Den ryska revolutionen i mars 1917, då tsaren störtades och makten övertogs av en temporär regering var början på en orolig tid både i Ryssland och i Finland. Världskriget hade pågått sedan 1914 och de ryska motgångarna ledde till ett allmänt missnöje med tsarregimen. Arbetarna såg möjlighet att överta makten i Ryssland och det här spred sig också till Finland. Eftersom Finland saknade egen militär, så fanns det ryska trupper utplacerade främst längs kusten i Finland, som hade till uppgift att mota den tyska invasion som var väntad under hela kriget. Arbetarrörelsen i vårt land såg nu möjlighet att ta makten i Finland med de ryska soldaternas hjälp. Den här nya rörelsen sågs inte med blida blickar i det borgerliga Finland och tidningarna skrev ofta om motsättningarna som rådde år 1917:
I tidningen ”Arbetet” skrev en okänd lappfjärdsbo så här 4.4.1917:
Lappfjärd.
Glad över de stora händelser som de senaste dagarna inträffat, vill jag sända några rader till »Arbetet» även från denna ort. Det kan nämligen vara så gott att arbetarklassen i alla delar av det svenska Finland får börja känna sin samhörighet genom att få de talrika orättvisor, som ännu, den politiska friheten till trots, existerar runt om i landet mot det arbetande folket, påvisade. Vi måste få alla att inse hur de bör förhålla sig till de händelser som nu timat och sluta sig kring arbetarklassens gemensamma sak.
Livsmedelsfrågan är även här uppe i Österbotten mycket brännande. Jordägarna är i allmänhet mycket obenägna att sälja livsmedel till gångbara priser. Bl.a. rådde här för en tid sedan stor spannmålsbrist, beroende av att de, som har spannmål till avsalu inte sålde till gångbara priser. Det hände sig också att en arbetare på ett ställe blev avvisad då han önskade köpa råg, det hette att det inte fanns. Men senare kom en finsktalande uppköpare och bjöd 70 mark per tunna — och då fanns det rikligt med spannmål. Följden av detta blev emellertid att det dagen efter syntes en annons i »Syd-Österbotten» med uppgift att kommunalfullmäktige skulle sammanträda för att tillsätta en livsmedelsnämnd. Denna skulle få i uppdrag att anskaffa spannmål för arbetarklassens behov till ett pris av 50 penni per kg eller 60 mark per tunna. Efter den dagen har det inte heller mött några svårigheter att få köpa en 50 eller 100 liter råg efter 2 mark kappen.
l Lappfjärd finns en liten andelshandel med ett fåtal medlemmar. Den har även levt i knappa omständigheter, emedan den varit mera litet anlitad. Därtill har bidragit det ogynnsamma läget, d. v. s. byn är vidsträckt och en del arbetare får följaktligen lång väg, vilken avhåller dem från att besöka densamma annat än vid trängande behov. De dagliga små uppköpen kommer därför att göras i närmaste butik, om man också är medveten om att man därmed motarbetar andelsidéns utveckling och gynnar privatskinneriet. Men även arbetaren är beroende av de praktiska sidorna härutinnan, oavsett att tiden inte alltid medger att förfara annorlunda. Vi har nog sett hur de privata handelsmännen kan klå sina kunder. Bl.a. har vi en sådan här, som under fyra år »förtjänat» så mycket, att han senaste sommar byggde sig ett ståtligt privatpalats.
Det är dock att hoppas, att andelsföretaget härstädes skall kunna utveckla sig och undantränga privathandlarna. Det fordras blott att allmänheten riktigt kommer till insikt om vad saken gäller så tar den densamma i sina händer. En sak som nu borde ligga arbetarna även i Lappfjärd om hjärtat, vore att få till stånd en arbetarförening inom kommunen. Här finns flera hundra arbetare, som lever på sidan om allt det som försiggår inom det arbetande folkets leder. I synnerhet borde den nu inträdande ljusare tiden vara ägnad att samla arbetarklassen, varhelst den finns, till gemensamt uppträdande. Nu erbjuds friare förhållanden som gör föreningslivet lättare och arbetsmöjligheterna oändligt mycket större. Men det vilar en egendomlig skräck för böndernas förföljelse mot arbetarna här uppe. De fruktar att bli utsatta för den ägande klassens spott och spe om de tog ett steg i riktning mot organisation för att skydda och tillgodose sina privata intressen.
Tidningen »Arbetet» är rätt litet spridd här i Lappfjärd. Detta är just det sorgliga i saken. Skulle man få arbetarna att läsa vår egen tidning, vore det övriga arbetet lätt. För min egen del har jag försökt sprida den upplysning, jag förmått bland kamraterna. Men det är svårt och otacksamt. Skulle däremot »Arbetets» redaktion kunna sända mig några exemplar av tidningen, i den mån det finns sådana bevarade, skulle jag gärna åta mig att sprida dem, så att de själva kommer att få läsa. Det vore nog den bästa agitationen här, där man inpluggat den föreställningen att socialisterna inte är människor.
I övrigt är de makthavande inom kommunen gränslöst hänsynslösa och stormodiga. Pengarna är de enda bestämmande i kommunens angelägenheter. Den föreställningen att allt vett finns i deras huvuden som lyckats bestjäla samhället och sina medmänniskor bäst, är allmän. Den fattiges hjärna betraktas som oanvändbar att tänka med, om de också fick tusen bevis för att den är av bättre kvalitet än stormagarnas. Den sociala efterblivenheten är en skamfläck för vår vakna tid. Vad skulle det finsktalande proletariatet, som visat sig så beundransvärt upplyst, tänka om oss ifall de skulle komma i beröring med de våra och om de såg hur här står till? Ja, det är nog bäst att inte tänka så långt. Folkpartiet har trott sig komma att profitera av det härskande mörkret, trots att även det nu borde se att det intet annat inflytande äger än det som deras från arbetarklassen rövade pengar kan skänka.
För att ge en liten illustration till den på folkpartihåll omskrutna lagligheten och rättvisan och allt vad det nu heter, må följande händelse refereras: Kommunen tillsatte — bland många andra — för några år sedan en bostadsnämnd som skulle bland annat ha inseende över präst och klockarboställets skogar och ha till uppgift att se till var de underlydande skulle få hugga sina förnödenheter. I samband härmed har vi en skogsvakt, om vars tillkomst vore ett och annat att säga. När tjänsten anslogs ledig ansöktes den av en arbetares son, som innehade kompetens emedan han genomgått skogvaktarskola. Men han fick dock inte platsen utan gavs den åt kommunens klockare, emedan ”han var släkt med forstmästare Granit”, som hade inflytande i denna fråga. Hur detta kunde försiggå är obegripligt. Klockaren hade väl i likhet med andra dödliga sett skogar på avstånd från landsvägen, men någon annan förutsättning till tjänsten kan han omöjligen ha haft — frånsett en oerhörd fräckhet att ta emot en tjänst som han inte hade en aning om. Vad är detta annat än det rena bobrikofferiet?
Varför rackar man ned på »amiralerna» i senaten, när man förfar på samma sätt varhelst tillfället och den råa bestämmandemakten står till buds? Emellertid anser jag, att lagligheten även härutinnan bör återställas. Klockaren bör hålla sig till sina psalmer och — mycket gärna — till koppjärnet. Men han bör avgå från skogsvaktarsysslan från vilken han dagligen undanträngt en kompetent person. Om detta inte kan ske förr, så bör arbetarna inse att det med den allmänna kommunala rösträttens emanerande, är en naturlig åtgärd — liksom otaliga andra i samma stil. Sänder härmed en hälsning till »Arbetets» läsare och vänner!
Signaturen V. K. skrev så här i tidningen ”Arbetaren” 27.4.1917:
Lappfjärd.
Annandag påsk den 9 april var arbetarna i Lappfjärd sammankallade till möte hos kamrat Nikodemus Lamis, varvid beslöts att bilda en arbetarförening till vilken får ansluta sig såväl svensk- som finsktalande. Till mötet infann sig även ett stort antal ortsbor, vilket tydde på att saken väckt intresse. Finlands svenska arbetarförbunds stadgar genomgicks och godkändes utan diskussion som rättesnöre för den nya föreningen.
Därefter skreds till att inskriva medlemmar, varvid de finsktalande kamraterna nästan mangrant antecknade sig. Däremot var de svensktalande som vanligt litet tveksamma, men av dem anslöt sig ett betydande antal bl.a. några gamla gubbar. Heder åt gubbarna! Ungdomen däremot undandrog sig sig större delen. Hela antalet vid tillfället inskrivna uppgick till 87 personer ett vackert resultat. Prenumerationer på »Arbetet» upptogs av kamrat W. Grönros, som fick en del nya sådana. Därefter valdes styrelse för föreningen. Till ordförande utsågs enhälligt kamrat C. Nordman viceordförande blev V. Hannus, sekr. V. Kivimäki och kassör N. Lauri.
Efter mötets slut höll styrelsen sammanträde, varvid beslöts att rekvirera medlemsböcker, sångböcker och bokföringsböcker från förbundsstyrelsen. Av tidningar beslöts prenumerera på Arbetet, Fram, Työmies och Vapaa Sana, vardera ett exemplar till föreningens läsesal. Över denna tilldragelse är Lappfjärdsborna, d.v.s. de makthavande, gröna av ilska. En arbetarförening i denna sälla och trygga vrå av världen kan de inte försona sig med. Bl.a. har »Lappfjärds majestät» och andra adliga härstädes yttrat att de skall skjuta alla socialister! Jag skulle emellertid råda de höga herrarna att inte vara just precis så stränga med oss! Skulle de det oaktat sätta sitt beslut i verkställighet, vill jag bara upplysa om att det kommer att ställa sig dyrt!
Pro primo finns det så fördömt mycket av denna vara (ökningen är märkbar för varje dag), pro sekundo är krutet dyrt dessa tider! Jag vill därför ge ett gott råd: Tag saken med ro! Vi har nu en gång blivit sådana som vi tvungits att bli av våra höga herrar. Och vidare: Tacka er gudomliga pappa att vi nöjer oss med att vara socialister. Vi skulle nog ha riklig anledning att bli något ännu värre! Ett annat råd: prenumerera på »Arbetet» och tag reda på vad socialismen, är, och skrik sedan!
Med kamratlig partihälsning! V. K.
Syd-Österbotten 5.5.1917:
Strejk på Varvet.
Efter det att arbetet för någon vecka sedan på AB Neptuns skeppsvarv återupptagits med förhöjd avlöning, har arbetarna återigen yrkat på en förhöjning av timlönen. Detta beroende på 8 timmars arbetsdag, som numera införts och varigenom arbetarnas dagspeng minskats. När direktionen inte utan bolagsstämmans hörande ansett sig kunna bevilja den fordradeförhöjningen från 75 penni till 94 penni per timme, har varvets 26 timmermän inlett en strejk. Bolagsstämma är utlyst till nästa lördag.
8 timmars arbetsdag.
Stadsfullmäktige i staden behandlade i torsdags den anhållan som Finlands Fabriks- och Utarbetareförbunds Kristinestads filial inlämnat om införande av 8 timmars arbetsdag för kommunens arbetare med en jämsidig förhöjning av arbetslönen så att dagspenningen inte genom arbetsdagens förkortning skulle minskas och fullmäktige beslöt att införa 8 timmars arbetsdag för dagsverkare i kommunens arbeten och därjämte även höja timlönen så att dagspenningen inte skulle minskas. Likaså beslöt stadsfullmäktige att uppmana drätselkammaren att såvitt möjligt träda i författning om utgivandet av alla stadens arbeten på ackord. En av arbetarna senare inlämnad skrivelse med anhållan att den tid som åtgår för att tillryggalägga vägen till och från arbetsplatserna skulle som arbetstid beräknas, föranledde efter fattandet av ovan nämnda beslut ingen åtgärd från fullmäktiges sida. Åtta timmars arbetsdag har införts i herr Isak Aaltos skrädderiaffär i staden.
Syd-Österbotten 16.5.1917:
Socialister och bajonetter. Grovt övervåld.
Ett utslag av denna nu så moderna kombination har vi att notera från Härkmeri. Där hade för någon tid sedan, enligt vad oss meddelas, finsktalande arbetare med bistånd av rysk militär annekterat ungdomsföreningslokalen och på densamma hissat någon arbetarföreningsduk, med befallning att den skulle fladdra där dag och natt. Hur det var så befanns dock flaggan en morgon vara försvunnen. Detta gav militären anledning att förra måndagen häkta ett par ungdomsföreningen närstående personer och föra dem till sina logementer, där något slags förhör med de anhållna föranstaltades. Här kom till användning metoder, som i vårt land tidigare använts endast av den störtade tsarregimen. Efter vad oss berättats torde man under hot och genom avskjutande av ”skrämskott” försökt förmå ungdomarna att erkänna att de hade halat ned den röda flaggan. Sedan de en tid hållits inspärrade under bevakning erbjöds dem friheten mot något slags kaution, som då den i vittnens närvaro skulle erläggas inte mottogs, men väl blev de anhållna fria.
Så har oss berättats. Av förekommen anledning har vi inte varit i tillfälle att kontrollera detaljerna, men vi har å andra sidan inte heller skäl att misstro våra sagesmän. Är nu detta den frihet som oss tillförsäkrats? Är detta personlig oantastbarhet och okränkbarhet av äganderätten? Är den kulturfientlighet, som framlyser i detta hemfridsbrott och skändande av en kulturförenings hem och härd, en blomma av den nyvunna friheten, så har denna sannerligen urartat till pöbelvälde och terror.
Syd-Österbotten 16.5.1917:
Medborgarmöte i Lappfjärd.
Senaste söndag samlades mera betydande medborgare inom kommunen till ett möte i Lappfjärd för att diskutera det nuvarande sakläget. Sedan frågan belysts av olika talare, enades mötet om följande resolution:
”Medborgare i Lappfjärd församlade till möte uttala att Finlands framtid bör byggas på den politiska självständighetens grund och storfurstens bestämmande rätt överflyttas på landets inhemska regering”.
Syd-Österbotten 26.5.1917:
Mellanfallet i Härkmeri. Anmälan till guvernören.
Den av oss tidigare omtalade händelsen, då ryska soldater och arbetare annekterade ungdomsföreningshuset i Härkmeri, har anmälts för kommunalfullmäktige i Lappfjärd. Till belysande av den grova våldsåtgärden anför vi ett utdrag ur kommunalfullmäktiges protokoll för den 11 maj, där det under § 7 heter:
”Fullmäktige till kännedom samt i och för vidtagande av nödiga åtgärder meddelade fullmäktiges ledamöter från Härkmeri by, att särskilda för allmänna ordningen och säkerheten i hög grad störande uppträden inträffat i Härkmeri, varom närmare meddelande inhämtas genom en till fullmäktige ingiven av särskilda personer undertecknad sålydande skrivelse:
Till kommunalfullmäktige i Lappfjärd ber undertecknade medlemmar av Härkmeri bysamhälle få anföra följande i och för vidtagande av behöriga åtgärder. Påskdagen 8 april 1917 firades på Härkmeri lokal en medborgerlig revolutionsfest, till vilken även de på orten stationerade ryska soldaterna inbjudits och föreningen hade avgiftsfritt upplåtit lokal för ändamålet. Vid festen ifråga placerades Arbetareföreningens fana på ungdomslokalen, sedan ungdomsföreningens flagga avlägsnats från sin plats. Efter festens slut förmodade man, att fanan frivilligt skulle avlägsnas från föreningslokalen av arbetareföreningen. Men så skedde inte.
Vid hot om repressalier har sedermera förbjudits, att fanan skulle få avlägsnas från sin plats, men har ingen av ungdomsföreningens medlemmar, enligt vad vi ha oss bekant, hört att någon av soldaterna skulle förbjudit detta. Natten till den 6 maj avlägsnades den söndriga flaggan från sin plats. På särskild anhållan anställdes förhör av poliskonstapeln Gustaf Ådjers på ungdomslokalen inför slutna dörrar med en större samling bybor, utan att någon klarhet kunde vinnas, vem som avlägsnat densamma. Vid samma tillfälle meddelade poliskonstapel Ådjers åt föreningens ordförande att föreningen inte får motsätta sig arbetarföreningen och soldaterna att få hålla sina sammanträden på föreningslokalen närhelst dessa så önskade.
Följande dag eller måndagen den 7 maj på kvällen infann sig en soldat jämte två civila på folkskolan i Härkmeri med befallning, att studeranden Hilding Appel omedelbart skulle följa med till kasernen, där förhör angående nedtagningen av flaggan på ungdomshuset skulle anställas, där han kvarhölls under bevakning till klockan 2 på natten, då han frigavs, sedan Härkmeri ungdomsförening tvingats att upprätta ny flagga med inskription H. T. Y. (Härkmerin Työväen Yhdistys).
Tillika får vi meddela, att en stor del av byns invånare känner sig helt förvånade över, att soldaterna avlossa det ena skottet efter det andra på olika ställen inom byn.
Härkmeri den 14 maj 1917. August Grannas, kommunalfullmäktig, Karl Berg, kommunalfullmäktig, Otto Emil Grannas, kommunalfullmäktig, Axel Grannas, kommunalfullmäktigeledamot, August Geisor, bonde i Härkmeri, Erik August Teir, nämndeman. W. S. Förnäs, kommunalfullmäktig, Gunnar Berg, ordf. för Härkmeri U. F.”
Efter att med berättigad förvåning och indignation tagit del av förestående skrivelse omförmälda fall, där personlig frihet och äganderätten på de mest oförsynta sätt blivit kränkta, beslöt Lappfjärds fullmäktige genom protokollsutdrag omedelbart hos guvernörsämbetet härom anmäla samt tillika anhålla om åtgärd därhän, att dylika för allmänna lugnet och ordningen störande uppträden måtte stävjas och att de, som i förberörda avseende gjort sig skyldiga till övervåld måtte befordras till laga ansvar.
Tidningens kommentar: Då man genomläser ovanstående protokollsutdrag kan man inte underlåta att fråga sig vems ärenden går poliskonstapeln Gustaf Ådjers egentligen? En offentlig förklaring vore kanske inte ur vägen.
Insändare av länsman Nordlund och polis Ådjers i Syd-Österbotten 2.6.1917:
Syd-Österbotten 6.6.1917:
Militärövervåld.
Senaste söndag, den 3 juni firade Lappfjärd Ungdomsförening sitt sedvanliga månadsmöte på Ungdomshemmet. Under det att sångkören uppträdde instormade en skock soldater i möteslokalen. Kören befalldes att tystna, vakter uppställdes vid dörrar och fönster och mötet avbröts. De manliga mötesdeltagarna fick under hot och skrän order att dra sig mot festsalens högra sida, och därefter vidtog en hänsynslös kroppsvisitation, för att såsom det sades ta reda på om ungdomarna var beväpnade med revolvrar och knivar.
Några mötesdeltagare protesterade mot övervåldet, varvid soldaterna fann sig föranlåtna att uppta deras namn. När sist och slutligen soldatflocken efter välförrättat värv utan att hitta något, avlägsnade sig skedde detta med hot om att det skulle komma att gå illa för dem, som vågat protestera. Saken har blivit anmäld åt vederbörande, men man vet inte om anstalter vidtas för att hindra dylika övergrepp. Det är redan andra gången övervåld av militären förekommit på en ungdomslokal i Lappfjärd kommun, och frågas hur länge dylikt kan tolereras.
Syd-Österbotten 9.6.1917:
En skribent från Sideby skrev till tidningen att ett allmänt medborgarmöte hade hållits på ungdomslokalen. Lärare Gran hälsade välkommen och lärare Norrback valdes till mötesordförande. På mötet dryftades flera viktiga frågor men den viktigaste var nog den som handlade om säkerheten i landet:
.”Därpå upptogs frågan om behövligheten av en brandkår, som tillika skulle fungera som ordnings- och skyddskår och framhölls nogsamt behovet av en dylik institution. För vidtagande av förberedande åtgärder i saken valdes en kommitté, bestående av W. Långvik, A. Norrback, och E. Storsjö för kyrkobyn, Axel Hed och W. Mellangård för Ömossa samt Artur Ingves och Josef Höijer för Skaftung. Kommittén skulle inkomma med förslag i frågan till kommunalstämman den 11 juni.”
Syd-Österbotten 27.6.1917:
Svenska lantmannaförbundets avdelning i Härkmeri höll ett möte på ungdomslokalen, där de diskuterade verksamheten. Efter förhandlingarna diskuterades den 8 timmars arbetsdag som regeringen hade infört inom jordbruket. De diskuterade också den nya kommunallagen och behovet av bildandet av skyddskårer.
”Med anledning av livsmedelsknappheten beslöts ingå till kommunalfullmäktige i Lappfjärd med anhållan om vidtagande av åtgärd för att om möjligt avlägsna den här förlagda ryska militären.”
Syd-Österbotten 7.7.1917:
Kommunalfullmäktige i Lappfjärd sammanträdde den 2 juli och där diskuterades frågan om åtgärder för ryska militärens avlägsnande från kommunerna, eftersom militärens vistelse i landet vållar stora kostnader och livsmedelsbrist. De åstadkommer sedligt fördärv, utom det att militären ofta förorsakar och understöder oordningar i landet.
Syd-Österbotten 11.7.1917:
Generalguvernören i Finland skickade en dagorder till den ryska 42:dra armékåren, som lydde så här:
”Enligt meddelande av generalguvernören över Finland har från den lokala befolkningens sida under de senaste tiderna anförts klagomål över att soldater, som tillhör de i Finland förlagda ryska trupperna, ofta t.o.m. med de chefernas och soldatkommittéernas vetskap, blandat sig i landets inre angelägenheter och sålunda grovt brutit mot den i landet gällande fria, autonoma ordningen.
Chefskapet för samtliga truppavdelningar, liksom soldatkommittéerna uppmanas att genast förklara för soldaterna, att dylika tilltag från deras sida inte kan tolereras. De skall också påpeka att efter den ryska revolutionen och återställande av Finlands grundlagar är all inblandning från deras sida i avgörande av landets inre angelägenheter, samt den lokala befolkningen förehavanden bör anses som olaglig. Det står alltså i strid med Finlands autonoma ordning och en dylik inblandning från soldaternas sida blott väcker berättigat missnöje och ogillande bland befolkningen.”
Syd-Österbotten 18.7.1917:
Livsmedelsbristen behandlades också på en kommunalstämma i Sideby. På grund av torka såg skörden ut att bli liten och därför beslöt stämman att en anhållan skall skickas till guvernören att den ryska militären måste dras bort. Det var lokalbefolkningen som skulle föda soldaterna och det som blev över kunde användas av bönderna själva. Likaså skulle det anhållas att varken folk eller hästar mera kunde tvingas till militärarbete eller att ingen tvångsutskrivning av hästar eller slaktboskap härefter skulle förekomma. Den kommitté som dittills hade verkställt utskrivningarna, skulle upplösas tills kommunen hade fått svar på sina frågor.
Syd-Österbottens skrev 4.6.1917 om en vild hästjakt som ett ryskt tvåspann åstadkom på Strandgatan från torget söderut mot den ryska kasernen som var inrymt i folkskolan. Hästen ”hade på något sätt gjort revolt och sprängde för lösa tyglar blint fram, så det sjöng i gatustenen. Och nyfiknas ansikten tittade i fönstren, som vanligt är. Mitt för Sundmans bokhandel (på Strandgatan 49, Lasses anm.) spärrade en annan hästfora passagen, men den hann vika undan. Ytterdörren till bokhandeln råkade stå öppen, så att den drabbades då i alla fall av den framstörtande krigiskheten. Dörren revs loss och slogs i gatan, så att glasrutorna splittrades och trävirket fick betydande skavanker. De skenande hästarna rusade vidare, så att dammet stod i moln, fastnade här och där i en stolpe och försvann bortåt folkskolekasernen”.
Från Sideby skrevs i samma nummer att några familjer där har varit utan bröd i flera veckor. Livsmedelsnämnden, vars förråd av mjöl länge har varit slut, har flera gånger skrivit och beställt mjöl av staten men tillsvidare har de inte ens fått något svar. Lyckligtvis har sidebyborna lyckats få en god fångst av torsk.
Från Kaskö skrevs att bonden Valdemar Nygård från Närpes har förärat muséet i Kaskö med en bit nödbröd från hungersåret 1867. Brödet är tillverkat i Molnå i Närpes och ser ut att bestå av agnar och ridamm, och till utseendet påminner det om torkad kogödsel. Brödbiten är ett dystert minne på hungersnöden för 50 år sedan.
Syd-Österbotten skrev 22.8.1917 att de ryska trupperna som fanns i Finland den här tiden krävde följande: ”Den ryska militärens intendentstyrelse fordrar för militärens räkning ca 500 drittlar smör per vecka, kött 2 – 6 000 kroppar i månaden och hö minst 40 000 kg per dag. Härtill kommer den mjölkmängd, som ryska militären i Finland använder och de stora mjölkpartier som dagligen exporteras till Petrograd.”
Syd-Österbotten 29.8.1917:
Polisen i Kristinestad har synbarligen inte varit i enlighet med den moderna milistidens krav. I lördags på eftermiddagen samlades nämligen något tiotal personer med avsikt att gå i demonstration till poliskammaren. Deltagandet var dock så lamt att först vid 6-tiden på kvällen fick man ihop en större skara, som fordrade att poliserna, liksom i andra städer i landet, bör avlägga både uniform och sabel. Sedan de på kontoret varande poliserna en stund överlagt med kommissarien, som förenade sig med dem att avstå från att bära sablar och uniformer. Revolvrarna ansågs dock så nödvändiga, att polisen tilläts att bära dessa.
Stadsfullmäktige sammanträdde i går kväll för att vidta åtgärder med anledning av pöbeltilltaget att avväpna stadens polis. Ett snabbt inskridande beslöts och ansågs att en skyddskår omedelbart bör inrättas. För ändamålet tillsattes en tremannakommitté, som i dagens blad riktar en maning till alla vakna och plikttrogna medborgare i samhället att träda in i skyddskåren.
Till rådhuset i morgon kväll halv 7! Upp att värna mot anarkistiska tilltag. Alla idrottsmän med!
Syd-Österbotten 1.9.1917:
Skyddskår.
Vid i torsdags hållet möte på rådhuset, varvid närvar ett hundratal stadsbor förehades frågan om åtgärder mot yttringarna av anarki inom samhället. Man har ju i gott minne lördagens uppträdande av en ansvarslös folkhop mot stadens polismakt. Något annat skäl för tilltaget än en skandalös lust att visa vem makten tillhör, genom att opåkallat blanda sig i ordningens upprätthållares förhållanden kan inte rimligtvis spåras.
Sansade medborgare måste ju uppröras av att konstatera dylik mani att komma upplösning och oreda åstad. För att vid behov kunna bibringa den ordinarie polisen bildades omedelbart en skyddskår, som redan anses ha trätt i funktion. Ett stort antal personer skrev genast in sig i kåren och flera villiga kan ännu göra det. De mest nödvändiga organisatoriska åtgärderna vidtogs också och detaljerna överlämnades åt en kommitté.
Faktum att en organisation till samhällets skydd mot anarkifaran fåtts till stånd bör göra sitt till att verka lugnande och allmänheten kan med förtroende trygga sig till den nya kåren. Ifall något tumult händer, är kårmännen utan vidare redo att utkommenderas.
Från Sideby rapporteras att nattvakter nu har börjat patrullera sina utstakade banor, för att om möjligt förhindra de långfingrade nattströvarna att göra oangenäma påhälsningar hos folk. Fåren tycks ha mer än annat fallit dem i smaken, men det måste man ju förstå eftersom fårkött är gott. Skyddskåren i kyrkbyn bli snart färdigt ordnad. I Ömossa har huliganerna motsatt sig bildandet av en skyddskår, så att tillsvidare är det endast kyrkbyn, som består sig med en välbehövlig sådan. Man får hoppas att Skaftung inte följer Ömossabornas klandervärda exempel.
Syd-Österbottens 19.9.1917:
Brödbrist hotar i staden.
Det utlovade sädpartiet 10 000 kg har numera anlänt och av detta används 4 000 kg till täckande av det felande under sista konsumtionsperioden, samt 6 000 kg för den nya perioden. Dock svara 6 000 kg endast mot en veckas förbrukning.
Livsmedelsnämnden har hört sig för hos det av senaten befullmäktigade importbolaget, men därifrån kan ingenting utlovas. Även i närmaste omnejd har det gjorts försök att få köpa råg, korn och havre men utan resultat. Orsaken till detta ser ut att vara att ombud för andra orters livsmedelsnämnder köpt upp spannmål till höga priser och nämnden i Kristinestad har inte haft rätt att överskrida maximipriserna.
Enligt rykten finns det utsikter att få 8 000 kg vete för malning men när det partiet kommer är ovisst.
Syd-Österbotten lördagen den 24.11.1917:
Den röda terrorn.
Sedan förra onsdagen har landet stått stilla. I sex dagar har Finlands socialdemokrater lekt ”revolution” med ett samhälle, som står vid branten av sin undergång, ett försvarslöst, svältande samhälle, som står inför hungersnöd och anarki. I sex dagar har detta parti provocerat okunniga och förvildade ryska knekthopar mot oskyldiga medborgares liv, frihet och egendom.
I sex dagar har det socialistiska skräckväldet satt åsido de enklaste medborgerliga rättigheter, personlig oantastlighet, yttrande-, press-, församlings och föreningsfrihet, ”häktat” och misshandlat medborgare, avsatt tjänstemän, begått hemfridsbrott. I sex dagar har socialisterna avbrutit järnvägstrafiken, telefonen, telegrafen och posten och kommit åstad ett avbräck på alla områden, främst med avseende på varuanskaffningen och fördelningen av livsförnödenheter, som inte kan botas. På sjunde dagen kan de se på sitt verk: ett samhälle, som ropar på bröd, frihet, ordning, skydd, lag. Och vad kan dessa ge?
En lag om att ingen får arbeta mer än åtta timmar i fabrikerna, det är svaret på brödnöden. Ett rött garde, som självt är en fara för liv och egendom, det är svaret på samhällets fordran på ordning, frihet och skydd. Men det är också allt. Också från socialistsynpunkt är det väl nu ganska gott i Finland. Det skall vara finländska socialdemokrater för att komma på tanken att prisge sitt värnlösa, hungrande lands medborgare åt främmande soldater. Segern var billig och triumfen lätt vunnen. Det betyder naturligtvis mindre för dem att de är i minoritet i land och lantdag.
Huvudsaken är att det finländska arbetarråd, som nu alldeles onödigt pryds med namnet ”senat”, i broderlig förening med det ryska matrosrådet i Helsingfors beklädes med skräckväldets maktfullkomlighet. Detta synes ha varit revolutionens förnämsta vinst. Herr Stahovitsch hade erbjudit socialdemokraterna makten, herr Nekrasov hade gjort detsamma. Varför då detta revolutionära spektakel? Det socialistiska kasernrådet må regera bäst det kan i gula borgen,de borgerliga skall inte resa hinder på dess väg till makten. I längden lär det nog bli ganska svårt att sitta på ryska bajonetter och styra ett svältande folk.
Syd-Österbotten lördagen den 24.11.1917:
Strejken i Kristinestad.
Natten mot onsdagen den 14 november utbröt i huvudstaden en storstrejk, som var utlyst av socialisternas ”revolutionära centralråd” i Helsingfors. Underrättelser om denna strejk nådde Kristinestad direkt efter utbrott, men trots detta gick allting i gamla spår ända till fredagen. De socialistiska ledarna i vår stad saknade närmare meddelanden om händelserna på andra orter och hade inte erhållit några order vad de skulle göra.
Under fredagen hände ingenting men en tydlig nervositet kunde kännas. Inte på kvällen heller hördes någonting om vilka åtgärder de skulle vidta. Några rödgardister vände sig i alla fall till den ryska militären och intalade den ett som annat, för att få den övertalad att göra något. Med dessa soldaters hjälp vågade socialisterna förklara strejk från kl. 12 natten mot lördagen.
Vakter utsattes genast i patruller om tre rödgardister och tre soldater. Till utomstående meddelades ingenting om strejken eller dess ändamål. Inte ens alla socialister som deltog i patrullerna på gatorna hade fullt reda på vad saken gällde, utan visade titt som tätt sin okunnighet.
En och annan sen nattvandrare antastades av patrullerna om lördagsnatten och utfrågades och hotades att bli hämtade till ”Torpet”. Ännu fredag kväll arbetade tidningstryckerierna med att trycka följande dags tidningar.
Men på lördag morgon började emellertid den föregående kväll utsedda strejkkommittén att arbeta för fullt. De skickade ut strejkvakter till kontoren och förbjöd allt arbete, genom att visa upp någon slags order. Tidningens lördagsupplaga fick lämna outdelad.
Patruller strövade omkring i staden och delade ut stängningspåbud för affärerna och hindrade arbetet på arbetsplatserna. Trots upprepade tillsägelser av de röda, var det ingen som lydde till en början. Så utsattes en tidsgräns till kl.12 på dagen. För att ge eftertryck åt hotet drog det röda gardet genom staden och tvingade butikerna att stänga.
Redan på morgonen krävde folkviljan att polisen skulle demokratiseras. De strejkande infann sig på polisstationen och krävde att de skulle överta den. Polismakten protesterade inte ens utan lämnade alltsammans, de överlät sina revolvrar och sablar och så gick de. Den nya ordningsmakten, alltså rödgardisterna tog sedan lokalen i besittning.
Till chef på poliskammaren utsågs skräddaren Frans Aarnio och han fick en grupp med rödgardister till sin hjälp. De hissade också en röd flagga på polishuset, så att de nu fick ett andra högkvarter på poliskammaren i rådhuset, förutom Torpet i Norrstan.
Vapenletningar.
Senare på lördagen fästes de strejkandes uppmärksamhet vid att det möjligen skulle finnas vapenförråd i staden. De borgerliga måste naturligtvis berövas alla anfalls- och försvarsmedel, så att ”folkviljan” skulle kunna härska tryggt. Ungefär kl.2 syntes en beväpnad militärpatrull, som leddes av socialistista rödgardister, styra sin steg upp mot rådhuset.
Truppen gjorde halt utanför och fordrade nycklarna till källaren, som de sedan granskade. Det enda de hittade var ett litet lager potatis som livsmedelsnämnden hade förvarat där. Sedan skulle resten av byggnaden granskas. Alla rum skulle granskas, också butkor och vedlårar, ända upp till vinden men de hittade ingenting.
Därefter gällde det att granska den gamla kyrkan där bredvid. Där klev de omkring och granskade både läktare och predikstol. Som man kan tänka sig hittade de inga vapen där heller. Sedan blev det lugnt den dagen.
En soaré med förhinder.
Strejken fortgick om söndagen. Postkontoret stängdes och en av postiljonerna hämtades upp till strejkkansliet på rådhuset men han släpptes dock senare.
På kvällen skulle det vara en teaterföreställning på Arbetets Wänners lokal i Norrstan. Och på goda grundar antog man där att den nya ordningsmakten hade för avsikt att trakassera, såvida de inte begärde om tillstånd. För att undvika möjligt obehag för publiken så inhiberades föreställningen.
De personer som skulle medverka i teaterstycket beslöt dock på egen bevåg att de skall försöka spela och de gjorde därför vissa förberedelser. Publik började också strömma till och det gjorde socialister också, som förbjöd hela tillställningen.
Skådespelarna vägrade att foga sig och det såg också ut som om soarén skulle gå att genomföras. Rungande hurrarop hördes redan bland publiken men så kallades rödgardisterna på förstärkning och de vände sig till de ryska soldaterna.
Föreställningen hade redan börjat då det kom ene underrättelse att soldatrådet hade förbjudit tillställningen. Allting avbröts och publiken avlägsnade sig lugnt.
Oro i staden.
Ännu på måndagen hade inga underrättelser getts om strejken. Från Helsingfors ryktades det att orsakerna till strejkerna var avlägsnade, eftersom de omtvistade lagförslagen hade godkänts av lantdagen. Affärerna i staden öppnades därför igen men de strejkande stängde dem omedelbart. De som vägrade stänga blev trakasserade.
Järnhandlaren Koskinen, som hade affär på Strandgatan häktade då och bortfördes från sitt hem. Han frigavs dock på kvällen. På kvällen hördes det att strejkerna hade avslutats på flera orter. Socialisterna i Kristinestad ansåg dock, att deras vinningar hade varit för små och de beslöt därför att fortsätta strejken.
Häktningar.
På tisdagen riktades rödgardisternas uppmärksamhet på den kommunala skyddskåren. Den hade inte ännu det minsta ingripit, utan den hade förhållit sig avvaktande. Förfrågningar om kåren gjorden dock och de krävde att få medlemsförteckningar. Några sådana fick de inte och därför anhölls kårcheferna, ingenjör Jarl Olin och kontoristen Hugo Juthas och de spärrades in i polishäktet på rådhuset. Där kvarhölls de ända till onsdag kväll.
Tidvis infann sig socialister i deras cell och de dukade upp historier om häktningar av skyddskårister på andra orter, och för att skrämmas sade de att skyddskårister också hade arkebuserats. Efter medling kunde de två anhållna friges vid 7-tiden onsdag kväll.
Läraren vid den finska skolan, magister Ikola häktades också han därför att han hade skämtat om socialisternas görande och låtande. Han frigavs redan på tisdag kväll.
Husundersökningar.
Under tisdagens lopp företogs husundersökningar hos ett flertal privatpersoner. De letade nu efter gevär och revolvrar hos enskilda och de sökte också efter livsmedel. Ibland sågs att socialisternas utskickade förde vapen till poliskammaren. De kom över hagelgevär, revolvrar och något salongsgevär. Enligt uppgift så skulle också en kulspruta ha hittats men den visade sig vara ett gammalt muskedunder, som kunde klassas som museiföremål.
Undersökning verkställdes också hos borgmästare Elis Granfelt. Han var då inte hemma men det oaktat bröt de sig in där. De hittade dock ingenting av det som de hade hoppats på.
Strejken avblåses.
Redan på tisdags förmiddag kunde man ana att de strejkande delvis önskade ett slut på strejken. De ansåg ändock att de inte hade vunnit tillräckligt på den, så de ville fortsätta för att få flera krav genomdrivna i staden. Ibland ringde de till tidningens kontor och berättade att strejken snart kommer att upphöra, men så skedde inte.
I gathörnen spikade de sedan proklamationer om att strejken var avblåst kl. 6 på kvällen. Vid denna tid företogs en demonstration på torget, bland annat med tal. Senare på kvällen var det lugnt i staden.
Milismän började visa sig på gatorna och de hade försetts med röda armbindlar. Socialisterna höll fortfarande polisinrättningen besatt.
Redaktörens kommentar.
Man måste uttala sin djupa förvåning över att medlemmar av ett parti, som har ”Frihet, jämlikhet och broderskap” på sitt program och vill förbättra de mänskliga rättigheterna, kan sänka sig till att göra revolt mot samhället i en svår och tung tid. Nu om någonsin skulle det gälla att bevara sinnet kallt och inte predika ve och förgörelse över oskyldiga medborgare.
Arbetarnas hat väjde inte för att ta stöd av främmande lands bajonetter – mot det egna folket. Samhällets minst sansade element, däribland sådana som inte har levat alldeles oförvitligt, fordrar att få ta hand om ledning av landet. Man måste förvånas om verkliga socialdemokrater längre vill höra till ett parti, som nu undandrar sig avsvaret för den nu försiggångna våldsstrejken.
Storstrejken av november 1917 är en skamfläck i socialdemokratins historia i Finland. Den är ett nedslående bevis på den dåliga disciplin som råder just nu och som är en stor fara för landet.
Syd-Österbotten onsdagen den 28.11.1917:
Måndagen den 26 november sammanträdde stadsfullmäktige till möte, men på grund av de rådande omständigheterna kunde några beslut inte fattas.
Efter strejken är polisinrättningen fortfarande annekterad av de röda garder, trots att strejken är av avblåst. Rödgardisterna har fortsatt med sina egenmäktiga trakasserier. Så anhölls i slutet av senaste vecka redaktör Paasonen på öppen gata och trots protest hämtades han till milislokalen, där han beskylldes för lögnaktiga tidningsuppgifter och han hotades med repressalier. Han frigavs dock senare.
Vapenskräcken spökade ännu, eftersom banmästare K. A. Gabrielsson anhölls eftersom han hade en revolver. Denna hade han dock rätt att bära och på order av järnvägsadministrationen måsta han dock släppas.
Under strejkdagarna beslagtog det röda gardet åtskilliga hagelgevär, revolvrar och andra vapen. En del av dessa har numera fåtts tillbaka. Också de andra som kvarhålls måste återlämnas, eftersom privatpersoner i lag inte är förbjudna att bära vapen.
Som de rödas milischef på orten lär nu fungera slaktaren Männistö. Skräddaren eller kommissarien Aarnio befinner sig nämligen i Storå. Det klarnar väl i sinom tid vad han uträttar där.
Den nya ordningsmakten i staden ser inte ut att vilja ”återgå till näringarna” och lämna polisinrättningen ifrån sig. Tvärtom befäster den sig i allsköns ro utan att akta på opinionen och förhållandena på andra orter. I socialistbladet Vapaa Sana kungör nämligen chefen för ”ordningsgardet” Frans Aarnio att milischefs, en övermilismans och 10 milismänsbefattningar vid ”Kristinestads milisinrättning” är lediga att ansökas före den 7 december. Ansökningar bör åtföljas av läkarbevis, prästbevis och andra rekommendationer. Sökande bör ha tillhört det socialdemokratiska partiet minst 2 år och ha fyllt 25 år men inte vara över 40 år.
En verkligt modern kompetensfordran, som i världshistorien daterar sig november 1917!
Klasspolis i Kristinestad! Vad säger samhället till denna nya socialistbragd? Är det inte på tiden att vidta åtgärder för att laglig ordning åter skall fås till stånd? Varje sunt tänkande måste ju reagera och därför krävs det handling nu!
Onsdagen den 5 december 1917 hölls ett protestmöte i Kristinestad, som blev stört av rödgardister och tidningen Syd-Österbotten skrev så här efteråt, lördagen den 8.12.1917:
Med anledning av de i denna landsdel förövade socialistiska tilltagen hade ett opinionsmöte för ett stort antal landskommuner sammankallats i Kristinestad.. I hundraden hade bönder och jordfolk även infunnit sig. Mötet skulle börja kl. 1 men på grund av tågets försening, kunde det börja först närmare kl.3.
Redan före mötet hade rödgardisterna uttalat hotelser och de hoppades därför att mötet skulle inhiberas. Då inte hotelserna hade avsedd verkan, så tillgrep de andra åtgärder. Från Östermark, alltså Teuva kom mer än 50 personer, som dessvärre saknade länsmanspass. De röda socialisterna lät då alla dessa sitta inspärrade på tåget och hindrade dem att delta i mötet. Från mötesledningens sida gjordes ingenting, eftersom man hade bestämt att man inte skall ge en enda anledning till något våld.
Till först spelade ett hornkapell Björneborgarnas marsch. Sedan inleddes mötet av magister Lindström med ett tal på svenska, där han påminde om de blodsdåd och våldsamheter, som på flera orter begåtts i socialdemokratiska partiets namn. Han framhöll att mötets ändamål är att uttala en protest mot medborgarförtrycket.
Lindström berörde också förhållandena i staden, till exempel hur polisinrättningen godtyckligt blivit inkräktad och fortfarande är i de rödas våld. han berättade också att rödgardisterna hade krävt en penningsumma av staden, som de skulle fördela mellan sig.
På finska talade rektor U. Seppä, som påminde om klubbekriget då Sydösterbottens folk reste sig mot våldet. Han inpräglade med kraftiga ord vikten av gemensamt uppträdande för hemfrid och frihet mot de oansvariga huliganerna. Efter de här talen hördes hurra- och brarop. En del rödgardister skränade med alasrop, till och med mitt under rektor Seppäs tal.
Följande talare var läraren Frans Teir från Lappfjärd, som höll ett kraftigt och välformat tal. Till estraden hade nu anlänt rödgardisternas chef, skräddaren Frans Aarnio med sina hantlangare och de försökte hindra talaren Teir men de lyckades inte med det.
Aarnio vände sig då till några ryska soldater, som stod där bredvid och han försökte påverka dessa men det lyckades inte heller.
Då läraren Teir hade avslutat sitt tal trängde sig Aarnio upp i talarstolen och folkmassan gav sitt ogillande till känna. Trots detta hotade Aarnio att han skulle stå kvar fast till morgonen om det skulle gälla. Då larmet inte avtog steg en vaktsoldat fram och tecknade tystnad. Då oväsendet dock fortfor framträdde läraren Jalas och manade till stillhet och då lugnade åhörarna ned sig.
Genast började Aarnio efter en stunds betänkande att slunga ut lögner och beskyllningar och han öste ovett över de borgerliga. Då Aarnio hade tömt ut all sin galla och slutade, så trängde rödgardisten Eklund upp i talarstolen och fortsatte i samma anda.
Då detta inte syntes ta någon ände, så började orkestern spela musik. Detta retade tydligen rödgardisterna eftersom en Aho med några kamrater vände sig till de ryska soldaterna, som de fick övertalade att avbryta musiken.
Då mötets fredliga fortsättning stördes på torget, så drog sig allmänheten mot rådhuset och där på trappan upplästes två klämmar, som godkändes enhälligt. Klämmarna lydde så här:
1). Medborgare i Sydösterbotten uttalar sitt skarpaste ogillande av de terroristiska dåd, som i socialdemokratiska partiets namn satts i gång under en tid, då folkets alla krafter borde användas för mötande av den hotande nödtiden och för vinnande av självständighet i vårt land och framhålla sin avsiktvara att som en man understöder alla de styrelseåtgärder, som syftar till att återinföra fred och ordning, samt göra slut på det socialdemokratiska partiets förrädiska samarbete med en för oss främmande soldatesk.
2). På grund av detta anser medborgarmötet nödigt att alla kommuner i Syösterbotten sammansluta sig för upprätthållandet av fred och ordning i sin landsdel och att för detta ändamål omedelbart tillsätts en av kommunerna utsedd gemensam kommitté.
Den förstnämnda av dessa klämmar beslöts att skriftligen skickas till lantdagens kännedom. Skrivelsen undertecknades sedermera av det följande diskussionsmötets ordförande och sekreterare, samt en man från varje kommun, som var representerad.
Rödgardisterna fortsatte med sina skränande brandtal på torget. Det är att märka att till mötet var kallade alla de som inte godkänner terroristdåden utan fordrar lagens hållande i kraft. Trots detta uppträdde här våldsmän och störde ett fredligt möte. På mötesdeltagarna, som uppgick till över tusen, gav rödgardisternas uppträdande ett mer än tydligt bevis på folkfrihetsförtrycket.
Lantborna fick verkligen se hur oroselementen bär sig åt. Och utan tvivel var detta en kraftig sporre att verka för sammanslutning och energisk aktion mot anarko-socialisterna.
Överläggningsmötet vidtog efteråt kl. 4 på rådhuset och de kringliggande kommunerna var ganska talrikt företrädda. Att leda förhandlingarna valdes magister Einar Wichmann, och till sekreterare valdes djurläkare Laurell. Därefter diskuterades nödvändigheten av en särskild centralkommitté mellan kommunerna. Enhälligt beslöts det att bilda en sådan och till medlemmar valdes från Kristinestad G. Aminoff och U. Seppä, från landsförsamlingen i Tjöck Viktor Hinds och Mikael Mangs, från Lappfjärd Emil Knus och djurläkare Laurell, från Sideby A. Grankull och H. Hanses.
På mötet beslöts att varje kommun skulle se till att ordentliga skyddskårer skulle verka.
