Saunders Creek var en liten plats, som bestod av ett tiotal små hus på båda sidor om en bygata och så fanns där en liten diversehandel. Där bodde omkring 150 personer, som arbetade i gruvan, där kol bröts i en backsluttning. Kollagret som fanns inne i kullen var på ungefär 5 fots djup och var utav bästa kvalitet. Dit ledde en tunnel in till brytningen.
Kolet hämtades ut av små vagnar, som gick på skenor och drogs av en kabel, som kom från en ångmaskin, som var placerad vid ingången till tunneln. Vagnarna drogs upp på en dump, därifrån det sedan släpptes ned i järnvägsvagnar för vidare transport.
Den 30 december 1924 ville basen att Charly och jag utanför inloppet till gruvan, skulle såga av propsen i de längder, som de ville ha inne i gruvan. Vi skulle få 40 dollar i månadslön + mat och husrum och det tyckte vi var bra betalat. Visserligen var det 10 timmars arbetsdag men arbetet var passligt och ingen brådska. Det fanns en stor hop med props att ta passligt grova dimensioner av.
Vi låg och åt inne i samhället och där firade vi också det nya året. ”Happy New Year” hade minarna skrivit med vit krita på vagnarna, som kom ur hålet. Med detta arbetade vi endast i en veckas tid, då basen ville att också vi skulle ut till campen, där Charlys morbror Ole redan var och högg mining props.
Vi startade följande morgon med allt vi ägde i ryggsäcken på ryggen den flera mil långa skogsvägen genom vild skog. Basen sade, att vi bara hade att följa den i snön uppkörda vägen, så skulle vi nog komma till campen.
Det tog flera timmar innan vi slutligen kom där skog nyligen avverkats och vi gick utefter den mest uppkörda vägen. Där var slädspår överallt. Till sist såg vi rök ovanför en kulle rakt fram och när vi kom närmare, syntes två små blockhus nedanför backen och detta måste nog vara campen dit vi skulle. Så hörde vi yxhugg och hojtande inne i skogen.
Vi gick först in i det större huset men det var tomt på folk och tomma bäddar. Charly gick in i det andra huset och där var en ung kines sysselsatt med att tillreda mat. Han var campens kock, en glad och passlig yngling i 20-års ålder. Han var född och gått i skola i Canada och han bjöd oss nu på mat.
Efter en stund kom campbasen in, det var en kortvuxen skotte i 50-års ålder. Efter avslutad måltid visade han oss var vi skulle sova i det andra huset. Jag fick en säng högt upp under taket bredvid kaminröret. Det var så lite utrymme mellan bädden och taket att jag inte kunde sitta i sängen och då jag gick till sängs, fick jag rulla in i sängen.
Detta skulle nu bli mitt hem för flera månader. Värmen och lukten var nog många gånger besvärlig men det var ju ingenting att klaga över. Allt måste nu gå. Jag var ju i Amerika, det förlovade och rika Amerika!
Värmen och stanken var nog dödlig nattetid. Vi var 14 svettiga ”lumber jäx” som låg i ett rum på 4 x 4 m och ca 2 meter till taket. Två små fönster fanns på båda sidor om dörren, som gick ut i snödrivan. Vidare låg där ett par hästkarlar och en av dem, en canadensare som låg under mig förde med sig hästlöss. De här lössen var större än bladlöss men det vara bra att de inte var på folk. Hygien var ju inte att tala om för oss, den existerade inte. Det fanns inga tvättmöjligheter utan vi tvättade händer och ansikte i snön.
Varmt var det nog i campen, för det eldades hela tiden i tunnan som stod mitt på golvet. Då elden slocknade och om någon tyckte att det blev kallt, så steg han upp och stoppade tunnan full med bränsle.
På söndagen rakade vi oss och fick varmt vatten av kinesen, så att vi kunde tvätta våra smutsiga skjortor och dylikt. Ohyran kände jag nog av men det gick.
Maten var kraftig och hungriga var vi, när vi hela dagen var ute i skogen och högg stock och minprops. Flera svinkroppar hängde ihop frusna på utsidan av campen, där ekorrarna hade roligt.
Vi kallades vår kineskock för Bill och han var ingen dålig kock. Han bakade härliga kaffebröd, pajer och plättar. Vi åt våra måltider i kockhuset. På morgonen hade vi först plättar, så ”hamen eggs eller corn flax”. Mjölk tog vi burk, som var kondenserad men blandad med vatten smakade den som äkta. Så hade vi havregröt ibland.
Basen hade ett Winchester kulgevär under sin säng och då köttet tog slut, så gick han på jakt efter någon elg eller mose. Dessa fanns i flockar nära campen. Djuret släpades till campen där det slaktades men det fick ligga ihop frusen i snön. Kocken tog yxan och sågen och försåg sig med vad som behövdes för en måltid åt gången.
En kväll i skymningen stannade ett hundspann utanför campen och in kom en skäggig, ung man klädd i skinnkläder och frågade om han kunde få nattkvarter. Det fick han i kockhuset. Han sade att han var trapper och varit ute i vildmarken flera veckor, så nu ville han se folk som ombyte. Han påstod att han nog skulle förtjäna mera än vi skogsarbetare under vintern. Hans hundar sov i snön utanför campen.
Vi tre arbetade tillsammans på kontrakt och sågade props för kolminans bruk. Vi fick betalt för löpande fot och skogen var bra. Den bestod av torra tallar som fått stå kvar efter en skogsbrand, som hade rasat över ett stort område något år innan. Christensen hade hästar att ”skidda” ihop virket med, som vi fick begagna vid behov. Jag fick en gång en ung häst att skidda med och den var lugn och bra i början på dagen. Men sedan tyckte den säkert att arbetet blev besvärligt och sprang ifrån mig och ned till campen. Det var bara att gå ner och hämta den, där den stod utanförför stallet och åt hö ur balarna.
Jag hoppade upp på hästens rygg och red upp till arbetsplatsen. På väg upp mötte jag basen som skrattade och sade att han nog tänkte hur länge hästen skulle gå, för det var en unghäst, som ingen hade kört med innan jag fick den. Men den här hästrasen var av en lugnare sort, en korsning mellan ardenner och amerikanska hästar. De var stora och klumpiga.
En dag då jag var på hemväg från jobbet med två norska guttar, sprang en rabbit (alltså en hare) undan oss in i ett ihåligt träd, som låg på marken. Den tar vi, sade den ena norrmannen. Så han bad mig att med en trädgren slå på stammen, så att rabbiten skulle komma ut och då skulle han ta den med händerna.
Så gick det också och han tog tag i den, men den bet honom i handen genom handsken. Men han lyckades ta den med till campen och lät den springa där inne. På natten när någon öppnade dörren, för att gå ut och pissa smet den ut till sina kamrater, som stod i stora mängder utanför campen nattetid. Koyoten hade nog mat av dem, alltså den lilla vargsläktingen som strök ylande runt campen nattetid.
En dag i slutet av januari 1925 kom det två finskspråkiga pojkar till campen för att arbeta. De var duktiga pojkar och inga rödgardister, sade de. De pratade endast finska och den ena hade en fiol med sig, så vi turade om att föra oljud i enformigheten ibland. När de sedan lämnade campen, köpte jag fiolen för 35 dollar.
I denna camp arbetade jag tillsammans med Ole och Charly till mars månad, då Christensen en dag kom och sade att han nu hade nog av mining props för årets bruk i minan. Följande dag gick vi så ned till hans office i Chery Creek och fick vår slutlikvid. Ole och Charly for hem med tåget på aftonen till Silver Lake, där Charlys föräldrar hade homestate. Jag var nu ensam.
Basen sade, att om jag ville, skulle jag få arbeta ensam och färde de träd som lämnat att stå på avverkningsområdet. Nu var det sent på kvällen, när tåget med mina kamrater for och jag stod ensam vid banvallen. Skulle jag nu stanna i Chery Creek för natten som basen ville eller gå upp till skogscampen. Trots att det var mörkt och mitt i natten, så beslöt jag att gå upp till campen. Månen sken, så nog skulle jag hitta efter den uppkörda stockvägen. Men månen gick bakom molnen och det blev mörkt och dystert, då jag efter någon timme vandrat i skogen. Koyoten ylade och ugglornas hesa läten skrämde mig, så jag sprang en stor del av vägen. Jag kunde ju inte gå vilse, om jag blott höll till efter den mest uppkörda vägen.
Fram mot midnatt, kom jag in i campen. Alla tycktes sova, så jag klädde av mig och kröp upp i min bädd under taket och sov tills de andra steg upp på morgonen. Jag började nu ensam att arbeta i skogen. V var inte så många kvar i huset, det var endast de som körde virket till minan.
Så förflöt några veckor in i mars månad, då jag skulle flytta till camp nr 2. Ett likadant litet blockhus inne i djupa skogen, några mil från camp nr 1. På vägen till det nya stället följde jag en uppkörd väg, som gick längs en ås. På båda sidor om åsen hade jag en vid utsikt över snöfälten och den avbrända skogen. Terrängen var vågliknande, liksom prärien men denna del av Alberta tillhörde skogsområdet. Därför växte här ändlösa skogar, som sommartid härjades av skogseldar.
Dagen var solig och det kändes i luften att våren var i antågande. När jag kom till blockhuset var där två äldre norrmän där inne, som jag skulle arbeta tillsammans med. Den yngre som hette Karl var en urstark viking i 40-års ålder och han hade hustru och dotter i Norge. Han hade kommit över till Canada på våren och hade arbetat på en farm innan han kom hit till Christensens camp.
Den andra var en ”old timer” och något äldre än Karl och han blev vår kock medan vi skulle hugga i skogen. Skogen var likadan, som på den andra platsen, alltså torra tallar som lämnat att stå efter skogselden. Här jobbade vi ända till april 1925.
Nu hade jag vistats i Amerika ett år men inte var landet det som jag hade drömt om. Det var fattigt och pengarna satt hårt åt. Nog hade jag ju hela tiden haft arbete och det var ju bra. Hemma i Finland fanns intet arbete. Jag hade ju fått se mycket och lära mig en hel del, som jag aldrig hade tänkt mig. Så inte ångrar jag att jag reste över. Det gällde nu bara att se framåt och först lära mig engelska, för det var ju så att i campen pratade vi norska sinsemellan.
Så en dag kom Christensen upp till campen och meddelade att han inte hade arbete för oss mera. Så det var att packa ihop våra saker, slänga ryggsäcken med allt vad vi ägde på ryggen och traska den långa vägen ned till Chery Creek, där vi fick slutlikvid.
Följande dag tog Karl och jag tåget österut till Rocky Mountain House, dit vi kom fram efter att ha tillbringat en natt på tåget. På banken där klarade jag upp betalningen för vägarbetet från senaste höst. Pengarna hade nu anlänt till banken under vintern.
Nu var jag rik, tyckte jag då jag hade några hundra dollar på fickan. Så jag sände hem till Finland genom Nordiska Föreningsbanken 80 dollar á 5 mark dollarn. Nu hade jag sänt hem alla mina respengar, så jag tyckte att jag hade gjort det bra under året. Men jag hade ju inte köpt någonting förutom arbetskläder, som var mycket billiga.
Om du genast vill läsa följande kapitel av Artur Gröndahls minnen från Canada, så klicka HÄR!