Sammanställt av Lasse Backlund i december 2021. Uppgifterna om kyrkans byggande är tagna ur gamla tidningar, som utgavs i Vasa.
Redan i början av 1800-talet konstaterades det i staden att den gamla Ulrika Elonorakyrkan var för liten och omodern. Eftersom befolkningen växte, så ökade också behovet av en ny kyrka. En kyrkkassa bildades och i den samlades medel för det kommande bygget. år 1946 fanns det redan 857 rubel i kassan och år 1895 uppgick summan till 137 271 finska mark.
Under ledning av staden nya kaplan Olof Petter August Sjögren, som var född på Kumlinge år 1855 började planeringen av en ny kyrka år 1890. Sjögren hade kommit till Kristinestad i maj 1889 och arbetade energiskt för nybygget och på en kyrkostämma beslöts ”att låta uppföra en ny kyrka för församlingen, enär den gamla är bofällig och trång”.
En kommitté tillsattes för att ge utlåtande om byggplats, göra kostnadsförslag och ritningar. I planeringskommittén invaldes från staden borgmästare K. J. Lund, konsul Gustaf Hydén, provincialläkaren Jakob Lybeck, och handlanden E. Alf. Tötterman och från landsförsamlingen i Tjöck invaldes bönderna Johan Johansson Pellfolk och Wiktor Josefsson Kaas. Därtill skulle församlingens kaplan Sjögren räknas som en självskriven ledamot. Kommittén konstaterade att den ihopsamlade fonden nu uppgick till 107 000 mark.
Kommittén föreslog att en ny kyrka skall byggas på Norra Kvarnberget. En byggnadskommitté tillsattes med kapten Wilhelm Hagen som ordförande, läkare Lybeck och efter hans död sjökapten Wilhelm Olin, rådman Charles Nordlund, handlanden Alfred Carlström och handlanden Otto Holm. planeringskommittén gillade inte förslaget att placera den nya kyrkan på Kvarnberget och på ett möte i november 1894 förkastade de det förslaget. De förslog i stället ett parkområde som låg mellan de båda Långgatorna och gränsade till Parmanskagatan.
I kvarterets södra ända fanns sex bebodda gårdar men gruppen ansåg att kyrkan nog skulle rymmas på parkområdet i den norra ändan. De kyrkliga myndigheterna ansåg ändå att kyrkan bör placeras mitt i kvarteret. Församlingen löste då in dessa tomter och de flesta gårdar flyttade då till andra tomter i staden, där de fortfarande står kvar.
I slutet av år 1891 valdes predikanten Georg Laurén till ny kaplan i Kristinestad och han blev då medlem i planeringskommittén. Stads- och landsförsamlingarna var ju endast kapellförsamlingar under Lappfjärds församling den här tiden.
Arkitekttävling 1891.
Kommittén utlyste i slutet av år 1891 en arkitekttävling och för att avgöra den anlitades den svenska arkitekten Stenberg. I början av följande år hade 3 förslag valts ut.
Det första förslaget hade gjorts av byrån Backmansson & Thesleff från Vasa. Carl Backmansson var länsarkitekt i Vasa län medan Thesleff var Vasas stadsarkitekt. På sidan om sina ordinarie tjänster planerade de flera skolbyggnader och kyrkor. Stenberg förordade dessa herrars förslag, som han ansåg var väl genomtänkt och vackert och där skulle finnas plats för långt mer än 1 000 personer. Det andra förslaget var gjort av en Stenbäck men det vann inget understöd.
Det tredje förslaget var uppgjort av arkitekt Jac. Ahrenberg från Helsingfors. Stenberg satte detta förslag i ”götisk stil” i det andra rummet eftersom det var ”fördelaktigast i ekonomisk avseende”. Det här förslaget godtogs av kyrkostämman och det beräknades att kyrkan kunde rymma 1 100 personer, eller endast 900 utan sidoläktare. Ahrenberg hade studerat kyrkliga byggnadsstilar i Frankrike och fastnat för den så kallade nygotiska stilen. Samma typ av kyrkor hade nyligen byggt i Umeå och Sundsvall, så det var naturligt att gå in för den stilen också i Kristinestad.
Någon direkt brådska verkar det inte ha varit med kyrkbygget, eftersom senaten först i februari 1894 godkände ritningarna. I april ombildades planeringskommittén till en byggnadskommitté. Senare på året avled provincialläkaren Lybeck, som var den ledande mannen i byggnadskommittén. Detta ledde till ett ovälkommet avbrott i planeringen. I Lybecks ställe i kommittén invaldes handlande J. W. Olin.
Vasabladet skrev i juli 1894 om kyrkbygget så här: ”Vad som inte fjäskas med är den i mannaminne påtänkta nya kyrkan. Trots att en byggnadskommitté utsågs redan i april månad och det på kyrkostämman beslöts att förberedande åtgärder genast skulle vidtas, så har till dags dato inte ännu två strån lagts i kors för saken. Det vore minsann på tiden, att den gamla kyrkan med sitt lutande torn borde få skatta åt förgängelsen, förrän den en vacker dag ramlar och vållar någon större olycka”.
I januari 1895 skrev samma Vasabladet att ingenting händer i Kristinestad. Frågan om den nya kyrkans byggande väntar ännu på en kyrkostämma men i väntan på den ”kan man ju titta ut genom fönstret”.
Byggandet av en ny kyrka skulle bekräftas av kejserliga senaten och när detta beslut kom hölls en kyrkostämma med både stads- och landsförsamlingen i början av juni 1895.
Senaten hade bestämt att hela kvarteret mellan Långgatorna och Parmans- och Hållfastskagatan skulle reserveras för kyrkan. Det här ansågs vara den bästa tomten och en stor del av den var obebyggd efter att gårdarna hade förstörts i den stora branden år 1859. I södra ändan fanns det några gårdar, som klarade sig i branden och stadsborna ville bevara dessa och bygga kyrkan i kvarterets norra ända. Senaten däremot bestämde att kyrkan skall placeras mitt i kvarteret och att gårdarna skall lösas in.
Senatens beslut ogillades av kyrkostämman som inte ville lösa in gårdarna men för att få ärendet slutfört beslöts ändå att gårdarna skall lösas in.
Flera entreprenadanbud.
Arkitekten Jac. Ahrenbergs ritning hade ju godkänts för flera år sedan och entreprenadanbud hade inkommit från flera byggare. Herr Aug. Pettersson ville ha 137 000 mark för uppförandet och där ingick inga kyrkklockor eller inre målningsarbete. En Odert Laine ville ha 124 800 för samma arbete, herr Kurikka ville ha 109 900 mark medan det lägsta anbudet gavs av de erfarna kyrkbyggarna Andersson & Heikkinen.
De ville ha 109 000 mark och arkitekten Ahrenberg förordade dessa till byggare av den nya kyrkan. Kyrkobyggnadsfonden uppgick nu till 130 000 mark och stämman ville att också en kyrkokassa på 30 000 mark skulle få användas för tomtinköpet och för inlösningen av gårdarna.
För att spara pengar beslöts det på stämman att inga sidoläktare skall byggas och de ansåg att församlingsmedlemmarna nog skulle rymmas in i alla fall. Vid behov kunde sidoläktarna byggas senare. I kyrktomtens båda ändar skall anläggas gröna skvärer och längs med Långgatorna skall dubbla rader av alléträd planteras.
Den här stämman leddes av nytillträdda pastorn Georg Laurén och alla beslut fattades enhälligt utan några omröstningar.
Bygget påbörjas 1895.
I september 1895 besökte arkitekt Ahrenberg staden och granskade det påbörjade kyrkobygget. Grävningen av grunden pågick hela månaden. På närmare en meters djup påträffade stadig berggrund och detta underlättade bygget betydligt, då ingen pålning skulle krävas.
Största problemet med grunden var att det inte fanns några kloakledningar i staden och att dräneringen därför blir svår att göra. Vattnet blir omöjligt att leda bort och om hösten då det fryser till, så kan grunden rubbas.
Nu började man också inse man att det var en lycka att de gamla små kåkarna i södra ändan revs bort eller flyttades. Där fanns ”ruskiga uthus och illaluktande brunnar, riktiga tyfushärdar”. Staden som har varit tät bebyggd behöver en ventil och en sådan fick man nu i kyrkokvarteret.
I den södra ändan låg det 4 gårdar och dessa löste församlingen in och sedan såldes de på auktion för bortflyttning. Gårdarna ropades in på auktion av handlanden J. W. Olin, Vilho Parmanen och uppköpare Levón. Den dyraste gården gick för 411 mark och den billigaste för 71.
Staden gav lov att byggmästare Heikkinen gratis fick ta sand från stadens sandtag, trots att det annars kostade 25 penni per lass. Han slapp också att betala broavgifter, för allt det byggnadsmaterial som skeppades till staden, såsom kalk och tegel.
I slutet av april 1896 inmurades i den blivande kyrkans grundval en låda av koppar. Lådan innehöll alla de mynt som då utgavs i Finland, ett dokument med årtalet 1896, en lista med namnen på ortens präster, länets guvernör, stadens borgmästare och medlemmarna i byggnadskommittén.
I augusti1896 hölls en stor kyrkostämma i Lappfjärd där det bestämdes att då den dåvarande kyrkoherden i Lappfjärd avlider eller avgår, så skall församlingen klyvas. Kristinestads stads- och landsförsamling blir efter det ett skilt pastorat och Lappfjärd ett eget.
Kyrkans yttre färdig hösten 1896.
På hösten 1896 var kyrkan färdig till det yttre och arkitekten Ahrenberg besökte då staden för att avsyna bygget.
I mars 1897 måste församlingen uppta ett lån på 28 000 mark, för att kunna slutföra bygget. På grund av inflationen hade kostnaderna stigit och de slutliga byggnadskostnaderna blev 161 034 mark.
Den 23 april 1897 tog man ner den stora klockan ur stapeln vid den gamla kyrkan och flyttade den till nya kyrkan. Den hade varit i bruk i 168 år och var täckt av damm och mögel och nu framträdde långa texter på båda sidorna. Där stod bland annat att den var ”Guten af Kongl. styckgjutaren Gerh: Meyer i Stockholm d. 5 juni a 1728”. Namnen And. Aspegren, Hans Uddman och Hans Berg är också nämnda och det sägs att det var Hans Berg, som skulle ha donerat klockan i tiderna. Under Stora ofreden 1714-1721 hade ju ryssarna fört bort de klockor som fanns vid den gamla kyrkan. De 2 mindre klockorna skulle flyttas inom några dagar och sättas upp i den nya kyrkan.
Orgeln till den nya kyrkan köptes från Lübeck och den 4 september sattes den ombord på ångaren Finland. ”Bättre sent än aldrig” skrev den nya lokaltidningen Kristinestads Tidning i sitt andra nummer. Orgeln anlände till staden den 13 september och den blev att kosta 15 500 mark. Den hade tillverkats av firman E. F. Walker & Co i Ludvigsburg, Württenberg. Den var nedpackad i 16 stora lådor och vägde hela 9 231 kg och en montör från Tyskland var med och byggde upp den på plats. Orgeln var färdigt installerad i början av oktober och vid provspelningen framkom att den var av god kvalitet och tonen var utomordentligt vacker.
Ljuskronorna i den gamla kyrkan flyttade över till den nya, men därtill anskaffades flera ljuskronor. En Axel Förnäs skulle för hand tillverka en ny mässingskrona med 12 ljus för 300 mark, i samma stil som den gamla, som i tiderna hade donerats av ”Rika Bergen”. Den skulle placeras närmast östra ingången. Från Gusums Bruk i Sverige beställdes en stor ljuskrona med 40 ljus. Ett 40-tal väggarmar med 4 ljus vardera beställdes från samma ställe och orgelläktaren fick egna ljus. Kyrkan upplystes alltså endast med brinnande ljus, eftersom det inte då ännu fanns elektrisk ström att tillgå.
För att riktigt testa den nya orgeln ordnas i början av oktober en orgelkonsert med konstnärsparet Ekman och publiken uppgick till 500 personer. Lokaltidningen skrev efteråt att herr Ekmans orgelmusik för den stora publiken tedde sig något svårfattlig men den var ändå bra.
En skild kommitté hade tillsatts för att planera området utanför kyrkan. En trädgårdsarkitekt Lundén hade gjort ett förslag med planteringar och inhägnad och kyrkostämman i slutet av oktober skulle besluta om planen.
Den 7 november 1897 hölls den sista gudstjänsten i den gamla Ulrika Eleonorakyrkan och det var 197 år sedan den första hölls där. Pastor Georg Laurén hade gjort en historik om den gamla kyrkan, som då skulle läsas upp.
Altartavlorna från den gamla kyrkan flyttades nu över till den nya. I vissa kretsar hade meningen varit att den gamla kyrkan skulle rivas efter att den togs ur bruk men av någon orsak fick den ändå stå kvar och det gör den fortfarande.
Invigningen i november 1897.
Söndagen den 14 november 1897 invigdes den nya kyrkan under högtidliga former. Mer än 1 000 besökare hade sökt sig till kyrkan och de som kom sist måste stå i gångarna. Ett 20-tal personer hade satt sig på trappsteget till koret.
Klockan 9 på morgonen började den svenska gudstjänsten och kyrkoherde Dahlberg från Närpes förrättade invigningsakten. Kvart över 12 var kyrkans första gudstjänst över och klockan ett kunde den finska gudstjänsten börja. Den hölls av Sidebys kyrkoherde Hohenthal och pastor Hannelius från Lappfjärd och ungefär 300 personer deltog.
Efter festligheterna hölls en fest hemma hos pastor Georg Laurén och där avtackades speciell byggnadskommitténs ordförande, kapten Hagen och kyrkovärden Savander, som hade hållit ordning på ekonomin under byggnadstiden.
Brandförsäkringen år 1899.
Renoveringen 1957
År 1957 i april bestämdes det att en större renovering skall göras i kyrkan och under tiden flyttar gudstjänsterna till den gamla kyrkan. Konfirmation vid midsommar skedde också i gamla kyrkan. Vid renoveringen installerades oljeeldning och för det arbetet anlitades E. Teline från Kristinestad och ingenjör Pundars från Vasa. De byggnadstekniska arbetena utfördes av byggnadsfirman Gösta Rosenberg från Kaskö och kyrkan målades invändigt av målarfirman Sakari Vuojolainen från Laihela. Att leda renoveringsarbetet utsågs rådman Gösta Lindqvist och församlingen kyrkoherde A. G. Stjernberg. Renoveringen blev att kosta 5,6 miljoner gamla mark.
Återinvigningen av nya kyrkan skedde den 1 december 1957 och där deltog biskopen G. O. Rosenqvist och ett stort antal lokala präster. Kyrkan var fylld till sista plats, närmare 1 000 personer.
Foton.
