Artikel i Syd-Österbotten 20.12.1938, skriven av signaturen E.N. som borde vara Emil Norrback och renskriven av Lasse Backlund i mars 2021:
Sideby ligger nu på sidan om de stora stråkvägarna. Detta förhållande kommer troligtvis att fortsätta ända tills ”Strandvägen”, alltså vägen från Sastmola genom Risby, Kasaböle, Sideby, Skaftung och Härkmeri till Träskvik blir statsväg och utbyggd liksom ”Storvägen” som går mellan Björneborg och Kristinestad. Men för 150 år sedan fanns inte ”Storvägen” till, och då liksom tidigare gick all trafik mellan Björneborg och Kristinestad längs kusten efter den gamla postvägen.
Under ofredstider fick också postvägen tjäna militära ändamål. De härjningståg som ryssarna företog i vårt land före stora ofredens tider (1713-1721) vid olika tillfällen berörde likväl inte Sideby, men under nämnda krig fick även Sideby känna av de ryska krigarskarornas framfart. Ryktet om ryssarnas ankomst nådde nejden i förväg. Den tämligen fåtaliga befolkningen drog sig då bort från byn uppåt skogarna öster om densamma och höll från högre belägna ställen utkik för att kunna varsko om fara hotade även där.
Ett minne från denna vakthållning har vi bland annat i namnet ”Vaktkullan”, en relativt hög backe ungefär 1 ½ km öster om byn. Namnet har sedermera förvanskats till Vackullan som är bekvämare att uttala. Och 1 ½ – 2 km öster om Vaktkullan finns Nötsåsen, en högländ mo, där man höll boskapen och troligen för det mesta vistades under ryssens framfart i nejden. Nöts är ju samma sak som fähus och har fått sitt namn av nöt, som är samma sak som hornboskap.
En sedan flera mannaminnen tillbaka bortskaffad ribyggnad öster om det så kallade Messträsket skall också ha tjänstgjort som tillflyktsort under ofredstider.
Vid ryssarnas ankomst 1713 befanns byn alltså obefolkad och blev då helt och hållet nedbränd. Först efter det ryssarna dragit sig bort, möjligen efter fredsslutet 1721, påbörjades återuppbyggnadsarbetet. Först gällde det att få en stuga åt postföraren Simon Eskilsson Hanses. Sedan uppfördes till och med tvåvåningshus i den gamla byn, men dessa härjades av vådeld för ca 100 år sedan.
Huruvida namnen Rysshamnen och Rysshamnsviken har något att skaffa med den ryska invasionen under det stora nordiska krigets (1700-1721) dagar, har inte kunnat utredas. Redan på den tiden var nog Rysshamnsviken så grund, att den inte kunde utgöra någon hamn för fartyg. I Skaftung by torde flykten undan ryssarna ha skett på samma sätt, så att också den byn vid deras ankomst var folktom, och är det sannolikt att även den nedbrändes. Något direkt stöd för detta antagande finns visserligen inte, men varför skulle den ha skonats? På olika ställen i vikarna i Skaftungskären påträffade ryssarna flera fartyg som tillhörde borgarna i Kristinestad och som brändes. Det var på hösten 1713.
På hemväg från Stockholm gömdes fartygen i olika vikar utanför Skaftung. Det var Ekmans och Johan Sevalins 3 år gamla klinkskuta på 10 famnars köl, lastad med stål, tobak, salt och hampa, allt värt 3,800 daler, Matts Jansons 3-åriga klinkskuta på 9 famnars köl med likadan last, värd 5,380 daler, Markus Markussons hax på 6 famnars köl med dess tillbehör och ett skuttacklage från ett strandat fartyg, allt värt 2,800 daler, samt dessutom Hindric Uddmans skuta. Allt nedbrändes enligt en uppgift i Kristinestads historia sidan 411. För 50 – 60 år sedan fanns ännu i Skaftung skärgård bottenlämningar kvar av de brända fartygen. På ett ställe där, Kopparsundet, har också hittats gamla svenska kopparmynt, vilka möjligen gömts undan eller härstammat från något av de brända fartygen.
Men ryssarna drog vidare norrut, plundrande och troligen också brännande. Visserligen skonade de kyrkan i Lappfjärd, men bortförde kyrkklockorna och ljuskronorna (Lappfjärds historia I s.39). Hur det riktigt var med prästgården framgår inte, men då kyrkoherde Erik Sand tillträdde sin tjänst år 1721 var prästgården helt uppbränd. Hans företrädare Johan Wendelius tillträdde tjänsten år 1712, men måste redan följande år fly för ryssarna till Sverige, så att man tydligen var utan präst i Lappfjärd under Stora ofreden. Det förefaller därför troligt att ryssarna skulle ha bränt prästgården också.
Men på den tiden hade Sideby ännu ingen kyrka eller prästgård. Hur stor folkmängden var i Sideby och Skaftung vid stora ofredens början har inte kunnat utredas, men att den under kriget något minskat torde måste tas för givet. Gamla traditioner berättar, att en del skulle sökt sig över till Sverige, men att alla inte sedan återvänt.
Enligt de äldsta kyrkböckerna i Lappfjärd skulle år 1724, alltså några år efter fredsslutet, i Sideby bott på:
-Lassfolk funnits Simon Simoni, hustru Johanna,
-Tejr Eric Erici, hustrun Anna Andersdotter,
-Hansas Simon Eskilsson, hustrun Maria,
-Kaars Nills Matzson, hustrun Karin Simonsdotter,
-Pellfolk Johan Eriksson, hustrun Anna Thomasdotter,
-Jossfolk Pehr Johansson, hustrun Margeta,
-soldaten Hindrik Ojala, hustrun Karin Matzdotter.
Tillsammans ca 37 personer.
I Skaftung bodde det på:
-Tejr Anders Thomasson,
-Ingvis lohan Simonsson,
-Grannas Mårten Månsson,
-Nårgåls Eric Andersson och
-skiäriwachten Matz Larsson.
Tillsammans ca 27 personer.
På Skougzman i Ömåsa levde Simon Hindrichsson och Olof Michelsson på Öman. Hela byns befolkning var c. 16 personer. De övriga av byarnas hemman nämnas inte och måtte vid det här laget ha legat öde.
Utgår man från att Skaftung och Sideby byar varit bebyggda sedan 12—1300-talen och Ömossa åtminstone på 1500-talet, så förefaller det som om befolkningstalet i början på 1700- talet ändå borde ha varit avsevärt större än angivna siffror, varför det kan anses mycket sannolikt att kriget på ett eller annat sätt mycket minskat folkmängden.
Lilla ofreden 1742-1743 berörde inte Sideby på något vis.
Av 1808—09 års krig hade Sideby däremot känning. Om striderna vid Ömossa har ofta och rätt utförligt berättats även i tidningspressen, varför de här förbigås. Vid den tiden fanns redan ”Storvägen” mellan Björneborg och Kristinestad till, så att det endast var enskilda ströpatruller av kosacker som kom ned till kyrkbyn. Men man visste ju inte hur ryssarna skulle förhålla sig och fann därför klokast att också då rätt mycket dra sig tillbaka inåt skogarna.
Men i skogsgårdarna bodde man kvar, förmenande, att ryssarna icke skulle söka eller finna sådana avlägset belägna gårdar. Emellertid snokade de rätt också på vissa sidobelägna gårdar. Och då en grupp kosacker trädde in i en sådan gård, blev värdinnan så förskräckt, att hon fattade sitt 2 år gamla gossebarn i famnen och hoppade ut genom fönstret samt sprang till skogs. Gossen fick därunder sina ögon så illa skadade, att han för återstoden av sitt liv mycket led därav. I kyrkboken är om honom antecknat ”blind”, men alldeles blind blev han dock inte. Som fullvuxen utflyttade han till Lappfjärd.
Enligt en gammal berättelse skulle kyrkklockan vid Skaftung kapell ha tagits ned och gömts bort undan ryssarna vid något krigstillfälle, trots att man inte sedan kunnat återfinna den. Detta torde åsyfta Stora ofredens tider. Emellertid fanns inte kapellet i Skaftung mera till på den tiden och då tidigare fientliga härjningar inte utsträckts till dessa bygder, så torde berättelsen i detta skick om skaftungklockan få överföras till myternas område. Krigsskådeplats under befrielsekriget 1918 var Sideby inte heller, men väl var man i det närmaste man ur huse då i fält och många ynglingar från denna trakt föll i striderna för fosterlandets befrielse, medan också en del kom tillbaka såsom sårade och hade men därav för livet.
(om du vill läsa en tidningsartikel om avväpningen av ryssarna i Sideby år 1918, skall du klicka HÄR!)