Kyrkoherde Carl Hägg från Närpes som under det finska kriget var i landsflykt i Sverige, skrev i Örebro Tidning den 24 september 1809 om förhållandena i hemlandet så här:
Saningen av den berättelse om Ryska Militärens grymma förhållande i Wasa Stad, som vice Landshövdingen därstädes v. Schoultz utfärdat, är utom allfråga. Det behövdes blott ett ömt deltagande, för att samma berättelse dra den slutsatsen, att graden av barbarernas raseri och lidandes elände varit större än något språk det kunnat uttrycka.
Ack, att sådana våldsamheter inskränkt sig endast inom nämnda stad, men tyvärr, de har också sträckt sig till där omkring närbelägna orter. Flera byar i Närpes socken – där jag för inte så länge sedan var en lycklig och sedermera av fienden hårt behandlad invånare – , även så fler gårdar i Lappfjärd och Christinestad, samt med hundratals deras inbyggare. måste ha känt tyngden av den gränslösa vildhet, varigenom Rikets fiender visat sig vara också människosläktets frätare och förstörare.
Några drag från den mörka och ohyggliga tavla, som Ryska Officern och Soldaten genom sitt rysliga uppförande därstädes gett till evig exposition, skulle tillräckligen föreställa deras omänsklighet och fientlighet att plåga sina medvarelser. Omständeliga berättelser om allt detta torde snart nog genom vederbörande högre ämbetsmän, ges till allmänhetens kännedom.
Må jag därför tillåtas att nämna följande. omkring 120 väl byggda bondgårdar – utom mitt kyrkoherdeboställe och två egna gårdar, varav den ena helt nybyggd – har i Närpes moderförsamling blivit av fienden till grunden förvandlat till aska. Åkrar och ängar är på flera ställen nedtrampade, boskap och alla slags tama djur är bortrövade, slaktade eller hoptals infösta i gårdarna att med dem uppbrännas och i andra avseenden grymt medfarna.
Människor av bägge könen, i alla åldrar och stånd är fängslige bortsläpade, Gud vet vart, hängda, halshuggna, ihjälskjutna, spetsade, piskade till döds, eller levande brända.
Denna intygan har jag trott mig att vördsamt avlämna till allmänhetens kunskap, inte för att tala till min egen förmån – jag är Gudi lov inte ännu så förlägen. Inte heller vill jag klaga över mina medolyckligas svåra öde, kanske är denna tuktan oss och många andra till nytta och välsignelse.
Tiderna är tryckande och svåra, vem vet inte och känner inte det? Men det är just i sådana tider som dygdens utövning äger ett högre värde och ger större tillfredsställelse. Gud, vilken ljus sinneslättnad, då man minskar några rätter från det dignade bordet, försakar några anbud av det kostsamma nöjet, uppoffrar någon del av den överflödiga klädseln, tar av någon ring av det guldbetäckta fingret för att därmed hugsvala ett tillklämt bröst, avtorka tåren på den husvilla fadern, den kvidande modern, den suckande makan och de nakna och hungriga barnen.