2 artiklar publicerade i Syd-Österbotten 15.2 och 22.2.1922 av en okänd skribent. Citaten är inte ändrade, däremot har den övriga texten moderniserats efter bästa förmåga.
Den som nu träder in i Kristinestads gamla kyrka och möts av kalla vita och grå färger, nyktert belysta genom de stora fönstren, kan föga göra sig en föreställning om den livliga och färgrika interiörbild, som på 1700-talet fängslade den inträdandes öga. Till det yttre är kyrkan ännu i huvudsak sådan den från begynnelsen varit, det inre har däremot under tidernas lopp i mycket förändrats.
Då den äldsta kyrkan år 1697 antändes av blixten och nedbrann, stod stadsborna inför uppgiften att under svåra och brydsamma tider skapa ett nytt tempel. Ursprungligen höll man ”för bäst at thet skulle byggas en korskyrckia, hvilket dock til Herr Biskopens omdöme skulle framställas”. Okänt är om den slutliga planen föreslogs av ”Hans Högwyrdighet” eller av kyrkans byggmästare, vilken man inte utan skäl kunde anta varit den Matts Larsson Murik, som år 1701 byggde kyrkporten och år 1703 däröver den nuvarande klockstapeln. Bevisas kan det likväl inte, då från byggnadsåren 1699 och 1700 tillsvidare inga källor anträffats.
Trots att kyrkan redan år 1700 blivit ”invigder af Församlingens för tiden warande Pastore Dni, Joh Beckman”, var den vid stora ofredens utbrott endast nödtorftigt inredd, och saknade brädfordring och takspån. Många sägner berättas ännu om den hemska tid, då kyrkan blev ”af grymma fienden ryssen spolierad och skjöwlad”. Men ”sedan stadens innevånare efter Nystadiska fredens slut fingo åter bo i fred och ro under Herrans fikonaträd och wijnträd sampt niuta denna, hwilcket fridsens Gud i långa och önskade tider förläne. Hafwa de anwänt all berömde flijt at reparera Kyrckian med takets spånande och wäggarnas rödfärgande sampt dels med egna medel, dels med Collecte- och Stambooksmedel kring hela rijket samlade försett Kyrckian med nödtorftiga zirater, fenster och tre wackra klåckor.”
Till kyrkans ”zirande, hwitlimmande och målning” tillkallades år 1736 målarmästaren Olof Ekelund från Wasa. Under nio veckors tid underhöll borgmästaren A. Parmant mästaren och ”dess dräng med kosthåld och sängkläder”, men så gjorde de också ett stort arbete. Kyrkväggarnas övre del vitmenades, på valvet över koret utfördes antagligen takmålningar, något slags stiliserade moln eller dyl. Runt kyrkan målades en bård, som bestod av en ram i svart och grått. Varje fält innehöll på gul botten två sammanbundna, motsatt riktade kvistar med blad i svart och vitt. Bänkdörrarna var bruna med ”blå fylningar” och svarta nummer. Ursprungligen fanns i kyrkan endast den västra läktaren, som då sträckte sig blott till första tvärbjälken. Dess skrank var hållet i en mörk brungrön ton. Speglarnas yta gjordes livligare genom oregelbundet pålagda gula och ljusare gröna fläckar, deras profillister lyste i gult och rött.
Till kyrkans ”zirat och prydnad”, samt för att mera betona korets egenskap av ett heligt rum byggdes år 1761 på förslag av kyrkoherden Jacob Estlander ett gallerverk av trä från dörren till sakristian tvärs över kyrkan. Det utfördes av snickaren Petter Boström och målades med ”spansk gröna”. I övrigt är dock dess utseende numera okänt, då inga rester bevarats till vår tid.
Över denna färgrika interiör silade ljuset grönaktigt och förmildrande genom de ganska små fyrkantiga fönstrens blyinfattade rutor. Deras tid var dock snart ute. År 1783 skedde den första förändringen, i det man beslöt, att fönstren skulle ”til någon del höjas och ofwantil rundas.”
År 1827 hade dessa dock ”af tiden till rutor, poster och bågar blifwit så skadade, att de knappt mera kunde begagnas och då erbjödo sig Herrar Rådmännen Johan Berg, E. B. Sjöberg, Anders Holmström samt Herrar Handlandene Simon Anders Wendelin och Gottfrid Starcke, jämte Coopwardieskepparen Carl Henrik Berg att enhvar låta på egen bekostnad sätta ett nytt fönster”. Den offervillighet stadens borgare alltid visat, när det gällt deras kyrkas utsmyckande, framträdde även denna gång.
Predikstolen.
Kyrkans första predikstol var belägen vid södra kyrkväggen. Antagligen var den rätt enkel och primitiv både till form och utsmyckning. Den nuvarande byggdes under den tid Jacob Estlander var församlingens energiska kyrkoherde och ”bevisade sin goda wählmening för kyrkans prydnad”. På kyrkorådsstämman år 1759 föreslogs att en ny predikstol skulle ”förfärdigas på norra sidan wed sträfwan gentemot den förra, då predikanten hade den förmån at ifrån Sacristiedörren straxt stiga på prädikostohlstrapporna, thet förslag af Kyrckio Rådet samtycktes”
”Til widare befrämjande häraf inkallades snickaren And. Lundberg och tilfrågades hwad pris han för en sådan predikostohls förfärdigande, som uthi Närpis kyrcka ähr, skulle begiära, då han siälf hölle alt tilbehör, hwartil han sade sig til det nogaste pröfwat intet kunna under 600 Daler Kopp. ml then förfärdiga, när han siälf alt skall förskaffa och som Kyrckio Rådet pröfwade hans påstående ithy mådhe intet wara obilligt så anhöllo de Herr Magist :n och Kyrckioherden wille hoos Consistorium thes bifall thertil inhämta”.
Som svar på denna anhållan ingick följande brev:
”Ärewördige och Höglärde Herr Kyrckioherde. Uppå Eder Ärevördighets å Kyrckio Rådets wägnar i Christina genom bref af d, 7 i thenna månad giorda hemställan om nödwändigheten af en ny prädikostohls byggnad i Christina Stads Kyrckia, ländes thetta til wänligit swar: at hiämwähl Consistorium bijfaller Kyrckiorådets härwid giorda förslag at berörde Prädikostohl bör på norra sidan i Kyrckian flyttas och upbyggas; bör dock Eder Ärewördighet wid församlingens häruppå tilgiörande sammanskott påjämka kostnaderna häraf, at Kyrckians behållna medel 474: Daler 3 skilling Koppar: mt ej blifwa til samma byggnad alldeles uttömda, emedan församlingens skyldighet är, at tilsläppa materialer, bräder och planckor; men hwad spik och järnsmide och thet mera, som församlingen sielf ej åstadkomma kan, utan måste ifrån andra orter förskaffas, thet kan Kyrckan icke undgå at draga lasten utaf. Önskar Eder Ärewördighet Guds milda beskydd.
Åbo d. 14 Martii 1759. Å Domkapitlets wägnar:
Carl Fridric Mennander.”
Snickaren Andreas Lundberg kunde nu börja sitt arbete. Men för att få det möjligast snabbt undan tillkallades redan innan predikstolen var färdig målaren Johan Graan från Björneborg. De båda arbetarna tycks inte ha kommit alltför väl överens. Målaren beskyllde snickaren för att försumma sitt arbete och fördröja hans, samt intog i sin räkning följande dråpliga mening: ”Wid prädikostohlens accord så lofwade Högwördiga Kyrckiorådet efter sitt egit gottfinnande erlägga mig dagspenning för hwarje dag jag skulle blij förhindrad genom Snickaren, som jag säkert blef, hwarföre jag nu til deth minsta uptager fyra dagar til 4 Daler om dagen uti Kopp.mt hwileket är rigtigt uppfört, som jag med ed kan bestyreka om så påfordras”.
Målningsarbetet gjordes grundligt, Johan Graan hade ”åtniutit Kost och Qvarter hoos Herr Rådman Lebell uthi fem veckors tid”, varunder han ”efter Begiäran öfverstrukit och marmorerat, samt förgylt de tienliga ställen på prädikostohlen med dess skrank” samt målat ”ett stycke tafla med ljus marmorering och en stor förgyld Sohl mitt uppå”. Antagligen var lister och profiler målade i avstickande färg, ytorna i mörkare och tavlan under predikstolens tak i ljusare blå eller blågrå marmorering, bladornament och änglahuvuden förgyllda.
Predikstolen är ett vackert prov på dåtida hantverksskicklighet och står i utförande betydligt över modellen i Närpes.
Det stora läktargrälet.
Under tidernas lopp växte församlingen och snart nog blev kyrkan för trång. Nya bänkar tillbyggdes så långt golvytan medgav, men då detta inte var nog måste andra utvägar tillgripas. År 1772 erbjöd sig handlanden Johan Nyman att på egen bekostnad låta uppföra en läktare vid norra väggen i koret. Hans erbjudande antogs och läktaren, senare utvidgad till den nuvarande orgelläktaren, uppfördes av den tidigare omnämnda snickaren Anders Lundberg. Johan Nymans goda gärning väckte ärelystnaden hos två av samhällets stödjepelare, Rådmännen Casper Lebell och Matts Brunck. Den förre var kyrkoföreståndare, den senare kyrkovärd och dessa befattningar syntes ge dem tillräckligt stöd för att på eget bevåg låta uppföra en läktare, även de. Den planerades vid södra väggen mittemot den förra. De anade föga vilken storm de skulle uppväcka. Virke släpades till kyrkan och uppstaplades i koret, i väggarna höggs hål för bärande bjälkar och allt var väl förspänt. Då kom som en blixt från klar himmel följande upprörda:
”Inlaga til Kyrckoherden och Kyrckorätten, Såsom den på södra Chorsidan ofwanför prästbänckarna tillämnade lägtaren, ifall den til sin byggnad finge fullföljas, ej allenast skulle bortskymma de 2:ne fönstren fram i Kyrckan och således göra Choret om mörka vinterdagar föga mera lysande än tornfoten utan och med trappan alldeles dölja Prästen i sin tjenst för församlingen, samt församlingen för Prästen, hwarförutan det ej faller sig på något sätt skickat at Högwördigste Herr Biskopen jämte öfriga af det wördiga prästerskapet wijl infallande Wisitationer skola vara logerade under en lägtare och dessutom dess trappa, så protestere inför Herr Kyrckoherden och den högt ärade Kyrckorätten undertecknade af Stadsens äldste och Borgerskap på egna och hela församlingens wägnar emot denna byggnad såsom högst otrevlig och kyrkan wanskapande på det ställe hon nu är påbörjad, anhållande tillika i all ödmjukhet att Herrar Rådmännen Casper Lebell och Matts Brunck, hwilka på eget bevåg utan att inhämta Kyrckorådets eller wederbörande församlings samtycke föranstaltat omförberörda oskickade lägtarebyggnad måtte så wäl allwarsamt tilltalas för ett slikt sjelfswåldigt företagande, såsom ock påläggas att genast med egen bekostnad borttaga det uppstaplad wircket, samt sätta Choret alldeles i sitt förra skick igen. Men att det tilgjorda dock må kunna nyttjas utan Kyrckans gravation så hemställes til Herr Kyrckoherdens och den högt ärade Kyrckorättens behag att utse i Kyrckan til en dylik lägtare ett tjenligt ställe, hwartil tyckes wara godt rum ofwanför stora mellandörren, vis hon sedan kunde flyttas på deras depance. I det säkra hopp att Herr Kyrckoherden jämte öfriga respective vederbörande gunstigt förnögia må församlingens åstundan härutinnan och sig widare förese det inga enskildta personer må framdeles på sätt som nu budits till få förmörka och förderfwa vår Kyrcka blir Comministern Herr Eric Munselius af oss, som nu til större delen genom sommarresor komma att förskingras anmodat om framteendet häraf och dess widare befordrande och framlefwa med skyldig wördnad och högaktning.
Christine Stad d, 27 Aprill 1773. J. M. Westerlund, Hans Åberg, Eric Holmström, Olof Kiällgren, Ermund Butz, And. Wetman, Elias Backman. Andert Achtman, Eric Wahlberg, Petter Frideen, And, Giädde, Petter Boström m.fl. m.fl.”
Kyrkorätten sammankallades genast ”at afgiöra målet” och kyrkoherden Munselius framförde därvid borgerskapets synpunkter. Han tillade ännu för egen del både ur praktisk och skönhets synpunkt flera skäl mot den påbörjade läktarbyggnaden. ”Jag kan eij heller finna at där skulle wara dragfritt ställe för gammalt och ömtåligt folk, utan fastmer det swåraste drag, emedan de där hade ett fönster bak ryggen och tillika vid vardera ändan af Lägtaren ett fönster, emot hwilka trenne fönster Sacristiedörren och den lilla kyrckodörren merendels under gudstjänsten pläga stå öppna. Eij heller kan denna Lägtaren anses såsom wäl passande emot den andra Chorlägtaren, ty hon är en god del högre stäld än denna och gör således utseende för reguliera ögon osmakeligit”. Och återupptagande borgerskapets förslag yttrade han, att läktaren vore ”eij mindre onyttig i anseende därtill at endast 12 personer där kunna inrymmas, men om den flyttas på ett lägligare ställe, som är ofwanför stora huwuddörrn, hwarest helt säkert ett dragfritt rum eij blott för 12, utan wäl för 50, ja ock för flera personer kunde inrättas”, så ville han för sin del ”eij vara däremot, om mina Herrar så behaga”.
Tidigare hade kyrkorådet föreslagit att den ursprungliga västra läktaren skulle utvidgas, men frågan var inte ännu fullt avgjord. Det framhölls nu uttryckligen för Kyrkovärd och Kyrkoföreståndare att ”de endast bort bestyra om baklägtarens utwidgande efter af Kyrcko Rådet därom gjord och dem til hwärkställande lämnad författning” . Deras läktare ansågs dessutom ”alldeles onödig, ty då Kyrckans baklägtare blir utwidgad til Pelarena med 4 bänckar å hwardera sidan, så få, 12 personer räcknade på hwar bänck, 96 personer alldeles nytt rum, hwilket är altnog uti en så liten församling som denna”.
Comministerns uttalande utmynnade i en fordran ”at Kyrckoföreståndaren Rådman Casper Lebell och Kyrckowärden Rådman Matts Brunck, hwilka på egit bewåg föranstaltat om denna byggnad, måtte enligt Stadens äldstes och borgerskapets ingifna memorial strängeligen tilltalas för ett slikt souveraint företagande och straffbara tilltagsenhet, såsom ock åläggas at genast genom det uppstaplade wirckets borttagande och de i wäggen inhuggna hålens reparerande sätta kyrckan i sitt förra skick igen” Härtill biföll rätten och stadens borgare kunde nu i lugn och ro åse, huru västra läktaren utvidgades och den så häftigt omstridda nybyggnaden uppfördes på ett ”lägligare ställe”.
Tillbyggnader, som ej blev av.
Trots läktarbyggnaden förblev utrymmet i kyrkan för knappt. I synnerhet klagade landsförsamlingens medlemmar däröver. Flera gånger anhöll de om att bli förenade med Lappfjärds moderförsamling, men utan resultat. Vid prostvisitation år 1792 gavs dem dock tillstånd att bevista gudstjänsten där ”till dess någon anstalt vidtoges att skaffa dem rum”. För detta ändamål kallades Kyrkobyggmästaren Johan Nordberg från Wasa i maj år 1806 till staden. Denne besiktigade kyrkan i och för en reparation och utvidgning genom ”en förlängning till fem famnar i östra ändan”, samt uppgjorde ritningar och kostnadsförslag, vilka avsändes till Domkapitlet för godkännande. Emellertid vägrade Tjöck och Påskmark byamän att delta i kostnaderna. Det oaktat beslöt stadsförsamlingens medlemmar att börja arbetet så snart Domkapitlets och Kunglig Majestäts bifall inkommit. Vid kyrkostämman år 1807 tillfrågades Tjöck och Påskmark byamän ännu en gång, om de inte ”med godo ville åtaga sig sin andel i kostnaderna och biföllo de nu härtill, då det ej ännu trots anhållan hos Kongl, Mjt. blivit åtgjort till hvilken församling de komme att höra”.
1808-1809-års krig avbröt alla byggnadsplaner. Dock måste i kyrkan år 1815 företas en grundlig reparation av golv och korsvirke under ledning av byggmästare Wahlberg från Wasa.
Tillbyggnadsplanerna återupptogs först år 1826, men nu i förändrad form. Möjligheten av kyrkans fullständiga nybyggande diskuterades även, men ansågs det tillsvidare överflödigt, främst av landsförsamlingens medlemmar. Dessa ”höllo före, att kyrkan genom en därå anställd större reparation ännu en längre tid kunde bestå och att den genom tvenne nya korss’ tillbyggande komme att bliva i afseende på utrymmet mot församlingens behof fullkomligen svarande. Dock som såväl stads- som landsförsamlingens medlemmar icke bestämt hade sig beskaffenheten af alla bristfälligheter uti nuvarande kyrka bekante blef allmänneligen överenskommit, det skulle en kunnig byggmästare med det första af församlingen åkallas för att kyrkans närvarande beskaffenhet undersöka, samt utlåtande sedermera meddela, huruvida någon tillbyggnad å densamma kunde med förmån verkställas eller om kyrkan allaredan vore så förfallen, att den nu mera icke kunde repareras och utvidgas, och förbehöll sig församlingen att därefter och sedan förenämnda upplysningar blifvit inhämtade få härom närmare rådpläga”.
Även klockstapeln hade under tidernas lopp i hög grad förfallit, ”men vad dess nybyggnad beträffade, ansågs församlingens samtliga medlemmar dess ånyo uppbyggande icke vara af behofvet påkallat, utan att den nuvarande klockstapeln kunde genom reparation särdeles å korsvirket ställas i behövligt skick och skulle därför sagde reparation, hvartill material förslag af byggmästaren Johan Kjäld allaredan blifvit uppgjort instundande september månad företagas, samt uppsigten däröfver uppdragas åt byggmästaren i denna stad Jacob Ström”.
Följande år hade ”syn å kyrkan försiggått däröfver byggmästaren och lagmansnämndemannen Johan Kjäld under den 5 i maj månad aflemnat sådant bevis, att ehuruväl kyrkan med undantag af några smärre bristfälligheter ännu vore i så behållet skick, att den en längre tid kunde begagnas, så ansåg han för sin del den föreslagna tillbyggnaden af tvenne nya kors på den grund vara olämplig, att den helt och hållet komme att misspryda kyrkan, som de yttre hörnknutarna inberäknade endast är femton famnar lång. I anledning häraf yttrade medlemmarna af såväl stads- som landsförsamlingen enhälligt, att som byggmästaren Kjäld ansett den föreslagna tillbyggnaden blifva missprydande, samt kostnaden i det närmaste blifva så dryg som för en ny Kyrkobyggnad, så frångick församlingen numera helt och hållet förslaget om tillbyggande af nya kors”.
I ”den gamla goda tiden” ansåg sig inte som nu varje lekman kompetent att bedöma frågor utom sin egen verksamhetskrets. Fackmannainsikten ställdes högt, man rättade sig efter specialistens utlåtande och endast det bästa var gott nog. En pietetsfull och förstående man räddade kyrkan Ulrica Eleonora från förvanskning. Nybyggnadstanken växte småningom allt starkare och år 1897 övergavs det gamla templet. Som ett bevis för storslagen offervillighet i gångna tider står det ännu kvar. Dess vackra siluett ger staden en alldeles säregen prägel och det vittnar i all sin enkelhet högt om fädrens känsla för skönhet och harmoni, om deras kärleksfulla omvårdnad.