Sammanställt av Lasse Backlund i juni 2021.
Carlsros gamla historia.
Längs med Storträskets ständer har det i långa tider funnits flera stora villor som stadens affärsmän och redare lät bygga på 1800-talet, under stadens storhetstid. På det ställe där Carlsros museum står i dag stod det tidigare en annan villa, som var byggd i mitten av 1800-talet. Den villan byggdes av affärsmannen Carl Emil Carlström (1818-1889), som var född i Tavastehus, men som sedan flyttade till Kristinestad. Carl Emils hustru Maria Carolina Häll (1819-1887) var född i Kristinestad.
Carl Emil Carlström bodde på Strandgatan 36, där också hans affär och handelsmagasin låg. Han rörelse var omfattande och han dog år 1889 som en förmögen man. Gården och rörelsen vid Strandgatan 36 övertogs då av hans son Alfred Carlström och han övertog också den gamla villan vid Storträsket.
Sonen Alfred Carlström tar över efter fadern.
Alfred Carlström utvidgade rörelsen också till Vasa där han var delägare i så gott som alla större företag. Möjligtvis var det där han blev bekant med Vasas stadsbyggmästare Fredrik Thesleff (1859-1913), som hade ritat flera kända byggnader i Vasa. Denne fick i uppdrag att planera och göra upp ritningar till den villa som Alfred Carlström sedan uppförde år 1896. År 1894 rev Alfred Carlström sin pappas villa från mitten av 1800-talet och ett par år senare lät han uppföra den magnifika villa som fortfarande står kvar. Den nya villan fick samma namn som den gamla, alltså efter Alfreds far Carl Carlström.
År 1890 hade lantmätaren Th. Högström avfattat en ägokarta och detta villaområde på ca 3,2 ha fick tomtnummer 282. Alfred Carlström arrenderade på 50 års tid detta villaområde av staden från och med 1 april 1897 och arrendet var bestämt till 41 mark och 52 penni per år.
Från och med januari 1881 bodde Alfred Carlström med sin familj på Östra Långgatan 45, i den gård som nu kallas Brahegården. Hans affärsimperium växte och det utvidgades ända till Vasa där han var delägare i flera stora bolag och han ägde också ett större affärshus där. Han var delägare i flera fartyg, han var stadens ledande politiker och var delegat vid flera lantdagar.
Med lite fantasi kan vi föreställa oss vilka fester som Alfred Carlström kunde ställa till på sin villa vid Storträsket. Trädgården var fin och välskött, och kunde inbjuda till rekreation för de inbjudna gästerna.
I augusti 1910 kom det fram att en av Carlströms betrodda på ett bedrägligt sätt hade försnillat stora summor av Carlström och av staden. Det var Carlströms prokurist Emil Axelin, som också var chef för stadens drätselkammare som hade förfalskat flera växlar som han hade tagit i staden namn. Axelin var en stor och trovärdig kund på Wasa aktiebanks lokalkontor i staden och kunde på så vis diskontera växlar på stora belopp. Nu rullades en härva upp, som ingen i staden hade kunnat förvänta sig. Förutom av staden, Wasa aktiebank och så gott som av alla föreningar i staden, så hade Axelin också försnillat stora belopp av Alfred Carlström.
Axelin häktades och nu visade det sig att Carlström i själva verket var konkursfärdig och det ledde till att han tog sitt eget liv på en väg i närheten av sin villa i augusti 1910. Hans företag gjorde konkurs och tillgångarna övertogs av konkursboet som genast började realisera egendomarna.
Läs mera om Alfred Carlström HÄR!
Läs mera om affären Emil Axelin HÄR!
Walentin Lehtinen från Jalasjärvi tar över.
I april 1912 såldes Carlströms gård vid Strandgatan 36 och villan Carlsro vid Storträsket åt handlanden Walentin Lehtinen från Jalasjärvi. Lehtinen övertog också det förmånliga arrendekontraktet som Alfred hade gjort med staden år 1897. Tillsammans med en grupp affärsmän från Jalasjärvitrakten skulle Lehtinen starta upp en affärsrörelse i Carlströms utrymmen på Strandgatan. Detta försök misslyckades dock och ganska snart försökte Lehtinen sälja villan Carlsro.
År 1911 hade en privat folkskola inlett sin verksamhet i Skrattnäs, med elever från båda sidorna av kommungränsen. År 1913 flyttade den för en tid till Carlsro vid Storträsket, för att sedan flytta till ”Klåbbin”. Den privata skolan lades ned 1917 men redan år 1922 byggde kommunerna Närpes och Kristinestad gemensamt den skolbyggnad som fortfarande står kvar i Skrattnäs.
År 1915, på sommaren så ser det ut som att Walentin Lehtinen fortfarande bor på Carlsro och det gör studeranden Johannes Dahlbo också. I början på juni annonserar Dahlbo att han undervisar villkorister i språk och matematik på villan. Dahlbo var född i Pörtom och var lärare i skolan i Skrattnäs. Han bodde i drängstugan nära Carlsro villan och han dog där i juni 1923.
Lehtinen själv annonserar också han, då han vill ordna en 2 veckors kurs i biodling om tillräckligt många elever anmäler sig. I december vistas Lehtinen i Jalasjärvi och han bjuder då ut villan på ett eller flera års hyra. Han bjuder ut alla byggnader, trädgården, ängarna, fiskevattnen och bikuporna.
År 1916 i september överförde Walentin arrendekontraktet för Carlsrotomten på sin son Eino Brynolf Lehtinen men den 10 augusti 1924 överfördes det tillbaka på fadern Walentin.
Anna och Hilma Lindberg tar över.
År 1924 bjöd Walentin Lehtinen ut Carlsro i tidningen Ilkka och i Syd-Österbotten och att den skall säljas på auktion. Han lyckades då sälja villan åt fru Anna Lindberg och fröken Hilma Lindberg för 50 000 mark. I köpet 13.8.1924 ingick också två arrendeängar, däremot ingick inte ”iskällaren, spillningskastet med deromkring uppfört plank å stensockel”. Arrendekontraktet från 1897 överfördes på Hilma Lindberg och avsikten var att de skall öppna ett rekreationshem där. Köpet finansierades med att systrarna lånade 60 000 mark av Närpes Sparbank.
År 1925 byggdes ett nytt badhus mellan villan och Storträsket, där gästerna kunde få allt från lerbad till massage. Badhuset finns fortfarande kvar och har använts för muséets utställningsföremål. Senast har där funnits guldsmed Sandelins utställning men kommer i fortsättningen att användas för andra ändamål.
Åren 1925 och 1926 ordnades det fester för allmänheten på Carlsro och Lindbergs ordnade till och med bilskjuts varje halvtimme från bilstationen vid rådhuset.
År 1929, i februari bjöd Anna Lindberg ut ”Vintervillan Carlsro” i tidningarna, eftersom hon var sjuklig. Förutom villan med 16 rum, så ingick det så kallade ”Torpet” med 2 rum och kök, en uthusbyggnad med stall, fähus och automobilstall. Den nya badstugan ingick också och där skulle det gå att bygga 4 rum till och den byggnaden hade också ett pumpverk. Av arrendetiden återstod ännu 20 år och årsarrendet är endast 40 mark.
Trots den lockande annonsen blev det ingen affär, kanske på grund av inteckningen på 100 000 mark. Följande år var Oskar Jalkio från Vasa där som föreståndare men det är tydligen så att han endast var anställd, han drev alltså inte pensionatet i egen regi. Denne Jalkio skötte verksamheten endast sommaren 1929 och sedan tog Anna Lindberg igen över stället.
De följande åren avtog verksamheten, vilket ledde till att Anna Lindberg överlät sin andel åt Hilma Lindberg. I början av 1930-talet var det så pass liten verksamhet på pensionatet att det på hösten 1933 bjöds ut på exekutiv auktion. Stadens fattigvårdsnämnd blev då intresserad av att inrätta ett barnhem på Carlsro men varken stadsstyrelsen eller fullmäktige omfattade det förslaget.
Carlsro blir Kristligt Vilohem.
År 1933, i november på den exekutiva auktionen på magistraten såldes äganderätten till villan Carlsro med alla byggnader och arrenderätten till tomten åt konsul Arthur Nummelin från Helsingfors. Carlsro var intecknat bland annat i Närpes Sparbank och Helsingfors Aktiebank för 96 000 mark men det högsta budet blev endast 51 500 mark. Ett stort antal spekulanter från hela landet var närvarande men ändå blev priset relativt lågt.
År 1934, i december fick den nya ägaren, Arthur Nummelin tillstånd av landshövdingen att bedriva ”Carlsro Kristligt Vilohem A.B.” Det var ett pensionat av andra klass och i dess styrelse satt Nummelin som ordförande, fröken Svea Olga Margaretha Träskman och fru Olga Amanda Serafia Carlson. Fru Carlson var också utnämnd till föreståndarinna vid pensionatet.
Några hälsobad eller andra hälsobringande kurer förekom inte under denna tid, som det kristliga vilohemmet ägde villan. Till exempel i maj 1936 annonserade de i tidningen Aamulehti att unga flickor skulle besöka det natursköna stället, för att där lära sig svenska. Där skulle också finnas möjlighet att simma, att ro på sjön och spela krocket. Men det var ingen livlig verksamhet den här tiden och lönsamheten var svag.
Carlsro Turisthotell tar över.
År 1939, den 19 januari såldes ”Carlsro Kristligt Vilohem A.B.” för 65 000 mark åt ett nybildat bolag, som skulle inrätta ett turisthotell i villan. I köpet ingick huvudbyggnaden, sidobyggnaden som kallades ”Lillstugan” och bastubyggnaden nere vid stranden. Ett gammalt uthus och ”Torpet” ingick inte i affären. Något turisthotell fanns inte från förr i Svensk-Finland och det var meningen att det skulle kunna öppnas redan till sommaren. Delägare i bolaget var Svensk-Finlands turistförening, Svensk-Finlands resebyrå och flera intressenter från staden, bland annat affärsmannen Frans Henrikson, bröderna Gunnar och Verner Grankull, apotekare Ernst Sandlund och bokhandlare Anders Skeppar. Bolaget Carlsro Turistbolag bildades i maj 1939.
Planerna var storstilade och badinrättningen skulle återuppta verksamheten med allt från finsk bastu till medicinska bad och karbad till massage. Stadsläkaren Hugo Bredström anlitades som badläkare och den tidigare baderskan kunde anställas på nytt efter flera års frånvaro. Man kom överens med Haglunds bussbolag att deras bussar i fortsättningen skall köra via Carlsro på deras rutt mellan staden och Vasa.
Stadsfullmäktige i staden bestämde i maj att arrenderätten till Carlsros tomt skulle förlängas till 1 april 1970. Arrendesumman, som sedan år 1897 hade varit 41 mark och 52 penni per år höjdes med 15 gånger till 622,50 mk.
I juli 1939 kunde så ”Carlsro turisthotell” öppna dörrarna för de första gästerna. En ingenjör Liljefors fungerade som verkställande direktör och hovmästaren Karl Adolf Georg Bundul var ansvarig för verksamheten. I augusti fick turisthotellet fullständiga utskänkningsrättigheter under tiden 30 april – 30 september.
Turisthotellet fick också arrendera ett strandområde i Strandkroken nere vid havet. Avståndet dit var endast 800 meter och där skulle byggas en 100 meter lång sandstrand och en kiosk där det skulle säljas sötsaker och läskedrycker. Sandstranden skulle byggas på den västra stranden av Strandkroksfjärden, som var väl skyddad för de kalla vindarna. Ett 10-tal lastbillass med sand hade körts från Bötombergen och tillsammans med den sand som fanns från tidigare, så blev stranden i skick och mycket populär för badande.
I september 1939 var det säsongavslutningen på turisthotellet och gästerna kördes med buss från Rådhusparken, där stadens busstation fanns den tiden.
Redan i oktober 1939 lämnade Ab Carlsro turisthotell in sin konkursansökan. Tillgångarna och skulderna var båda i halvmiljonklassen och konkursboet fick i uppdrag att realisera egendomarna. Inventarierna såldes först på flera auktioner medan fastigheten var svårare att sälja. I november 1939 gjordes ett försök men det blev ingen affär eftersom det högsta budet var endast 20 000 mark medan skulderna uppgick till nästan 450 000. Möjligtvis var det krigshotet, som gjorde att ordentliga anbud uteblev. I en senare auktion blev dock direktör Verner Grankull ägare till Carlsro, som just då inte hade någon verksamhet.
Turistföreningen i Finland tar över.
År 1941, i januari, alltså under mellankrigstiden sålde Verner Grankull Carlsro åt Turistföreningen i Finland. Förhandlingar om köpet hade pågått en längre tid och föreningens arkitekt Hämäläinen hade besökt stället och han konstaterade att det var värt att satsa på.
Den här turistföreningen var då Finlands största och de hade från tidigare flera turisthem och hotell runt om i landet. Meningen var att Carlsro skall hållas öppet året runt och det skulle i så fall kräva stora reparationer på byggnaden.
Föreningen planerade också en helt ny reserutt, som skulle få positiva följder för Carlsro och Kristinestad. Rutten skulle vara ämnad för folk från Sverige som över Kvarken skulle anlända till Vasa. Därifrån skulle de sedan skjutsas till bland annat Carlsro, därifrån de sedan kunde fortsätta färden ner till Åbo, för att därifrån ta färjan tillbaka till Sverige. I staden välkomnade man detta projekt, eftersom man ansåg att staden hittills har legat på sidan om de stora turistströmmarna.
Turisthotellet, som skulle öppnas till sommaren fick stadens förord till utskänkningsrättigheter i maj 1941. Olyckligt nog kom fortsättningskriget emellan och skrinlade planerna på ett öppnande av turisthotellet.
År 1945, den 1 juni kunde så invigningen av turisthotellet ske med inbjudna gäster. Turistföreningens direktör Yrjö Soini deltog, liksom flera tidningsmän från olika delar av landet. Stadsdirektör Dahlström var också med och han hoppades att Carlsro skulle få ett uppsving, som skulle vara till nytta för staden.
Turistföreningen i Finland hade mycket liten och kortvarig verksamhet och de annonserade inte alls i våra lokaltidningar och det var också sparsamt med tidningsartiklar därifrån. I februari 1950 sade Turistföreningen upp elavtalet med staden. I april 1954 annonserade de stort när de förmånligt ville sälja ”Villa Carlsro”. Några ordentliga anbud kom det inte, så någon affär blev det inte.
Forman Åke Weckström tar över.
I november 1960 blev det däremot affär, då Carlsro såldes på auktion. Den hölls på Stadshotellet och mäklaren Esko Jylli höll i klubban. Här framkom att huvudbyggnaden var brandförsäkrad för 8, 2 miljoner och de övriga byggnaderna tillsammans för 1,6 miljoner, totalt närmare 10 miljoner. Byggnaderna stod på stadens marker men hade ett långt arrendekontrakt.
Till att börja med bjöds helheten ut och Algot Nelson och Åke Weckström gav bud. Åke bjöd högre och han kunde tänka sig att betala 450 000 mark för alltsammans. Sedan bjöds byggnaderna ut skilt för sig men några godtagbara anbud kom inte in.
Turistföreningens representanter höll ett kort möte i kabinettet och kallade in Åke, som kunde tänka sig att höja budet till 550 000 mark och detta anbud godkändes och därmed var affären klar. Det kan låta som att Carlsro såldes för stora pengar men i själva verket gjorde Åke en god affär. Enligt statistikcentralens prisomräknare så skulle summan i dag motsvara 13 200 €.
År 1960, i november blev alltså formannen Åke Weckström ägare till turisthotellet Carlsro. Något hotell tänkte han inte fortsätta med, utan han skulle där samla ihop sina gamla föremål och göra Carlsro till ett museum. Han hade redan tidigare sökt efter ett passligt ställe, men nu slog han till då Carlsro bjöds ut.
Åke Weckström (1909-1989) föddes i staden och han var son till Alfred Weckström (1871-1934) och Anna Kajsa (f. Lillvik i Sideby 1872-1939). Åke var gift med Anni Stenlund (1911-1977) som var dotter till fiskaren Johannes Stenlund i Alesundet (1887-1953) och Maria Augusta Granath (1887-1960) från Dagsmark. Om du vill läsa mera om Åke, så skall du klicka HÄR!
Redan följande år kunde Åke och Anni öppna sitt museum för allmänheten och Åke var den perfekta guiden. Han kände väl till stadens historia och via sitt arbete som forman kände han alla som bodde i staden. Hans minne var gott och han kunde på ett humoristiskt sätt krydda berättelserna från forna tider.
Sommaren 1966 donerade guldsmed Georg Sandelin alla gamla verktyg, från den verkstad som hans far Alexander hade förvärvat år 1896. Samlingen bestod av cirka 500 olika föremål och verktyg, bland annat städ, ringprover och olika maskiner. Följande år kunde Åke öppna utställningen med Sandelins verktyg i drängstugan nära porten-
Samlandet fortsatte efter förvärvet och han var en välsedd besökare på alla auktioner som hölls i staden eller som han sade ”att han var med om han hade några pengar”. Att driva ett museum var ingen lukrativ affär men tack vare bidrag från Svenska kulturfonden och staden Kristinestad kunde han vara i gång och hålla öppet varje sommar.
År 1972 ville Åke Weckström lösa in tomten där hans museum fanns och staden gjorde upp två förslag. Det ena gick ut på att staden skulle sälja ett område på ett hektar för 5 000 mark och det andra gick ut på att staden skulle ge Weckström endast nyttjanderätten. Den 29 december 1972 beslöt stadsfullmäktige att de kan tänka sig att sälja tomten åt en under bildning varande stiftelse för 5 000 mark. Stiftelsen skulle också få rätt att disponera områdena i närområdet, till exempel markerna runt badstugan nere vid stranden.
År 1973 i mars bildades ”Stiftelsen för Carlro museum” och dess uppgift var att befrämja museiverksamheten i staden och i sådant avseende äga, vårda och förkovra Carlsro museum. Stiftelsen skulle ta hand om verksamheten också efter Åkes död. I styrelsen invaldes Åke och Annie Weckström och styrmannen Bengt-Ove Weckström och målaren Sven Åke Weckström. Stiftelsens egendom bestod av huvudbyggnaden med 16 rum, guldsmedsmuséet, drängstugan och bastubyggnaden. 7 000 museiföremål bestående av verktyg, porsliner, möbler, kläder och fotografier hörde också till egendomen.
År 1973, den 1 juni sålde staden tomten på ett hektar åt stiftelsen för 5 000 mark och de fick lagfart på den samma år. Alla byggnader, förutom bastubyggnaden står på den inköpta tomten.
År 1989 avled Åke Weckström överraskande men stiftelsen fortsatte hans arbete och verksamheten och det praktiska arbetet gjordes av Åkes son Bengt-Ove Weckström.
Villan Carlsro blir staden Kristinestads museum.
År 2002 tog staden Kristinestad över muséet och har efter det hållit verksamheten i gång. År 2021 blev huvudbyggnaden och två andra byggnader skyddade och förhoppningsvis skall denna skyddsstämpel leda till att mera bidrag kan erhållas för att hålla Alfred Carlströms unika villa från 1896 i skick.
Mera annonser.
Foton.
