erhållit till svar att han skulle få kallelse då transporten skulle ske. Någon tid härefter hade han hört berättas att lådorna innehållit vapen och patroner. Vittnet hade inte observerat märken på lådorna. Vittnet antog att de mindte lådornas antal varit c:a 60 eller 70. Gårdsägaren Karl Gustaf Korpela berättade att han var dräng hos handlanden Hj. Widbom och att magasinsbokhållaren Yrjö Rosendahl en dag i september bett honom resa till magasinet i gården nr 12 vid Nikolajgatan och forsla lådor därifrån.
Då vittnet anlände till platsen, hade där befunnit sig åtminstone handlande. F. E. Fagerströms dräng men antagligen ännu ett par karlar med hästar och hade dörrarna då varit öppna. Vittnet hade inte fäst sig vid lådornas märken, men hade lådorna varit fyrkantiga och tunga och hade tre lass förts till handlande Vidboms magasin i gården nr 10 vid Andrégatan. Därefter hade vittnet låst dörren och fört nycklarna till järnhandeln och han visste inte huruvida sagda lådor ännu befann sig i magasinet. Vittnet hade vid tillfället tillfrågats av tjänarinnan Fast, om vad lådorna innehöll och vittnet hade därvid svarat att han trodde att de möjligen kunde innehålla mutterspik, eftersom de var så tunga. Detta hade inträffat för c:a 2 månader sedan och tillade vittnet att handlande Parman varit närvarande då första lasset förts och att sedan sista lasset avgått i magasinet ännu funnits en bel del lådor.
Drängen Viktor Emil Kivekäs hos handlande F. F. Fagerström, berättade att han samtidigt med tidigare hörda Korpela för någon tid sedan forslat nämnda lådor som vägde åtminstone 40 kg och av vilka han forslat två lass á 10 lådor till handlande Fagerströms gårdsplan, där han skulle lämna dem. Fagerström eller någon av bodbetjänterna hade sagt, att de ”senare skulle placeras på landsbornas kärror”. Vittnet sade sig inte veta, vem som sedan fört lådorna från gården.
Drängen Karl Viktor Salo hos handlande Fagerström, uppgav att han senaste september, dagen erinrade han sig inte, tillsammans med ovan hörda Korpela och Kivekäs forslat sagda lådor från doktor Asps magasin till Fagerströms gårdsplan. Han visste inte vad lådorna innehöll, fastän någon hade sagt att de skulle innehålla mutterspikar. Handlanden Parman hade själv varit närvarande då forslingen började. Vittnet kunde inte säga vart lådorna sedermera hamnat. Ett butikbiträde hade sagt att de kunde lämnas på gården därifrån de direkt skulle »lastas på landsbors kärror». Försäkrade att han inte sett lådorna i något av handlande Fagerströms magasin.
Drängen Juho Kallio hos handlande Parman berättade att han i september i doktor Asps magasin sett sådana lådor som de nämnda. Enligt i staden cirkulerande rykten hade lådorna innehållit ammunition.
Handlandehustrun Hilma Mathilda Jalava uppgav att då hon senaste augusti för vapensmeden Richard Vicander förvånat sig över att vapen hämtades till staden och att man talade så mycket därom. Då hade Vicander under samtal på tumanhand sagt att även på hans namn importerats vapen och att han då han erfarit att så varit fallet, vänt sig till arbetarföreningens kassör Utriainen med förfrågan om föreningen hade använt hans namn för sagda ändamål och om vapnen var avsedda för dem men hade Utriainen då sagt att så inte varit fallet.
Vapensmeden Richard Vicander berättade att han senaste sommar erhållit ett notifikationskort om att han har en försändelse som väger 20 kg, utan angivet innehåll att avhämta på tullkammaren. Han hade då för tillfället inte någon försändelse på kommande. Han hade då rivit sönder kortet utan att närmare ta reda på saken. Han bestred i övrigt Jalavas vittnesmål. Arbetaren Johan Kallio hos handlande Parman berättade att han varit med om att forsla lådorna från Verdandi till magasinet i gården nr 12 vid Nikolaigatan, samt att lådorna numera var borttagna därifrån utan att vittnet visste vart och när det skett. Dock hade de bortförts först efter det man hört talas om beslaget av de med ”Hanhi” till Helsingfors anlända vapnen.
Överkonstapeln Kalle Seppälä förklarade att senaste sommar, någon tid innan »Hanhis» last togs i beslag i Helsingfors, hade sett skräddaren Juho Virtanen körande långa, låga trälådor, om vilkas innehåll vittnet då inte hade sig något bekant, men hade han efteråt kommit att tänka på att det varit av samma lådor, som senare tagits i beslag i Helsingfors.
Skräddaren Kalle Mäki hade en gång under vintern varit på ett av ”Voimas” möten men hade då ingenting varit fråga om vapenimport eller föranstaltande av målskjutningar.
Skräddaren Juho Virtanen sade sig, enligt vad han mindes, på anhållan av sakföraren Aino Leikko senaste sommar forslat lådorna från magasinet Nikolajgatan nr 12 till »Hanhi» emedan Leikko sagt sig förhindrad att själv uträtta saken, då han skulle resa bort.
Arbetaren August Utriainen bestred handlandehustrun Jalavas tidigare vittnesmål och sade sig inte vara bekant med Vicander.
Guldsmeden Isak Saha berättade att han inte kände något direkt om vapenhistorierna, annat än vad han hört andra tala därom. Omkring den 25 juli hade vittnet på resa från sin sommarbostad vid Mäntyluotobanan på tåget träffat en bromsare, vars namn han inte kände. Denne berättade med bittert sinne (katkeramielisenä), att handlanden Parman per järnväg skulle ha sänt vapen till Kuopio, utan att sagda bromsare kunde nämna vem som var emottagare och utan att han sett lådorna i vilka vapnen skulle varit emballerade. På tillfrågan om vittnet kände vapnens nuvarande förvaringsställe, svarade han att de skulle förts till doktor Schildts gård, och att man senaste vecka skulle rört sig nattetid i ett till gården hörande magasin, men hade vittnet inte hört i vilken avsikt detta skett. Sagda faktum skulle observerats av folkskoleläraren Sampolas mor, Tammelin.
För övrigt hade vittnet sig inte bekant om ”Voima” föranstaltat skjutövningar, och tillade vittnet att telefonmekanikern Nikolaj Valli hade åt honom berättat att han, Valli, uppmanats att inträda som medlem i ”Voima”, samt att man inte kan bli medlem eller erhålla tillträde till mötena utan att känna lösen, varförutom Valli frågade Saha om råd samt dennas åsikt om huruvida han borde inträda i en dylik förening eller ej. Tjänarinnan Maria Kinnunen berättade att förra tjänarinnan hos i gården nr 5 vid Alexandersgatan boende änkefru Hilda Holmberg, Edla Antikainen, numera bosatt i Tammerfors, hade berättat att då hon en dag under senaste sommar varit ensam hemma, hade järnvägstjänstemannen Torsten Söderström sänt sitt butikbiträde Julia Grönroos att hos Antikainen anhålla om magasinsnycklarna under förklaring, att handlande Parman ville hyra ett magasin, men hade Antikainen inte gett nycklarna.
Det oaktat hade Antikainen dock observerat att senare till nämnda magasin transporterats synnerligen tunga lådor. Vidare hade Antikainen berättat att då hennes husmoder änkefru Holmberg kommit hem, hade hon anmält åt henne om saken, varefter fru Holmberg per telefon meddelat sig med hr Söderström. Sedermera hade denne jämte elektroteknikern Max Gyllenberg kommit till fru Holmberg och efter att ha samtalat med henne, hade Söderström tillsammans med Gyllerberg stängt den magasinsdörr genom vilken sagda lådor blivit införda. Vittnet tillade att även hon bodde i samma gård mitt emot den nämnda magasinsdörren, men att, enligt vad hon iakttagit, sagda magasinsdörr sedan den dagen inte på dagen öppnats.
Redaktör August Airanne sade att han inte visste något om vapentransporterna i staden ej håller därom, var vapnen numera måhända kunde påträffas. Om Voima-förbundets verksamhet visste vittnet ingenting och vad i tidningen Satakunta skrivits om skjutövningar i en artikel med rubriken »Ilmiantoako», så var den skriven av doktor Nordling under den tiden redaktör Airanne varit tjänstledig från hufvudredaktörskapet.
Telefonmekanikern Jakob Nikolaj Valli berättade att han senaste vårvinter erhållit kallelse att infinna sig till ett möte på Brandkårshuset, dit han även infunnit sig. Här hade avlidne sakföraren Aino Leikko föreslagit bildandet av en förening, som skulle igångsätta övningar i gymnastik och sport, ävensom i skjutning. Dessutom hade Leikko i sitt föredrag förklarat hur viktigt det vore att bilda någon organisation, med vars hjälp man kunde skydda samhället mot sådana rövare, om vilka man på senaste tiden fått höra talas om från flera håll. Vittnet hade för sin del ansett en förening med nämnda ändamål vara såväl lovlig som nödvändig, men då Leikko i sin slutmening sagt, att ”om man helst skulle få fast 200,000 man att ansluta sig till förbundet, vore det möjligt att försvara sig fast mot Ryssland” hade vittnet avlägsnat sig från mötesplatsen anseende sig inte kunna ansluta sig till ett dylikt förbund.
Borgmästaren Albin Caselius meddelade att han om ifråga varande sak inte visste någonting sådant, som han kunde grunda på vad han själv hört eller sett, varförutom han själv hade velat hålla sig på avstånd från saken, emedan tullbrott behandlas inför rådsturättens första avdelning, i vilken vittnet själv var ordförande. Enligt ett rykte skulle skräddaren Virtanens hustru berättat bl. a., att i slutet på oktober tidigare hörda Parman och Linsén samt hennes egen man befunnit sig i källaren till Vasa Banks hus, varvid gårdskarlen i misstag låst in dem dit. Man ansåg allmänt att de befunnit sig där i hemliga ärenden. Likaledes visste ryktet berätta att under senaste sommar en vapenlast lossats utanför Rosenlews verkstad samt att sagda last sedermera i pråmar förts till Haistila, där den skulle förvaras i ett handlanden Bruno Juselius tillhörigt havremagasin.
Elektroteknikern Max Gyllenberg bestred Maria Kinnunens vittnesmål, såvitt det gällde honom och sade sig för övrigt ingenting ha bekant angående vapentransporten.
Gårdskarlen Axel Sjöblad, Vasa Banks gårdskarl, bestred Caselius vittnesmål om Parmans, Linséns och Virtanens instängande i källaren och tillade att enligt vad han visste inga vapen förvarades i sagda källare.
Provincialläkaren Hjalmar Nordling uppgav att han om skjutövningarna ingenting annat visste, än vad han hört av andra. Vad åter beträffar artikeln »Ilmiantoako», grundade den sig på guldsmed Rannes och underbrandmästare Tammelas (Törnbloms) berättelser, och hade de i sin tur hört det av medlemmar i Voima-förbundet. Vittnet tillade att han ingenting annat visste om vapentransporterna, än vad han läst i tidningarna.
Guldsmeden Axel Bruno Ranne berättade att han inte varit närvarande vid någon av Voima-förbundets skjutövningar och visste inte ens om sådana föranstaltats i synnerhet då han inte var medlem i förbundet. Han hade inte sett någon av förbundets medlemmar försedd med vapen. Vittnet som inte kunde nämna någon som varit närvarande vid Voima förbundets skjutövningar tillade, att han inte åt doktor Nordling berättat någonting om sagda övningar, och om doktor Nordling sagt att han grundat sin artikel »Ilmiantoako» på Rannes meddelanden, hade han, Nordling, kort sagt gripit en sådan historia ur luften. Underbrandmästaren K. Vilh. Tammela (Törnblom) berättade att han ingenting visste om ifrågavarande vapentransporter och om Voimaförbundets skjutövningar annat än vad han hört som rykten i staden eller läst i tidningarna.
Åt dr Nordling torde vittnet även berättat »sig hafva hört rykten därom att Voima-förbundet föranstaltat skjutöfningar» och hade han grundat sina uppgifter åt dr Nordling, enligt vad han påminte sig, på guldsmeden Rannes berättelser. En gång under senaste sommar hade vittnet då han besökt stadens fiskstrand, hört skott från Lotsöre, utan att han kunde säga vem som skjutit eller hurudana skjutvapen som använts. Vittnet påminde sig inte heller någon, som med egna ögon skulle sett att man skjutit mot manliga figurer, inte heller kände han någon person, som skulle hört skyttarna kalla måltavlorna »suometarianer».
Poliskonstapeln Jafet Hinkkala berättade att han en afton kl. 11 tiden senaste sommar sett åtta män komma längs Katarinegatan mot Södra Linjegatan och hade samtliga burit gevär på axeln. Vittnet kunde inte säga om det var militärgevär men ett hade med säkerhet varit försett med bajonett. Poliskammarsekreteraren Uno Nuotio berättade att vattenfabrikanten K. V. Virtanen för någon vecka sedan berättat att redaktör Linsén, handlanden Parman och skräddaren Virtanen en kväll i slutet på oktober hade blivit instängda i en källare hörande till Vasa Banks hus, varom vittnet sedermera hade berättat åt borgmästare Caselius.
Vattenfabrikanten Frans Virtanen uppgav att historien om instängningen endast var ett rykte, som barberaren Byman berättat åt vittnet.
Borgmästare Caselius inträdde på nytt och ville till sitt tidigare vittnesmål tillägga, att avlidne Leikko, som var ledare för Björneborgsavdelningen av Voimaförbundet, enligt läraren Oskar Vuorios berättelse senaste vårvinter besökt ordföranden för Kumo ungdomsförening, lantbrukaren Horelli och uppmanat ungdomsföreningen att på sitt program uppta idrott samt bl. a. även skjutövningar. Leikko hade vid samma tillfälle lämnat åt Horelli en i rött inbunden bok, som innehållit förklaringar i kolonnövningar och då Horelli frågat till vad nytta sådana övningar skulle vara, hade Leikko svarat, att de var nödvändiga om huliganerna från Ryssland trängde in i vårt land. Vidare tillade vittnet att Voima-förbundets verksamhet i Björneborg inte varit hemlig och att avlidna Leikko varit dess grundare samt att vicehäradshövding Arvekari åt vittnet berättat att Voima-förbundet haft ett hemligt skiffertelegramsystem.
Barberaren Alarik Byman berättade att han visserligen berättat åt fabrikanten Virtanen om några herrars instängning i Vasa Banks källare, men endast som rykte och Virtanens uttryckliga anhållan. Inalles hade häradshövding A. Söderholm hört 133 vittnen, därav 65 i Björneborg.
25.1.1907, Björneborgs Tidning:
Målet angående vapentransporten.
Målet mot handlanden Gustaf Parman, som är åtalad för tullförsnillning, förevar i går till förnyad behandling inför rådsturättens i Björneborg. Som ordförande i rätten fungerade liksom senaste gång, rådman A. Pippingsköld och som bisittare t. f. politieborgmästaren H. J. Hedenström och v. häradshöfding K. J. Inberg. Sedan åklagaren, t. f. advokatfiskalen i tullstyrelsen B. J. Lindelöf, återhämtat sina tidigare gjorda ansvarsyrkanden, uppläste svaranden Parmans rättegångsbiträde, häradshövding B. Procopé en skriftligt svaromål av följande lydelse:
Till Rådstuvurätten i Björneborg. Med avseende å förbehållet svaromål uti det av t. f. advokatfiskalen uti Tullstyrelsen Vicehäradshövdingen Lindelöf emot mig väckta åtalet för överträdelse av gällande tullförordningar, får jag vördsamt avge följande: På sätt av bifogade, av stationsinspektorn Björneborgs järnvägsstation B. W. Lindqvist och särskilda i Kristinestad bosatta större och mindre affärsmän avgivna intyg framgår, har jag allt sedan Björneborgs järnvägsbanans upplåtande till trafik eller från november månad 1895 av norrut från Björneborg ända till Kristinestad och Kaskö bosatta affärsmän anlitats såsom speditör.
Det är ett faktum, som jag inte tror att advokatfiskalen kan förneka, eftersom jag, enligt vad jag påminner mig. även varit i tillfälle att stå honom till tjänst som speditör. Då jag i juli månad 1906 av en person, som uppgav sig vara E. Granqvist från Kristinestad uppmanades att i och för vidare befordran enligt framtida order ta emot och i Björneborg lagra ett parti grovsmide, som på uppgivna tider skulle anlända med ångfartygen Norden och Verdandi, så föll det mig naturligtvis inte in att vägra göra detta. Efteråt erhöll jag från en viss K. Vinter i Helsingfors Fmk 600: — till täckande av frakter, omkostnader m. m. för de av Granqvist mig tillsända varorna.
Sedan fick jag order att avsända en del av partiet per järnväg till Kuopio och en annan del med ångpråmen ”Hanhi” till Helsingfors. I min egenskap av speditör föll det naturligtvis mig inte in att handla annat än efter givna order. Speciellt som jag genom den erhållna betalningen var säkerställd mot varje förlust genom att ha inlåtit mig i affärer med obekanta petsoner. Efter tullens beslag på ”Hanhi” blev det emellertid klart för mig att återstoden av det mig anförtrodda varupartiet löpte risk att undergå samma öde. Eftersom det var bekant för allmänheten var lådorna var lagrade, så ordnade jag om förflyttning till ett annat lager, där de sedan beslagtogs av tullmyndigheterna i Björneborg.
Detta handlingssätt berodde på renaste pliktkänsla, då jag ju i egenskap av speditör var skyldig att i alla avseenden bevaka mina huvudmäns bästa. Så lyder det faktiska förloppet av min befattning med det beslagtagna godset. För att därefter övergå till den juridiska sidan av saken, är först att märka att jag är anklagad för brott emot Str. L. kap. 38 § 12, vars lagrum lyder: ”Hvar som olofligen till landet inför eller söker införa eller därifrån utför eller söker utföra vara, som är till in- eller utförsel förbjuden, straffas för lurendrejeri o. s. v.” Hur litet det här lagrummet är tillämpligt på mig torde utan vidare framgå av det nyss relaterade. Det här besannas av den i saken hållna, vidlyftiga och ingående polisundersökningen. Jag har varken infört eller sökt införa till landet en till införsel förbjuden vara, utan hela mitt sysslande med varan har varit en yrkesmässig speditörs.
Tilläggas kan att det först långt efter det min befattning med varan vidtagit, så blev det klart för mig att ifråga varande vara var förbjudna att importera. Som av polisundersökningsprotokollet framgår var lådorna vid beslagtagandet oöppnade. Om jag, sedan det emellertid blev klart för mig att lådorna inte innehöll s.k. Graftongevär, om vilka jag visste att de såldes öppet i landet, inte gjorde någon anmälan hos tullmyndigheterna om beskaffenheten av de under min vård befintliga skjutvapnen, berodde detta handlingssätt helt enkelt därpå att jag ansåg såsom ovan framhållits min skyldighet som speditör vara det rakt motsatta.
Dessutom hade jag mig bekant innehållet av Str. L. kap. 16 § 19 och fann att detta lagrum — det enda varigenom angivelseskyldighet ålägges en medborgare — inte innehöll någon förpliktelse i antytt avseende. På grund av det ovan anförda emotser jag med full förtröstan, att det emot mig väckta åtalet av rådstuvurätten kommer att förkastas. Gustaf Parman, handlande. Härefter inlämnade Parmans ombud två intyg till rätten. Det ena undertecknat av ett antal affärsmän i Kristinestad och det andra av stationsinspektorn vid Björneborgs station. Av dessa intyg framgick det, att handlanden Parman ända sedan Björneborgsbanan öppnades för trafik, varit speditör.
Efter ett replikskifte mellan åklagaren och svarandeombudet framställde åklagaren ett antal frågor till svaranden. Det var frågor som till största delen redan var besvarade i häradshövding Söderholms undersökningsprotokoll. Eftersom handlanden Parman förnekat att han vid den tiden då han tog emot vapenförsändelsen, inte känt till vad den innehöll, anhöll åklagaren om uppskov för att genom hörande av vittnen, bevisa att så varit fallet. Rätten beviljade uppskov till 25 februari 1907 då åklagaren skulle fullfölja sin talan och ålade svarandeparten att vid 200 marks vite personligen eller genom ombud närvara.
26.2.1907, Björneborgs Tidning:
Målet mot handlanden Gustaf Parman.
Ärenden angående vapensmuggling förevar åter i går till förnyad behandling inför rådsturätten i Björneborg. Som rättens ordförande fungerade rådman A. Pippingsköld samt som bisittare rådman J. H. Hedenström och hovrättsauskultanten J. Nyholm. Åklagare var t. f. advokatfiskalen vid tullstyrelsen Lindelöf. Svaranden Parman biträddes av vicehäradshövding B. Procopé. Åklagaren repeterade sina tidigare gjorda ansvarsyrkanden och gjorde gällande, att svaranden efter erhållen kunskap om vad de av honom mottagna lådorna innehöll, hade varit skyldig att anmäla om saken för vederbörande myndighet, något som emellertid bestreds av svarandeombudet.
För att bevisa, att Gustaf Parman, då han mottog lådorna varit medveten om vad dessa innehöll, hade åklagaren som vittnen instämt fröken Laura Sellergren, handlanden F. E. Fagerström, redaktör John Linsén och tjänarinnan Fanny Fast. Dessa var samtliga redan hörda vid den här av häradshövding Söderholm förrättade undersökningen. Fröken Sellergren hade ingenting av vikt att meddela, utöver det som hon redan meddelat vid undersökningen.
På åklagaren fråga hur den omtalade speditionen inte bokförts, upplyste vittnet om, att speditioner, som betalats kontant, aldrig brukade bokföras. Handlanden Fagerström hade intet vidare i sak att meddela, tjänarinnan Fast likaså. Redaktör Linsén förklarade att då han erhållit upplysning om det som passerat under sommaren under tysthetslöfte av en person, som sedan dess är avliden men kunde återge honom hans löfte och vägrande därför med stöd av kungliga brevet av den 24 april 1754 att meddela några upplysningar om det som passerat om sommaren. Ovan nämnda kungliga brev är av följande lydelse: Emedan varken lagen fordrat att vittnen om sådant, som mellan fyra ögon blivit sagt, böra vittna, eller på sådana vittnesmål, när de med laga skäl inte bestyrkas eller av parten vidkännas, något avseende havas bör, eftersom inte allenast all förtrolig sammanlevnad och vänskap förstöras skulle, utan ock all säkerhet om liv, ära och egendom sättas i äventyr, må vad i dylika fall under fyra ögon talas varken berättelsevis eller som skäl i dom eller utslag införas. Åklagaren avstod från vidare hörande av vittnet och yrkade på ytterligare uppskov för vinnande av mera utredning. Rätten uppsköt målet till den 21 mars 1907.
De beslagtagna gevären.
Den okända ägaren till de i Björneborg beslagtagna gevären var genom kungörelser instämd till rådsturättens sammanträde i går för att göra sin rätt till det beslagtagna godset gällande. Då målet uppropades hade ingen ägare anmält sig. Tullstyrelsens ombud Lindelöf yrkade att gevären måtte förklaras förbrutna till kronan. Rätten uppsköt målet till den 21 mars att behandlas i samband med målet angående vapensmugglingen.
12.3.1907, Björneborgs Tidning:
Polismästaren i Björneborg och vapentransporterna.
Polismästaren i Björneborg har numera till guvernören i länet avsänt av honom infordrad förklaring, som i översättning från finskan är ungefär så lydande:
Någon dag i juli månad 1906 erhöll jag från Björneborgs järnvägsstation telefonmeddelande därom, att ett antal lådor innehållande gevär och patroner blivit inlämnat av Handlanden Gustaf Parman för att sändas vidare till Kuopio.
Någon angivelse att dessa vapen skulle ha blivit insmugglade till landet eller på annat sätt olagligt åtkomna förelåg inte. Jag kunde alltså inte med stöd av någon lag förhindra att vapnen skickades vidare. Jag känner inte till om någon från järnvägsstationen skulle ha meddelat tullmyndigheterna om detta.
Att några ihållande rykten om lagring av vapen i Björneborg redan då skulle ha cirkulerat är inte sant, ty ända till dess jag erhöll ovansagda angivelse hade jag inte hört ett enda ord om sådana lager och transporter. Naturligtvis erhöll jag inte heller några som helst meddelanden genom det av tidningen ”Uusi Suometar” organiserade spioneriet, om vars verksamhet vid utforskandet av föreningen ”Voima’s”» angelägenheter jag hörde först långt senare. Jag hade sålunda ingen kännedom om de vapen, som sedan avsändes till Helsingfors och där blev tagna i beslag.
Att ihållande rykten ens då, alltså i september månad, skulle ha cirkulerat om lagren med vapen är inte med sanningen överensstämmande. Det här fallet blev egentligen känt först då prokuratorn förordnat en särskild person för klargörande av hithörande omständigheter.
Visserligen förekom det i tidningen Satakunta allt emellanåt uppgifter om särskilda vapenförråd, men det visade sig att dessa uppgifter vid vicehäradshövdingens undersökning i allmän var falska.
Vid den här undersökningen gjordes emellertid särskilda beslag av vapen av tullmyndigheterna i Björneborg. Detta på grund av de upplysningar som vicehäradshövding Söderholm erhållit i Helsingfors men också av egna undersökningarna i Björneborg.
Beträffande redaktör Schühls vittnesmål att ortstidningen skulle ha publicerat annonser om ”Voima-förbundet”, så kan nämnas att en annons om en tilltänkt utfärd med föreningens medlemmar verkligen har varit intagen i juni månad 1906.
Föreningen Voima i Björneborg, om vars ändamål detaljerade upplysningar finns intagna i vicehäradshövding Söderholms protokoll, utövade inte ännu någon verksamhet. Jag kunde därför inte anse mig ha någon rimlig anledning eller laga rättighet att inskrida emot Voima föreningen, särskilt då föreningen Röda gardet existerade och verkade så länge, utan att det gjordes några ingripanden från myndigheternas sida.
På grund av allt detta anser jag mig inte ha gjort mig skyldig till något olagligt.
Den 23 mars 1907 var ärendet upp till behandling på tinget i Björneborg. Åklagaren hade inkallat en stor mängd vittnen, som vid förhör inte visste något eller hade något viktigt att berätta. Detta fick Parmans advokat Procopé att ryta till och han ifrågasatte hörandet av dylika vittnen. Ett av de inkallades vittnena hade inte hörsammat kallelsen och detta fick åklagaren att igen en gång begära uppskov, för att kunna höra vittnet. Av någon anledning gick domaren med på detta och rättegången uppsköts till den 22 april 1907.
26.4.1907, Björneborgs Tidning:
Målet mot handlande Gustaf Parman.
Dömd till 400 marks böter.
Rådstuvurätten i Björneborg avkunnade i tisdags följande utslag i målet mot handlanden Gustaf Parman för lurendrejeri av gevär och patroner.
Rådstuvurätten har prövat målet och finner utrett vara att svaranden Gustaf Parman den 18 och 22 juli 1906 mottagit av en E. Granqvist, om vars vistelseort ingen närmare utredning vunnits, från Kristinestad till Björneborg avsända till svaranden Parman adresserade och anlända två skilda försändelser. Den första försändelsen innehöll 100 och den andra 198 lådor, som alla enligt fraktsedeln borde innehålla grovsmide och att svaranden Parman transporterat åtminstone en del av dessa lådor, av vilka de till första försändelsen hörande innehållit patroner och de till senare försändelsen hörande dels patroner dels gevär, till av honom disponerade magasin i gården n:o 12 vid Nikolajgatan i Björneborg.
Svaranden Gustaf Parman hade sedan sänt en del av försändelserna till Kuopio, med beteckningen bössor och patroner. Om denna försändelse har det inte gjorts någon vidare utredning. Parman skickade också vapen till Helsingfors, där försändelsen den 11 september 1906 tagits i beslag. Efter detta beslagtagande transporterade svaranden Parman från ovan nämnda och måhända andra förvaringsställen till hans magasin i särskilda gårdar till första försändelsen hörande lådor, som tullförvaltaren i Björneborg Å. E. Öberg funnit och tagit i beslag.
Då svaranden Parman, som förnekat sig vara varornas ägare, men enligt vid förhöret hörda vittnen åtminstone borde ha varit medveten om att lådorna innehållit både gevär och patroner. Han hade inte ens påstått att gevären och ammunitionen, som var av utländskt ursprung och militärgevär av så kallad Wetterli-typ, var köpta i landet och i vederbörlig ordning förtullade. Eftersom importen av dylika gevär och patroner enligt tullstadgan av den 22 december 1886 och en förordning från 1903 är förbjuden, finner rådstuvurätten gott döma svaranden Gustaf Parman, som dock inte öfverbevisats om att till landet ha infört eller låtit införa sagda vapen och ammunition, men som dock varit lurendrejare eller lurendrejarena medhjälplig att för hemlighållande av lurendrejeri böta 400 mark eller vid bristande tillgång hållas 50 dagar i fängelse. Han skall också ersätta allmänna åklagaren för hans kostnader med 287 mark och i vittnesarvoden utbetala 196 mark.
Samtliga de i beslag tagna vapnen och ammunitionen jämte emballage och även det hos poliskommissarien A. Rautell beslagtagna geväret förklarades till staten förbrutna. Detta vapen hade Rautell fått i gåva av handlande Parman.
Såväl svaranden Parman som allmänna åklagaren anmälde missnöje med utslaget.
Slutledning.
Den finska senaten beslöt i slutet av år 1907 att förbjuda föreningen Voima och dess verksamhet avslutades. Allmänt kan man dock säga att föreningen sedan gav upphov till bildande av skyddskårer i landet
Hovrätten i Åbo behandlade denna smuggelaffär vid flera tillfällen och i oktober 1910, alltså efter Gustaf Parmans död höjdes hans böter från 400 till 700 mark.